Förhandsbesked indirekt skatt Andra halvåret 2013

En svensk filials förvärv av tjänster från det utländska huvudkontoret har ansetts utgöra förvärv av tjänster som medför skattskyldighet för den mervärdesskattegrupp i vilken filialen ingår.

Y hade sitt huvudkontor i landet A och filialer och representationskontor i andra länder. Y:s olika verksamheter i Sverige ingick i en mervärdesskattegrupp (Momsgruppen). Den faktiska verksamheten i Sverige bedrevs till allt övervägande del av gruppmedlemmen Filial Sverige (Filialen). Huvudkontoret i landet A utförde koncerngemensamma tjänster åt Y, dess representationskontor och filialer, däribland Filialen.

Filialen ville veta om den var skattskyldig till mervärdesskatt för de tjänster som huvudkontoret utförde och Filialen använde (fråga 1). Momsgruppen ville veta om den omständigheten att Filialen ingick i en mervärdesskattegrupp medförde att Momsgruppen blev skattskyldig till mervärdesskatt avseende de aktuella tjänsterna (fråga 2).

Skatterättsnämnden (S, O, H, On, R, SN, W) konstaterade att EU-domstolen i målet C-210/04 FCE Bank fastställt att ett fast driftställe hemmahörande i en annan medlemsstat som inte utgjorde någon juridisk enhet skild från det bolag som det tillhörde och som tillhandahölls tjänster av detta bolag inte skulle anses utgöra en beskattningsbar person på grund av de kostnader som fördelats på driftstället till följd av detta tillhandahållande. I EU-domstolens avgörande aktualiserades inte frågan om vilka de mervärdesskatterättsliga konsekvenserna hade varit om ett sådant fast driftställe som var föremål för EU-domstolens bedömning hade ingått i en mervärdesskattegrupp. Enligt nämndens uppfattning kunde därför avgörandet inte utan vidare läggas till grund för bedömningen i det aktuella ärendet.

Nämnden konstaterade vidare att bildandet av en mervärdesskattegrupp får till följd att gruppmedlemmarna upphör att ses som olika beskattningsbara personer för mervärdesskatt och istället betraktas som en enda beskattningsbar person i mervärdesskattehänseende (6 a kap. 1 § ML och EU-domstolens dom i mål nr C-162/07 Ampliscientifica). Vidare gäller att transaktioner som företas mellan gruppmedlemmarna inte blir föremål för mervärdesskatt utan behandlas som interna transaktioner inom ett enda företag (prop. 1997/98:148 s. 33).

Genom att bli medlem i Momsgruppen har Filialen blivit en del av en ny beskattningsbar person, dvs. Momsgruppen, och därigenom för mervärdesskatteändamål lösgjort sig från huvudkontoret (för ett motsvarande resonemang, se EUkommissionens meddelande, KOM[2009] 325). Detta får genomslag i alla mervärdesskatterättsliga hänseenden (Högsta förvaltningsdomstolens dom av den 10 maj 2013, mål nr 1828/12). Mot den bakgrunden fann Skatterättsnämnden att de i ärendet aktuella tjänsterna skulle anses tillhandahållna Momsgruppen och inte Filialen.

Vid utförandet av de aktuella tjänsterna tillämpade Y en intern kostnadsfördelning i enlighet med vissa principer för internprissättning för att fastställa marknadsmässigt pris. Enligt Skatterättsnämndens mening fanns det ett rättsförhållande mellan Y och den del av den beskattningsbara personen Momsgruppen som Filialen utgjorde, enligt vilket den ersättning som Y erhöll utgjorde det faktiska motvärdet för de tjänster som Momsgruppen genom Filialen erhöll. Fråga var således om tillhandahållanden av tjänster mot ersättning (t.ex. domen mål nr C-16/93 R.J. Tolsma). Omsättning förelåg därmed enligt 2 kap. 1 § tredje stycket 1 ML.

Med hänsyn härtill och då övriga förutsättningar för skattskyldighet var uppfyllda fann nämnden att Momsgruppen var skattskyldig för huvudkontorets omsättning av tjänster i den utsträckning som omsättningen omfattades av skatteplikt.

Fhb 2013-07-04 (dnr 30-12/I). Överklagat av sökanden. Sekreterare och föredragande YB.

En ideell förening som bedrev golfverksamhet har inte ansetts skattskyldig till mervärdesskatt för tillhandahållande av tillträde till golfbanan och vissa andra tillhandahållanden.

En allmännyttig ideell förening (Föreningen) hade enligt sina stadgar till ändamål att driva verksamhet vid en viss golfbana och där bereda klubbens medlemmar tillfälle att utöva golfspel. Även andra personer än medlemmar kunde mot avgift få spela på banan.

Föreningen ville veta om den kunde anses skattskyldig till mervärdesskatt för följande tillhandahållanden:

• Tillträde till golfbanan för medlemmar mot spelrättsavgift.

• Tillträde till golfbanan för icke-medlemmar mot green fee.

• Golfträning med golfpro till medlemmar och icke medlemmar mot ersättning.

• Tävlingsverksamhet till medlemmar och icke medlemmar mot deltagaravgift.

Skatterättsnämnden (S, O, B, F, Hn, On, SN) konstaterade till en början att Föreningen enligt förutsättningarna i ärendet var en allmännyttig ideell förening med idrottsligt ändamål vars inkomst utgjorde sådan inkomst av näringsverksamhet för vilken skattskyldighet inte förelåg enligt 7 kap. 7 § IL (numera 7 kap. 3 § IL). De tillhandahållanden som frågan avsåg utgjorde därmed inte ekonomisk verksamhet (4 kap. 8 § ML) vilket i sin tur innebar att någon mervärdesskatt inte skulle betalas för omsättningen av tjänsterna. Bestämmelsen om undantag från skatteplikt vid omsättning av tjänster inom idrottsområdet i 3 kap. 11 a § hade inte någon självständig betydelse i detta fall (RÅ 2010 ref. 54).

Bestämmelsen i 4 kap. 8 § ML saknar motsvarighet i mervärdesskattedirektivet (2006/112/EG). Enligt EU-rätten är de nationella domstolarna vid tillämpning av nationell rätt dock skyldiga att i den utsträckning det är möjligt tolka den nationella rätten mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte så att det resultat som avses med direktivet uppnås (t.ex. EU-domstolens dom i målet angående Marleasing SA). En tolkning av ML:s bestämmelser mot direktivet gav vid handen att Föreningen såväl enligt mervärdesskattedirektivet (artikel 9.1 första stycket) som enligt ML (4 kap. 1 § första stycket) fick anses vara en beskattningsbar person. Föreningen fick enligt direktivet anses bedriva ekonomisk verksamhet (artikel 9.1 andra stycket) medan detta – som framgått – inte var fallet vid en tillämpning av ML (4 kap. 8 §). Direktivet innehåller emellertid regler om olika undantag från skatteplikt, som kunde få betydelse för verksamhet som bedrivs av en ideell förening (HFD:s dom den 16 september 2013 i mål nr 2988-13). I ärendet aktualiserades undantaget från skatteplikt enligt artikel 132.1 m. Enligt den bestämmelsen ska från skatteplikt undantas vissa tillhandahållanden av tjänster med nära anknytning till idrottslig eller fysisk träning vilka görs av organisationer utan vinstsyfte till personer som ägnar sig åt idrott eller fysisk träning.

De tillhandahållanden som var i fråga kunde enligt Skatterättsnämndens mening anses utgöra tjänster med nära anknytning till idrottslig eller fysisk träning. Av artikel 132.1 m följer därmed att Föreningens tillhandahållanden skulle undantas från skatteplikt om den kunde anses vara en organisation utan vinstsyfte.

När det gällde begreppet organisation utan vinstsyfte har EU-domstolen i mål C-174/00, Kennemer Golf & Country Club anfört att organisationens totala verksamhet ska beaktas, inklusive den verksamhet som bedrivs som ett komplement till de tjänster som avses i bestämmelsen. Organisationen ska vidare – till skillnad från ett kommersiellt företag – inte ha som verksamhetsföremål att generera vinst till medlemmarna. En organisation kan kvalificeras som en organisation utan vinstsyfte även om den systematiskt strävar efter att generera överskott, som den sedan avsätter för utförandet av de tjänster som den tillhandahåller.

Utöver den verksamhet som omfattades av Föreningens fråga skulle Föreningen komma att bedriva medlemsverksamhet, juniorverksamhet, uthyrning av lokaler till bolag som bedrev restaurang och golfshop samt bedriva bl.a. företagsgolf. Av Föreningens uppgifter i ärendet framgick att intäkterna från de omfrågade tillhandahållandena (spelrättsavgifter, green fee, ersättning för träningsverksamhet och deltagaravgifter i tävlingsverksamhet) utgjorde merparten av Föreningens totala intäkter. Intäkterna från de omfrågade tillhandahållandena understeg de kostnader som var förknippade med dessa.

Skatterättsnämnden fann med beaktande av vad Föreningen anfört rörande intäkter och kostnader i sin totala verksamhet att Föreningen inte hade som verksamhetsföremål att generera vinst till sina medlemmar. Föreningen var därmed en sådan organisation utan vinstsyfte som avses i artikel 132.1 m.

Direktivet förutsätter därutöver att en bedömning görs av om det grundläggande syftet med de omfrågade tillhandahållandena är att vinna ytterligare intäkter till Föreningen genom verksamhet som utförs i direkt konkurrens med kommersiella företag som måste betala mervärdesskatt (artikel 134 b).

Det stod enligt Skatterättsnämndens bedömning klart att de aktuella tillhandahållandena tillgodosåg Föreningens ändamål. Tillhandahållandena hade alltså ett annat syfte än sådana transaktioner som avses i artikel 134 b. Enligt direktivet gäller därmed att tillhandahållandena ska undantas från skatteplikt i enlighet med vad som följer av artikel 132.1 m.

Trots den avvikande regleringen ledde en tillämpning av bestämmelserna i ML fram till det resultat som avses i direktivet, nämligen att tillhandahållandena inte skulle bli föremål för mervärdesskatt (RÅ 2010 ref. 54).

Skatterättsnämnden fann därmed att Föreningen inte var skattskyldig till mervärdesskatt för de omfrågade tillhandahållandena.

Fhb 2013-12-10 (dnr 16-12/I). Överklagat av sökanden som dock återkallat överklagandet. Högsta förvaltningsdomstolen har avskrivit målet. Föredragande KN (CS).

Växlingstransaktioner avseende bitcoins har ansetts omfattade av undantag från skatteplikt enligt 3 kap. 9 § första stycket ML.

X avsåg att i enskild firma eller i form av aktiebolag bedriva handel med bitcoins. Han skulle i verksamheten köpa och sälja bitcoins elektroniskt via sin hemsida, vilken i praktiken skulle fungera som en växlingssajt. Han avsåg att köpa in bitcoins direkt från privatpersoner och företag i Sverige eller från en internationell växlingssajt, såsom bitcoinsbörsen Mt.Gox. Han avsåg att sälja bitcoins vidare på en sådan börs eller lägga dem i lager. Han avsåg även att sälja bitcoins till privatpersoner och företag som lade order på hans hemsida. Efter att kunden accepterat det pris i svenska kronor som X erbjöd och betalning mottagits skickades med automatik sålda bitcoins till den e-postadress som kunden angett som leveransadress.

X ville veta om mervärdesskatt skulle tas ut vid köp och försäljning av den digitala valutan bitcoin, dvs. vid växling av bitcoins till och från traditionell valuta såsom svenska kronor.

Skatterättsnämnden (S, O, B, F, H, L, SN) gjorde bedömningen att den tjänst som X tillhandahöll till sin natur var en växlingstjänst och att den även mervärdesskatterättsligt kunde karaktäriseras som en sådan. X tog inte ut någon särskild avgift för växlingstransaktionerna. Den innebar inte att det inte utgick någon ersättning. Han tog betalt för sitt tillhandahållande av tjänsten genom den ersättning som han räknade in när han bestämde köp- respektive säljkurs. X:s tillhandahållande fick därför anses utgöra en växlingstjänst mot ersättning (EU-domstolen i mål C-172/96, First National Bank of Chicago).

Frågan var därefter om omsättningen av växlingstjänsten kunde anses undantagen från skatteplikt. Enligt artikel 135.1.e mervärdesskattedirektivet ska från skatteplikt undantas transaktioner, inbegripet förmedling, rörande valuta, sedlar och mynt använda som lagligt betalningsmedel, med undantag av mynt och sedlar som är samlarobjekt, dvs. guld-, silver- eller andra metallmynt eller sedlar som normalt inte används som lagligt betalningsmedel eller som är av numismatiskt intresse.

Huruvida X:s transaktioner rörande bitcoins kunde omfattas av undantag från skatteplikt var således beroende av om de kunde anses röra valuta i artikelns mening. Skatterättsnämnden konstaterade härvid bl.a. följande.

Bitcoins utgör en virtuell valuta; en sorts elektroniska pengar som saknar status av legalt betalningsmedel. Bitcoins liknar andra växlingsbara valutor på så sätt att de interagerar med den verkliga världen (Europeiska Centralbankens, ECB rapport Virtual Currency Schemes från oktober 2012).

EU-domstolen hade i domen i målet 7/78 Thompson m.fl. gett uttryck för att mynt som betraktades som valuta i de länder som tillät handel med dem (dvs. som omsattes fritt i dessa länder) skulle behandlas som betalningsmedel enligt EEG-fördragets system även om det rådde tvivel om huruvida mynten var ett lagligt betalningsmedel (pp. 25, 27 och 28).

I mervärdesskattedirektivet finns ingen definition av begreppet valuta. I artikel 135.1.e liksom i andra språkversioner används den generella termen valuta (eng. currency) utan närmare specificering.

Vidare uppkom frågan om undantagsbestämmelsen i artikeln skulle förstås så att uttrycket ”använda som lagligt betalningsmedel” endast syftar på sedlar och mynt och inte på valuta.

Undantaget är tillämpligt beträffande sedlar och mynt som används som lagligt betalningsmedel men däremot inte beträffande sedlar och mynt som visserligen är lagliga betalningsmedel men som normalt inte används som sådana eftersom de är samlarobjekt. Uttrycket lagligt betalningsmedel används för att på detta sätt avgränsa undantagets tillämpningsområde i fråga om sedlar och mynt. Det låg därför enligt nämnden nära till hands att läsa bestämmelsen så att uttrycket endast är kopplat till sedlar och mynt och inte till valuta. Att läsa bestämmelsen på det viset motsades inte av andra språkversioner och kunde enligt nämndens mening inte anses oförenligt med dess ordalydelse.

Mot den bakgrunden och då tillhandahållande av bitcoins utgör verksamhet som kräver anmälningsplikt såsom finansiell verksamhet, bitcoins är ett betalningsmedel som används på ett motsvarande sätt som legala betalningsmedel och även visar stora likheter med elektroniska pengar, kunde X:s transaktioner rörande bitcoins enligt Skatterättsnämndens mening anses utgöra sådana transaktioner rörande valuta som avses i artikel 135.1.e.

Slutsatsen fick dessutom anses vara förenlig med syftet bakom undantagen i artikel 135.1.b–g, nämligen att undvika de svårigheter som finns med att belägga finansiella tjänster med mervärdesskatt (se t.ex. a.a., s. 88 f.).

Omsättning av den tjänst som ansökan avsåg var därmed undantagen från skatteplikt enligt 3 kap. 9 § ML tolkad mot EU-rätten.

Fhb 2013-10-14 (dnr 32-12/I). Överklagat av SKV. Föredragande KN.

Artikel 2.1 a och c i mervärdesskattedirektivet har ansetts kunna åberopas med direkt effekt till stöd för att leverans av ett periodiskt medlemsblad och tillhandahållande av annonsutrymme i detta ska kunna bli föremål för mervärdesskatt.

En branschförening (Föreningen) hade till uppgift att företräda sina medlemmar i branschövergripande frågor. Till Föreningens uppgifter hörde att ge ut en branschtidning som enligt förutsättningarna i ärendet var ett sådant periodiskt medlemsblad som avses i 3 kap. 13 § ML.

Föreningen planerade att upplåta den ekonomiska rätten till tidningen till ett dotterbolag (Bolaget) som bedrev serviceverksamhet åt Föreningen och dess medlemmar. Upplåtelsen innebar att Bolaget, mot ersättning skulle ges en rätt att i eget namn och för egen räkning framställa och sälja upplagor av tidningen till Föreningen, till medlemmar i Föreningen och till externa prenumeranter. Bolaget skulle också sälja annonsutrymme i tidningen. Föreningen skulle även fortsättningsvis vara utgivare av tidningen.

Bolaget ville veta om det kunde åberopa direkt effekt av artikel 2.1 a i mervärdesskattedirektivet så att dess leverans av tidningen till Föreningen eller medlemmar mot ersättning blev föremål för skatteplikt (fråga 1). Vidare ville Bolaget veta om det kunde åberopa direkt effekt av artikel 2.1 c i mervärdesskattedirektivet så att dess tillhandahållande av annonsutrymme i tidningen mot ersättning blev föremål för skatteplikt (fråga 2).

Frågorna ställdes mot bakgrund av att omsättning av periodiskt medlemsblad till utgivaren och medlemmar omfattas av undantag från skatteplikt enligt 3 kap. 13 § ML. Vidare omfattas omsättning av annonsutrymme av undantag från skatteplikt enligt 3 kap. 19 § första stycket 1. En tillämpning av dessa bestämmelser medförde att Bolaget skulle sakna avdragsrätt för ingående skatt som hänförde sig till den undantagna verksamheten.

Enligt artikel 2.1 a och c ska leverans av varor respektive tillhandahållande av tjänster mot ersättning som görs inom en medlemsstats territorium av en beskattningsbar person när denne agerar i denna egenskap vara föremål för mervärdesskatt.

Bestämmelserna i 3 kap. 13 § och 19 § första stycket 1 ML saknar direkta motsvarigheter i mervärdesskattedirektivet. De nationella domstolarna är enligt EU-rätten vid tillämpning av nationell rätt dock skyldiga att i den utsträckning det är möjligt tolka den nationella rätten mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte så att det resultat som avses med direktivet uppnås (t.ex. EU-domstolens dom i målet angående Marleasing SA). Skatterättsnämnden (S, O, B, F, Hn, On, SN) prövade om de omfrågade transaktionerna kunde anses omfattade av något av de undantag från skatteplikt som finns i mervärdesskattedirektivet. Så befanns dock inte vara fallet.

Transaktionerna i fråga omfattades därmed av skatteplikt enligt de allmänna bestämmelserna i artikel 2.1 a och c i direktivet. Frågan var då om mervärdesskattedirektivet skulle äga företräde framför ML. För att så skulle vara fallet fordrades att de aktuella bestämmelserna i direktivet hade direkt effekt. Enligt EU-domstolen uppfyller artikel 2.1 a och c i mervärdesskattedirektivet de kriterier som uppställs för när en bestämmelse ska anses ha direkt effekt (jfr mål C-150/99 Lindöpark p. 32–33).

Mot den bakgrunden fann Skatterättsnämnden att Bolaget kunde åberopa artikel 2.1 a och c till stöd för att de omfrågade tillhandahållandena skulle bli föremål för mervärdesskatt.

Fhb 2013-11-22 (dnr 43-12/I). Ej överklagat. Föredragande KK (KN).

Vissa tjänster som tillhandahålls svenska bolag som tillhör en utländsk europeisk ekonomisk intressegruppering vilken även utgör en sådan fristående grupp som avses i artikel 132.1 f mervärdesskattedirektivet har inte ansetts som tjänster vars omsättning omfattas av undantag enligt 3 kap. 23 a § ML.

En mervärdesskattegrupp (Momsgruppen) tillhandahöll sina kunder finansiella tjänster. Grupphuvudman var A. Bland övriga gruppmedlemmar fanns B.

En i ett annat EU-land registerad europeisk ekonomisk intressegruppering (EEIG) verkade inom det finansiella området och utgjorde i det andra EU-landet en sådan fristående grupp vars interna tillhandahållanden omfattades av undantag från mervärdesskatt med stöd av artikel 132.1 f i mervärdesskattedirektivet. Avsikten var att Momsgruppens medlemmar A och B skulle ingå som medlemmar i EEIG.

Momsgruppen ville veta om a) IT-tjänster, b) s.k. operationstjänster och c) tjänster avseende Trade Support, Middle Office och Fund Administration som EEIG skulle tillhandahålla A och B utgjorde tjänster som var direkt nödvändiga för att bedriva bolagens verksamhet i den mening som avses i 3 kap. 23 a § och om det förhållandet att tillhandahållandet var gränsöverskridande inverkade på skattefriheten. Vidare ville Momsgruppen veta om den kostnadsfördelningsmodell som gällde för ersättningen till EEIG uppfyllde det krav som uppställdes i 3 kap. 23 a § i fråga om ersättningen för tjänsterna.

Enligt 3 kap. § första stycket undantas från skatteplikt omsättning av tjänster som tillhandahålls inom fristående grupper av fysiska eller juridiska personer, om verksamheten i övrigt inte medför skattskyldighet hos gruppen eller hos de fysiska eller juridiska personerna, tjänsterna är direkt nödvändiga för utövandet av verksamheten, och ersättningen för tjänsterna exakt motsvarar den fysiska eller juridiska personens andel av de gemensamma kostnaderna för tjänsternas tillhandahållande. Undantaget avser enligt paragrafens andra stycke endast sådana tjänster som normalt inte tillhandahålls av någon annan utanför gruppen.

Enligt artikel 132.1 f i mervärdesskattedirektivet ska från skatteplikt undantas tillhandahållande av tjänster av fristående grupper av personer vilka bedriver en verksamhet som är undantagen från mervärdesskatt eller för vilken de inte är en beskattningsbar person, i syfte att tillhandahålla medlemmarna av dessa grupper tjänster som är direkt nödvändiga för att bedriva denna verksamhet, om grupperna endast begär ersättning av sina medlemmar för deras andel av gemensamma utgifter, förutsatt att undantaget inte kan befaras vålla snedvridning av konkurrensen.

EEIG hade godkänts av det andra EU-landet som en sådan fristående grupp som uppfyllde kraven i artikel 132.1 f för att tillhandahålla sina medlemmar tjänster skattefritt. Momsgruppens frågor inbegrep inte en bedömning av om EEIG kunde godtas som en fristående grupp av detta slag även enligt svensk rätt. Skatterättsnämnden (S, O, B, F, H, L, SN) behandlade därför endast de övriga rekvisiten i 3 kap. 23 a § och konstaterade därvid följande.

Varken 3 kap. 23 a § eller dess motsvarighet i artikel 132.1 f innehåller någon begränsning i fråga om gränsöverskridande transaktioner. Bestämmelsen i 3 kap.23 a § förutsattes därför vara tillämplig även på tillhandahållanden som var gränsöverskridande så länge dessa kunde anses förenliga med ändamålet med bestämmelsen.

Tjänsterna som EEIG skulle tillhandahålla A och B fick vidare anses vara direkt nödvändiga för den skattefria verksamheten. Tjänsterna var dock enligt nämndens mening sådana som typiskt sett och i allt väsentligt också kunde tillhandahållas av aktörer på den öppna marknaden. Vid sådant förhållande medförde en tillämpning av konkurrensbestämmelsen i 3 kap. 23 a § andra stycket att tjänsterna inte omfattades av undantag från skatteplikt.

Vid den tolkning av konkurrensbestämmelsen i 3 kap. 23 a § mot konkurrensvillkoret i artikel 132.1 f som härefter skulle göras konstaterade nämnden följande.

Den fristående gruppen EEIG hade tillkommit för att medlemmarna önskat gå samman om de aktuella tjänsterna. Gruppen kunde inte sägas vara garanterad att behålla sina medlemmar som kunder – oberoende av om det förelåg skatteplikt eller undantag från skatteplikt för tjänsternas tillhandahållande. Det kunde då – i konsekvens med vad EU-domstolen uttalat i målet C-8/01Taksatorringen – anses vara det undantag från skatteplikt som EEIG beviljats som utestängde oberoende aktörer från marknaden.

I sitt förslag till avgörande i målet angående Taksatorringen hade Generaladvokaten anfört att syftet med undantaget i artikel 13 A.1 f var att skapa enhetliga konkurrensvillkor på en marknad där både stora företag som enbart med hjälp av sina interna resurser kunde erbjuda sina tjänster, och mindre företag, vilka för att kunna erbjuda samma tjänster var tvungna att ta hjälp utifrån, var verksamma. Om de tjänster som var aktuella i ärendet inte skulle tillhandahållas A och B internt av EEIG skulle de ha köpts in av dem från externa aktörer eller utförts internt inom Momsgruppen. I sistnämnda fall låg det närmare till hands att jämställa A och B med de större företag, som generaladvokaten refererat till, vilka enbart med hjälp av interna resurser kunde erbjuda sina tjänster, än att jämställa dem med de mindre företag som var behov av hjälp utifrån för att erbjuda sina tjänster och för vilka ett undantag med stöd av artikel 132.1 f skulle vara ett alternativ. Vidare stod möjligheten till gruppregistrering enligt 6 a kap. ML öppen endast under vissa förutsättningar. Sålunda krävs att företag som önskar ingå i en mervärdesskattegrupp är nära förbundna med varandra genom finansiella, ekonomiska och organisatoriska band; vidare att fråga endast är om fasta etableringsställen i Sverige. Motsvarande restriktioner gäller inte för företag som önskar ingå i en sådan fristående grupp som avses i artikel 132.1 f. Det kunde därför antas att A och B genom att bli medlemmar i EEIG skulle kunna förvärva tjänster skattefritt i större utsträckning än vad som var möjligt för dem att göra inom ramen för Momsgruppen. Ett undantag för de omfrågade tillhandhållandena skulle därmed leda till en mindre och inte större enhetlighet i konkurrensvillkoren på den marknad som var i fråga och där samma tjänster erbjöds av såväl större som mindre aktörer.

Det förelåg därför enligt nämndens mening en verklig risk, idag eller i framtiden, för att en tillämpning av undantaget i artikel 132.1 f på de aktuella tillhandahållandena, skulle vålla en snedvridning av konkurrensen. Undantaget i artikel 132.1.f kunde därför inte anses tillämpligt detta fall.

Genom det sätt på vilket konkurrensvillkoret i 3 kap. 23 a § andra stycket utformats fick Sverige anses ha utnyttjat sin rätt enligt den allmänna bestämmelsen i artikel 131 att fastställa villkor för att säkerställa en korrekt och enkel tillämpning av undantaget. En tillämpning av direktivets motsvarande bestämmelse ledde enligt Skatterättsnämndens mening inte till något annat resultat än vad en tillämpning av 3 kap. 23 a § andra stycket gjorde. Det var med andra ord möjligt att tillämpa konkurrensvillkoret i 3 kap. 23 a § på ett direktivkonformt sätt och i enlighet med syftet med motsvarande bestämmelse i direktivet.

EEIG:s omsättning av de i ärendet aktuella tjänsterna omfattades mot den bakgrunden inte av undantag från skatteplikt enligt 3 kap. 23 a §. Momsgruppens fråga rörande kostnadsfördelningsmodellen för ersättningen till EEIG, förföll därmed.

Fhb 2013-10-30 (dnr 54-11/I). Överklagat av sökanden. Föredragande KN.