Se bl.a. prop. 1984/85:176, s. 16, SOU 1989:33s. 169 och prop. 1989/90:110 s. 385 f.

Den s.k. sexmånadersregeln i 3 kap. 9 § första stycket inkomstskattelagen (1999:1229), IL, innebär att arbetsinkomster intjänade utomlands under vissa förutsättningar undantas från beskattning i Sverige. Syftet med regeln är främst att underlätta för Skatteverket och för de skattskyldiga. Genom att skattefrihet baseras på en intern regel behöver de skattskyldiga inte tillämpa dubbelbeskattningsavtal för att undvika dubbelbeskattning av sina anställningsinkomster.1 Det har genom åren dock visat sig att sexmånadersregeln är allt annat än enkel att tillämpa. Särskilda problem uppkommer för skattskyldiga som utför sitt arbete i mer än ett land. Sexmånadersregelns bestämmelser om s.k. tillfälliga avbrott och kravet på beskattning i verksamhetslandet innebär att denna kategori av skattskyldiga får svårigheter att avgöra om sexmånadersregeln överhuvudtaget är tillämplig, och vilka inkomster som i sådana fall är undantagna från beskattning. Tillämpningsproblemen har främst sin grund i lagbestämmelsernas utformning, men situationen har komplicerats ytterligare på grund av ett ställningstagande från Skatteverket och två förhandsbesked från Skatterättsnämnden. Författaren efterlyser mot denna bakgrund en översyn av bestämmelserna.

Denna artikel är del två i en artikelserie. Den första delen fokuserade på bestämmelserna om tillfälliga avbrott och publicerades i Skattenytt nr 1-2, 2014. Denna andra del av artikelserien behandlar kravet på beskattning, och hur detta krav försvårar tillämpningen av sexmånadersregeln. För att underlätta läsningen har jag använt mig av samma inledning som i den första delen.

1 INLEDNING

Av 3 kap. 9 § första stycket IL följer att om en obegränsat skattskyldig person har en anställning som innebär att han vistas utomlands i minst sex månader, är han inte skattskyldig för inkomst av sådan anställning till den del inkomsten beskattas i verksamhetslandet. Det är denna bestämmelse som benämns sexmånadersregeln. Skattefriheten gäller dock inte om det framkommer att inkomsten beskattats i verksamhetslandet i strid med landets lagstiftning eller gällande skatteavtal.

Vad gäller kravet på vistelsetid regleras denna fråga ytterligare i 3 kap. 10 § IL. Av bestämmelsen framgår att kortare avbrott för semester, tjänsteuppdrag eller liknande som inte infaller i början eller i slutet av anställningen utomlands räknas in i tiden för vistelse utomlands. Det anges vidare att uppehåll i Sverige för sådana ändamål inte får vara längre än att de motsvarar sex dagar för varje hel månad som anställningen varar eller 72 dagar under ett och samma anställningsår.

Skatteverket har i ett flertal ställningstaganden klargjort hur verket anser att sexmånadersregeln ska tolkas och tillämpas. En del av ställningstagandena avser de grundläggande förutsättningarna som ska vara uppfyllda för att sexmånadersregeln ska vara tillämplig2, medan andra tar sikte på specifika frågeställningar, bl.a. hur kravet på beskattning ska tolkas.3 Vad gäller praxis kan bl.a. nämnas att Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) och Skatterättsnämnden vid ett stort antal tillfällen har prövat sexmånadersregeln och dess rekvisit.4

Den rikliga förekomesten av ställningstaganden och domstolspraxis innebär att sexmånadersregeln inte är så enkel att tillämpa som den vid en första anblick kan synas vara. Det räcker inte alltid för den skattskyldige att läsa lagtexten för att avgöra om sexmånadersregeln är tillämplig på en viss inkomst, utan det krävs dessutom kunskap i hur bestämmelsen tolkas och tillämpas av Skatteverket och av domstolarna. För en kategori av skattskyldiga uppkommer särskilda svårigheter, och det är skattskyldiga som under sin utlandstjänstgöring utför arbete i mer än ett land. Det kan antingen avse personer som inom ramen för sin anställning utför arbete i olika länder, eller som har en anställning som innefattar tjänsteresor till andra länder än det land där den anställde är stationerad. Dessa skattskyldiga ställs ofta inför två frågeställningar; kan bestämmelserna om kortare avbrott i 3 kap. 10 § IL medföra att kravet på vistelsetid inte är uppfyllt, och innebär kravet på beskattning att vissa inkomster inte kommer att undantas från beskattning i Sverige?

Vad gäller den första frågan har denna tidigare varit relativt enkel att besvara. Ett ställningstagande från Skatteverket från 2010, i vilket verket begränsar den tid som ska anses som kortare avbrott, har dock förändrat situationen. Vad gäller den andra frågan är denna kopplad till kravet på att inkomsten, för att vara undantagen beskattning i Sverige, inte får ha beskattats utomlands i strid med intern rätt och tillämpligt skatteavtal.

Syftet med denna artikelserie är att mot bakgrund av sexmånadersregelns utformning, och senare tids praxis, belysa dessa frågeställningar. För att underlätta framställningen kommer jag använda mig av två typfall som beskriver inte helt ovanliga situationer. Det första typfallet avser en situation där utlandstjänstgöringen inte är knuten till ett och samma land, och det andra typfallet avser en situation där utlandstjänstgöringen innefattar kontinuerliga tjänsteresor till andra länder än det land där den anställde är stationerad.

Typfall 1

En anställd (X) i en multinationell koncern får ett erbjudande om att tjänstgöra utomlands i sex månader. Utlandsuppdraget innebär att X ska övervaka koncernens verksamhet i en viss region (exempelvis Sydostasien) och arbetet kommer således att utföras hos koncernbolag i flera olika länder. X kommer huvudsakligen att utföra arbete hos koncernbolaget i land A, och anställningsavtalet ingås därför med detta bolag. X ska dock inom ramen för denna anställning även utföra arbete hos koncernbolag i land B och land C, och koncernbolaget i land A kommer därför fakturera bolagen i land B och land C för det arbete som A utför för dessa bolag.

Det förutsätts att X tillbringar ca 50 % av sin arbetstid i land A och 25 % av sin tid i land B respektive i land C. Utöver detta tillbringar X tio dagar för semester i Sverige. X kommer att beskattas i land A, B och C för den arbetsinkomst som är hänförlig till arbete i respektive land.

Typfall 2

En person (Y) får ett erbjudande om en tidsbegränsad anställning om sex månader hos ett företag i land A. Anställningen kräver dock att Y företar flera kortare tjänsteresor till andra länder. Det kan antas att dessa tjänsteresor i genomsnitt kommer att uppgå till tio dagar per månad. Vidare kommer Y att tillbringa tio dagar för semester i Sverige. Y kommer att beskattas i land A för hela sin arbetsinkomst.

De frågor som X och Y ställs inför vid tillämpningen av sexmånadersregeln är dels om den tid som tillbringas utanför land A är att anse som sådana avbrott som kan medföra att utlandsvistelsen ska anses avbruten (vilket kan medföra att sexmånadersregeln överhuvudtaget inte blir tillämplig), dels i vilken utsträckning arbetsinkomsterna är undantagna från beskattning med stöd av sexmånadersregeln. Den första frågan behandlades i den första delen av denna artikelserie och publicerades i Skattenytt nr 1-2, 2014. Den andra frågan behandlas nedan.

Vad gäller de grundläggande förutsättningarna för att sexmånadersregeln ska vara tillämplig framgår av dessa ställningstaganden bl.a. (i) att den skattskyldige ska ha varit obegränsat skattskyldig under hela den tid som är aktuell att tillämpa sexmånadersregeln på, (ii) att det är tillåtet med flera på varandra efterföljande anställningar, (iii) att anställningarna kan vara förlagda till olika länder och (iv) att kortare uppehåll får förekomma för omstationering mellan olika anställningar.

Se bl.a. dnr 131 337392-06/111 (innebörden av begreppet ”beskattas”), dnr 131 13277-07/111 (beskattning av ersättningar från CERN) och dnr 131 512720-07/111 (beskattning av förmåner).

Se bl.a. RÅ 83 1:58, RÅ 2002 not. 134, RÅ 2004 ref. 50, RÅ 2010 ref. 114, RÅ 1988 ref. 52 och SRN 2001-02-21.

2 KRAVET PÅ BESKATTNING

2.1 Bakgrund

En förutsättning för att inkomsterna ska vara undantagna från beskattning enligt sexmånadersregeln är som ovan nämnts dels att dessa har beskattats i verksamhetslandet, dels att beskattningen inte är i strid med intern rätt eller tillämpligt skatteavtal.

Kravet på att inkomsten ska ha beskattats i verksamhetslandet infördes genom 1990 års skattereform.5 Kravet ersatte det tidigare kravet att arbetsgivaren skulle bedriva näringsverksamhet från fast driftställe i verksamhetslandet. Syftet med denna ändring var att förenkla för de skattskyldiga. Regeringen ansåg således att det var enklare för de skattskyldiga att visa att inkomsten beskattades utomlands än att visa att arbetsgivaren bedrev verksamhet från ett fast driftställe.6

Villkoret att beskattningen i verksamhetslandet inte fick vara i strid med landets lagstiftning eller gällande skatteavtal tillkom genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 2008.7 Bakgrunden till bestämmelsen var att Skatteverket hade uppmärksammat att det inte var ovanligt att skattskyldiga hävdade att beskattning i strid med verksamhetslandets interna lagstiftning eller med skatteavtal skulle berättiga till skattebefrielse enligt sexmånadersregeln. Kammarrätten i Stockholm hade också i en dom funnit att sexmånadersregeln var tillämplig trots att beskattningen i det aktuella landet hade skett i strid med såväl intern lagstiftning som skatteavtalet.8

Regeringen instämde med Skatteverket att det inte var rimligt att beskattning som skedde i ett annat land i strid med gällande bestämmelser skulle utgöra grund för skattebefrielse i Sverige. Såväl remissinstanser som Lagrådet var dock bekymrade över att utredningsbördan riskerade att bli orimligt hög för den skattskyldige, och Lagrådet förespråkade därför att skattefrihet skulle gälla om det inte framkommer att inkomsten har beskattas i verksamhetslandet uppenbarligen i strid med landets lagstiftning eller gällande skatteavtal. Regeringen ansåg dock inte att utredningsskyldigheten i de flesta fall skulle bli mer betungande än vad den redan var, och ansåg därför att det inte fanns skäl att införa ett uppenbarhetsrekvisit. Regeringen ansåg att det räckte med att skattefrihet inte skulle gälla om det framkommer att beskattningen i verksamhetslandet har skett i strid med landets lagstiftning eller gällande skatteavtal. Bevisbördan i detta avseende skulle åligga Skatteverket.9

Prop. 1989/90:10.

Se prop. 1989/90:10 s. 385–386.

Prop. 2007/08:24.

Kammarrättens i Stockholm dom den 20 juni 2002 (mål nr 5390-2001).

Se prop. 2007/08:24 s. 27–28.

2.2 Tillämpningsproblem

2.2.1 Något om skatteavtalens fördelningsregler beträffande arbetsinkomster

I många fall innebär det inte några problem att avgöra om beskattning har skett i strid med intern rätt eller skatteavtal. Om en inkomst beskattas i det land där den skattskyldige bor och arbetar kan man normalt sett utgå från att beskattningen inte är i strid med intern rätt och skatteavtal. Det finns dock situationer där frågan inte är lika självklar, och detta gäller framförallt när arbete utförs i olika länder under en begränsad tid. Detta kan antingen som i Typfall 1 avse arbete under en begränsad tid i flera länder eller som i Typfall 2 avse arbete i olika länder under några enstaka dagar i samband med tjänsteresor. Den skattskyldige måste i dessa fall ta ställning till om den beskattning som sker i utlandet är i strid med tillämpliga skatteavtal.

För de skatteavtal som bygger på OECD:s modellavtal är det normalt sett artikel 15.1 och 15.2 som reglerar fördelningen av beskattningsrätten avseende arbetsinkomster.

Av artikel 15.1 följer att rätten att beskatta arbetsinkomster tillkommer hemvistlandet, såvida inte arbetet utförs i den andra staten. Om arbetet utförs i denna andra stat (arbetsstaten), får ersättning som uppbärs för arbetet beskattas där.

Modellavtalet ger inte någon närmare vägledning i vad som menas med att arbetet ”utförs i den andra staten”, och det har fram tills relativt nyligen varit oklart hur denna bestämmelse ska tolkas av svenska myndigheter. Bland annat har frågan varit om det finns ett krav på fysisk närvaro i den andra staten för att denna stat ska tillerkännas beskattningsrätten. Denna fråga fick dock sitt svar genom HFD:s avgörande i HFD 2012 ref. 18.10

Målet gällde en i Sverige obegränsat skattskyldig person som under några år arbetade som VD och koncernchef i en finländsk internationell koncern med huvudkontor i Finland. Det var också vid detta kontor som den skattskyldige hade sin anställning. I tjänsten ingick dock att besöka dotterbolag i andra stater. Frågan i målet var om den inkomst som var hänförlig till de dagar han var på tjänsteresor i andra länder skulle beskattas i Sverige eller Finland.

Såväl länsrätten som kammarrätten ansåg att arbetet under aktuella tjänsteresor skulle anses vara utfört i Finland, och att Finland därmed hade beskattningsrätten. Länsrätten motiverade detta bl.a. med att arbetet i de andra länderna var föranlett av det finländska bolagets behov av styrning, ledning och uppföljning av verksamheterna i dotterbolagen. HFD ansåg dock att kommentaren till modellavtalet utgår från att det krävs fysisk närvaro för att en anställning ska anses utövad i en annan stat än hemviststaten. HFD ansåg även att den tolkning som görs i kommentaren står i god överensstämmelse med artikelns ordalydelse, särskilt som det är fråga om ett undantag från den rätt till beskattning som tillkommer hemviststaten. Mot denna bakgrund fann HFD att Finland endast hade rätt att beskatta den del av ersättningen som var hänförlig till den tid då den skattskyldige fysiskt hade befunnit sig i Finland. Den del av ersättningen som var hänförlig till tjänsteresor utanför Finland ägde Finland således inte rätt att beskatta.

Av det ovanstående framgår att arbetsstatens rätt att beskatta är begränsad till den tid då den skattskyldige fysiskt utför arbete i arbetsstaten. Om en skattskyldig utför arbete utanför arbetsstaten, exempelvis i samband med en tjänsteresa, får den inkomst som hänför sig till detta arbete inte beskattas hos arbetsstaten, och inkomsten är därmed inte undantagen från beskattning enligt sexmånadersregeln.

I vissa fall räcker det dock inte med att konstatera att arbete fysiskt har utförts i en viss stat. Det måste nämligen även utredas om arbetsstatens rätt att beskatta begränsas av den s.k. 183-dagarsregeln i artikel 15.2 i modellavtalet. Denna bestämmelse innebär nämligen att beskattning i arbetsstaten inte kommer ifråga om tre kumulativa rekvisit är uppfyllda. Bestämmelsen innebär således ett undantag från regeln om beskattning där arbetet utförs. De kumulativa rekvisit som ska vara uppfyllda är (i) att vistelsen i arbetslandet inte överstiger 183 dagar under en tolvmånadersperiod, (ii) att ersättningen betalas av en arbetsgivare som inte har hemvist i arbetsstaten eller på dennes vägnar, och (iii) att ersättningen inte belastar fast driftställe eller stadigvarande anordning som arbetsgivaren har i arbetsstaten.

Normalt sett föreligger inga problem med att avgöra om det första rekvisitet är uppfyllt. Det andra rekvisitet kan dock medföra tillämpningssvårigheter, vilket har att göra med att begreppet arbetsgivare inte är definierat i modellavtalet, och att vissa länder (såsom Sverige) använder sig av ett formellt arbetsgivarbegrepp medan andra länder använder sig av ett ekonomiskt arbetsgivarbegrepp. Det kan således uppstå situationer när exempelvis hemvisstaten anser att 183-dagarsregeln är tillämplig och att beskattning ska ske i hemviststaten, medan arbetsstaten anser att 183-dagarsregeln inte är tillämplig och att beskattning därmed ska ske i arbetsstaten.

I syfte att komma till rätta med problemen med olika tolkningar av begreppet arbetsgivare infördes år 2010 en ändring av punkt 8 i kommentaren till artikel 15. Av den nya lydelsen framgår att det är arbetsgivarbegreppet i respektive stats interna rätt som ska tillämpas, och att hemviststaten som utgångspunkt har en skyldighet att acceptera arbetsstatens arbetsgivarbegrepp. Skatteverket har av denna anledning lämnat en styrsignal som behandlar frågan i vilka situationer den stat där arbetet utförs äger rätt att tillämpa ett ekonomiskt arbetsgivarbegrepp, och när hemviststaten har en skyldighet att acceptera detta vid inkomstbeskattningen.11 Skatteverkets slutsats är att Skatteverket, i det fall Sverige är hemviststat, måste acceptera ett ekonomiskt arbetsgivarbegrepp i den stat där arbetet utförs.

Domen har bl.a. kommenterats av Maria Hilling i Svensk Skattetidning 2013:3 s. 187 f.

Skatteverkets ställningstagande den 19 oktober 2010 med dnr 131 670082-10/111.?

2.2.2 Kravet på beskattning i Typfall 1 och Typfall 2

I Typfall 2 har Y att ta ställning till om den beskattning som sker i land A, men som hänför sig till tid som Y fysiskt har tillbringat vid tjänsteresor utanför land A, är i strid med det aktuella skatteavalet. Förutsatt att skatteavtalet mellan Sverige och land A bygger på modellavtalet torde det, i och med HFD:s avgörande, stå klart att det endast är den inkomst som är hänförlig till den tid som Y fysiskt har varit närvarande i land A som får beskattas i land A. Detta innebär att om land A beskattar hela inkomsten (d.v.s. även den del som är hänförlig till arbete i andra länder) är denna beskattning i strid med skatteavtalet mellan Sverige och land A.

Rent praktiskt innebär det ovanstående följande för Y. Vid deklarationen i Sverige ska Y ta upp den inkomst som är hänförlig till den tid som fysiskt har tillbringats vid tjänsteresor i andra länder än i land A. Vid deklarationen i land A ska Y undanta motsvarande inkomst. I detta avseende kan Y endast hoppas på att land A tolkar bestämmelsen i 15.1 i modellavtalet på samma sätt som HFD. I annat fall uppstår en dubbelbeskattning som endast kan lösas genom en ömsesidig överenskommelse.

I Typfall 1 kan X först och främst konstatera att land A, B och C har rätt att enligt artikel 15.1 beskatta den inkomst som är hänförlig till det arbete som fysiskt utförs i respektive land. X måste dock även ta ställning till om dessa länders rätt att beskatta arbetsinkomsterna begränsas av artikel 15.2, d.v.s. 183-dagarsregeln, innebärande att beskattningsrätten ändå tillkommer Sverige.

Vad gäller land A torde det stå klart att 183-dagarsregeln inte är tillämplig då ersättningen betalas av en arbetsgivare som har hemvist i land A. Vad gäller land B och land C är dock situationen mer komplicerad, vilket har att göra med att X måste avgöra om land B och land C tillämpar ett ekonomiskt arbetsgivarbegrepp, och om koncernbolagen i land B och C vid en prövning enligt det ekonomiska arbetsgivarbegreppet ska anses som arbetsgivare åt X. Om så är fallet är 183-dagarsregeln inte heller tillämplig på de inkomster som är hänförlig till land B och land C, och någon beskattning i strid med skatteavtalen har i sådana fall inte skett. Om å andra sidan 183-dagarsregeln inte är tillämplig har beskattning skett i strid med skatteavtalet, och X måste därför ta upp de inkomster som är hänförliga till dessa länder till beskattning i Sverige.

2.2.3 Kommentar

Kravet på att beskattningen inte fick vara i strid med intern rätt och skatteavtal infördes för att komma till rätta med rena missbrukssituationer där det var uppenbart att det land som beskattade inkomsten inte hade rätt att beskatta densamma. Såsom bestämmelsen om kravet på beskattning kom att utformas är den dock inte begränsad till dessa situationer. Det har således ingen betydelse om det är fråga om en missbrukssituation eller inte. Denna reglering har medfört att de skattskyldiga måste ha god kännedom om hur skatteavtalen är uppbyggda, och tvingas ta ställning till ytterst komplicerade frågor. Detta ska ses mot bakgrund att det var just denna situation, d.v.s. att de skattskyldiga skulle tvingas tillämpa skatteavtal, som sexmånadersregeln var till för att förhindra.

Vad gäller Typfall 2 innebär HFD:s avgörande visserligen att det numera får anses klart att det endast är den inkomst som är hänförlig till tid som fysiskt tillbringas i land A som undantas beskattning i Sverige. Det finns dock vissa frågor som inte är lösta. Vad händer exempelvis om den skattskyldige befinner sig halva dagen i ett land och halva dagen i ett annat? Ska inkomsten för denna dag delas upp? Förutom dessa överväganden står det klart att den skattskyldige ställs inför praktiska problem med att hålla reda på vilka dagar man befinner sig i olika länder.

Vad gäller Typfall 1 har den skattskyldige enligt min mening en närmast omöjlig uppgift. Att avgöra om ett visst land tillämpar ett formellt eller ekonomiskt arbetsgivarbegrepp, och därefter avgöra om det företag där man arbetar ska anses som arbetsgivare vid denna prövning, torde inte vara möjligt utan att involvera skatterättslig expertis.

3 AVSLUTANDE SYNPUNKTER12

Ettårsregeln och sexmånadersregeln tillkom för att underlätta för Skatteverket och för de skattskyldiga. Ett av de grundläggande syftena med dessa regler var att förhindra dubbelbeskattning och ge den enskilde en möjlighet att klart bedöma sin skattesituation.13 Det kan dock konstateras att få bestämmelser i IL har varit föremål för så många ställningstaganden från Skatteverket och avgöranden från domstolarna. Bestämmelserna synes således vara allt annat än enkla att tolka och tillämpa, ens för myndigheterna, och det kan därför ifrågasättas om inte syftet med bestämmelserna har förfelats.

Genomgången i denna artikelserie har visat att det föreligger särskilda tillämpningsproblem för en viss kategori av skattskyldiga, nämligen de som utför sitt arbete i mer än ett land. Bestämmelserna om kortare avbrott, och kravet på beskattning i enlighet med intern rätt och skatteavtal, medför att denna kategori av skattskyldiga får stora problem med att avgöra om sexmånadersregeln är tillämplig och i sådana fall vilka inkomster som ska undantas från beskattning.

Vad gäller bestämmelsen om kortare avbrott i 3 kap. 10 § IL är denna enligt min mening olyckligt utformad. Förutom att det inte är klart vad begreppet avbrott tar sikte på, eller vad som avses med tjänstuppdrag eller liknande, medför ordalydelsen av bestämmelsen att alla former av avbrott kan medföra att vistelsetiden ska anses avbruten. Av förarbetena framgår dock att detta inte alls var syftet med bestämmelsen, och att bestämmelsen närmast är till för att förhindra ett missbruk av ettårsregeln. Myndigheterna borde därför enligt min mening vara generösa vid tillämpningen av bestämmelsen och endast agera i de fall de upptäcker att någon felaktigt försöker dra nytta av reglerna. Av denna anledning är det olyckligt att Skatteverket i sitt ställningstagande har gått åt motsatt riktning. Skatteverkets tolkning kan knappast sägas vara förenlig med syftet bakom sexmånadersregeln i allmänhet och bestämmelserna om tillfälliga avbrott i synnerhet. Vi får därför hoppas att HFD fastställer de överklagade förhandsbeskeden och att Skatteverket därefter undanröjer sitt ställningstagande.

När det gäller kravet på att beskattningen i utlandet inte får vara i strid med intern rätt eller skatteavtal kom även denna bestämmelse till för att förhindra en missbrukssituation. Missbruket bestod i att skattskyldiga medvetet lät sig beskattas i andra länder trots att skattskyldighet inte förelåg. Regeringen valde dock att införa en generell regel som inte endast tog sikte på missbrukssituationer, utan som påverkar samtliga skattskyldiga. Enligt min uppfattning står det numera klart att remissinstansernas och Lagrådets farhågor om att utredningskravet blir alltför högt för det skattskyldiga har besannats. Skatteavtalens bestämmelser om fördelningen av beskattningsrätten mellan länderna är inte sällan förknippade med svåra överväganden där det krävs god kunskap om hur skatteavtal ska tolkas. De typexempel som har använts i denna artikelserie, och som speglar vanligt förekommande situationer, visar att den skattskyldige kan komma att få mycket svårt att avgöra om en beskattning i ett annat land är förenlig med ett visst skatteavtal eller inte.

Sammanfattningsvis anser jag att en översyn av sexmånadersregeln är behövlig. Bestämmelserna har haft sin nuvarande utformning sedan de infördes 1985 (frånsett att kravet på beskattning har införts) och någon utvärdering av hur bestämmelserna upplevs och tillämpas av de skattskyldiga synes inte ha gjorts. Översynen bör främst fokusera på om sexmånadersregeln i dess nuvarande utformning fyller sitt syfte, d.v.s. att förenkla för de skattskyldiga och att undvika en tillämpning av skatteavtalen. Vidare bör det enligt min mening särskilt övervägas om det finns skäl att ha kvar regleringen kring kortare avbrott i andra länder än Sverige i sin nuvarande form, och om det är möjligt att förändra kravet på beskattning så att det endast tillämpas på missbrukssituationer.

Karl-Johan Nörklit är verksam som advokat vid Setterwalls Advokatbyrå.

De avslutande synpunkterna avser såväl del 1 som del 2 i denna artikelserie.

Se prop. 1989/90:110 s. 385.