RÅ 2012 ref. 39. Frågan i målet gällde om ersättning som erhållits skulle anses vara skattefri såsom substitut för utdelning på näringsbetingade andelar eller vara skattepliktig skadeersättning.
Ett svenskt aktiebolag Nykomb ägde ett lettiskt dotterbolag. Nykomb AB erhöll efter skiljedomsförfarande ersättning av lettiska staten. Bakgrunden var att Nykomb AB:s lettiska dotterbolag drabbats av inkomstbortfall till följd av avtalsbrott som dess lettiska motpart gjort sig skyldig till. Ersättningen betalades till Nykomb AB i dess egenskap av moderbolag och investerare och avsåg därmed att kompensera Nykomb AB för att aktierna i dotterbolaget sjunkit i värde till följd av avtalsbrottet. Detta förfarande berodde på det skiljedomsavtal som tillämpades.
Hade ersättning betalats till det lettiska dotterbolaget och därefter, minskad med eventuell lettisk beskattning, utbetalats till Nykomb AB, hade Nykomb AB erhållit skattefri utdelning. HFD verkar dock inte ha ansett att någon direkt hänsyn kunde tas till detta utan bedömningen gällde enbart om ersättningen kunde vara undantagen från skatteplikt enlig 8 kap. 22 § IL. Där anges att försäkringsersättningar och andra ersättningar för skada eller liknande på tillgångar är skattefria. Detta gäller dock inte till den del ersättningen avser tillgångar i näringsverksamhet eller på något annat sätt avser en inkomst eller en utgift i näringsverksamhet.Ersättningen blir i sistnämnda fall skattepliktig.
Enligt HFD var undantaget inte tillämpligt då ”enligt lagtexten i 8 kap. 22 § IL gäller inte undantaget från skatteplikt en skadeersättning som avser tillgångar i näringsverksamhet. Aktierna i dotterbolaget är tillgångar i Nykombs näringsverksamhet”.
HFD bedömning av betalningen utgår från dess ”slutstegskaraktär” och det kan vara intressant att jämföra bedömningen med HFD:s praxis i andra fall där utdelning bedömts föreligga fast betalningen inte kommit direkt från det aktiebolag varifrån värdeöverföringen skett i första steget. Det för dock för långt att diskutera det här.
En annan fråga som inte berördes i HFD:s dom men i de andra instanserna är tolkningen av 8 kap. 22 § IL mot bakgrund av att motsvarande lagrum i KL femte ledet i 19 § första stycket innebar skattefrihet för ersättningen. 8 kap. 22 § IL får anses, mot bakgrund av tillämpningen i detta mål, ha fått en inte helt lyckad utformning. Jag tycker dock att det inte är uteslutet att tolka 8 kap. 22 § IL i linje med innebörden av regeln i KL som ju inte avsetts bli ändrad. Försäkringsersättningar är inkomster i allmän mening, så undantaget i 8 kap. 22 § som anger att de blir skattepliktiga om de är ”inkomst ... i näringsverksamhet” måste rimligen syfta på att de är skattepliktiga inkomster på grund av någon annan bestämmelse i IL. En inte helt omöjlig fortsättning kan då vara att tillgång i näringsverksamhet också syftar på att tillgången beskattningsmässigt ingår i näringsverksamhet. Näringsbetingade andelar ger varken skattepliktig avkastning eller kapitalvinst. Räntor för finansiering av näringsbetingad andel är förvisso avdragsgilla, men ränteavdragsrätten är generell och inte knuten till viss tillgång.
HFD 2012 ref. 51. Frågan i målet var om ett anslag från en stiftelse som på vissa villkor betalats ut för att täcka avdragsgilla utgifter i en ideell förenings näringsverksamhet är skattepliktig inkomst.
En stiftelse hade som ändamål bl.a. att främja samtliga konst- och kulturarter, humaniora och kristna samfund. Stiftelsen hade beslutat om en donation till en kulturförening om tio miljoner kr för att föreningen skulle investera i teknisk utrustning för en musik- och multimedialokal på föreningens adress. Föreningen var oinskränkt skattskyldig. I donationsbrevet angavs bl.a. att syftet med donationen var att möjliggöra föreningens satsning på en lokal för utveckling av ny experimentell musik, film och teknik m.m.
HFD ansåg att donationen var skattepliktig inkomst för föreningen och anförde härför flera omständigheterna. Den första omständigheten var att donationen inte var en gåva, men hade betydande benefika inslag. Sedan konstaterades att donationsbrevet uppställde villkor för användningen av medlen och dessa villkor hade uppenbarligen godtagits av föreningen. Vidare konstaterades att medlen hade betalats ut för att täcka avdragsgilla utgifter hos föreningen.
Eftersom nästan alla bidrag från stiftelser sker till bestämda ändamål hos destinatären borde den omständigheten åtminstone inte ensam ha varit avgörande. Användningen för avdragsgilla utgifter torde då haft större betydelse. Rättsfallet är hur som helst ytterligare ett exempel på att HFD ofta anlägger ett brett skatterättsligt inkomstbegrepp vid bedömning av vad som är skattepliktig inkomst.
Peter Melz