Anståndsreglerna innebär att anstånd med betalning av skatt ska beviljas bland annat om utgången i det underliggande skattemålet är tveksam. Den myndighet som beslutar om anstånd ska således göra en preliminär bedömning av den slutliga utgången i skattemålet. Syftet med anståndsreglerna är att den skattskyldige inte ska behöva betala en skatt som det senare visar sig att denne inte är skyldig att betala. En förutsättning för att anståndsreglerna ska fungera tillfredsställande är därför att det görs en korrekt preliminär bedömning av den slutliga utgången i skattemålet. I denna artikel redogör vi för en undersökning som tar sikte på i vilken utsträckning beslutsmyndigheten gör felaktiga preliminära bedömningar, och i vilken omfattning den skattskyldige därmed ”felaktigt” har nekats anstånd.
1 Inledning
Utgångspunkten i svensk rätt är att skatter ska betalas oavsett om skattebeslutet blir föremål för omprövning eller överklagande, dvs. trots att skattebeslutet inte har vunnit laga kraft. Den omständigheten att ett beslut om skatt är omedelbart verkställbart kan sägas vara ett avsteg från huvudregeln i svensk förvaltningsrätt att ett beslut inte får verkställas förrän det har vunnit laga kraft.
Bestämmelser om anstånd med betalning av skatt introducerades första gången 1953. Från början var anståndsreglerna restriktiva och anstånd medgavs i princip endast om taxeringsintendenten hade tillstyrkt den skattskyldiges överklagande. Senare reformer har mjukat upp reglerna och trenden har i huvudsak gått mot generösare anståndsregler. Huvudregeln är dock alltjämt att skatten ska betalas omedelbart och att anstånd endast kan beviljas om någon av de i lagen angivna förutsättningarna är uppfyllda.
Den vanligaste grunden för att bevilja anstånd med betalning av skatt eller avgift är att det råder ovisshet om utgången i skattemålet (det s.k. tveksamhetsrekvisitet). Innebörden av tveksamhetsrekvisitet är att anstånd ska beviljas om det är tveksamt hur stort belopp som kommer att behöva betalas. Den myndighet som beslutar om anstånd ska således göra en preliminär bedömning av den slutliga utgången i skattemålet. Anstånd ska beviljas i det fall det är minst lika sannolikt att skatten kommer att kvarstå som att den kommer att sättas ned, och till och med i det fall där sannolikheten för ett kommande beslut till den skattskyldiges nackdel väger över något.
Trots att anståndsreglerna i dess nuvarande form har funnits i drygt 20 år har det aldrig gjorts någon undersökning av hur anståndsreglerna fungerar i praktiken. Frågan om anstånd beviljas i den utsträckning som lagstiftaren har förutsatt har således aldrig besvarats. Av denna anledning har Svenskt Näringsliv initierat ett projekt i avsikt att granska anståndssystemet från ett rättssäkerhetsperspektiv. Målsättningen var att resultatet av projektet skulle fungera som utgångspunkt för en diskussion om vilken utformning anståndsreglerna bör ha för att tillgodose rimliga krav på såväl rättssäkerhet som effektivitet i skatteprocessen.
Projektet har resulterat i en rapport, Anstånd i skattemål – hur tveksamt ska det vara?, som presenterats vid ett seminarium på Svenskt Näringsliv den 8 april 2013.1 Rapporten består av två delar, en teoretisk del som bland annat beskriver anståndsreglernas tillkomst och nuvarande utformning och en praktisk del där förvaltningsdomstolarnas tillämpning av anståndsreglerna undersöks.2
Vi har, med biträde av jur. kand. Alexander Lindmark, upprättat den praktiska delen av rapporten och redovisar i denna artikel resultatet av vår undersökning.
Vid tidpunkten för denna artikel har seminariet ännu inte ägt rum.
Den teoretiska delen har upprättats av jur. dr Mats Höglund vid Karlstads universitet.
2 Den praktiska tillämpningen av anståndsreglerna
2.1 Allmänt
Som framgår av 17 kap. 2 § första stycket 2 skattebetalningslagen (1997:483)3, SBL, förutsätter anståndssystemet att anstånd ska beviljas i det fall det är tveksamt om den skattskyldige kommer att bli skyldig att betala skatten (tveksamhetsrekvisitet). Av förarbetena framgår att tveksamhetsrekvisitet ska tillämpas så att anstånd beviljas i det fall det är minst lika sannolikt att skatten eller avgiften kommer att kvarstå som att den kommer att sättas ned. Anstånd ska till och med beviljas i det fall där sannolikheten för ett kommande taxeringsbeslut till nackdel för den skattskyldige väger över något men där omständigheterna ändå innebär en beaktansvärd ovisshet om sådan utgång.4
Eftersom tveksamhetsrekvisitet förutsätter en preliminär bedömning av den underliggande skattefrågan, är det vid en undersökning av tillämpningen av tveksamhetsrekvisitet naturligt att jämföra utgången i anståndsmålet med utgången i skattemålet. Vid anståndsprövningen kan myndigheten förenklat göra följande preliminära bedömningar av utgången i den underliggande skattefrågan; (i) den skattskyldige kommer att vinna bifall till sin talan, (ii) utgången i målet är tveksam eller (iii) den skattskyldige kommer inte att vinna bifall till sin talan. Det är endast i den sistnämnda situationen som myndigheten inte ska bevilja anstånd. Om en sådan situation föreligger, men det sedermera visar sig att den skattskyldige faktiskt vinner bifall till sin talan, kan det konstateras att den preliminära bedömningen av utgången i skattemålet varit felaktig. Det kan då också hävdas att anståndsbeslutet i sig har varit ”felaktigt”.5
Inledningsvis var vår ambition att granska hur många anstånd som söks hos Skatteverket och hur många anstånd som beviljas respektive avslås. I de fall anståndsansökningar avslagits av Skatteverket eller, efter överklagande, av förvaltningsdomstolarna, var ambitionen att undersöka om avgörandet varit ”korrekt” eller om den skattskyldige borde ha beviljats anstånd eftersom denne sedermera vunnit bifall i den underliggande skattefrågan.
För att genomföra undersökningen begärdes statistik från Skatteverket rörande antalet inkomna, beviljade respektive avslagna anståndsansökningar. Det visade sig emellertid att Skatteverket inte för den statistik som efterfrågades, och inte heller hade möjlighet att ta fram de efterfrågade uppgifterna.6 Det kunde således tidigt konstateras att det inte var möjligt att undersöka Skatteverkets tillämpning av anståndsreglerna på det sätt som initialt varit avsikten. Det bestämdes att vi trots detta skulle gå vidare med att granska förvaltningsdomstolarnas tillämpning av anståndsreglerna. Domstolarna för visserligen inte någon statistik över antalet inkomna anståndsmål, dvs. mål där de skattskyldiga överklagat anståndsbeslut, eller utgången i dessa mål. Till skillnad från Skatteverket är dock målen vid förvaltningsdomstolarna indelade i olika målkategorier, vilket gjorde det möjligt att manuellt identifiera och närmare analysera inkomna och avgjorda anståndsmål. Trots att det således inte fanns någon statistik rörande anståndsmål bedömdes att visst statistiskt underlag kunde sammanställas genom noggranna avgränsningar.
Numera finns regler om anstånd med betalning av skatter och avgifter i 63 kap. skatteförfarandelagen (2011:1244). De mål som omfattas av vår undersökning avser bestämmelserna i SBL, varför vi i undersökningen hänvisar till bestämmelserna i SBL.
Prop. 1996/97:100, s. 419.
Det finns naturligtvis situationer då utgången i skattemålet beror på att den skattskyldige har fört fram nya omständigheter under domstolsprocessen som inte var kända vid tidpunkten för anståndsbeslutet. I dessa fall kan den preliminära bedömningen av skattefrågan anses ha varit riktig i förhållande till den information som då var känd. Anståndsbeslutet kan i ett sådant fall inte anses ha varit felaktigt.
Skatteverket har endast kunnat presentera statistik ur verkets bokföring som visar krediteringsposter över antalet beviljade anstånd. Statistiken visar varken det totala antalet ansökningar eller på vilken grund anstånd beviljats.
2.2 Metod
2.2.1 Urvalskriterier och avgränsningar
Undersökningen har avgränsats till förvaltningsrätterna i Härnösand, Stockholm, Jönköping och Göteborg, dvs. en förvaltningsrätt från respektive kammarrätts domkrets. Tidsmässigt har vi begränsat undersökningen till att avse perioden den 1 mars 2010 till den 30 juni 2010.7 Vad gäller förvaltningsrätterna i Härnösand och Jönköping har vi dock utökat perioden till den 31 december 2011 för att få ett bredare underlag.
Undersökningen har vidare avgränsats till anståndsmål som avser tillämpningen av tveksamhetsrekvisitet i 17 kap. 2 § första stycket 2 SBL. Undersökningen omfattar således inte anstånd på grund av betydande skadeverkningar, anstånd på grund av synnerliga skäl eller anstånd med betalning av skattetillägg. Undersökningen har slutligen avgränsats till anståndsmål avseende inkomstskatt och sociala avgifter.
Vid den tidsmässiga avgränsningen har vi av praktiska skäl valt en period efter förvaltningsrättsreformen som genomfördes den 15 februari 2010 eftersom det i annat fall hade varit svårt att följa de underliggande skattemålen. Vidare har vi inte kunnat utsträcka perioden för långt fram i tiden då de underliggande skattemålen i så fall inte skulle ha hunnit avgöras.
2.2.2 Tillvägagångssätt
Mål om anstånd avseende inkomstskatt och sociala avgifter registreras hos förvaltningsdomstolarna i målkategori 0801, Skattebetalning och uppbörd i allmänhet, tillsammans med mål rörande t.ex. förtidsåterbetalning, solidariskt betalningsansvar, tilldelning av F-skattsedel, återkallelse av F-skattsedel, befrielse från kostnadsränta och utbetalning från skattekonto.
För att kunna sammanställa underlag avseende utfallet i anståndsmål har i ett första steg sammanställningar begärts över samtliga mål i målkategori 0801 under den valda tidsperioden. Med utgångspunkt i sammanställningarna har mål om anstånd rörande tillämpningen av 17 kap. 2 § första stycket 2 SBL sorterats ut. Ett stort antal mål i sammanställningarna rörde samma skattesubjekt och samma omständigheter men hade tilldelats olika målnummer för olika taxeringsår. Vidare rörde ett antal mål olika personer men avsåg samma sakfråga. I vår undersökning har mål som på detta sätt gäller ”samma sak” behandlats som ett mål. Dessa mål har i regel också behandlats tillsammans i en och samma process hos domstolen. Vår uppfattning är att undersökningen ger en mer rättvisande bild när målen behandlats på nu beskrivet sätt.
I nästa steg av undersökningen har de underliggande skattemålen granskats. Med detta avses de mål som rör de skattefordringar som anstånden avser.
2.3 Resultat av undersökningen
2.3.1 Anståndsmål
De tillämpade urvalskriterierna och det beskrivna tillvägagångssättet har medfört att vi sammanlagt har identifierat 112 mål om anstånd som har legat till grund för vår undersökning.8 De aktuella målen har delats upp i tre kategorier; avslag, bifall respektive delvis bifall. Med delvis bifall avses att förvaltningsrätten delvis har bifallit den skattskyldiges överklagande och därmed beviljat anstånd till viss del av det sökta beloppet. Nedan redovisas en sammanställning över de mål som undersökts.
Förvaltningsrätt | Antal mål | Avslag | Bifall | Delvis bifall |
|---|---|---|---|---|
Stockholm | 60 | 54 | 3 | 3 |
Göteborg | 21 | 21 | 0 | 0 |
Jönköping | 22 | 22 | 0 | 0 |
Härnösand | 9 | 7 | 1 | 1 |
Summa | 112 | 104 | 4 | 4 |
Som framgår av sammanställningen har Skatteverkets beslut i anståndsfrågan ändrats av förvaltningsrätterna i 8 mål, varav 4 utgör bifall och 4 delvis bifall. Dessa siffror är i sig intressanta då de visar att Skatteverket har fattat ”felaktiga” anståndsbeslut i 7 procent (8 av 112 mål) av de mål som har överklagats. Siffrorna blir dock än mer intressanta då de ställs i relation till utgången i de underliggande skattemålen, vilket redovisas nedan.
De ursprungliga sammanställningarna över målkategori 0801 som erhölls från domstolarna innehöll sammanlagt 572 mål (Stockholm 307 mål, Göteborg 79 mål, Jönköping 114 mål, Härnösand 72 mål) under de angivna tidsperioderna. Efter den manuella granskningen, där mål som inte avsåg anstånd samt mål rörande ”samma sak” sorterats ut, återstod 112 mål.Det kan nämnas att i målkategori 0801 avgjordes enligt Domstolsverkets statistik 1 743 mål under år 2010. Som framkommit ovan resulterade vår avgränsning i en lista över 572 mål. Vi har således undersökt cirka 33 procent av det totala antalet mål i målkategori 0801 under ett år.
2.3.2 Underliggande skattemål
Vi har identifierat sammanlagt 105 skattemål som hör ihop med de ovan granskade anståndsmålen. Vid en jämförelse med antalet granskade anståndsmål kan konstateras att 7 mål inte har kunnat följas. Detta beror på orsaker såsom att sekretess föreligger eller att målet ännu inte har avgjorts.
I nedanstående sammanställning redovisas i första kolumnen antalet skattemål som hör ihop med ovan redovisade anståndsmål. Därefter redovisas antalet avslagna, bifallna respektive delvis bifallna skattemål. Vi har följt skattemålen i alla instanser, vilket innebär att det antingen kan vara förvaltningsrätt eller kammarrätt som slutligt har avgjort skattemålet.
Domstol9 | Antal mål | Avslag | Bifall | Delvis bifall |
|---|---|---|---|---|
Stockholm | 57 | 40 | 4 | 13 |
Göteborg | 20 | 15 | 3 | 2 |
Jönköping | 20 | 14 | 1 | 5 |
Härnösand/Sundsvall | 8 | 7 | 0 | 1 |
Summa | 105 | 76 | 8 | 21 |
Som framgår av sammanställningen är antalet mål där den skattskyldige vunnit helt eller delvis bifall till sin talan i den underliggande skattefrågan fler än antalet mål där den skattskyldige vunnit helt eller delvis bifall till sin talan i anståndsmålet. För att kunna dra mer precisa slutsatser av detta resultat har vi granskat de mål där den skattskyldige vunnit helt eller delvis bifall i den underliggande skattefrågan och jämfört dessa med utgången i anståndsmålet.
Vad gäller Förvaltningsrätten respektive Kammarrätten i Stockholm bifölls 4 mål helt och 13 mål delvis i den underliggande skattefrågan. Av de 4 helt bifallna målen hade 3 fått avslag i anståndsmålet. Av de 13 delvis bifallna målen hade 10 fått avslag i anståndsmålet.
Vad gäller Förvaltningsrätten respektive Kammarrätten i Göteborg bifölls 3 mål helt och 2 mål delvis i den underliggande skattefrågan. Samtliga dessa mål hade fått avslag i anståndsmålet.
Vad gäller Förvaltningsrätten respektive Kammarrätten i Jönköping bifölls 1 mål helt och 5 mål delvis i den underliggande skattefrågan. Samtliga dessa mål hade fått avslag i anståndsmålet.
Vad gäller Förvaltningsrätten i Härnösand respektive Kammarrätten i Sundsvall bifölls 1 mål delvis i den underliggande skattefrågan. Detta mål hade fått delvis bifall även i anståndsmålet.
Sammanlagt har vi således identifierat 24 mål (13+5+6+0) där den skattskyldige inte har fått anstånd trots att den skattskyldige senare vunnit helt eller delvis bifall i den underliggande skattefrågan, se sammanställningen nedan.10
11 Detta motsvarar cirka 23 procent (24 av 105 mål) av det totala antalet granskade mål där utgången i den underliggande skattefrågan har kunnat följas.
Domstol | Granskade mål12 | Avslag anståndsfrågan/Bifall skattefrågan13 | Andel i procent |
|---|---|---|---|
Stockholm | 57 | 13 | 23 % |
Göteborg | 20 | 5 | 25 % |
Jönköping | 20 | 6 | 30 % |
Härnösand/Sundsvall | 8 | 0 | 0 % |
Summa | 105 | 24 | 23 % |
Domstol tar sikte på antingen Förvaltningsrätterna i Stockholm, Göteborg, Jönköping och Härnösand eller Kammarrätterna i Stockholm, Göteborg, Jönköping och Sundsvall.
Det skulle kunna diskuteras om det är rimligt att ta med de mål där den skattskyldige fått avslag i anståndsfrågan men senare endast vunnit ”delvis bifall” i skattefrågan. Enligt vår mening är denna metod dock riktig. Anståndsreglerna är nämligen utformade så att anstånd kan beviljas till viss del. Om den skattskyldige vinner delvis bifall i skattefrågan, borde anstånd ha beviljats i motsvarande mån. I detta sammahang ska vidare framhållas att vår uppdelning i bifall/delvis bifall inte följer domstolarnas registrering av målen, utan bygger på en manuell granskning av samtliga mål. Av alla de mål där den skattskyldige vunnit delvis bifall har det endast i något enstaka fall varit fråga om ett mindre belopp. Vi har vidare sorterat ut de fall där den skattskyldige endast vunnit bifall vad gäller skattetillägget eftersom anstånd i denna del sannolikt har beviljats.
Som tidigare nämnts kan det finnas situationer då utgången i skattemålet beror på nya omständigheter som inte var kända vid tidpunkten för anståndsbeslutet. Vi har dock granskat alla de mål där den skattskyldige vunnit helt eller delvis bifall och har inte i något mål kunnat utläsa att utgången har varit beroende av nytillkomna omständigheter. Det finns visserligen några fall där förvaltningsrätten eller kammarrätten har hållit muntlig förhandling i skattemålet och det är inte osannolikt att utgången i skattemålet till viss del kan förklaras av att den skattskyldiges uppgifter vid den muntliga förhandlingen har ansetts trovärdiga. Detta medför dock enligt vår uppfattning inte att den tidigare tveksamhetsprövningen har varit riktig. Tveksamhetsprövningen ska nämligen även innefatta bevisvärderingsfrågor. Är utgången i målet beroende av den skattskyldiges trovärdighet bör utgången per automatik anses tveksam.
Avser mål som kunnat följas både i anståndsfrågan och i den underliggande skattefrågan.
Avser mål där den skattskyldige nekats anstånd men sedan vunnit bifall i den underliggande skattefrågan. Statistiken innefattar dels mål som fått avslag i anståndsfrågan men helt eller delvis bifall i skattefrågan, dels mål som fått delvis bifall i anståndsfrågan men helt bifall i skattefrågan.
3 Diskussion
Syftet med Svenskt Näringslivs projekt var att undersöka hur anståndsreglerna i praktiken tillämpas av Skatteverket och av förvaltningsdomstolarna samt om det finns skäl att ifrågasätta tillämpningen från ett rättssäkerhetsperspektiv.
Som konstaterats inledningsvis har det inte varit möjligt att få del av uppgifter från Skatteverket vad gäller antalet inkomna anståndsansökningar respektive antalet beviljade/avslagna ansökningar. Det har således inte varit möjligt att granska Skatteverkets hantering av anståndsansökningar och huruvida Skatteverket beviljar anstånd i den utsträckning som reglerna föreskriver. Enligt vår uppfattning är den omständigheten att det inte finns några tillgängliga uppgifter i detta avseende anmärkningsvärd. Att det inte är möjligt att granska tillämpningen av anståndsreglerna utgör en rättssäkerhetsbrist i sig.
Det faktum att det inte varit möjligt att granska Skatteverkets tillämpning av anståndsreglerna medför vidare att den stora massan av alla anståndsbeslut inte varit möjlig att undersöka. Det är följaktligen inte möjligt att ta reda på i hur många ärenden den skattskyldige först fått avslag på sin anståndsansökan men valt att inte överklaga anståndsbeslutet och senare vunnit bifall i skattefrågan. Enligt vår erfarenhet är det inte ovanligt att skattskyldiga väljer att inte överklaga ett negativt anståndsbeslut.14
När det gäller den del av undersökningen som har varit möjlig att genomföra kan inledningsvis följande nämnas. Vi gör på intet sätt anspråk på att redovisa en fullständig undersökning av anståndssystemet. Den statistik vi presenterar bygger på de ovan redovisade urvalskriterierna och avgränsningarna och är inte nödvändigtvis representativ för alla domstolar och alla tidsperioder. Syftet med undersökningen är dock inte att genomföra en fullständig genomlysning av tillämpningen av anståndsreglerna, utan syftet är snarare att se om det är möjligt att urskilja någon form av mönster i anståndshanteringen och om denna hantering är förenlig med lagstiftarens avsikt. Vår undersökning har utvisat att det i allra högsta grad är motiverat med en mer fullständig uppföljning av hur anståndsreglerna tillämpas i praktiken.15
Som redovisiats ovan visar undersökningen att i cirka 23 procent av de mål där den skattskyldige inte beviljats anstånd av domstolen enligt 17 kap. 2 § första stycket 2 SBL, har den skattskyldige senare helt eller delvis vunnit bifall i den underliggande skattefrågan. I dessa situationer borde den skattskyldige rätteligen ha beviljats anstånd, antingen helt eller delvis. Med beaktande av att ett stort antal anståndsansökningar avslagits av Skatteverket men inte överklagats till förvaltningsdomstol, vilket innebär att de inte kunnat omfattas av vår undersökning, kan det dessutom antas att antalet ”felaktiga” anståndsbeslut är betydligt fler än vad vår undersökning utvisar.
Även med beaktande av vår undersöknings begränsningar anser vi att resultatet visar på en tydlig brist i anståndsreglernas praktiska tillämpning. Resultatet måste enligt vår uppfattning ses i ljuset av förarbetena till lagstiftningen där det framgår att anstånd ska beviljas även i det fall där sannolikheten för ett kommande beslut till nackdel för den skattskyldige väger över något. Den generösa tillämpning av anståndsreglerna som lagstiftaren förutsatt verkar således inte ha fått genomslag i den praktiska tillämpningen.
Det kan konstateras att i alla mål där skattskyldiga inte har beviljats anstånd trots att de senare vunnit helt eller delvis bifall i den underliggande skattefrågan har de skattskyldiga felaktigt tvingats betala skatt. Detta leder ofta till svåra likviditetspåfrestningar för de skattskyldiga och kan i värsta fall leda till tvångsavyttringar, konkurs m.m. Det är olyckligt att dessa situationer överhuvudtaget uppstår då lagstiftarens uttryckliga avsikt har varit att den skattskyldige inte felaktigt ska behöva betala skatt. Resultatet av vår undersökning indikerar att tillämpningen av anståndsreglerna inte erbjuder den enskilde den rättssäkerhet som lagstiftaren avsett.
Det är rimligt att anta att antalet avslagna anståndsansökningar hos Skatteverket är betydligt större än antalet anståndsmål som prövas i förvaltningsdomstolarna. En anledning till detta är sannolikt den kostnad och ansträngning det innebär att driva en process. En annan betydelsefull anledning är den ”prejudicerande verkan” som en prövning av anståndsmålet kan ha på utgången i det underliggande skattemålet. Ett flertal skattskyldiga väljer att inte utsätta sig för risken att förvaltningsdomstolens bedömning i anståndsmålet, som grundar sig på en preliminär bedömning av utgången i skattemålet, ska påverka utgången i skattemålet och väljer därför att inte överklaga ett beslut om anstånd som gått dem emot.
Tillämpningen av anståndsreglerna har enligt vår kännedom aldrig varit föremål för en förutsättningslös utredning. Det kan nämnas att i samband med att ovisshetsrekvisitet byttes ut mot tveksamhetsrekvisitet förde vissa remissinstanser fram kritik avseende ovisshetsrekvisitet och dess praktiska tillämpning. Regeringen nöjde sig dock med att konstatera att den delade utredningens bedömning att bestämmelsen inte vållar några nämnvärda tillämpningsproblem (se prop. 1996/97:100 s. 419).
4 Behov av en anståndsreform?
Resultatet av undersökningen tyder på att förvaltningsdomstolarna inte bifaller anståndsmål i den utsträckning som lagstiftaren har förutsatt. Naturligtvis måste det accepteras att domstolarna i vissa fall gör en felaktig preliminär bedömning av skattefrågan, vilket bland annat kan bero på att domstolarna hamnar i tidsnöd då anståndsmålen ska avgöras skyndsamt. Att detta sker i den utsträckning som undersökningen utvisar kan dock inte anses rimligt ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Anståndsreglerna kan därmed inte anses fungera tillfredsställande. Vi tror dessvärre inte att problemet endast ligger i den restriktiva tillämpningen av reglerna. Anståndsreglerna har enligt vår mening en inbyggd problematik som endast kan lösas genom ändrad lagstiftning.
För det första ligger problematiken i att det i många fall är mycket svårt att vid den preliminära bedömningen avgöra om utgången av ett skattemål är tveksam, och bedömningen grundar sig på rent subjektiva bedömningar hos beslutsfattaren. Denna problematik uppmärksammades redan i SOU 1965:23. Även vår undersökning tyder på att det är mycket svårt att vid den preliminära bedömningen avgöra om utgången av skattemålet är tveksam.
För det andra ska den preliminära bedömningen av skattemålet initialt göras av samma myndighet som tidigare har beslutat i själva skattefrågan. Det ligger i sakens natur att denna myndighet är obenägen att bekräfta att det finns en osäkerhet rörande utgången i den underliggande skattefrågan. För att Skatteverket överhuvudtaget ska fatta ett omprövningsbeslut till nackdel för den enskilde måste Skatteverket rimligtvis anse att verket kommer att uppfylla beviskravet för bifall till sin talan i skattefrågan. För att Skatteverket rörande samma fråga ska bevilja anstånd måste Skatteverket finna att sannolikheten för att detta beviskrav inte uppfylls är lika stor. Detta synes vara en omöjlig ekvation.
När det gäller domstolsprövningen får problematiken en annan karaktär då anståndsmålet i regel avgörs innan det underliggande skattemålet. Det finns därför en stor risk att den prelimära bedömningen i anståndsfrågan, som inte sällan sker under stor tidspress, blir prejudicerande för den domare som senare ska avgöra skattemålet. Enligt vår erfarenhet får denna problematik till följd att många anståndsbeslut överhuvudtaget inte överklagas.
För att undvika de tillämpningssvårigheter som synes prägla anståndssystemet finns det enligt vår mening skäl att överväga en lagändring. En sådan ändring skulle kunna bestå i att anstånd som huvudregel ska beviljas och att anstånd endast ska nekas i det fall det är uppenbart att den skattskyldige inte kommer att vinna bifall i den underliggande skattefrågan. Anståndet kan kombineras med en relativt hög ränta. En sådan ränta skulle fungera som ett effektivt påtryckningsmedel mot ”okynnesöverklaganden”.
Lynda Ondrasek Olofsson och Karl-Johan Nörklit är verksamma som advokater vid Setterwalls Advokatbyrå.