En uppdatering om värdepapperslån

Sedan mer än 20 år tillbaka är värdepapperslån och blankning naturliga inslag på den svenska värdepappersmarknaden. Det har inte alltid varit så. I slutfasen av arbetet med 1990-års skattereform uppvaktades Finansdepartementet av företrädare för finansmarknaden som pekade på behovet av aktielån för en väl funge-rande aktiemarknad. Så alldeles i reformens slutskede kom de nuvarande skattereglerna med, trots att RINK hade föreslagit motsatsen.1

1 Inledning

Syftet med denna artikel är att ge en uppdatering av skattereglerna för blankningsaffärer och värdepapperslån och då med betoning på aktielån. I det följande använder jag för enkelhetens skull termen aktielån och poängterar bara vad som gäller för andra typer av värdepapperslån i den mån det avviker.2

Aktielån används ofta när någon vill göra en blankningsaffär. En blankningsaffär är när man lånar in aktier för att sälja eller t.o.m. säljer aktier som man inte har. Det sistnämnda kallas för oäkta blankning eller att sälja kort. Att först låna aktier som man sedan säljer betecknas som en äkta blankningsaffär.

Den som tror att börsen ska gå ned kan tjäna pengar genom att låna aktier och sälja dem omedelbart för att senare köpa tillbaka aktierna, när kursen förhoppningsvis har gått ned, och lämna tillbaka dem till långivaren. Utlånaren får en premie för att låna ut aktierna och låntagaren/blankaren kan göra en vinst om kursen gått ned från det han sålde till dess att han köpte tillbaka aktierna. Detta beteende lär dämpa fallet i den nedåtgående marknaden eftersom det leder till en ökad efterfrågan.

Ett av problemen vid beskattningen av en blankningsaffär är att försäljning och köp görs i omvänd ordning jämfört med vanliga aktieaffärer. Det kan därför vara svårare att fastställa det skattemässiga resultatet.

2 Utlåningen undantagen från beskattning

Själva utlåningen och tillbakalämnandet av aktierna har krävt en särskild reglering för att aktielånen ska fungera. Skattebestämmelserna innebär ett undantag från beskattning för den avyttring som långivaren gör när denne lånar ut sina aktier för blankning. Skattereglerna innebär ett skydd från kapital-vinstbeskattning trots att den som lånar ut sina aktier civilrättsligt avyttrar aktierna. Äganderätten till aktierna övergår vid utlåning först på låntagaren och sedan på den person som denne säljer aktierna vidare till.

I 44 kap. 9 § IL anges att det inte anses som en avyttring att delägarrätter eller fordringsrätter lånas ut för blankning. Det hänvisas till definitionen av blankning i 29 §. Utlånaren blir alltså inte beskattad för själva utlåningen. Om denna bestämmelse inte fanns skulle det innebära en skattepliktig avyttring att låna ut aktier.

Observera att en utlåning av instrument som inte faller in under definitionen av delägarrätter eller fordringsrätter medför att utlånaren anses ha avyttrat dem till marknadspris och omedelbart blir beskattad för utlåningen. Vidare ska låntagaren vid lån av sådana instrument som inte utgör delägarrätter eller fordringsrätter beskattas omedelbart för blankningsaffären vare sig denne har gjort en ersättningsanskaffning eller inte. Man kan tänka sig att detta gäller exempelvis råvaruoptioner där den underliggande egendomen är den aktuella råvaran eller index därav och inte någon bolagiserad form av ägande av råvaran som annars är vanligt. Om rättigheterna är bolagiserade och råvaran ägs av ett bolag blir det ju en aktieoption som är en delägarrätt.

Rätten för långivaren att slippa bli beskattad vid utlåningen är villkorad av låntagarens syfte med lånet, nämligen att syftet måste vara att låntagaren ska göra en blankningsaffär. I ett förhandsbesked den 26 maj 2000, som gällde inkomsttaxering 2001–2003, frågade sökanden Skatterättsnämnden om hans utlåning av aktier skulle utlösa beskattning. Aktierna skulle lånas ut till en bank i samband med att det bolag som gett ut aktierna avsåg att göra en riktad nyemission till svenska och utländska placerare. Emissionen skulle ske enligt en modell som innehöll dels omedelbar börshandel efter betalning av tilldelade aktier, dels en eventuell s.k. övertilldelningsemission. Den omedelbara leveransskyldigheten till placerarna krävde att emissions-instituten lånade aktier av större aktieägare, däribland sökanden, för omedelbar leverans. Omständigheterna i rättsfallet synes innebära att de lånade aktierna skulle användas för en försäljning i marknaden för att åstadkomma någon egentlig ”blankningsvinst/-affär” bara om emissionen blev övertecknad och högst med de övertecknade aktierna. Annars skulle de inlånade aktierna lämnas tillbaka till långivarna. Skatterättsnämnden fann dock beträffande samtliga utlånade aktier att den ifrågavarande utlåningen av aktier till en bank, inte skulle beskattas som en avyttring av aktierna. Förhandsbeskedet överklagades inte av dåvarande Riksskatteverket som förklarade att det överensstämde med verkets ståndpunkt.3

Bestämmelsen förutsätter alltså att låntagarens syfte med aktielånet är att denne ska göra en blankningsaffär men har förstås svagheten att det kan långivaren inte med säkerhet veta.

Marknaden har löst frågan så att de svenska standardiserade aktielåne-avtalen innehåller bestämmelser om att syftet med lånet är att låntagaren ska göra en blankningsaffär. Det nämnda förhandsbeskedet talar också för att det räcker att detta har avtalats och att det inte också krävs att långivaren kan visa att låntagaren verkligen gjorde en blankningsaffär.

Det har tidigare förts en diskussion om äganderätten till aktierna ligger kvar hos den som lånar ut aktier. Om den gjorde det skulle låntagaren inte kunna sälja aktierna vidare och den som köper aktierna av låntagaren skulle bli ytterst förvånad om han inte skulle få den fulla äganderätten till de aktier han har köpt. Köparen måste ju få rätt till utdelning och rösträtten för de köpta aktierna.

3 Behandlingen av löpande avkastning under lånetiden

I ett aktielåneavtal utfäster sig låntagaren vanligen att under lånetiden ersätta utlånaren för eventuell utdelning eller annan avkastning på aktierna under lånetiden. Låntagaren har dock som regel inte själv kvar aktierna vid utdelningstillfället utan får ta andra medel i anspråk för att lämna utdelningsersättning till långivaren. Normalt sett kompenserades låntagaren för utdelningen när denne sålde aktierna – det låg i aktiekursen. Ofta sjunker aktier i pris med ett belopp som närmar sig utdelningen strax efter utdelningstillfället. Det är således ofta inte själva utdelningen från bolaget som låntagaren betalar vidare till låntagaren. Långivaren har självfallet inte heller kvar någon rätt gentemot bolaget att få utdelning. Utdelningen tillfaller ju den som på avstämnings-dagen äger aktien, dvs. normalt den som låntagaren har sålt aktierna till eller i undantagsfall låntagaren själv, om han inte skulle ha hunnit sälja aktierna.

Den skattemässiga behandlingen av denna utdelningsersättning är över huvud taget inte reglerad i lagtexten. Jag har i tidigare artiklar redovisat hur jag antagit att utdelningsersättning behandlas vid beskattningen av låntagaren, som senare visat sig inte överensstämma med Skatterättsnämndens syn.4 Jag hade föreslagit att bestämmelserna skulle tolkas så att erlagd utdelningsersättning utgör en del av omkostnadsbeloppet vid kapitalvinstberäkningen av blankningsaffären. Skatterättsnämnden fann emellertid att sådan låne- och utdelningsersättning som låntagaren betalar till långivaren vid blanknings-affärer inte kunde utgöra utgifter för anskaffning i den mening som avses i 44 kap. 14 § IL. I stället fick sådana utgifter dras av enligt allmänna regler, SRN 2012-05-11, dnr 116-11/D.

Materiellt sett har jag inget emot Skatterättsnämndens tolkning eftersom den gör att utgiften blir avdragsgill redan när den erläggs och inte först vid den eventuellt senare tidpunkt då blankningsaffären ska tas upp till beskattning. Den gör också att en eventuell kapitalförlust på blankningsaffären minskar. Det blir ju en summa som inte ska dras av vid den beräkningen utan som får dras av separat och inte riskerar att omfattas av de kvoteringsregler som aktieförluster kan drabbas av om det inte finns rätt typ av vinster att kvitta emot.

Här hamnar vi genast vid en av skönhetsfläckarna i den svenska kapitalbeskattningen – den att kapitalförluster på aktier inte är fullt kvittningsbara mot utdelning ens på samma aktier.

En viktig omständighet för förståelsen av problematiken kring aktielån är, som nämnts, att det inte är fråga om något lån. Det är i stället fråga om en försträckning. Vid en försträckning övergår äganderätten till mottagaren, medan vid ett lån ligger äganderätten kvar hos långivaren. Försträckning avser generisk egendom, utbytbar sådan, medan lån avser icke-generisk egendom.5

För att anknyta till ett aktuellt anglosaxiskt begrepp är långivaren fortfaran-de ”beneficial owner” till aktierna, dvs. han åtnjuter fortfarande en del av de fördelar som var förknippade med ägandet, såsom rätten till utdelning. Den rätten har långivaren dock inte längre mot bolaget utan mot långivaren. Mellan långivaren och låntagaren avtalas regelmässigt att låntagaren har en skyldighet att betala långivaren en summa motsvarande utdelningen om det skulle betalas ut en sådan på aktierna under lånetiden.

Detta beneficial ownership som låntagaren har kvar efter utlåningen, är dock inte samma begrepp som vårt fulla äganderättsbegrepp utan närmar sig mera en nyttjanderätt/rätt till avkastning. Det kan betonas att den som köper aktierna av låntagaren också är beneficial owner till aktierna. Den köparen får den fulla och odelade äganderätten och rätten att uppbära den faktiska utdelningen på aktierna och rätten att utöva rösträtten för dem. Långivaren har ju bara en avtalad rätt att få en summa motsvarande utdelningen, medan köparen har rätten till utdelning gentemot bolaget.

I svensk skatterätt omfattar begreppet utdelning inte sådan utdelningsersättning som betalas vid aktielån. Den är exempelvis inte föremål för kupongskatt enligt kupongskattelagen (1970:624), vilket gör det lockande för utlänningar att låna ut sina aktier över tidpunkten för utbetalning av utdelningskupongen. Det finns ytterst få rättsfall där kupongskattebestämmelserna har prövats. Trots att det fanns ett skriande behov av prejudikat nekades prövningstillstånd i ett fall där en svensk bank hade ålagts att betala kupongskatt när banken lånat in aktier från en utlänning som därigenom slapp betala kupongskatt.6 Genom utlåningen hade utlänningen i stället för utdelning fått utdelningsersättning som är kupongskattefri. Banken hade därmed enligt 4 § tredje stycket kupongskattelagen ålagts betala kupongskatt för att banken var ”utdelningsberättigad, som innehar aktie under sådana förhållanden, att annan därigenom obehörigen – – – vinner befrielse från kupongskatt”. Kammarrättens dom stod sig eftersom prövningstillstånd inte meddelades. Kanske ansåg HFD att det inte behövdes något rättsfall den gången heller eftersom de ansåg att utfallet var riktigt, eller kanske inte.

Det kan noteras att finansiella institut numera ska lämna kontrolluppgift om utdelningsersättningen och även om aktielånepremie som betalas till utlånaren om denne är en fysisk person eller dödsbo, om utlåningen avser utlånad delägarrätt, 9 kap. 1 § lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter (se Skatteverkets ställningstagande 2012-11-21, dnr 131 649177-12/111). Motsvarande bestämmelse i skatteförfarandelagen (2011:1244) finns i 19 kap. 1 § och tillämpas första gången på uppgifter som avser kalenderåret 2013.

4 Låntagarens beskattning

För låntagaren anges rätten till uppskjuten beskattning i vissa fall till dess att blankningsaffären är avslutad, i 44 kap. 29 § IL som lyder.7

Kapitalvinst på grund av att en lånad delägarrätt avyttras (blankningsaffär) ska tas upp som intäkt det beskattningsår då en delägarrätt återställs till långivaren, dock senast året efter det beskattningsår då den lånade delägarrätten avyttrades. Om den skattskyldige vid avyttringen ägde delägarrätter av samma slag som den lånade, gäller dock inte första meningen.

Hela vinstbeskattningen får alltså skjutas upp högst ett beskattningsår. Om ersättningsanskaffningen inte har gjorts under det andra året blir hela försäljningslikviden beskattad som vinst år två.

Rätten till uppskjuten beskattning för låntagare gäller enligt 44 kap. 29 § andra stycket för alla delägarrätter och fordringsrätter.

Delägarrätter definieras i 48 kap. 2 § IL som alla slags aktierelaterade tillgångar utom de som är vinstandelsbevis eller konvertibla skuldebrev utställda i annat än svenska kronor, dvs. i utländsk valuta. Svenska resp. utländska fordringsrätter definieras i 48 kap. 3 resp. 4 § IL. Där kan vinstandelsbevis och konvertibla skuldebrev som är utställda i utländsk valuta fångas upp som utländska fordringsrätter och omfattas därmed av aktielånereglerna. Det kan noteras att utgången i valutakursförlustfallet, RÅ 2009 ref. 33, gör att gränsen mellan delägarrätter och utländska fordringsrätten numera är rubbad i förhållande till vad som sägs i lagtexten.8 Men, alldeles oavsett om ett värdepapperslån avseende en konvertibel i utländsk valuta ska räknas som blankning av en delägarrätt eller en fordringsrätt, omfattas låntagaren av samma rätt till uppskjuten beskattning av blankningsaffären.

Även för de sällsynta fall där det inte finns någon rätt till uppskjuten beskattning vid blankningsaffärer, dvs. vid lån av icke-delägarrätter eller -fordringsrätter, torde låntagaren/säljaren ha rätt att dra av återanskaffningskostnaden för de värdepapper som han köper för att lämna tillbaka till långivaren om köpet sker under samma år. Om köpet sker ett senare år torde ersättnings-anskaffningskostnaden få dras av som en kapitalförlust då, men exponeras i sin helhet, om låntagaren är en privatperson, för eventuell 70-procentskvotering av ”förlusten” enligt 48 kap. 24 § IL. För att få dra av hela denna förlust behöver blankaren ha vinster på delägarrätter år två att dra av förlusten emot.

Ett annat av de fåtal fall där aktielån har prövats är ett kammarrättsavgörande där låntagaren hade sålt de lånade aktierna och väl gjort ett köp av ersättningsaktier men inte före utgången av året efter försäljningsåret lämnat tillbaka dem till långivaren. Låntagaren blev då beskattad för hela försäljningslikviden år två och får antas ha fått avdrag för anskaffningsutgiften för ersättningsaktierna först för år tre.9

5 Genomsnittlig anskaffningsutgift

Den stora röran utbryter när man försöker bena ut reglerna för beräkning av genomsnittligt anskaffningsvärde enligt den vanliga genomsnittsmetoden i 48 kap. 7 § IL för t.ex. aktier i samband med aktielån.

För långivaren är det enklast att anbringa synsättet att de aktier som lån-givaren lånar ut är av ett annat slag och sort än övriga likadana aktier som denne då äger eller förvärvar från och med utlåningen fram till dess att de utlånade aktierna återfås. Eftersom utlåningen är en avyttring som är undantagen från beskattning får man anta att anskaffningsutgifterna för de utlånade aktierna inte går förlorade utan att aktierna vid återlämnandet på något sätt återfår den anskaffningsutgift som gällde strax före utlåningen. Uttryckliga regler om detta saknas dock.

För låntagaren finns däremot de ovan redovisade reglerna i 44 kap. 29 § IL, ett slags turordningsregler som innebär att redan innehavda värdepapper i första hand anses sålda. Även där är synsättet att inlånade aktier utgör ett eget slag och sort vid beräkning av genomsnittligt anskaffningsvärde lämpligt. För de ersättningsaktier som köps därefter, ska göras genomsnittsberäkningar som dock appliceras på blankningsaffären först när aktierna återlämnas till långivaren om det hinner ske före utgången av beskattningsåret efter försäljningsåret. Under försäljningsåret och första året därefter kan låntagaren alltså hinna både köpa och sälja aktier av aktielåneslaget som över huvud taget inte ska räknas med i vinstberäkningen för blankningsaffären, om de nämligen säljs slut och aktier köps på nytt inför återlämnandet.

6 Behandlingen av negativa poster

För vissa skattesubjekt som helt eller delvis är befriade från kapitalvinst-beskattning kan aktielånen vålla särskilda tolkningssvårigheter. Det gällde fram till 2012 för investeringsfonder och investmentbolag. Därefter kvarstår problematiken för investmentföretag. Här berörs därför bara dessa. Investeringsfonder är sedan den 1 januari 2012 undantagna från beskattning för inkomster på sina tillgångar, 6 kap. 5 § IL.

Investmentföretag är skattebefriade för kapitalvinster på delägarrätter (aktier och aktierelaterade instrument), 39 kap. 14 § första stycket 1 IL. I gengäld ska de ta upp en schablonintäkt varje år som är 1,5 procent av värdet på sådana skattebefriade tillgångar vid beskattningsårets ingång, punkt 2 i samma lagrum.

För investeringsfonder har frågan debatterats om vilka poster som skulle tas upp i samband med ett aktielån. Motsvarande osäkerhet gäller för investmentbolag. Om ett investmentföretag har lånat ut aktier äger det ju inte längre de aktier som ska tas upp som underlag för schablonintäkten. I stället äger företaget en fordran på att få tillbaka de utlånade aktierna. Frågan är om denna fordran ska tas med i underlaget för schablonintäkt. Min bedömning är att fordran på aktier ska ingå i underlaget för schablonintäkt.

Skatteverket har i ett ställningstagande den 5 mars 2009 (dnr 131 218848-09/111) uttalat att vid beräkning av underlaget för schablonintäkt i investeringsfond ska hänsyn tas till såväl negativa som positiva värden i options- och terminskontrakt med aktier och aktieindex som underliggande tillgång. Skuld avseende blankad (inlånad) aktie ska inte ingå i underlaget. Blankad (inlånad) aktie samt fordran på utlånad aktie ska däremot ingå i underlaget.

Jag är osäker på om det finns tillräcklig grund för att vägra avdrag för en sådan skuldpost som om den inte godtas skulle göra regelverket asymmetriskt.

Det är svårt med termer och uttryck i lagtext som ska omfatta både positiva och negativa poster. Dessa har nyligen varit föremål för lagstiftningsinsatser när det gäller det stadgande som undantar medel i den nya schablonbeskattade sparformen investeringssparkonto (ISK) från konventionell inkomstbeskattning.10 I 42 kap. 42 § IL anges numera:

Utdelning, kapitalvinst och annan avkastning på tillgångar och förpliktelser som förvaras på ett investeringssparkonto ska inte tas upp. Utgifter och kapitalförluster som avser sådana tillgångar och förpliktelser får inte dras av [min kursivering].

Enligt lagrummets ursprungliga lydelse omfattades bara avkastning, utgifter och kapitalförluster på tillgångar av bestämmelsen, vilket medförde oönskade skatteplaneringsmöjligheter. Uttrycket ”tillgångar” byttes därför ut till ”tillgångar och förpliktelser” i enlighet med förslag i remissvar från Fondbolagens förening. Däremot avfärdades i prop. 2012/13:24, s. 11, krav på olika andra liknande ändringar i 42 kap. 37 § och 6 kap. 5 och 13 §§ IL med att de inte ingick i det förevarande lagstiftningsärendet. Dessa ändringskrav avsåg bl.a. skatteunderlaget för ISK-sparande. Kanske ska därför fortfarande inlånade aktier på ISK-konto tas med i skatteunderlaget medan skulden att lämna tillbaka dem inte får beaktas. Detta gör att det är bäst att avstå från värdepapperslån på ett ISK.

7 Slutord

En sammanfattande reflektion över lagstiftningstekniken i samband med aktielån, som är synnerligen rambetonad, är att den har stått pall för tidens tand. Det har helt enkelt varit en minimalistisk lösning som bygger på logik, vilket ger förutsebarhet.

Detta står i bjärt kontrast till den lagstiftningsteknik som har tillämpats vid senare års skattelagstiftning för nya finansiella sparformer – såsom investeringssparkontot. Detaljregleringen gör dem så svårtolkade att det blir omöjligt även för lagstiftaren att få en överblick. Det har lett till ständiga brandkårs-utryckningar med ytterligare tilltrasslade regler som följd.

Jag avslutade 2006 års artikel i ämnet aktielån med en förhoppning om att förmögenhetsskattelagen skulle slopas inom kort. Det gjorde den med verkan från 2007 års taxering. Däremot har det inte som jag också hoppades bringats klarhet i avdragsrätten för alla olika slags skulder och förpliktelser utan den osäkerheten lever kvar i nya former.

Cecilia Gunne är skattejurist vid Lindskog Malmström Advokatbyrå, cecilia.gunne@lmlaw.se.