Aktuellt om EU-domstolens praxis – direkt beskattning

I detta avsnitt presenteras och kommenteras ny praxis från EU-domstolen på området för den direkta beskattningen.1 Analysen sker såväl i förhållande till tidigare praxis som i förhållande till svensk rätt. Vissa mål kommenteras ytterligare i Skatte-nytts årliga rättsfallsnummer (nummer 6).

Den 18 oktober 2012 meddelade EU-domstolen dom i tre mål. Det första målet rör frågan huruvida olika uppbördsmetod, det vill säga källskatt i gränsöverskridande situationer och inkomstskatt i motsvarande inhemska situationer, utgör ett hinder för den fria rörligheten för tjänster. Målet är intressant inte minst eftersom EU-domstolens tidigare rättspraxis avseende denna fråga är något svårtolkad.2 De återstående två målen rör tolkning av bestämmelser i moder/dotterbolagsdirektivet respektive fusionsdirektivet.

Mål C-498/10 X NV 3 gällde nederländska regler som stadgade att tjänste-mottagare som på idrottsområdet anlitade utländska tjänsteleverantörer var skyldiga att innehålla källskatt på minst 20 procent av den lön som betalades till tjänsteleverantören. För tjänsteleverantörer med hemvist i Nederländerna fanns ingen motsvarande skyldighet. Frågan i målet gällde inte beskattningsnivåns, utan enbart uppbördsmetodens, förenlighet med tjänsternas fria rörlighet.4 Frågan uppkom mot bakgrund av att en nederländsk fotbollsklubb hade bjudit in brittiska lag att spela men underlåtit att innehålla källskatt på ersättningen som betalades till de brittiska klubbarna.

EU-domstolen fann att de nederländska reglerna utgjorde ett hinder för tjänsternas fria rörlighet. Anledningen var att uppbördsmetoden i den gränsöverskridande situationen innebar en ytterligare administrativ omgång och därmed förenade risker i ansvarshänseende, vilket kunde ha en avhållande effekt på den fria rörligheten. I sin rättfärdigandebedömning konstaterade EU-domstolen att reglerna var motiverade med hänvisning till behovet att säkerställa en effektiv skatteuppbörd. Reglerna ansågs proportionerliga, även med hänsyn till de möjligheter till ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som ges enligt direktiv 76/308, med det utvidgade tillämpningsområdet till fordringar avseende inkomstskatt som genomförts med direktiv 2001/44. EU-domstolen fann således att de nederländska reglerna var förenliga med tjänsternas fria rörlighet.

Domen i X NV innebär såväl en precisering som en nyhet i förhållande till tidigare praxis. EU-domstolens bedömning av huruvida de nederländska reglerna utgjorde ett hinder för tjänsternas fria rörlighet överensstämmer med den som genomfördes i mål C-290/04 Scorpio och avviker således från den som genomfördes i mål C-282/07 Truck Center. I sist nämnda mål utgick EU-domstolen från att den gränsöverskridande situationen inte var jämförbar med den inhemska, vilket alltså inte var fallet i X NV. Det är värt att uppmärksamma att EU-domstolen fann att de nederländska reglerna var proportionerliga och således kunde rättfärdigas med hänvisning till behovet av en effektiv skattekontroll trots att det var fråga om fri rörlighet inom EU. För svenskt vidkommande innebär domen i X NV att källskatt som uppbördsform i princip även fortsättningsvis kan tillämpas. Som bekant används den i exempelvis lag (1991:591) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta artister m.fl. och lag (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta. Målet torde även kunna ha betydelse för frågan om beskattning av utländska pensionsstiftelser i enlighet med kupongskattelagen (1970:624) står i strid med den fria rörligheten för kapital.5

Målet C-371/11 Punch Graphix6 gällde belgisk nationell lagstiftning som utgjorde en implementering av moder/dotterbolagsdirektivet.7 Artikel 4.1 i direktivet innebär att staten där det mottagande bolaget är hemmahörande har en skyldighet att antingen avstå från att beskatta utdelningen eller medge en indirekt avräkning. Detta förutsätter att utdelningen inte har samband med att dotterbolaget träder i likvidation. Frågan i målet var huruvida en upplösning av ett bolag i samband med en fusion genom absorption omfattades av direktivets likvidationsbegrepp. EU-domstolen fann att så inte var fallet.

I den slovenska nationella rättsordningen som var föremål för prövning i mål C-603/10 Pelati8 hade motsvarande fusionsdirektivets regler om skattelättnader för omstruktureringar införts. Detta innebar att såväl gränsöverskridande som inhemska omstruktureringar omfattades av samma regler, vilket möjliggjorde en prövning av EU-domstolen.9 För att erhålla skattelättnader vid omstruktureringar krävdes att en ansökan om tillstånd för den aktuella transaktionen lämnades in 30 dagar före den planerade omstruktureringen. Det visade sig dock att det var högst oklart för den skattskyldige om vilken dag som var utgångspunkten för beräkningen av tidsfristen. Om en ansökan inte inkom inom föreskriven tid erhölls inga skattelättnader.

Frågan i målet var om den s.k. skatteflyktsregeln i artikel 11.1.a i fusionsdirektivet10 skulle tolkas som att den utgjorde ett hinder i de fall då skattelättnader endast beviljades om ansökan gavs in inom föreskriven tid, medan de gick förlorade utan att någon materiell prövning gjordes om en ansökan lämnades in för sent. EU-domstolen besvarade frågan nekande, något hinder förelåg inte. Svaret villkorades dock av att det krävs att bestämmelser om tidskrav är så precisa, klara och förutsebara att de skattskyldiga kan få kännedom om sina rättigheter och att det på så sätt kan säkerställs att de skattskyldiga kan komma i åtnjutande av de aktuella skattelättnaderna. Detta påpekar EU-domstolen gäller i synnerhet vikten av att den skattskyldige ska kunna veta vilken dag som är utgångspunkt för beräkningen. EU-domstolen baserade sitt resonemang på likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen. Den första av dessa principer innebär att regleringen av den gränsöverskridande situationen inte får vara mindre förmånlig än regleringen av en nationell situation. Den andra av dessa principer innebär att det inte får vara orimligt svårt att utöva en rättighet som följer av unionsrätten. Applicerad på det aktuella fallet innebar effektivitetsprincipen inget hinder för den aktuella tidsfristen på 30 dagar. Ett hinder kunde dock föreligga mot bakgrund av oklarheten i att den skattskyldige inte visste från vilken dag fristen skulle beräknas. Enligt EU-domstolen var det dock upp till den nationella domstolen att bedöma om bestämmelserna om tillämpningen av tidskravet uppfyllde de krav som effektivitetsprincipen ställer. EU-domstolens tolkning av effektivitetsprincipen får anses vara i överensstämmelse med tidigare praxis.11

Jur. dr Katia Cejie är lektor i finansrätt vid Juridiska fakulteten, Uppsala universitet och är knuten till Stiftelsen Centrum för Skatterätt.

Docent Maria Hilling är verksam som forskare och lärare vid Juridiska fakulteten, Lunds universitet.