Aktuellt om EU-domstolens praxis – direkt beskattning

I detta avsnitt presenteras och kommenteras ny praxis från EU-domstolen på området för den direkta beskattningen.1 Analysen sker såväl i förhållande till tidigare praxis som i förhållande till svensk rätt. Vissa mål kommenteras ytterligare i Skatte-nytts årliga rättsfallsnummer (nummer 6).

Under de senast åren har EU-domstolen så gott som varje månad meddelat domar som rör den fria rörligheten och direkt beskattning, eller tolkning av direktiven på området. Under de första fyra månaderna av detta år har dock endast ett sådant mål avgjorts, vilket kommenteras nedan. EU-domstolens förhandlingskalender indikerar dock att denna stiltje inte kommer att bestå särskilt länge till.

Målet C-417/10 3M Italia2 rör en italiensk processuell bestämmelse som infördes år 2010 i syfte att begränsa tiden för rättsliga processer, för att på så sätt säkerställa att mål prövades inom skälig tid.3 Bestämmelsen innebar att i de fall handläggningen av ett skattemål pågått längre än 10 år, och där den skattskyldige fått rätt i de två första instanserna, kunde ett mål vid högsta instans avgöras genom att den skattskyldige erlade ett belopp motsvarande 5 procent av tvistens värde. Frågan i målet, vilken ställdes av högsta instans, Corte Suprema di Cassazione, var bland annat om principen om rättsmissbruk, lojalitetsprincipen i artikel 4.3 i EU-fördraget, reglerna om statligt stöd respektive EUF-fördragets bestämmelser om fri rörlighet, innebar att den italienska bestämmelsen stod i strid med unionsrätten. Med andra ord rör frågeställningen huruvida det föreligger någon unionsrättslig skyldighet för medlemsstaterna att bekämpa missbruk på området direkt beskattning.

Tvisten i målet gällde skatt på utdelning från bolaget 3M Italia under åren 1989–1991, det vill säga mer än 20 år tillbaka i tiden. Moderbolaget 3M Company, med säte i USA, hade upplåtit rätten till avkastning från aktierna i 3M Italia till ett annat bolag i företagsgruppen, Shearson Lehman Hutton Special Financing, med hemvist i USA. Sistnämnda bolag hade i sin tur upplåtit rätten till avkastningen till det italienska bolaget Olivetti & Co. Ägaren, 3M Company, hade dock behållit rösträtten. Den italienska skattemyndigheten hävdade att upplåtelsen av rätten till utdelningen var fiktiv, att den utgjorde en skenmanöver för att undvika skatt. Skattemyndigheten fick inte gehör för sin argumentation varken i första eller i andra instans.

EU-domstolen förklarade inledningsvis att principen om rättsmissbruk inte var tillämplig i ett fall som detta, eftersom principen avser en tvist där de skattskyldiga utnyttjar eller kan utnyttja en unionsrättslig norm på ett sätt som utgör missbruk. Vidare konstaterades att reglerna om statligt stöd inte var relevanta eftersom den italienska regeln inte kvalificerades som statligt stöd. Vad gällde fördragets bestämmelser om fri rörlighet hänvisade EU-domstolen till att det inte från handlingarna i målet hade visats hur den italienska bestämmelsen kunde utgöra en restriktion för den fria rörligheten. Slutligen uttalade EU-domstolen att det inte finns någon allmän unionsrättslig princip som innebär att medlemsstaterna är skyldiga att bekämpa missbruk inom ramen för den direkta beskattningen när den skattepliktiga transaktionen är följden av missbruk och unionsrätten inte hotas.4 Således ansågs inte heller lojalitetsprincipen innebära att den italienska bestämmelsen stod i strid med unionsrätten.

I EU-domstolens pressmeddelande5 avseende domen i 3M Italia framhålls den italienska regelns extraordinära karaktär, att den var av specifik och begränsad natur. Detta bekräftar det som domen indikerar, nämligen att långtgående slutsatser av domen inte låter sig dras utan att den ska ses i ljuset av de speciella omständigheter som existerade i fallet. Nämligen att det var förenligt med unionsrätten att införa en tillfällig regel av ovan nämnda karaktär för att åtgärda det allvarliga problemet med orimliga handläggningstider i italienska skatteprocesser. De utdragna handläggningstiderna innebar att Italien inte fullgjorde sin skyldighet enligt artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för mänskliga rättigheter, vilken innebär att prövning ska ske inom skälig tid. Min uppfattning är därför att dessa speciella omständigheter gör att målet saknar direkt relevans för svensk rätt.

Docent Maria Hilling är verksam som forskare och lärare vid juridiska fakulteten vid Lunds universitet.