HFD 2011 ref. 33 (fhb) behandlar frågan om ett vinstutdelande livförsäkringsföretags inkomst i form av återbetalda förvaltningsavgifter skall beskattas. Ett livförsäkringsföretag är enligt 39 kap. 3 och 4 §§ IL inte skattepliktigt för inkomster som hänför sig till tillgångar och skulder som förvaltas för försäkringstagarnas räkning eller influtna premier men däremot för inkomster och premier som hänför sig till grupplivförsäkringar och vissa i lagen angivna sjuk- och olycksfallsförsäkringar. Den del av ett livförsäkringsföretags verksamhet som inte inkomstbeskattas är i stället föremål för avkastningsskatt enligt lagen om avkastningsskatt på pensionsmedel. Med anledning av att sökandebolaget, X AB, är en stor investerare i värdepappersfonder återbetalar fondföretagen enligt avtal viss del av förvaltningsavgiften till bolaget. Den återbetalda fondrabatten hänför bolaget till den avkastningsbeskattade delen av verksamheten och inte till den egna konventionellt inkomstbeskattade verksamheten. X AB ansöker i ärendet om att få klarhet i om den återbetalda fondrabatten skall inkomstbeskattas.
Skatterättsnämnden ansåg att de till X AB återbetalda fondrabatterna inte kan anses som inkomst som hänför sig till tillgångar och skulder som förvaltas för försäkringstagarnas räkning, eftersom återbetalningen görs till försäkringsbolaget och inte heller påverkar försäkringstagarnas fordran på försäkringsbolaget. Mot denna bakgrund skall de återbetalda fondrabatterna inkomstbeskattas. Den omständigheten att återbetalat belopp används för att täcka utgifter i den avkastningsbeskattade delen av verksamheten förändrar inte bedömningen. Någon annan grund för att underlåta att försäkringsbolaget beskattas föreligger inte heller.
Högsta förvaltningsdomstolen, som i motsats till Skatterättsnämnden ansåg att återbetalda fondrabatter hänför sig till den avkastningsbeskattade verksamheten, ändrade nämndens beslut och förklarade att försäkringsbolaget inte skall inkomstbeskattas för återbetalda fondrabatter. Högsta förvaltningsdomstolen motiverade sitt beslut med att innehavet av fondandelarna utgör en förutsättning för att fondbolagen skall betala tillbaka en del av förvaltningsavgifterna i form av fondrabatter och att såväl förvaltningsavgifterna som fondrabatterna utgår i förhållande till värdet av de förvaltade fondandelarna.
Den bedömning som Högsta förvaltningsdomstolen gör framstår som en naturlig konsekvens av ovan angivna bestämmelser om beskattning av försäkringsföretag. Det som är avgörande för gränsdragningen mellan inkomstskatt och avkastningsskatt är nämligen om den tillgång som genererar en viss intäkt eller kostnad förvaltas för försäkringstagarnas räkning. Med hänsyn till att förvaltningsavgifterna hänför sig till tillgångar som förvaltas för försäkringstagarnas räkning är avgifterna inte avdragsgilla. En återbetalning av en del av dessa avgifter kan i konsekvens därmed då inte vara skattepliktig. I stället för en återbetalning så hade försäkringsbolaget kunnat få sin rabatt av fondföretagen redan från början, vilket inte skulle ha medfört någon beskattningskonsekvens för försäkringsbolaget. Storleken på den icke avdragsgilla förvaltningsavgiften hade då varit korrekt redan vid betalningstillfället. Att rabatten nu utgår retroaktivt bör självklart inte ändra beskattningen av den slutliga förvaltningsavgiften.
HFD 2011 ref. 82 (fhb). Investmentföretag definieras i 39 kap. 15 § IL som ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som uteslutande eller så gott som uteslutande förvaltar värdepapper eller liknande tillgångar, vars uppgift väsentligen är att genom ett välfördelat värdepappersinnehav erbjuda andelsägarna riskfördelning och som ett stort antal fysiska personer äger andelar i. När det gäller innebörden av uttrycket värdepapper eller liknande tillgångar i den angivna definitionen har Regeringsrätten under senare år bedömt denna i två mål. I rättsfallet RÅ 2008 ref. 14 ansågs lånefordringar på dotter- och intresseföretag inte vara värdepapper medan konvertibler däremot ansågs vara det i rättsfallet RÅ 2009 ref. 78. Regeringsrätten har sedan tidigare även bedömt kravet på ett välfördelat värdepappersinnehav. I rättsfallet RÅ 1966 Fi 192 ansågs detta krav inte vara uppfyllt på grund av att bolagets tillgångar till övervägande del utgjordes av aktier i och fordran hos ett helägt dotterbolag. I målet ansågs aktierna och fordran vara värdepapper men enär dessa utgjorde en övervägande del av bolagets tillgångar kunde innehavet inte betraktas som välfördelat. Någon genomsyn av dotterbolaget och dess tillgångar gjordes således inte, utan bedömningen skedde uteslutande av bolagets direkt ägda tillgångar och inte indirekt ägda.
I nu aktuellt rättsfall (HFD 2011 ref. 82) har kravet på att ett investmentföretag skall ha ett välfördelat värdepappersinnehav bedömts på nytt. I likhet med rättsfallet från 1966 gäller frågan implicit om kravet kan anses vara uppfyllt om ägandet av värdepapper inte är direkt utan bara indirekt. I ärendet avser sökandebolaget överföra sin värdepappersportfölj till en av ett dotterbolag förvaltad investeringsfond. Utom aktierna i det förvaltande fondbolaget skulle bolagets värdepappersinnehav därefter komma att bestå enbart av andelar i investeringsfonden. Till skillnad från Skatterättsnämnden ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att ett sådant innehav inte skulle kunna betraktas som välfördelat på det sätt som avses i 39 kap. 15 § IL angiven definition av investmentföretag och att bolaget därför skulle förlora sin ställning som investmentföretag.
Vid sin tolkning av denna definition sökte Högsta förvaltningsdomstolen vägledning i förarbetena till skattereformen 1991 och anförde att skattereglerna för mellanhandsägare i form av investmentföretag och investeringsfonder fick anses bygga på att det är mellanhanden själv som i skattehänseende innehar de värdepapper som erbjuder andelsägarna riskfördelning. Den bedömning som Högsta förvaltningsdomstolen gjorde sammanfaller med den bedömning som gjordes i rättsfallet RÅ 1966 Fi 192.
Högsta förvaltningsdomstolen har således än en gång slagit fast att syftet med investmentföretag som mellanhandsägare inte uppfylls om ett värdepappersinnehav enbart skulle bestå av andelar i en och samma fond, eller i ett och samma bolag, trots att fonden eller bolaget i sin tur har ett välfördelat värdepappersinnehav. Skattereglerna för mellanhandsägare tillåter således inte ett indirekt ägande i ett välfördelat värdepappersinnehav, utan ägandet av värdepapperna måste sålunda vara direkt för att kravet på ett välfördelat värdepappersinnehav skall anses vara uppfyllt. Vid tillämpningen av skattereglerna för mellanhandsägare är en andel i ett holdingbolag eller en fond därför att betrakta som ett enskilt värdepapper.
Den bedömning som Högsta förvaltningsdomstolen har gjort av reglerna för mellanhandsägare är mycket sträng i vad den avser kravet på ett välfördelat värdepappersinnehav och försvårar onekligen möjligheten för investmentföretag att organisera sin verksamhet på ett effektivt och optimalt sätt. Det borde rimligen inte spela någon roll om företaget äger sina värdepapper direkt eller indirekt.