Missbruk av rättskraft i parallella förfaranden

Enligt hävdvunnet synsätt och legalitetsprincipen är civilrättsliga rättshandlingar in dubio prejudiciella i förhållande till skatterätten. Detta innebär att en från civilrätten avvikande skatterättslig bedömning får ske endast om det finns uttryckligt stöd i lag eller om förutsättningar för att tillämpa s.k. genomsyn eller skatteflyktslagen är för handen.

I det följande undersöks om en civilrättslig dom kan vara prejudiciell i förhållande till skatterätten. Om så är fallet öppnas enligt min mening betydande möjligheter och problem med missbruk av sådan dom i skatterättsligt hänseende.

1 Inledning

Inom skatterätten gäller legalitetsprincipen.1 Legalitetsprincipen (nullum tributum sine lege, ingen skatt utan lag) innebär starkt förenklat att staten har rätt att beskatta enskild endast om det finns stöd i lag. Av detta följer att lagen ska ha visst mått av tydlighet.2 Vidare medför legalitetsprincipen att civilrätten anses vara prejudiciell i förhållande till skatterätten. Exempel härpå är att civil- och redovisningsrätt inom det s.k. kopplade området förutsätts vara bestämmande för skatterätten ifråga om periodisering av intäkter och kostnader i näringsverksamhet.3 Endast om förutsättningarna för s.k. genomsyn (om rättshandlingars verkliga innebörd) eller skatteflyktslagen är uppfyllda kan civilrätten in dubio frångås vid den skattemässiga bedömningen.

I den skatterättsliga doktrinen har legalitetsprincipen, institutet om s.k. genomsyn och skatteflykt behandlats utförligt.4 Doktrinen har behandlat frågan om rättshandlingars verkliga innebörd eller om rättshandling ska bortses ifrån vid taxeringen pga. skatteflyktslagen. Doktrinen har således behandlat rättshandlingars betydelse i skatterätten.

Mig veterligen har det i doktrinen inte behandlats vilken rättsverkan, bevisverkan eller annan betydelse en civilrättslig dom har i skatterättsligt hänseende. Många skattemål om genomsyn avser t.ex. vilket av två privata subjekt som är ägare till viss egendom och om värdeminskningsavdrag därför ska godtas. Om exempelvis en tvistemålsdom avseende bättre rätt till viss egendom mellan två privata subjekt, A och B, skulle ha positiv eller negativ rättskraft i förhållande till Skatteverket öppnas enligt min mening vidsträckta möjligheter att missbruka denna rättskraft.

A skulle kunna stämma in B hos tingsrätt och därvid yrka att tingsrätten förklarar A ha bättre rätt än B till viss egendom. B kan då, i maskopi med A, medge detta yrkande och i enlighet med reglerna vid tvistemål är domstolen bunden av B:s medgivande och ska därför förklara A ha bättre rätt till egendomen.5 Om rättskraften som följd av denna dom träffar även Skatteverket saknas möjlighet för Skatteverket eller domstol att tillämpa genomsyn eller skatteflyktslagen. Att tillämpa genomsyn förhindras därför att det genom domen fastslagits att A äger egendomen och denna bedömning kan pga. rättskraften då inte frångås av Skatteverket eller domstol. Det torde inte heller vara möjligt att tillämpa skatteflyktslagen därför att i 2 § skatteflyktslagen (1995:575), SFL, fordras att det är en rättshandling som ger upphov till skatteförmån m.m. Enligt sedvanligt processrättsligt synsätt träder domen i det rättsförhållande eller den rättshandlings ställe som prövats i domen. Enligt min mening finns det som följd av domen ingen rättshandling (utan en dom) att pröva mot skatteflyktslagen. Det torde inte vara förenligt med legalitetsprincipen att tillämpa skatteflyktslagen mot bakgrund av en dom.

I det följande undersöks om en tvistemålsdom kan ha nyss nämnd rättskraft och i sådant fall vad som kan göras för att förhindra ovan nämnt missbruk. Det är härvid relevant att undersöka om tvistemålsdomen har rättskraft (positiv eller negativ) eller endast bevisverkan, om rättskraft råder mellan allmän domstol (tingsrätt) och förvaltningsrätt samt om eventuell rättskraft binder även Skatteverket.

2 Rättskraft eller bevisverkan?

Det faller utanför avgränsningen för denna artikel att utförligt redogöra för rättskraften i olika slags processer.6 Helt kort kan en doms rättskraft beskrivas på så sätt att den sak som har avgjorts i en dom inte ska prövas på nytt i en ny rättegång.7 Rättskraften anses enligt gängse uppfattning motiverad dels av den trygghet och stadga som den bereder parterna, dels av processekonomiska skäl som följd av den preklusionsverkan rättskraften medför, vilket i sin tur ger incitament för ett mer koncentrerat processande från parternas respektive sida.8 I brottmål är naturligen den tilltalades trygghet mer accentuerad i så motto att denne inte ska behöva utstå åtal två gånger för samma gärning.9

Rättskraften kan vara antingen negativ, vilket innebär att det tidigare avgörandet utgör processhinder. Eller så kan rättskraften vara positiv, vilket innebär att den första domen är prejudiciell i förhållande till den andra domen. Vid positiv rättskraft behöver domstolen i den andra processen således inte avvisa målet men är bunden till den första domen.

Slutligen skiljer sig en doms bevisverkan från rättskraften genom att en dom med bevisverkan endast utgör ett mer eller mindre bra bevis på att visst rättsförhållande eller rättsfaktum föreligger. Domstolen i den andra processen kan genom reglerna i 35 kap. 1 § RB om fri bevisprövning avvika från den första domen vid sin bedömning av målet.

Enligt gängse uppfattning har en fastställelsedom om bättre rätt till viss egendom positiv rättskraft angående äganderättsförhållandet vid en efterkommande process.10 Exempel härpå är att äganderätten till skog, som fastslagits tillkomma A och inte B, binder domstolen vid en efterkommande skadeståndstalan där B stämmer A för att ha avverkat skog.

Det nyss sagda gäller mellan två tvistemål. Huvudregeln gällande tvistemålsdomens rättskraft i efterföljande

brottmålsprocess får emellertid anses vara att tvistemålsdomen endast har bevisverkan. Detta talar enligt min bedömning således för att en tvistemålsdom endast har bevisverkan i en efterföljande skatteprocess.11 I den processrättsliga litteraturen framkommer dock undantag från denna huvudregel. Ett exempel är om A vunnit en fastställelsetalan mot B om bättre rätt till en fastighet. Därefter åtalas B för olaga avverkning eller jakt i den aktuella skogen. B invänder att den tidigare domen fått en oriktig utgång. Här anförs att ”starka skäl” talar för att tvistemålsdomen har rättskraft i brottmålet, i vart fall om den olaga avverkningen skett efter tvistemålsdomen.12 Även Nordh är av uppfattningen att en tvistemålsdom kan medföra rättskraft i en efterföljande brottmålsprocess.13 Denna ståndpunkt gör sig enligt Nordh gällande även om B förlorade den tidigare tvistemålsdomen genom tredskodom (dvs. pga. passivitet).14

I rättspraxis finns även stöd denna bedömning. I NJA 1991 s. 117 synes Högsta domstolen (HD) enligt min bedömning tillmäta en tvistemålsdom angående äganderätt rättskraft i efterföljande brottmålsprocess om stöld/egenmäktigt förfarande. Omständigheterna var de att en kvinna förlorat en tvist om äganderätten till en skylt. Kvinnan tog därefter ned skylten som fanns i den vinnande partens besittning. Hon åtalades därefter för stöld varvid kvinnan invände att tvistemålsdomen angående äganderätten var felaktig. HD utgick vid sin bedömning att kvinnan inte ägde skylten och fann efter uppsåtsbedömningen att kvinnan begått stöld. HD uttrycker sig i denna del: ”Av utredningen (min kursivering) framgår att skylten ägs av bolaget.” Min bedömning är att HD i realiteten tillmätte tvistemålsdomen rättskraft. Detta beror på att, såvitt jag kan utläsa av domen, den utredning HD åsyftar endast består i den bakomliggande tvistemålsdomen. Hade HD inte åsyftat att i praktiken tillmäta tvistemålsdomen rättskraft borde rimligen en prövning av äganderätten skett. Några säkra slutsatser låter sig dock inte dras som följd av rättsfallet. HD:s uttryckssätt kan också tas till intäkt för att tvistemålsdomen tillmäts bevisverkan. Man kan också resonera så att om HD avsett att tillmäta tvistemålsdomen rättskraft så borde detta uttryckligen framgått av domskälen. Min samlade bedömning är dock som sagt att tvistemålsdomen i praktiken tillmätts rättskraft i brottmålet. Det är härvid utan betydelse om tvistemålsdomens verkan klassificeras som rättskraft eller som bevisverkan. Även om domen endast skulle anses medföra bevisverkan så är denna bevisverkan enligt min mening av sådant slag att det knappast är meningsfullt att tala om bevisverkan. Tvistemålsdomens riktighet bestreds av kvinnan och låg utan annan utredning till grund för HD:s bedömning. En sådan bevisverkan är att likna vid en presumtiones juris et de jure, dvs. en presumtion som inte kan motbevisas.15 En sådan presumtion har i detta fall i praktiken samma effekt som rättskraft.

Enlig vad som anförs ovan finns således gott stöd i gällande rätt för att en tvistemålsdom har positiv/prejudiciell rättskraft i efterföljande brottmål. För egen del anser jag att det därutöver finns goda skäl de lege ferenda att tillmäta tvistemålsdomen rättskraft i nyss nämnda situation. Jag anser att det i alla mål där civilrätten är prejudiciell i förhållande till antingen straffrätt eller skatterätt en tvistemålsdom bör tillmätas positiv rättskraft. En civildom förutsätts ju enligt principen om ”den formella sanningen” ersätta det materiella rättsförhållande som prövas i målet.16 Om det i en tvistemålsdom fastslås ett visst civilrättsligt förhållande så bör detta förhållande, likväl som att det civilrättsliga förhållandet i verkligheten existerar, få genomslag i straffrätt eller skatterätt i de fall civilrätten är prejudiciell i förhållande till de nyss nämnda.

Problemet uppkommer enligt min uppfattning i tvärsnittet mellan civilprocessrätt och skatte- och skatteprocessrätten (eller straffrätt- och straffprocessrätt). Enligt vad som framgår ovan (avsnitt 1) är domstolen i tvistemål bunden av parternas dispositioner, t.ex. medgivande att annan äger bättre rätt till viss egendom. Följande scenario skulle alltså kunna utspela sig. A har ingått rättshandlingar som led i ett avancerat och aggressivt skatteupplägg. Kärnfrågan i detta upplägg är om A eller B äger vissa aktier. A skulle då, i maskopi med B och dennes medgivande, kunna fastställa att A äger bättre rätt till aktuella aktier. På detta sätt kan A föregripa och förhindra, om rättskraft föreligger, att Skatteverket angriper upplägget med stöd av genomsyn eller skatteflyktslagen. Det som talar emot rättskraft i denna situation är givetvis att den trygghet som normalt sett rättfärdigar rättskraften inte föreligger då A och B agerar i maskopi mot Skatteverket. Denna praktikabilitet bör enligt min uppfattning emellertid inte vara utslagsgivande vid bedömningen av om rättskraft föreligger i förevarande fall. Det är en inneboende och ovälkommen asymmetri mellan civilprocessuella regler och skatterätten, men enligt vad som framgår ovan föreligger starka skäl att tillmäta tvistemålsdomen rättskraft i straff- eller skatteprocess. Enligt vad som framgår ovan anser Nordh att tvistemålsdom ska tillmätas rättskraft i brottmål även om tvistemålsdomen är en tredskodom. En tredskodom är i princip, liksom en dom pga. parts medgivande, en dom som skett utan sakprövning och utan att någon form av sanning fastslagits. Det bör även understrykas att en tredskodom är förenad med rättskraft. Lika lite vid tredskodom som dom vid parts medgivande, i strid med de verkliga förhållandena, föreligger de skäl som normalt rättfärdigar rättskraft (trygghet för parterna). Likväl är tredskodom förenad med rättskraft. Detta talar enligt min mening för att en dom pga. parts medgivande, i strid med de verkliga förhållandena, bör vara förenad med rättskraft enligt ovan.

Frågan som uppkommer är om denna positiva rättskraft som följd av en civildom gäller även i förvaltningsdomstol med beaktande av att förvaltningsdomstolen tillhör en annan domstolsordning?

3 Rättskraftens objektiva utsträckning – rättskraft mellan olika domstolsförfaranden och måltyper?

Med rättskraftens objektiva utsträckning avses vanligen om två avgöranden avser ”samma sak”.17 Jag har valt att inordna betydelsen av domstolens sakliga behörighet för rättskraftens utsträckning under rättskraftens objektiva utsträckning. I det följande kommer inte behandlas i vad mån en civildom utgör ”samma sak” som en efterföljande skatteprocess angående samma fråga. Istället kommer att undersökas om rättskraften av en civildom sträcker sig även till en skatteprocess, som tillhör en annan domstolsordning.

Huvudregeln får anses vara att rättskraften in dubio inte sträcker sig längre än det beslutande organets sakliga behörighet.18 I det följande undersöks om det finns stöd i gällande rätt för att frångå denna huvudregel.

NJA 1993 s. 645 ger enligt min mening stöd för att rättskraften sträcker sig mellan olika domstolsordningar. Omständigheterna var de att dåvarande Vägverket fastställde en s.k. arbetsplan för en viss vägsträcka. Därefter inledde ett antal personer vid tingsrätt en s.k. förbudstalan, dvs. en talan om att förbjuda Vägverket att fortsätta väganläggningsarbetet i enlighet med arbetsplanebeslutet. HD tillerkände arbetsplanebeslut (fattat av förvaltningsmyndighet) positiv rättskraft vid efterföljande prövning enligt miljöskyddslagen (i allmän domstol).19

Även NJA 2001 s. 22 ger stöd för att tvistemålsdom medför rättskraft i förhållande till dom i förvaltningsdomstol. Omständigheterna var de att Jordbruksverket beslutade att en jordbrukare skulle återbetala delar av uppburet s.k. omställningsstöd. Jordbrukaren överklagade detta beslut till förvaltningsdomstol. Under tiden som detta skedde ansökte Jordbruksverket om betalningsföreläggande mot bakgrund av dess beslut hos Kronofogdemyndigheten vars ärende senare överflyttades till tingsrätt. HD fann att enligt grunderna för 13 kap. 6 § RB (litispendens) hinder mot prövning av Jordbruksverkets fullgörelsetalan förelåg så länge som ett överklagande som kan leda till en exekutionstitel är anhängigt vid förvaltningsdomstol.

Enligt min bedömning är rättsfallet relevant för denna artikel därför att målet gällde litispendens som har sakligt starkt samband med rättskraft. Likhet med artikelämnet föreligger även genom att såväl skattebeslut/dom som tvistemålsdom medför eller kan medföra en exekutionstitel. Uppenbarligen fann HD, föga förvånande, även att det var ”samma sak” som prövades i de båda målen. I rättsfallet var visserligen ordningen mellan processerna den omvända jämfört med tankegången i denna artikel, men detta bör enligt min bedömning sakna betydelse.

Vidare ger enligt min bedömning RÅ 2009 ref. 92 stöd för att rättskraft sträcker sig mellan olika domstolsordningar. Omständigheterna i målet var i korthet de att Skatteverket fattade omprövningsbeslut, dvs. i det ordinarie skatteförfarandet. Den skattskyldige överklagade beslutet till förvaltningsrätten. Därefter ansökte allmänna ombudet om förhandsbesked hos Skatterättsnämnden avseende samma fråga som var anhängiggjord i länsrätten. Högsta förvaltningsdomstolens (härefter HFD) majoritet (tre ledamöter) ansåg att förhandsbeskedet skulle avvisas med beaktande av litispendens, som analogt med rättegångsbalken anses gälla i förvaltningsprocessen. De skiljaktiga ansåg att litispendens inte förelåg främst därför att beslut eller dom i det ordinarie skatteförfarandet inte har samma rättsverkningar (exigibilitet) som förhandsbesked, trots att det var samma skattefråga som bedömdes i de två instanserna.20

I rättskraftshänseende delar jag majoritetens synsätt. I skatteprocessen bestäms rättskraften med avseende på om de olika processerna överensstämmer med avseende på händelseförloppet och saksammanhanget.21 Min bedömning är att det är ett mer relevant kriterium för rättskraftens, och litispendensens, fastställande att avgöra om det är ”samma fråga” jämfört med skillnader i exigibilitet. Det nyss sagda medför även att HFD enligt mitt synsätt går långt ifråga om rättskraftens utsträckning mellan olika domstolsförfaranden. Tydligen var det tillräckligt för HFD att i rättskrafts- eller litispendenshänseende mellan olika domstolsordningar fastslå att det varit ”samma fråga” som prövades och detta oavsett att rättsverkningarna i de olika domstolsordningarna är olika. I förhållande till NJA 2001 s. 22, där avgörande vikt synes tillmätas exigibiliteten, går HFD i RÅ 2009 ref. 92 enligt vad som nyss sagts längre till stöd för min hypotes att rättskraftens utsträckning omfattar olika domstolsordningar.

Slutligen kan stöd de lege ferenda för min uppfattning återfinnas i rättspraxis beträffande dubbelbestraffningsförbudet i artikel 4 sjunde tilläggsprotokollet EKMR. Samtliga sådana mål som avser skattetillägg och skattebrott är ju anhängiggjorda i olika domstolsordningar där skattetillägg prövas i förvaltningsdomstol och skattebrott i allmän domstol. Detta gäller inte endast för svenskt vidkommande utan dubbla förfaranden förekommer även i andra länders processordning. Det kan dock konstateras att inte i något av de ungefär 50 mål jag undersökt förekommer resonemang om att rättskraften/dubbelbestraffningsförbudet skulle vara begränsat till avgöranden i samma domstolsordning. För alla nationer där dubbla förfaranden förekommer i detta hänseende skulle ju dubbelbestraffningsförbudet bli illusoriskt om det begränsades till en domstolsordning.22

Det kan således konstateras att Europadomstolen synes utgå ifrån att rättskraften/dubbelbestraffningsförbudet gäller i olika domstolsordningar. Visserligen är dubbelbestraffningsförbudet inte tillämpligt på min hypotes om tvistemålsdomens rättskraft, men det nyss anförda resonemanget ger enligt min bedömning stöd för att rättskraftens utsträckning mellan olika domstolsförfaranden bör godtas generellt, i synnerhet om den efterföljande skatteprocessen innehåller skattetillägg som är ett straff i den mening som avses i artikel 6 EKMR, vilket ofta är fallet.23

4 Rättskraftens subjektiva utsträckning – medför en tvistemålsdom rättskraft även mot Skatteverket?

Med rättskraftens subjektiva utsträckning avses vilka rättssubjekt som rättskraften omfattar. Huvudregeln härvidlag är att rättskraften sträcker sig endast till de rättssubjekt som är parter i processen.24 I korthet får denna huvudregel anses ha sin grund i att en dom har rättskraft med avseende på tredjeman endast om den förändring av tredjemans rättsställning, som rättskraften medför vid oriktig dom, även kunnat inträda genom ett avtal, som parterna slutit vid tiden före rättegången.25

Av det nyss sagda kan man alltså dra slutsatsen rättskraften bör träffa endast de rättssubjekt som kan påverkas i civilrättsligt hänseende, t.ex. bindas av ett avtal. Normalt sett binds ju inte tredje man av avtal. I det följande undersöks i vilken utsträckning undantag finns från denna huvudregel.

Som pendang till det nyss sagda framhåller Ekelöf dock att i de fall tredjemans rättsställning är osäker bidrar rättskraften inte till att trygga rättsställningen. I dessa fall synes Ekelöf mena att rättskraften ska träffa även tredjeman.26 Ekelöf tar som exempel att en andrahandshyresgäst rättsställning är så osäker i förhållande till förstahandshyresgästens rättsställning (t.ex. förverkande av hyresrätten) att andrahandshyresgästen ska vara bunden av dom mellan förstahandshyresgästen och hyresvärden.

Vidare kan en borgenär överlåta sin fordran utan gäldenärens samtycke med verkan mot densamma. En dom mellan två borgenärer som gör anspråk på betalning från samma gäldenär bör då ha rättskraft även mot gäldenären.

Ekelöf tar även som exempel en servitutstvist och att svaranden, som äger den tjänande fastigheten, invänder att det inte är käranden utan tredjeman som äger den härskande fastigheten. Om det i en tidigare rättegång fastställts att det är käranden som har bättre rätt till fastigheten än tredjemannen medför detta rättskraft mot tredjemannen.

Andra exempel där rättskraften träffar tredjeman trots att dennes rättsställning inte är underkastad den ena partens förfoganderätt är följande.27 Om den ena maken i ett äktenskap fastställer äganderätten till en fastighet i förhållande till en person annan än den andra maken så gäller rättskraften mot den andra maken och detta trots att den maken som fastställt äganderätten i civilrättsligt hänseende kan förfoga över fastigheten utan den andra makens samtycke (7 kap. 5 § tredje stycket ÄktB). Den maken som inte är part i nyss nämnda process träffas således av rättskraften trots att den andra maken saknat rätt att förfoga över den andres rätt.

Ett annat exempel är att om ett bolagsstämmobeslut klandras enligt 7 kap. 52 § aktiebolagslagen (2005:551), ABL, träffar rättskraften även de aktieägare som inte klandrat beslutet.28

Likaså kan genom en familjerättslig s.k. statusprocess annan än part bindas av rättskraften.29 Om det i en process fastslås att en person är fader till ett i hans äktenskap fött barn kommer denna dom binda övriga arvingar i en efterföljande process om arvsrätt.30

Sammanfattningsvis kan konstateras åtskilliga undantag från den ovan anförda huvudregeln om att tredje man inte träffas av rättskraft. I det av mig tänkta scenariot – att Skatteverket träffas av rättskraft i en till en tvistemålsdom efterföljande skatteprocess – påverkas Skatteverket i allra högsta grad. Skatteverket saknar i sådant fall möjlighet att angripa skatteupplägg som enligt dess uppfattning strider mot rättshandlingars verkliga innebörd eller skatteflyktslagen. Det nyss sagda talar för att rättskraften inte bör träffa Skatteverket. Slutligen utgör skillnaderna i de processuella reglerna mellan dispositiva tvistemål och skatteprocessen skäl för att Skatteverket inte bör träffas av rättskraften. Enligt vad som framgår ovan (avsnitt 1) är rätten i dispositivt tvistemål bunden av parternas dispositioner medan i skatteprocessen gäller inte detta samt att officialprincipen enligt 8 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, är mer uttalad i skatteprocessen.31

Mot detta bör understrykas att Skatteverkets rättsställning inte påverkas av en civildom. Skatteverket är inte avtalspart i skattskyldigas avtal i andra situationer. Detta talar enligt vad som anförts ovan, om undantaget från huvudregeln att rättskraftens inte sträcker sig längre än till avtalsparterna, att rättskraften bör träffa Skatteverket. Enligt min uppfattning harmonierar detta väl med civilrättens prejudiciella betydelse för skatterätten. Enligt vad som framgår i avsnitt 1 är civilrätten in dubio prejudiciell till skatterätten. Skatteverket är således in dubio ”bundet” av de skattskyldigas rättshandlingar trots att verket inte är part i avtal eller dyl. Skatteverket ges istället möjlighet att angripa rättshandlingarna med stöd av institutet genomsyn eller skatteflyktslagen.32 Enligt min bedömning talar det faktum att Skatteverket är bunden av civilrättsliga rättshandlingar generellt i skatterätten för att verket ska vara bundet av en tvistemålsdom där visst civilrättsligt rättsförhållande fastslås. Om så inte var fallet skulle en egendomlig asymmetri uppstå. Om rättskraften inte skulle träffa Skatteverket skulle man i konsekvensens namn kunna hävda att Skatteverket även i övrigt inte är bunden av skattskyldigas rättshandlingar, vilket är felaktigt. Och omvänt, om Skatteverket är bundet av skattskyldigas rättshandlingar bör i konsekvensens namn verket träffas även av rättskraften av dessa rättshandlingar.

5 Avslutande synpunkter och förslag på lösningar

Enligt vad som framgår ovan finns stöd i gällande rätt för att tillerkänna en tvistemålsdom rättskraft gentemot Skatteverket i en efterföljande skatteprocess. Och detta trots att den skattskyldige i maskopi med sin avtalspart och med stöd av civilprocessuella regler kan förhindra Skatteverket att med stöd av genomsyn eller skatteflyktslagen angripa vad som enligt verket är ett skatteupplägg. Frågan är om och i så fall vad som kan göras för att förhindra detta? Enligt min mening framstår det i vart fall inte som rimligt att den skattskyldige ska kunna ”spela ut” Skatteverket och detta utan verket ska kunna göra något åt saken.