Domarjäv i skattemål

1.1 Allmänt om domarjäv

Allmänheten har rätt att förvänta sig att domare i sin verksamhet beaktar allas likhet inför lagen och iakttar saklighet och opartiskhet, se 1 kap. 9 § regeringsformen. Om det finns omständigheter som kan rubba dessa förväntningar brukar man tala om att det föreligger jäv.

Bestämmelser om domarjäv finns i 4 kap. 13 § rättegångsbalken, vilka enligt 41 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) också ska tillämpas inom förvaltningsprocessen. Syftet med bestämmelserna om domarjäv är att utesluta en domare från handläggningen av ett mål när hans ställning antingen till någon av parterna eller till saken kan innebära fara för partiskhet eller för berättigad misstanke om partiskhet.2 Om någon ledamot av domstolen är jävig är ledamoten i princip obehörig att vidta någon som helst åtgärd i målet.

Regleringen av domarjäv i rättegångsbalken innehåller en uppräkning i tio punkter av situationer som anses grunda jäv. De flesta punkterna är helt konkreta och vållar sällan tolkningsproblem i rättstillämpningen. Uppräkningen avslutas emellertid med en mer allmän jävsgrund, en s.k. generalklausul, som ofta kan vara mera svårbedömd. Enligt bestämmelsen anses det vara jäv om det föreligger särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till domarens opartiskhet i målet.

Som exempel på vad som träffas av generalklausulen brukar nämnas nära vänskap eller påtaglig ovänskap, personligt eller ekonomiskt beroende eller andra nära personliga eller ekonomiska förhållanden som kan misstänkas ge en förutfattad mening.3 I vissa fall benämns den här typen av jävsfall för delikatessjäv eller grannlagenhetsjäv.4

Det finns en mängd vägledande avgöranden i praxis i fråga om generalklausulens tillämpning. Bestämmelsen har sålunda tolkats av såväl Högsta domstolen (HD) som av HFD. Även JO har i ett stort antal beslut tagit ställning till om jäv enligt generalklausulen förelegat.5

För att i en given situation ta ställning till om jäv föreligger är det emellertid inte tillräckligt att hämta ledning i rent nationell praxis. Jävsbestämmelserna måste också tolkas och tillämpas i ljuset av Europakonventionen och dess krav i artikel 6.1 att var och en har rätt att få sin sak prövad i en opartisk domstol. En sådan konventionskonform tolkning har anammats av HFD i flera fall, se nedan under 2.3 och 3.1.

2.1 Hauschildt mot Danmark

I avgörandet Hauschildt mot Danmark kom Europadomstolen fram till att Danmark hade kränkt de rättigheter som garanteras i artikel 6 i Europakonventionen. Omständigheterna i målet var följande.

Mogens Hauschildt drev i Danmark ett företag som bl.a. handlade med guld. I januari 1980 anhölls Hauschildt misstänkt för bedrägeri och skattebrott. Han häktades ett par dagar senare av Københavns Byret. Häktningen grundades på en särskild bestämmelse i retsplejeloven. Enligt den bestämmelsen kan en misstänkt under vissa omständigheter häktas om det föreligger en särskilt stark grad av misstanke (”saerlig bestyrket mistanke”) att han begått ett brott av viss svårighetsgrad.

Hauschildt hölls häktad till dess att rättegången mot honom började i april 1981. Under tiden innan huvudförhandlingen började fattades fortlöpande nya beslut i häktningsfrågan. Flera av dessa beslut fattades av samma domare som sedan var ordförande vid själva huvudförhandlingen vid prövningen av åtalet. I november 1982 dömdes Hauschildt till sju års fängelse för bedrägeri och förskingring.

Hauschildt överklagade domen till Østre Landsret. På motsvarande sätt som vid byreten fattade landsreten flera beslut om att Hauschildt skulle kvarbli i häktet. Samma domare som tog ställning till häktningsfrågan prövade sedan själva åtalet i landsreten. I mars 1984 dömde landsreten Hauschildt till fem års fängelse.

Hauschildt överklagade landsretens dom till Højesteret, som vägrade prövningstillstånd.

Hauschildt vände sig sedan till Kommissionen för de mänskliga rättigheterna och gjorde gällande att han inte hade fått någon opartisk domstolsprövning med hänsyn till att ordföranden i byreten och domarna i landsreten hade fattat flera beslut i häktningsfrågan före respektive huvudförhandling. Kommissionen överlämnade målet för prövning av Europadomstolen.

Europadomstolen ansåg att enbart den omständigheten att samma domare deltog i prövningen av såväl häktningsfrågan som åtalet inte i sig utgjorde en kränkning av konventionen. Däremot fanns det i målet särskilda omständigheter som enligt domstolen gjorde att opartiskheten hos de aktuella domstolarna kunde ifrågasättas och att farhågorna i detta avseende var objektivt berättigade.

Det som enligt Europadomstolen gjorde att det förelåg en kränkning av konventionen var att domarna redan vid prövningen häktningsfrågan kommit fram till att det förelåg en mycket hög grad av klarhet i skuldfrågan (”saerlig bestyrket mistanke”). Skillnaden mellan den prövning som först gjordes av häktningsfrågan och den som därefter gjordes av åtalet var enligt domstolen hårfin (eng. ”tenous”, fr. ”infime”). Europadomstolen kom därför fram till att Danmark i fallet kränkt Hauschildts rätt till en opartisk domstol enligt artikel 6 i Europakonventionen.

Domstolen gör en åtskillnad mellan beslut som fattas före huvudförhandlingen och sådana som fattas under själva huvudförhandlingen. Det var just de beslut som fattades före huvudförhandlingen som låg till grund för bedömningen att det förelåg en konventionskränkning.

2.2 Lagstiftning med anledning av Hauschildtdomen

Europadomstolens dom i Hauschildtmålet aktualiserade frågan om de svenska bestämmelserna om domstolsjäv var konventionsförenliga. Enligt regeringen kunde det i fråga om beslut om rättspsykiatriska undersökningar uppkomma jäv på motsvarande sätt som i Hauschildtdomen.6 Av den anledningen infördes ett särskilt tillägg till bestämmelsen om jäv i 4 kap. 13 § rättegångsbalken. I punkten 8 stadgas sålunda numera att en domare är jävig att handlägga ett mål vid huvudförhandling i brottmål om han före denna huvudförhandling har prövat frågan om den tilltalade har begått gärningen.

Bestämmelsen i 4 kap. 13 § 8 rättegångsbalken tillämpas endast om domstolen efter den rättspsykiatriska undersökningen håller en ny huvudförhandling. Om domstolen återupptar en huvudförhandling som skjutits upp på grund av undersökningen anses jäv inte uppkomma.7

2.3 HFD:s dom den 15 mars 2011 (mål nr 1284-10 och 1285-10)

2.4 Kommentar

I rättsfallet hade alltså domaren i fråga i anståndsmålet tagit del av handlingarna i själva taxeringsärendet och i det sammanhanget funnit att det inte var tveksamt att den skattskyldige skulle komma att bli skyldig att betala skatten. Trots detta ansågs domaren inte jävig att vid ett senare tillfälle pröva om taxeringsbeslutet var korrekt.

I själva verket är det såvitt jag förstår två omständigheter som ligger till grund för bedömningen att ställningstagandet i anståndsfrågan inte medförde jäv för prövning av taxeringsfrågan:

1. anståndsfrågan innefattar endast en preliminär bedömning, och

2. normalt sett tillkommer ytterligare utredning innan domstolen ska döma i taxeringsfrågan

Det finns anledning att ställa sig frågan om denna bedömning är förenlig med vad Europadomstolen kom fram till i Hauschildtmålet.

Av Hauschildtdomen framgår att preliminära beslut under en förhandling eller ett förfarande typiskt sett inte anses medföra jäv. Även preliminära beslut inför domstolsförhandlingar anses inte medföra jäv, så länge det är fråga om preliminära bedömningar av delvis annan karaktär än den slutliga prövningen av sakfrågan.9 Om däremot de bedömningar som görs före huvudförhandlingen inte mer än hårfint skiljer sig från de bedömningar som görs vid den slutliga sakprövningen bör det preliminära beslutsfattandet medföra jäv.

Det bör noteras att Hauschildtmålet gällde en brottmålsprocess, vilken i flera centrala avseenden skiljer sig från en skatteprocess.

I brottmålsprocessen gäller – såvitt jag förstår även i Danmark – att domstolens ledamöter ska ha möjlighet att ta ställning till bevisningen och övrig utredning i ett mål i nära anslutning till en sammanhållen muntlig förhandling (koncentrationsprincipen) vid vilken utredningen lagts fram (omedelbarhetsprincipen), jfr 43 kap. 8 och 11 §§ rättegångsbalken. Jävssituationen i Hauschildtmålet måste enligt min mening förstås delvis mot bakgrund av dessa allmänna utgångspunkter. Problemet i det rättsfallet var att domstolens ledamöter redan före huvudförhandlingen tagit ställning till bevisningen och övrig utredning och därvid funnit att åklagaren presenterat en särskilt stark misstankegrad i förhållande till den åtalade. Den prövning som skulle göras vid huvudförhandlingen med iakttagande av vederbörliga processuella principer var alltså på sätt och vis redan gjord. Av den anledningen kunde enligt Europadomstolen opartiskheten hos de aktuella domstolarna ifrågasättas och farhågorna i detta avseende ansågs vara objektivt berättigade.

Den svenska lagstiftaren har utgått från att jävsproblematiken i Hauschildt i sin helhet kan hänföras till koncentrationsprincipen. Det anses således inte strida mot Europakonventionen att en domare fattar preliminära beslut i ett brottmål, som inte mer än hårfint skiljer sig från den slutliga prövning som ska göras, så länge de preliminära besluten fattas under en och samma huvudförhandling.

Om denna utgångspunkt är riktig, dvs. att preliminära beslut under en och samma huvudförhandling aldrig kan medföra jäv, är det svårt att dra direkta paralleller till skatteprocessen. I skatteprocessen finns inga huvudförhandlingar och inte heller några principer om koncentration och omedelbarhet. En skattedom ska enligt 30 § förvaltningsprocesslagen grundas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt förekommit i målet.

Jag tror emellertid inte att betydelsen av dessa skillnader ska överdrivas i fråga om existensen av jäv. Det är t.ex. inte ovanligt att anståndsmål prövas innan själva taxeringsfrågan ens har anhängiggjorts hos domstolen. I sådana situationer kan det vara aktuellt att bedöma om bedömningen i anståndsmålet har medfört att den skattskyldige fått objektivt berättigade farhågor att domstolen inte längre är opartisk.

Enligt HFD förelåg inte jäv eftersom anståndsmålet endast innebar en preliminär bedömning som inte kan jämföras med den som görs när själva taxeringsfrågan prövas.

Ofta är det precis som HFD anger, dvs. att anståndsprövningen är av en preliminär karaktär och inte direkt jämförbar med den slutliga prövningen av taxeringsmålet. I förvaltningsrätt är det t.ex. inte ovanligt att en anståndsfråga prövas av en domare ensam. Domaren studerar därvid handlingarna och bildar sig en uppfattning om vad saken gäller. Själva avgörandet brukar dessutom ges en helt mallbetonad utformning, dvs. skälen anpassas inte särskilt efter de förutsättningar som gäller i anståndsmålet.

Den slutliga prövningen av taxeringsmålet är regelmässigt mer gedigen än prövningen av anståndsmålet. Normalfallet torde vara att en handläggare, efter avslutad skriftväxling, gör en rättsutredning och sätter upp ett förslag till dom. I detta läge kan målet ha kompletterats med ytterligare argumentation och bevisning. Ofta sker en diskussion mellan handläggare och domaren om förslaget till dom. Inför domstolens slutliga överläggning presenteras målet för domstolen av handläggaren. Att domaren i en sådan situation tidigare på ett preliminärt stadium kommit fram till att det inte funnits förutsättningar för att medge anstånd med inbetalning av skatten framstår inte som jävsgrundande enligt min mening.

Det finns emellertid situationer när prövningen av anståndsmålet och prövningen av taxeringsmålet blir i stort sett identisk.

En sådan situation är när skattetvisten gäller en ren rättsfråga. Sakförhållandena kan således vara fullständigt glasklara och tvisten i stället ligga i den rättsliga klassificeringen av dessa sakförhållanden. Eftersom den skattskyldige redan hos Skatteverket har redogjort för sin uppfattning om gällande rätt tillkommer ingen ytterligare utredning vid domstol. Om domaren vägrar anstånd innebär detta att han eller hon kommit fram till att Skatteverket med stor säkerhet bedömt rättsfrågan korrekt. Anståndsdomen förmedlar därmed att domstolen redan bestämt sig för hur den ska döma i taxeringsmålet. Ur den enskildes perspektiv måste det i varje fall te sig i det närmaste uteslutet att samma domare plötsligt skulle ändra sig och bestämma sig för att lagen i stället ska tolkas på motsatt vis.

Min uppfattning är att en sådan situation inte medför jäv att pröva taxeringsmålet. Kravet på opartisk domstol torde nämligen i första hand avse bevisfrågor och inte rättsfrågor. Det viktiga är att domaren förhåller sig opartisk till utredningen i målet och förutsättningslöst tar del av den bevisning som presenteras. När det gäller rättsfrågor är läget ett annat. Det är i och för sig angeläget att en domare har förmåga att förutsättningslöst ta del av ny argumentation och vid behov ompröva en tidigare redovisad inställning till en särskild rättsfråga.10 Bristande flexibilitet i detta avseende är emellertid inte detsamma som att domaren är partisk.11 Således kan en domare som t.ex. i en dom eller ett beslut tillkännagett en viss uppfattning om lagens innehåll inte därmed anses ha jävat ut sig från att befatta sig med likadana rättsfrågor i framtiden.

En annan situation – där prövningen av anståndsmålet och prövningen av taxeringsmålet blir i stort sett identisk – är när utredningen är fullständig redan hos Skatteverket och det alltså inte tillkommer någon bevisning eller argumentation i domstol. Anta t.ex. att den skattskyldige yrkat avdrag för förbättringskostnader och redan hos Skatteverket presenterat all bevisning som finns till stöd för avdraget. På grundval av den utredningen vägrar Skatteverket avdraget och beslutar dessutom att inte bevilja anstånd med att betala in skatten. Anståndsbeslutet överklagas av den skattskyldige till domstol. Domaren i förvaltningsrätten beslutar att inte ändra beslutet, eftersom det inte framstår som tveksamt att skatten ska betalas. Med andra ord har domaren därmed bedömt att det inte är tveksamt att den skattskyldiges bevisning inte kommer att räcka till. I en sådan situation får anståndsbeslutet anses förmedla att domaren redan bestämt sig för hur han eller hon ska döma i taxeringsmålet. Av den anledningen torde det finnas skäl att ifrågasätta om domaren alltjämt kan betraktas som opartisk i förhållande till den bevisprövning som sedan aktualiseras vid prövningen av det taxeringsmål som senare kommer att anhängiggöras.

I sin dom anger HFD att anståndsfrågan ”normalt” prövas innan parterna slutfört sin talan i taxeringsfrågan. Denna artskillnad mellan prövningarna gör att de enligt HFD inte ”kan jämföras”. HFD undersöker således om jäv föreligger mot bakgrund av en bedömning av ett normalfall. I normalfallet är prövningarna olika, därför är det inte jäv i det enskilda fallet.

Å ena sidan framstår HFD:s lösning som pragmatisk. Domstolarna har fått ett tydligt besked om att jäv inte uppkommer i taxeringsmål av den anledningen att domaren tidigare tagit ställning till frågan om anstånd med betalning av skatten. En annan utgång skulle sannolikt ha ställt krav på domstolarna att ändra sina rutiner för lottning av skattemål.

Å andra sidan saknar jag en antydan om att en individualiserad prövning kan bli nödvändig i vissa situationer. Att anståndsbedömningar typiskt sett är annorlunda än den slutliga bedömningen i ett taxeringsmål behöver egentligen inte besvara frågan om det förelegat jäv i en given situation. Europadomstolen har i flera fall markerat att bedömningen av om jäv föreligger måste ta sikte på omständigheterna i varje enskilt fall.12

Man får tills vidare utgå från att jävsinvändningar i taxeringsmål, som avser domarens tidigare befattning med anståndsfrågan, generellt kommer att ogillas. Huruvida Europadomstolen i framtiden kommer att ta ställning till någon liknande fråga återstår att se.

3.1 RÅ 2009 ref. 8

3.2 HFD:s beslut den 15 mars 2011 (mål nr 6002-10)

I beslut den 15 mars 2011 hade HFD åter anledning att ta ställning till en invändning om jäv med anledning av att en av kammarrättens ledamöter var tjänstledig från en anställning hos Skatteverket. Omständigheterna i målet var följande.

Skatteverket beslutade att beskatta en skattskyldig (G.W.) för ytterligare inkomster av tjänst. På taxeringshöjningen påfördes också skattetillägg. Förvaltningsrätten, dit G.W. överklagade, avslog överklagandet. Kammarrätten, dit G.W. fullföljde sin talan, ändrade beslutet endast på så sätt att skattetillägget undanröjdes. G.W. överklagade kammarrättens dom till HFD, men HFD meddelade inte prövningstillstånd.

Efter HFD:s beslut att inte meddela prövningstillstånd fick G.W. reda på att referenten i kammarrätten var en adjungerad ledamot (R.L.) som vid den aktuella tiden var tjänstledig från sin tjänst hos Skatteverket. R.L. var hos Skatteverket anställd som särskild kvalificerad skattehandläggare vid rättsavdelningen, Skatteverkets huvudkontor. G.W. begärde därför resning av kammarrättens dom och yrkade att målet skulle återförvisas till kammarrätten för ny handläggning.

HFD kom fram till att omständigheterna i det här målet var annorlunda jämfört med omständigheterna i RÅ 2009 ref. 8. ”[R.L:s] deltagande i kammarrätten vid det slutliga avgörandet av taxeringsmålet skulle, objektivt sett, kunna ha rubbat tilltron till domstolen och till att målet handlagts på ett opartiskt sett. Jäv har därmed förelegat.”

Trots att jäv alltså ansågs ha förelegat beviljades inte resning. Detta berodde på att det inte fanns stöd i utredningen för att kammarrättens sammansättning hade påverkat utgången i målet.

3.3 Kommentar

HFD:s bedömning i RÅ 2009 ref. 8 har diskuterats vid seminarier och i flera artiklar.14 Eftersom rättsfallet innefattade en samlad bedömning av en mängd olika faktorer är det å ena sidan svårt att se prejudikatvärdet av referatet. Å andra sidan är det kanske främst metoden i problemlösningen som har ett prejudikatvärde. HFD tillämpar en tydlig måttstock för sin bedömning och förklarar att det är nödvändigt att beakta den rättsutveckling som skett och sker genom Europadomstolens domar.

Det nya beslutet innebär att gränserna för i vilka sammanhang en adjungerad ledamot får medverka har blivit klarare. Typiskt sett kan jäv anses uppkomma i alla slags mål där den adjungerade ledamotens arbetsgivare är part. Och detta är väl egentligen helt rimligt. I sådana situationer är det tydligt att motparten har anledning att känna oro för domstolens objektivitet.

Per Holstad är verksam som skattejurist vid Skeppsbron Skatt.