Under år 2009 prövades skatteflyktslagen i sju mål och ansågs tillämplig i fem av dem. År 2010 avgjordes endast ett mål.
I RÅ 2010 ref. 51 hade en person tecknat en kapitalförsäkring i ett bolag på Bermuda. Bolaget hade förvärvat aktier i bolag i Luxemburg som i sin tur blev ägare till ett svenskt bolag. Den föregående ägaren arbetade och var ensam styrelseledamot i det svenska bolaget vars verksamhet bestod i försäkringsmäkleri. Det svenska bolaget såldes sedan externt av bolaget i Luxemburg. Ingen beskattning skedde av kapitalvinsten.
Länsrätten menade att utredningen inte visat att rättshandlingarnas egentliga innebörd varit annan än den angivna men att skatteflyktslagen var tillämplig. Kammarrätten kom till motsatt slutsats.
Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) ansåg varken att de omständigheter som kammarrätten åberopat eller utredningen i övrigt gav tillräckligt stöd för slutsatsen att rättshandlingarnas verkliga innebörd var en annan än den som handlingarna formellt gav uttryck för. Domstolen följde i detta hänseende samma linje som i RÅ 2004 ref. 27 och RÅ 2008 not. 89.
Därefter prövade HFD skatteflyktslagens tillämplighet. Domstolen menade att försäkringen saknade försäkringsmässigt värde och att villkoren gav försäkringstagaren möjlighet att förfoga över det verkliga värdet i försäkringen. Vidare hade hela det upparbetade värdet i det sålda bolaget kommit ett till personens försäkring knutet bolag till godo. Skatteförmånsrekvisitet i klausulen ansågs uppfyllt genom möjligheten för den skattskyldige att med hjälp av kapitalförsäkringen ta ut den uppkomna kapitalvinsten utan beskattningskonsekvenser, och dessutom med undvikande av fördelningsreglerna i 57 IL. HFD menade att förvärven av bolagen i Luxemburg framstod som meningslösa om man bortser från skatteförmånen som förfarandet hade lett till. Skatteförmånen var av väsentlig storlek och i sin helhet knuten till innehavet av försäkringen och måste därför antas ha varit det övervägande skälet till transaktionerna. Personen hade medverkat i förfarandet. Att han inte personligen lyft köpeskillingen saknade betydelse för bedömningen liksom att köpeskillingen fortfarande låg kvar i bolaget i Luxemburg. Därmed var rekvisiten i 2 § 1–3 skatteflyktslagen uppfyllda. Att beskattning enligt 57 IL skulle riskera att utebli ansågs strida mot lagstiftningens syfte vilket medförde att även det fjärde rekvisitet var uppfyllt.
Den skattskyldige personen hävdade att en beskattning skulle strida mot EU-rätten men HFD ansåg inte att det uppstått negativ särbehandling av de gränsöverskridande transaktionerna.
Avseende skattetillägg hade mannen i deklarationen endast angett kapitalförsäkringen som tillgång liksom värdet på denna. HFD ansåg att dessa uppgifter var substanslösa och inte kunde ligga till grund för taxeringen. Genom att inte lämna relevant information för en riktig bedömning av transaktionerna hade mannen lämnat oriktig uppgift vilken utgjorde grund för skattetillägg.
HFD ansåg det alltså inte visat att den verkliga innebörden av transaktionerna var en annan än den uppgivna. Uttalandet bekräftar därmed den linje som domstolen hållit sedan RÅ 2004 ref. 27, nämligen att utgångspunkten är att formellt giltiga transaktioner återger den verkliga innebörden av desamma. När skatteflyktsklausulen tillämpas ska taxeringsbeslut fattas som om rättshandlingen inte hade företagits. Framstår förfarandet med hänsyn till det ekonomiska resultatet – bortsett från skatteförmånen – som en omväg i förhållande till det närmast till hands liggande förfarandet, skall taxeringsbeslutet i stället fattas som om den skattskyldige hade valt det förfarandet. I detta fall innebar tillämpningen av skatteflyktsklausulen att beskattning skedde som om personen själv hade avyttrat aktierna, dvs. med bortseende från de mellanliggande transaktionerna.
Mats Tjernberg