RÅ 2010 ref. 8. Alecta pensionsförsäkring Ömsesidigt meddelade flera olika sorters försäkringar. För vissa gällde att avkastningen på försäkringskapitalet skulle inkomstbeskattas och för vissa andra gällde den schablonmässiga avkastningsbeskattningen. Frågan gällde tillämpningen av 39 kap. 11 § IL om fördelning av intäkt mellan olika verksamhetsgrenar. Alecta gjorde inte en proportionell fördelning utan till den schablonbeskattade verksamhetsgrenen hänfördes mer än dess pro rata-andel. HFD fann inte skäl att frångå Alectas fördelning då den visats motiverad av affärsmässiga skäl och förenlig med etablerade försäkringsrättsliga principer.
RÅ 2010 not. 9 handlar om samma rättsfråga. I detta fall, som avsåg Länsförsäkringar Fondliv Försäkringsaktiebolag, godtogs däremot inte bolagets fördelning, då bolaget inte hade lämnat någon närmare utredning.
RÅ 2010 ref. 116 (fhb). En bostadsrättsförening, som skatterättsligt var ett privatbostadsföretag, hade 30 000 kr i ränta på bankkonto etc. Rättsfrågan var om ränteintäkterna var skattepliktiga som inkomst av näringsverksamhet eller om de omfattades av undantaget från skatteplikt för privatbostadsföretags ”inkomster ... hänförliga till fastigheten”.
HFD ansåg, med en tämligen intetsägande motivering, att det senare gäller. I Skatterättsnämnden anfördes en rad argument från såväl majoriteten (för skatteplikt) som minoriteten (för undantag). Vikt fästes framförallt vid den historiska utvecklingen.
Tillämpas en strikt tolkning av lagtexten kan man anse att begreppet ”fastigheten” bör vara snävare än en verksamhet (fastighetsförvaltning, f.d. inkomstslaget annan fastighet etc.). En fastighet ger rimligtvis inte någon avkastning i form av ränta. Däremot är det rimligt att en fastighetsförvaltning kräver en viss likviditetsförvaltning som ger intäktsräntor. Denna tolkning skulle innebära att räntan inte är hänförlig till fastigheten och borde vara skattepliktig.
Se Victorin-Melz, Bostadsrätt, 1987 s. 205 f.
Vid en ändamålstolkning får man utgå från de skäl som finns för undantaget. Undantaget har avsetts gälla samma undantagna intäkter som förut ersattes av schablonintäktsbeskattningen och nu blir föremål för erläggande av kommunal fastighetsavgift. Det bör vara intäkter av fastigheten. Jag har tolkat tidigare regler som att schablonen ersatte vad som var skattepliktiga intäkter vid konventionell beskattning.1 Det fanns ingen anledning att inkludera räntor – jfr beskattningen av egnahemsägare – och det grundläggande förhållandet påverkas inte av ändringarna i inkomstslagsindelningen. Även i det perspektivet finns det således skäl att anse att ränteintäkterna inte bör omfattas av undantaget.
Sammantaget har jag därför i avsaknad av en explicit motivering svårt att se att bärande skäl finns för HFD:s ståndpunkt.
I ett större perspektiv då man även ser till avdragsrätten för räntor kanske det dock inte finns anledning att invända så mycket. Var det självklart att vid avskaffandet av fastighetsskatten och schablonintäkten för privatbostadsföretag att även slopa avdragsrätten för räntekostnader hänförliga till fastigheten? Egnahemsägare behöll sin avdragsrätt när fastighetsskatten för dem ersattes med kommunal fastighetsavgift. Det borde vara utgångspunkten för hur bostadsrättshavare och därmed privatbostadsföretag ska behandlas. I förarbetena redovisas inte någon kalibrering av dessa jämförliga situationer som visar att privatbostadsföretag inte bör ha kvar ett – i och för sig oftast verkningslöst – ränteavdrag för bostadens finansiering när egnahemsägare har det.
Peter Melz