Utgör jäv grund för resning?

3.1 Jäv för adjungerad ledamot som är tjänstledig

Vid kammarrättens handläggning av målet avseende G.W. satt en adjungerad ledamot i rätten. Han var tjänstledig från tjänst som särskilt kvalificerad handläggare i Skatteverket, som var G.W.:s motpart i målet. Tjänstledighet medför en rätt för arbetstagaren att efter tjänstledigheten återgå till samma eller likvärdiga arbetsuppgifter och anställningsvillkor som gällde vid beviljandet av tjänstledigheten. Den tjänstledige kan därmed ha ett intresse av att verka lojalt med sin arbetsgivare, även under tjänstledigheten. Det framstår därför som uppenbart att det i målet förelåg ett sådant förhållande som medför att det uppstår ett legitimt tvivel om domstolens opartiskhet.

Det är därför inte ägnat att förvåna att HFD fann att kammarrätten var jävig.

3.2 Krav på utredning om orsakssamband mellan jävet och målets utgång

HFD avslog ändå yrkandet om att rättegången borde tas om med hänvisning till att utredningen inte gav stöd för att kammarrättens sammansättning hade påverkat utgången i målet. HFD har således ställt krav på positiv utredning om ett orsakssamband mellan jävet och målets utgång för att medge resning. Såvitt vi känner till har det inte tidigare i HFD:s rättspraxis förekommit att hänsyn tagits till utgången av målet vid bedömningen av om en rättegång bör tas om på grund av jäv.

En liknande bedömning gjordes emellertid av Högsta domstolen, HD, i ett uppmärksammat avgörande hösten 1986. HD avslog då en ansökan om resning i ett brottmål där åklagarjäv förekommit. I resningsärendet fastslogs att åklagaren varit jävig. Skälet till att resning inte beviljades var att erforderligt samband mellan jävet och målets utgång inte ansågs föreligga.

På grund av HD:s beslut ändrades dock bestämmelserna om resning till fördel för tilltalad i brottmål på så sätt att resning får beviljas ”om någon lagfaren domare eller åklagaren har varit jävig och det inte är uppenbart att jävet har saknat betydelse för målets utgång” (58 kap. 2 § 2 rättegångsbalken). Istället för ett krav på positiv utredning om ett orsakssamband, kastades bevisbördan således om så att ett en presumtion gäller för att jävet påverkat utgången. Med hänsyn till jävsbestämmelsernas betydelse för rättskipningens trovärdighet – reglerna ska medverka till att det inte ens uppstår misstankar om partiskhet – och vikten av att rättskipningen omfattas av allmänhetens förtroende ansågs det inte lämpligt att avvakta någon mer genomgripande översyn av möjligheterna att angripa lagakraftvunna avgöranden. Förändringen av resningsbestämmelserna blev därför föremål för ett särskilt lagstiftningsärende. Efter en förnyad ansökan om resning, avseende samma ärende som HD hade avslagit i det nyss berörda målet, biföll HD ansökningen vid prövning enligt den nya bestämmelsen (se NJA 1988 C 177 som även innehåller ett referat av 1986 års mål).

3.3 Resningsinstitutets tillämpning

Resningsgrunderna hos dåvarande Regeringsrätten blev föremål för en särskild utredning i samband med överväganden om att även kammarrätterna skulle bli behöriga att pröva resningsärenden. I betänkandet Några frågor om Regeringsrätten, SOU 1992:128, görs således en genomgång av resningsgrunderna. I betänkandet anförs bl.a. att i förvaltningsdomstol bör – utan hänsynstagande till vad det rör sig om för måltyp – resning få beviljas, om någon företrädare för det allmänna som tagit del i handläggningen handlat i strid mot jävsreglerna och det inte är uppenbart att jävet har saknat betydelse för målets utgång. I betänkandet hänvisades därvid till den ovan nämnda ändringen av resningsbestämmelserna i rättegångsbalken. Det anförs vidare att den som gör jävet gällande inte ska behöva göra något orsaksförhållande mellan jävet och utgången antagligt (betänkandet, s. 116–117). Det ansågs nämligen, särskilt när det gäller en partsföreträdare för det allmänna, vara generellt sett svårt att leda i bevis att en jävsomständighet faktiskt kan ha inverkat på utgången.

I den proposition från regeringen som följde efter den nämnda utredningen uttalades bl.a. att en fortsatt enhetlig rättstillämpning bör vara möjlig med hänsyn till den grundliga praxisgenomgång som finns redovisad i utredningsbetänkandet (prop. 1994/95:27, s. 167). Regeringen synes således – till skillnad från HFD i det nu diskuterade avgörandet – ha anslutit sig till de slutsatser som redovisats i betänkandet och förutsatt att dessa ska läggas till grund för den fortsatta rättsbildningen. Vid riksdagsbehandlingen redovisades ingen avvikande uppfattning (bet. 1994/95:Ju6, rskr. 1994/95:165).

Det framkommer således inte att lagstiftarens intention med resningsinstitutet inom förvaltningsförfarandet vad avser jäv ska ges någon annan tillämpning än bestämmelsen om resning till fördel för tilltalad i brottmål. Detta skulle innebära att resning får beviljas t.ex. om någon lagfaren domare varit jävig och det inte är uppenbart att jävet har saknat betydelse för målets utgång. Någon positiv bevisning som styrker ett orsaksförhållande mellan jävet och utgången torde inte krävas.

I det nu diskuterade fallet har HFD emellertid avslagit resningsansökningen just på den grunden att det enligt domstolen inte förelåg någon utredning som gav stöd för att jävet påverkat utgången i målet. Mot bakgrund av det nyss anförda måste det ifrågasättas om domstolens rättstillämpning överensstämmer med lagstiftarens intentioner med resningsbestämmelsen.

3.4 Objektiv opartiskhet har ansetts utgöra en sammansättningsfråga och inte en jävsfråga

I referatets vinjett uttalas att ”den omständigheten att en ledamot av kammarrätten objektivt sett varit jävig inte utgör grund för resning”. Uttalandet synes kunna uppfattas som att objektiv opartiskhet inte i sig kan utgöra grund för resning över huvud taget. Vinjetten synes böra läsas i ljuset av uttryckssättet i skälen för HFD:s beslut om att ”kammarrättens sammansättning” inte hade påverkat utgången av målet. HFD synes således ha ansett att objektiv opartiskhet hos rätten utgör en sammansättningsfråga och inte en jävsfråga.

Det avgörande som HFD hänvisar till, RÅ 2008 not. 87, avsåg en ansökan om resning i ett kammarrättsmål på grund av bristande domförhet till följd av att kammarrätten hade brutit mot en formell regel om rättens sammansättning. HFD har även i andra fall av bristande domförhet upprätthållit ett krav på orsakssamband mellan felet och målets utgång för att resning ska kunna medges (se t.ex. RÅ 1990 not. 170). Såvitt vi känner till har det emellertid inte i något av dessa fall riktats invändningar mot rättens opartiskhet. Med hänsyn till jävsbestämmelsernas betydelse för rättskipningens trovärdighet måste lämpligheten av att jämställa jävsfrågor med sammansättningsfrågor ifrågasättas. På grund av svårigheterna att leda i bevis att en jävsomständighet faktiskt kan ha inverkat på målets utgång finns det heller knappast anledning att göra skillnad på subjektiv opartiskhet och objektiv opartiskhet vid bedömningen av om resning ska medges den enskilde.

3.5 Europarätten

När det gäller opartiskhet har Europadomstolen urskilt två element, nämligen dels kravet på att varje domare faktiskt ska döma opartiskt mellan parterna (subjektiv opartiskhet), dels kravet på att det för en objektiv iakttagare inte får föreligga några legitima tvivel om domstolens opartiskhet (objektiv opartiskhet). Eftersom det i regel är omöjligt att visa att en domare i verkligheten brustit i opartiskhet, har huvudvikten lagts vid det senare elementet – den objektiva opartiskheten – i flertalet av de fall som behandlats av Europadomstolen (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, andra upplagan, s. 168).

Omständigheterna i målet hos HFD synes vara analoga med de omständigheter som förelåg i målet Belilos mot Schweiz, i vilket fall Europadomstolen konstaterade en kränkning av Artikel 6.1 Europakonventionen. I det fallet underkände Europadomstolen, med hänsyn till kravet på objektiv opartiskhet, att en polistjänsteman tjänstgjorde i en polisnämnd mot bakgrund av att denne sannolikt skulle komma att återgå till sina polisiära uppgifter.

Europadomstolen har ofta framhållit att konventionen är avsedd att skydda rättigheter som är reella och effektiva och inte endast formella och illusoriska (se Danelius, anf.arb., s. 164). Det kan enligt vår mening ifrågasättas om inte ett krav på positiv utredning om att jäv påverkat utgången av ett mål för att resning ska kunna medges på grund av konstaterat jäv, vilket krav i realiteten inte torde kunna uppfyllas, medför att rätten till en rättvis rättegång blir formell och illusorisk och därmed strider mot Artikel 6.1. Europakonventionen.