I RÅ 2009 ref. 78 (fhb) bedömde Regeringsrätten liksom i ett tidigare mål, RÅ 2008 ref. 14, om vissa tillgångar är ”värdepapper eller liknande tillgångar” vid tillämpning av definitionen av investmentföretag i 39 kap. 15 § IL. I RÅ 2008 ref. 14 ansågs lånefordringar inte vara värdepapper i definitionens mening medan Regeringsrätten (3-2) i RÅ 2009 ref. 78 ansåg att konvertibler var värdepapper.
Regeringsrätten förefaller i sina två ställningstaganden ha använt olika metoder. I RÅ 2008 ref. 14 förefaller bedömningen i allt väsentligt grunda sig på syftet med den särskilda beskattningsformen för investmentföretag (neutralitet mellan direkt och indirekt ägande). I RÅ 2009 ref. 78 säger Regeringsrätten inte något om detta, vilket däremot minoriteten gör. Istället företas en lagsystematisk tolkning av vad begreppet värdepapper har för innebörd i detta lagrum. Det gäller dels definitionens utveckling med redaktionella ändringar vid några tillfällen, dels begreppsanvändningen i inkomstberäkningsreglerna i 39 kap. 14 § IL för investmentföretag.
Värdepapper definieras inte i IL med en genomgående innebörd utan termen kan beteckna begrepp med olika innebörd på olika ställen i IL. Vid en objektiv tolkning av ett begrepp med beteckningen värdepapper finns nog inte starka skäl att utesluta vare sig lånefordringar eller konvertibler.
Regeringsrätten har dock i RÅ 2008 ref. 14 ansett att ändamålsskäl har tillräcklig tyngd för att anse att begreppet har en mer inskränkt innebörd som exkluderar lånefordringar. Ändamålsskälen borde motivera samma bedömning i RÅ 2009 ref. 78, eftersom konvertibler ger samma ränteavdragsrätt som lånefordringar. Regeringsrätten nämner i RÅ 2009 ref. 78 överhuvudtaget inte ändamålsargumenten i RÅ 2008 ref. 14. Man kanske anser att den tolkning man företar på lagsystematisk grund 2009 har sådan styrka att ändamålsskäl inte kan rubba den, men det sägs inte. Regeringsrätten borde enligt min uppfattning ha klargjort hur de närliggande ställningstaganden förhåller sig till varandra.
Vad gäller den lagsystematiska analysen i RÅ 2009 ref. 78 så vilar den väsentligen på vilka tillgångar som omfattas av rättsföljdsbestämmelsen i 14 §, liksom i tidigare lydelser av bestämmelsen. På flera ställen uttalas att vad som omfattas av 14 § – ”rimligen” – eller ”svårt att tänka sig annan ordning” – även omfattas av 15 §. Jag tycker att allmänt sett finns det ingen presumtion för att en kvalificeringsregel måste omfatta samma tillgångar som en rättsföljdsregel. Det får avgöras efter omständigheterna, och några skäl för överensstämmelse anförs inte i domen. Däremot bör det vara en presumtion att en term används i samma betydelse i ett och samma regelkomplex, men här är det inte samma termer. Som Regeringsrätten anger var terminologin dock mer likartad i SIL.
Avslutningsvis får konstateras att för de tillgångar som prövats – lånefordringar och konvertibler – är deras exkludering respektive inkludering klar. Det är en rimlig gissning att Regeringsrätten normalt kommer att tillämpa konvertibelsynsättet även på andra delägarrätter.
Se Tivéus, SST 2009, s. 413 ff.
Enligt min uppfattning bör lagbestämmelserna förtydligas och eventuellt materiellt utvecklas. Det är motiverat att investmentföretag kan inneha konvertibler och lånefordringar, men kanske inte i hur stor utsträckning som helst. En ränta som strömmar igenom ett investmentföretag medför nämligen normalt inte andra beskattningskonsekvenser än i vanliga företag,1 och därför är investmentbeskattningsmodellen primärt motiverad för utdelningar.
Peter Melz