1 EU:s socialförsäkringsförordningar – allmänna principer
Den 1 maj 2010 upphör i princip EU:s förordning 1408/71 om social trygghet1 med vidhängande tillämpningsförordning (574/722) att gälla inom EU och ersätts av Europaparlamentets och Rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen3 (”grundförordningen”), också den med tillhörande tillämpningsförordning (nr 987/20094). Förordning 1408/71 har sedan 1994 gällt som lag i Sverige och har styrt socialförsäkringstillhörigheten för den som är bosatt inom EES-området5 och som har arbetat eller haft sin arbetsgivare i annat EES-land än bosättningslandet.
I likhet med förordning 1408/71 är förordning 883/2004 inte tillämplig på situationer som begränsas till en enda medlemsstat. Någon form av gränsöverskridande (t.ex. arbete i en medlemsstat, bosättning i en annan) måste vara för handen.
Förordningarna 883/2004 och 1408/71 är socialförsäkringsförordningar, dvs. de reglerar vilket lands socialförsäkringssystem en person ska omfattas av (= ”den behöriga staten”), bl.a. när det är frågan om arbete – som anställd eller egenföretagare – som involverar två eller flera medlemsländer, men de reglerar också indirekt i vilket land socialavgifter ska betalas. Avgifterna följer alltid socialförsäkringen. I den nya tillämpningsförordningen sägs också uttryckligen – till skillnad från 574/72 – att även om arbetsgivaren har sitt säte/driftställe utanför den behöriga staten ”... ska (arbetsgivaren) fullgöra alla skyldigheter som föreskrivs enligt den lagstiftning dess anställda omfattas av, särskilt skyldigheten att betala de avgifter som föreskrivs enligt den lagstiftningen ...” (artikel 21.1). Däremot rör förordningarna inte beskattning, vilket ibland kan leda till att beskattningen och socialavgifterna hamnar i olika länder. I det följande kommer en ”avgiftsinriktad” jämförelse att göras mellan de s.k. lagvalsreglerna i förordning 883/2004 respektive 1408/71; dvs. de regler som i ett antal specifika situationer utpekar vilket land som är behörig stat beträffande socialförsäkringen och som alltså även styr var socialavgifterna ska betalas. Lagvalsreglerna i förordning 883/2004 omfattar artiklarna 11–16, där artiklarna 11–15 reglerar de olika socialförsäkringssituationerna. Artikel 16 är en dispensregel med vars hjälp staterna kan komma överens om undantag från de övriga lagvalsreglerna. Motsvarande artiklar i förordning 1408/71 är 13–17, där artikel 17 är dispensartikeln.
I båda förordningarna talas om anställda respektive egenföretagare. Förordningarna lämnar i huvudsak åt medlemsländerna att avgöra vem som ska anses som anställd och vem som är egenföretagare (artikel 1a och b i förordning 883/2004 respektive artikel 1a)i) i 1408/71). För svenskt vidkommande innebär detta att även uppdragstagare som inte bedriver näringsverksamhet (t.ex. föredragshållare, gode män, syneförrättare) och övriga som inte innehar F-skattsedel, omfattas av förordningarnas begrepp ”anställd”.
Fullständigt namn: Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. Konsoliderad utgåva publicerad i Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr L 28, 30.1 1997.
Rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71. Konsoliderad utgåva publicerad i Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr L 28, 30.1 1997.
Publicerad i Europeiska unionens officiella tidning nr L 200, 7.6 2004 (rättelser).
Europaparlamentets och Rådets förordning (EG) nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004. Publicerad i Europeiska unionens officiella tidning nr L 284, 30.10 2009.
Både EU- och EES-länder är Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Slovakien, Slovenien, Tyskland, Ungern och Österrike. Enbart EES-länder är Island, Liechtenstein och Norge. Schweiz är varken EU- eller EES-land, men omfattas sedan juni 2002 av de gamla förordningarnas regler om social trygghet genom ett särskilt samarbetsavtal mellan Schweiz och EU.
2 Ett lands lagstiftning – arbetslandets lag
Två huvudprinciper är gemensamma för bägge förordningarna. Den ena principen är att den som arbetar i annat land än sitt bosättningsland alltid ska vara omfattad av ett, och endast ett, medlemslands socialförsäkringssystem. I det landet ska alla förekommande socialavgifter betalas enligt det landets lagstiftning och andra medlemsländer är förhindrade att ta ut avgifter. I förordning 883/2004 regleras detta genom artikel 11.1, i 1408/71 i artikel 13.1. Den andra principen är att detta land är det land där arbetet rent fysiskt utförs, den s.k. lex loci laboris-principen, principen om arbetslandets lag, artikel 11.3 a i 883/2004 respektive 13.2 a för anställda och 13.2 b för egenföretagare i 1408/71.
I förordning 1408/71 finns två avsteg från regeln om ett lands lagstiftning. Det ena avser personer som arbetar som anställda i ett medlemsland och som egenföretagare i ett annat och där länderna i fråga har begärt särskilda undantag som noterats i bilaga till förordningen respektive EES-avtalet (artikel 14 cb tillsammans med bilaga VII i förordningen och bilaga VI i EES-avtalet). Det andra avsteget avser offentligt anställda som arbetar i flera länder och som i åtminstone ett av länderna omfattas av ett socialförsäkringssystem utanför det allmänna6 (artikel 14 f). I dessa två fall blir den anställde/egenföretagaren omfattad av två (eller, i artikel 14 f-fallet, till och med fler) länders lagstiftning under samma tidsperiod och avgiftsskyldighet uppkommer i flera länder samtidigt, dock inte för samma inkomst. Någon motsvarighet till dessa undantag finns inte i förordning 883/2004. Här är principen att en person endast kan omfattas av ett lands lagstiftning åt gången absolut, det må gälla en anställd eller egenföretagare, en offentligt eller en privat anställd. Däremot finns i båda förordningarna undantag från lex loci laboris-principen.
Sådana system finns bl.a. i Tyskland men inte i Sverige.
3 Undantag från lex loci laboris-principen
Regeln om arbetslandets lag är som sagt inte absolut. Det mest betydelsefulla undantaget i både den gamla och den nya grundförordningen avser utsändning från ett medlemsland för arbete i ett annat.
Under den tid som en utsändning varar, omfattas personen av det utsändande landets (= den behöriga statens) socialförsäkring, och socialavgifter betalas i utsändningsstaten och endast där. Arbetslandet är förhindrat att påföra avgifter. Detta gäller enligt båda förordningarna. Både anställda och egenföretagare kan omfattas av utsändningsreglerna.
3.1 Utsändning – anställda
Med utsändning av en anställd avses det fall att den som är anställd för arbete i ett medlemsland, av sin arbetsgivare i det landet sänds till ett annat medlemsland för att under begränsad tid utföra arbete där för arbetsgivarens räkning. För att den anställde ska slippa att byta socialförsäkringssystem i samband med kortare arbetsperioder i annat land, t.ex. vid tjänsteresor, medger förordningarna att personen i fråga blir kvar i hemlandets system. Förutsättningen är att arbetet i det andra landet förväntas vara en begränsad tid. I förordning 1408/71 är den tiden maximerad till 12 månader (artikel 14.1a) med möjlighet till ytterligare 12 månaders förlängning om oförutsedda händelser skulle leda till att den ursprungligen planerade utsändningen överskrider 12-månadersgränsen (artikel 14.1b). I förordning 883/2004 är den maximala utsändningstiden utsträckt till 24 månader (artikel 12.1 och 12.2) och förlängningsregeln är slopad.
Förlängningsregeln i 1408/71 har i praktiken sällan använts, eftersom den har upplevts som onödigt besvärlig att tillämpa. Eftersom både det utsändande landets och arbetslandets behöriga institutioner7 måste godkänna förlängningen, en procedur som kan ta flera månader, kan den anställde när en pågående utsändning blivit längre än planerat, under en tid så att säga ”bli hängande i luften” utan att veta vilket socialförsäkringssystem han härnäst ska bli omfattad av. Många medlemsländer har också framfört kritik mot den enligt deras mening alltför korta utsändningstiden. Detta har t.ex. medfört att arbetsgivare, i stället för att en bit in i utsändningen ansöka om förlängning, i stor utsträckning direkt, innan utsändningen påbörjats, ansökt om dispens enligt artikel 17, både när det varit klart att utsändningstiden skulle överstiga 12 månader och när utsändningstidens längd varit osäker. För att förenkla för alla parter har därför den maximala utsändningstiden fördubblats i förordning 883/2004.
Om arbetet i det andra landet redan från början är avsett att vara mer än 24 respektive 12 månader, blir den anställde direkt omfattad av arbetslandets lagstiftning om inte dispens har medgetts.
I artikel 14.1a) i 1408/71 krävs att en anställd som ska sändas ut, ”normalt är knuten” till sin arbetsgivare. Detta har i praxis inte tolkats så att anställningen måste ha pågått en viss tidsperiod innan en utsändning kan påbörjas. Utsändningsreglerna är tillämpliga även på den som anställs för att direkt sändas till ett annat medlemsland, vilket t.ex. kan vara fallet med anställda hos bemanningsföretag.8 I artikel 12.1 i förordning 883/2004 har lokutionen ”normalt är knuten” därför tagits bort. I stället har lagts till att anställningen ska vara hos en arbetsgivare som ”normalt bedriver sin verksamhet” i utsändningsstaten. Detta är en kodifiering av EG-domstolens uttalanden i ett par domar9 att s.k. brevlådeföretag (”brass plate companies”) kan underkännas som arbetsgivare, eftersom de inte bedriver någon självständig verksamhet utan endast har bildats för att komma runt arbetslandets socialförsäkrings- eller avgiftsregler.
För att en utsändning ska föreligga måste alltså den anställde i utsändningsögonblicket vara omfattad av socialförsäkringen i det land där arbetsgivaren finns (”som arbetar ... i en medlemsstat hos en arbetsgivare som normalt bedriver sin verksamhet där ...”, artikel 12.1 i 883/2004 respektive ”... skall fortsätta10 att omfattas av ...” artikel 14.1.a) i 1408/71). Den som är omfattad av socialförsäkringen i ett medlemsland (t.ex. Finland) och av en arbetsgivare i ett annat land (t.ex. Sverige) skickas iväg för arbete till ett tredje land (t.ex. Frankrike) är inte utsänd utan lokalanställd (i Frankrike). Han kommer från första arbetsdagen att omfattas av arbetslandets (i detta exempel fransk) lagstiftning. Detta gäller enligt både den nya och den gamla förordningen.
Både i förordning 883/2004 och i 1408/71 framgår att utsändningstiden inte kan förlängas utöver 24- respektive 12-månadersperioden genom att en tidigare utsänd anställd kallas hem och en ersättare sänds ut i stället (artikel 12.1 respektive 14.1)a).
Behörig institution i Sverige är Försäkringskassan utom för arbetslöshetsförsäkringen där Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF) är behörig institution.
Se EG-domstolens domar mål nr C-202/97 Fitzwilliam Executive Search Ltd, 35/70 Manpower och 19/67 van der Vecht.
EG-domstolen domar mål nr C-404/98 Josef Plum och C-202/97 Fitzwilliam Executive Search Ltd och, beträffande förordning 883/2004, definitionen till artikel 12.1 i tillämpningsförordningens artikel 14.1.
Mina kursiveringar.
3.2 Utsändning – egenföretagare
Utsändningsreglerna är som sagt också tillämpliga på en egenföretagare som temporärt (max. 24 månader enligt 883/2004, max. 12 månader enligt 1408/71) ska bedriva verksamhet i en annan medlemsstat än den där han normalt har sin verksamhet (artikel 12.2 i 883/2004, artikel 14 a.1a och 14 b.2 i 1408/71). En nyhet kan emellertid noteras i 883/2004: en egenföretagare som bedriver verksamhet i en medlemsstat, måste enligt artikel 12.2 bedriva liknande verksamhet i den andra medlemsstaten för att kunna ses som utsänd. Något sådant krav finns inte i 1408/71. Enligt den förordningen kan egenföretagaren till och med ”sända ut sig själv” till en anställning i ett annat medlemsland.
3.3 Offentligt anställd
Offentligt anställda omfattas av lagstiftningen i det land där den förvaltning finns som har anställt dem. Samma regel gäller enligt 883/2004 (artikel 11.3 b) som enligt 1408/71 (artikel 13.2 d). Detta innebär att det inte finns någon begränsning av utsändningstiden för offentligt anställda. En offentligt anställd person som sänds ut till ett annat medlemsland, står kvar i utsändningsstatens lagstiftning under hela utsändningstiden även om den överstiger 24 månader (eller 12 månader vid tillämpning av 1408/71). Förekommande socialavgifter betalas endast i utsändningslandet. Ytterligare en konsekvens av denna regel är, att en person som lokalanställs i offentlig tjänst i ett medlemsland av en förvaltning i ett annat medlemsland kommer att omfattas av förvaltningslandets lagstiftning, inte av arbetslandets.
Respektive medlemsland avgör vilka personer som ska omfattas av begreppet ”offentligt anställd”. I Sverige ses statligt, kommunalt och landstingsanställda som offentligt anställda.
Se även nedan under 4.7
Samtidigt offentligt anställd och privat anställd/egenföretagare och 6. Anställda på beskickningar.
3.4 Inkallad till militär eller civil tjänstgöring
Den som inkallats till militär eller civil tjänstgöring i ett medlemsland omfattas av lagstiftningen i det land som har inkallat personen. Regeln är densamma i båda förordningarna (artikel 11.3 d i förordning 883/2004, artikel 13.2 e i 1408/71).
3.5 Ej förvärvsverksam
Den som i samband med en flytt till ett annat medlemsland upphör med förvärvsarbete, kan i vissa fall ”hamna mellan två stolar” där ingen av lagvalsreglerna blir tillämplig. I ett sådant fall blir personen omfattad av bosättningslandets lag enligt artikel 11.3 e i förordning 883/2004 respektive artikel 13 f i 1408/71. Regeln kan aldrig bli tillämplig på den som förvärvsarbetar och påverkar alltså inte socialavgifterna.
3.6 Sjömän
Enligt både den gamla och den nya förordningen ska sjömän, anställda såväl som egenföretagare, som huvudregel omfattas av lagstiftningen i det medlemsland vars flagga fartyget för (artikel 11.4 i 883/2004 respektive artikel 13.2 c i 1408/71), en regel som även återfinns i de flesta konventioner om social trygghet. Avgifter betalas i flagglandet.
Förordning 883/2004 har dessutom ett tillägg, nämligen att regeln om flagglandets lag endast är tillämplig på sjömän som arbetar ombord på havsgående fartyg. Detta torde medföra att besättningen på fartyg som endast trafikerar insjöar, floder och kanaler faller in under lex loci laboris-regeln oberoende av vilken flagga fartyget för, om inte utsändningsreglerna (se ovan avsnitten om Utsändning under punkt
Specialregeln i artikel 14 b.4 i 1408/71 att en sjöman som får sin lön från en utbetalare i sjömannens bosättningsland i stället ska omfattas av bosättningslandets lagstiftning, återfinns i förordning 883/2004 i artikel 11.4. Avgifter betalas då i bosättningslandet. Den som betalar ut lönen ses som arbetsgivare enligt båda förordningarna.
Utsändningsreglerna är desamma som för övriga anställda/egenföretagare.
I artikel 14 b.3 i förordning 1408/71 finns en bestämmelse att den som utför arbete på en medlemsstats fartyg i en hamn eller inom en medlemsstats territorialvatten utan att ha anställning till sjöss (lotsar, stuveriarbetare, vaktmanskap m.fl.), ska omfattas av ”hamnlandets” lagstiftning oberoende av vilken flagg fartyget för. I förordning 883/2004 finns ingen motsvarande bestämmelse, vilket tyder på att artikel 11.3 a (lex loci laboris-regeln) ska tillämpas på dessa anställda.
3.7 Arbete över en gemensam gräns
I artikel 14.3 i förordning 1408/71 finns ett litet udda avsteg från principen om arbetslandets lag. Det gäller anställda vid företag som har sitt säte i ett medlemsland och som bedriver verksamhet över den gemensamma (land)gränsen till ett annat medlemsland. I detta fall ska den anställde omfattas av lagstiftningen i det land där arbetsgivaren har sitt säte, även om arbetet utförs i det andra landet. Bestämmelsen är främst tänkt för företag inom gruv- och jordbrukssektorerna i Benelux-området och har haft begränsad tillämpning för svenskt vidkommande. Bestämmelsen har ingen motsvarighet i förordning 883/2004. Här gäller lex loci laboris-principen fullt ut med tillämpning av artikel 11.3 a.
4 Arbete i flera länder
Bestämmelserna om vilket lands lagstiftning som ska tillämpas när en person arbetar i två eller flera medlemsländer under samma tidsperiod, är i förordning 1408/71 splittrade på dryga halvdussinet olika artiklar: artikel 14.2 och 14.3 för anställda utom sjömän, artikel 14 a.2 och 14 a.3 för egenföretagare utom sjömän, artikel 14 c för personer som är samtidigt anställda och egenföretagare i olika länder, artikel 14 e och 14 f för offentligt anställda i särskilda system. Sjömän som samtidigt arbetar i flera länder, dvs. ombord på flera fartyg under olika medlemsländers flagga, är bortglömda i 1408/71 (och möjligen även i 883/2004?). Detta har lett till tolkningsproblem och i Sverige även till en milt sagt tveksam kammarrättsdom som avsåg livränta på grund av arbetsskada som inträffat ombord på fartyg.11
I förordning 883/2004 är reglerna om arbete i flera länder samlade under en gemensam artikel, artikel 13. Artikeln täcker in både egenföretagare och anställda. Sjömän faller ju normalt in under artikel 11.4, men vid arbete för flera flaggländer bör artikel 13 tillämpas även på dem.
I båda förordningarna sägs att personen i fråga ”normalt” ska arbeta i flera länder, vilket tyder på att en viss kontinuitet måste finnas i arbetena för att artiklarna om arbete i flera länder ska bli tillämpliga. I tillämpningsförordningen till den nya grundförordningen finns i artikel 14.5 ett klarläggande att ”normalt” arbete i flera länder både ska avse två eller flera anställningar som löper parallellt i olika medlemsländer och anställningar som kontinuerligt växlar mellan flera länder ”med undantag för marginella anställningar”.
För att den som arbetar i flera länder ska få rätt socialförsäkringstillhörighet, ska personen i fråga informera institutionen i sitt bosättningsland om situationen (artikel 16.1 i 987/2009 respektive 12 a 1.a i 574/72).
Kammarrättens i Göteborg dom 2002-05-23, mål nr 443-2000, där domstolen med en tolkning som kanske i och för sig är tilltalande men helt saknar stöd i förordning 1408/71, kom fram till att det flaggland där skadan inträffat (Sverige) var behörig stat. Riksförsäkringsverket överklagade domen till Regeringsrätten, som märkligt nog inte meddelade prövningstillstånd. Ett förhandsavgörande från EG-domstolen hade varit önskvärt. I vilket land socialavgifterna hamnade förmäler tyvärr inte historien.
4.1 Anställd – flera arbetsgivare
För anställda som under samma period arbetar i flera medlemsländer, gäller i båda förordningarna olika regler för den som har en enda arbetsgivare och för den som har flera arbetsgivare i olika medlemsländer. Den som arbetar i två eller flera medlemsländer för två eller flera arbetsgivare omfattas alltid av lagstiftningen i bosättningslandet, även om han inte har utfört något arbete där. Regeln är densamma i förordning 883/2004 (artikel 13.1 a) som i 1408/71 (artikel 14.2 b)i). Arbetsgivarna betalar socialavgifter endast i den anställdes bosättningsland.
Se dock nedan under rubriken 4.7 Samtidigt
offentligt anställd och privat anställd/egenföretagare för ett undantag.
Avtal om att den anställde övertar arbetsgivarens avgiftsskyldighet kan slutas, om bestämmelserna om det fasta driftstället är uppfyllda (se nedan under 8. Överenskommelse om betalning av avgifter).
4.2 Anställd – en arbetsgivare
Den som för en arbetsgivares räkning utför arbete i flera medlemsländer, omfattas av lagstiftningen i det medlemsland där han är bosatt, om han även utför arbete i den staten. Samma regel finns i förordning 883/2004 (artikel 13.1 a) och i 1408/71 (artikel 14.2 b)i), men med en betydelsefull skillnad.
I förordning 1408/71 räcker det att den anställde endast till ”viss del” utför arbete i bosättningslandet. Om bara kravet på kontinuitet (”normalt arbetar”) är uppfyllt (Ett par timmar i veckan? Någon dag i månaden?) blir bosättningslandet behörig stat och avgifter ska betalas där för hela inkomsten. Denna regel har vållat en hel del problem, inte minst i förhållandet mellan Sverige och Danmark. Om en anställd är bosatt i ett land med förhållandevis höga arbetsgivaravgifter (som t.ex. är fallet i Sverige) men normalt arbetar för en arbetsgivare i ett land med låga avgifter (som t.ex. i Danmark), drabbas arbetsgivaren i det senare landet av en oväntad kostnadsökning om den anställde ibland skulle utföra sitt arbete från bostaden, eftersom socialförsäkringen då går över till bosättningslandet och avgiftsskyldigheten följer efter.
I förordning 883/2004 har man delvis försökt att dämpa den stupstockseffekt som artikel 14.2 b)i) i 1408/71 kunde ge upphov till. I artikel 13.1 a blir bosättningslandets lag tillämplig för den som arbetar i flera länder för samma arbetsgivare, först om den anställde utför en ”väsentlig del” av sitt arbete i bosättningslandet.
Den anställde som inte utför en väsentlig del av sitt arbete (när 883/2004 är tillämplig), respektive inte arbetar alls (när 1408/71 är tillämplig) i sitt bosättningsland, omfattas av lagstiftningen i det medlemsland där arbetsgivaren har sitt säte (artikel 13.1 b i 883/2004 respektive artikel 14.2 b)ii) i 1408/71).
Vad som menas med ”väsentlig del” i förordning 883/2004 definieras i tillämpningsförordningens artikel 14.8. Artikeln omfattar både anställda och egenföretagare. I första stycket sägs att ”väsentlig” inte behöver vara detsamma som den största delen av arbetet/verksamheten. De kriterier som ska beaktas för anställda är arbetstid och/eller lön. Efter en samlad bedömning ”... ska en andel som understiger 25 % av ovannämnda kriterier vara en indikator på att en väsentlig del av arbetet som anställd ... inte utförs i den berörda medlemsstaten”.
För en anställd som arbetar åt flera arbetsgivare i olika medlemsstater blir dock alltid bosättningslandet behörig stat, här gäller ingen väsentlighetsprincip (artikel 13.1 a i grundförordningen).
4.3 Flygande och resande personal
I förordning 1408/71 finns ett antal specialregler för flygande och resande personal som arbetar i flera länder hos företag som bedriver internationell transportverksamhet (art. 14.2 a). Någon motsvarighet till dessa regler finns inte i 883/2004. Även flygande och resande personal omfattas av de allmänna reglerna för anställda som arbetar i flera länder.
4.4 Anställd med arbetsgivare utanför EU
Förordningarna 883/2004 och 1408/71 är normalt bara tillämpliga om både arbetsgivare och anställd finns inom EES-området. I tillämpningsförordning 987/2009 finns en i sammanhanget därför något apart bestämmelse (artikel 14.11). Den säger att om en anställd som är bosatt inom EU, arbetar i två eller flera medlemsländer för en arbetsgivare som är etablerad utanför EU, ska bosättningslandets lag tillämpas även om den anställde inte utför en väsentlig del av arbetet där. Socialförsäkringsmässigt torde regeln inte vara svårare att tillämpa än när arbetsgivaren finns inom EU, under förutsättning att de berörda medlemsländernas institutioner blir informerade om situationen. Men när det gäller betalning av arbetsgivaravgifter; hur tillgriper man EG-rätten mot en arbetsgivare som inte är omfattad av den?
4.5 Egenföretagare – väsentlig del eller huvudsakliga intressen
Den som normalt bedriver egenverksamhet i två eller flera medlemsländer ska enligt 883/2004 omfattas av bosättningslandets lagstiftning om han bedriver en ”väsentlig del” av sin verksamhet där (artikel 13.2 a). Definitionen av ”väsentlig del” är att verksamheten som egenföretagare inte bör understiga 25 % av ”omsättning, arbetstid, antal tillhandahållna tjänster och/eller inkomst” och finns i tillämpningsförordningens artikel 14.8, dvs. samma artikel som definierar ”väsentlig del” för anställda.
Enligt förordning 1408/71 räcker det med att egenföretagaren utför ”någon del” av sitt arbete i bosättningslandet, för att det landets lagstiftning ska bli tillämplig (artikel 14 a2).
Om egenföretagaren inte bedriver en ”väsentlig del” av sin verksamhet i bosättningslandet, omfattas han enligt 883/2004 av lagstiftningen i det land där verksamhetens ”huvudsakliga intressen” finns (artikel 13.2b). ”Huvudsakliga intressen” definieras i tillämpningsförordningens artikel 14.9. Enligt artikeln ska ”alla aspekter” av egenföretagarens verksamhet beaktas, som t.ex. ”det fasta och permanenta sätet för egenföretagarens verksamhet, verksamhetens stadigvarande karaktär eller dess varaktighet, antalet tillhandahållna tjänster samt egenföretagarens preferens såsom den framgår av samtliga omständigheter”.
Så värst klargörande är väl inte artikel 14.9 och att tala om ”permanent säte” i samband med en person som bedriver enskild näringsverksamhet får anses mindre lyckat från svensk synpunkt. Eventuellt beror ordvalet på ett översättningsfel. Den engelska utgåvan av tillämpningsförordningen använder uttrycket ”fixed and permanent place of business”, vilket är ett betydligt vidare begrepp än ”säte” och också inrymmer begreppen ”verksamhetsplats” och ”affärslokal”. Jämför med den svenska översättningen ”de fasta och permanenta lokalerna där verksamheten utförs” i förordning 574/72 nedan.
För att fastställa tillämplig lagstiftning enligt artikel 14.8 och 14.9 ska de berörda institutionerna beakta ”den situation som kan tänkas uppstå” under de närmaste tolv månaderna (tillämpningsförordningen artikel 14.10). Regeln verkar inte helt lätthanterlig, eftersom den ställer krav på ett inte föraktligt mått av synskhet hos institutionerna.
I förordning 1408/71 ska den egenföretagare som inte bedriver någon verksamhet alls i bosättningslandet, omfattas av lagstiftningen där han utför sitt ”huvudsakliga arbete” (artikel 14 a2). Definitionen av ”huvudsakligt arbete” finns i artikel 12.5d i förordning 574/72: viktigast för bedömningen är de fasta och permanenta lokalerna där verksamheten utförs, därefter beaktas ”arbetets normala beskaffenhet eller varaktighet”, antalet tjänster och inkomsten.
Den definition av ”huvudsakliga intressen” som ges i förordning 883/2004 får väl närmast betraktas som en viss försämring jämfört med 1408/71:s definition av ”huvudsakligt arbete”.
4.6 Samtidigt egenföretagare och anställd i olika länder
Den som har en anställning i ett medlemsland och samtidigt bedriver verksamhet som egenföretagare i ett annat, omfattas enligt 883/2004 enbart av anställningslandets lagstiftning (artikel 13.3).
Om personen i fråga förutom verksamheten som egenföretagare har anställning i flera olika länder, bestäms den behöriga staten enligt reglerna i punkt 1 i artikel 13. I praktiken innebär detta att bosättningslandets lag blir tillämplig om en väsentlig del av arbetet som anställd utförs där eller om det finns två eller flera arbetsgivare. I annat fall blir lagstiftningen i arbetsgivarens sätesland tillämplig. Ett undantag gäller om en av anställningarna är inom den offentliga sektorn, då personen alltid blir omfattad av lagstiftningen i det land där förvaltningen finns (artikel 13.4). Se nedan under 4.7
Samtidigt
offentligt anställd och privat anställd/egenföretagare.
Socialavgifter, både för egenverksamheten och för anställningen/anställningarna, betalas enbart i den behöriga staten.
I förordning 883/2004 finns som sagt inga undantag som kan leda till att en person som samtidigt arbetar i olika länder blir omfattad av två länders lagstiftning. Någon motsvarighet till artikel 14 cb och bilaga VII i 1408/71 finns alltså inte.
4.7 Samtidigt offentligt anställd och privat anställd/egenföretagare
Som tidigare nämnts (ovan under 3.3 Offentligt anställd) ska den som är offentligt anställd tillhöra förvaltningslandets lagstiftning. Förvaltningslandets lag gäller också om en person, som är offentligt anställd i ett medlemsland, dessutom har en privat anställning och/eller bedriver verksamhet som egenföretagare i något annat medlemsland (artikel 13.4 i förordning 883/2004). Som en konsekvens av detta kommer socialavgifter att betalas endast i förvaltningslandet för allt arbete. Bestämmelsen kan sägas vara en utvidgning av artikel 14 e i 1408/71, där samma regel gäller men enbart för anställda som är försäkrade i särskilda system för offentligt anställda.
Någon bestämmelse som uttryckligen reglerar fallet med en person som – utan att omfattas av ett särskilt system – samtidigt är offentligt anställd i flera länder för olika förvaltningar, finns varken i 883/2004 eller i 1408/71. EG-domstolen har emellertid slagit fast12 att även en offentligt anställd person ska ses som ”anställd”, varför regeln om bosättningslandets lag i artikel 13.1 a i förordning 883/2004 respektive 14.2 b)i) i 1408/71 blir tillämplig på dessa offentligt anställda.
Till skillnad från förordning 1408/71 gör 883/2004 inte någon distinktion mellan offentligt anställda som omfattas av ett särskilt socialförsäkringssystem (som t.ex. i Tyskland) och offentligt anställda som omfattas av det allmänna systemet (som t.ex. i Sverige), vilket innebär att 883/2004 inte har någon motsvarighet till artiklarna 14e och 14f i 1408/71.
EG-domstolens domar mål nr C-308/94 Naruschawicus och C-71/93 van Poucke.
4.8 Arbete i flera länder ses som arbete i ett land
Den som arbetar som anställd och/eller egenföretagare i olika medlemsländer ska enligt artikel 13.5 i 883/2004 behandlas som om han utfört allt arbete i den behöriga staten och fått alla sina inkomster därifrån. Regeln är till för att personen i fråga ska kunna utnyttja eventuella specialregler som kan finnas i den behöriga staten som t.ex. tak för socialavgifterna, olika avgiftsnivåer, rätt till avdrag för påförda egenavgifter. För svenskt vidkommande kan bestämmelsen bl.a. leda till att egenverksamhet som bedrivits självständigt utomlands ska ses som aktiv i stället för passiv när Sverige är behörig stat.
En motsvarande regel finns i förordning 1408/71 i artikel 14 d.1, men med undantag för de situationer (artikel 14 f och ”bilaga VII-fall”) som leder till att personen i fråga ska omfattas av flera länders lagstiftning.
5 EU:s kontraktsanställda
Inom EU:s olika institutioner och organ finns en kategori anställda som i förordning 883/2004 kallas ”kontraktsanställda” (”contract staff” i den engelska utgåvan) och i 1408/71 ”hjälppersonal” (”auxiliaries”). Det är personal som anställs på begränsad tid, normalt på maximalt tre eller fem år, bl.a. för att utföra administrativt servicearbete eller för att vikariera under en tjänstemans tillfälliga frånvaro. Denna personal har enligt båda förordningarna en omfattande rätt att välja vilket lands lagstiftning de vill tillhöra: arbetslandets lag, lagstiftningen i det land de är medborgare eller det lands lagstiftning som de senast omfattades av. Valrätten kan bara utövas en gång och gäller från anställningens början. Bestämmelsen finns i artikel 15 i 883/2004 och i artikel 16.3 i förordning 1408/71. I tillämpningsförordningen 987/2009 artikel 17 upprepas att valrätten ska utövas när anställningsavtalet ingås (”undertecknas”). Vidare sägs att den anställande institutionen ska meddela den behöriga institutionen om valet. En likartad bestämmelse finns i artikel 14.1 i förordning 574/72.
Den anställande institutionen betalar avgifter i det land vars lagstiftning den anställde har valt att omfattas av.
6 Anställda på beskickningar
I förordning 1408/71 finns i artikel 16.1 särskilda regler för anställda på beskickningar och konsulat i medlemsländerna. Här sägs uttryckligen att de anställda inklusive privattjänare hos beskickningsanställda tjänstemän, omfattas av artikel 13.2a, dvs. lex loci laboris-regeln. Bestämmelsen gäller inte anställda med diplomatisk immunitet, som alltid omfattas av artikel 13.2d (offentligt anställda). I artikel 16.2 finns sedan en specialregel som gör det möjligt för de anställda som är medborgare i den sändande staten (beskickningsstaten) att välja att i stället omfattas av lagstiftningen i det land de är medborgare.
Förordning 883/2004 innehåller inga särskilda regler för beskickningsanställda. Anställda med diplomatisk immunitet är offentligt anställda och omfattas i likhet med reglerna i förordning 1408/71 av förvaltningslandets lag, övrig personal faller in under huvudregeln om arbetslandets lag, lex loci laboris (artikel 11.3 a). Någon artikel som ger rätt att välja lagstiftning finns inte. Däremot finns en övergångsbestämmelse i den nya förordningen (artikel 87.8) som även kan tillämpas på beskickningsanställda. Den, som på grund av bestämmelserna i 1408/71 tillhör ett annat lands lagstiftning än vad som gäller enligt förordning 883/2004 när denna börjar tillämpas, kan fortsätta att omfattas av den tidigare lagstiftningen så länge förhållandena inte ändras, dock maximalt i tio år. Möjlighet finns dock att ansöka om att bestämmelserna i 883/2004 ska tillämpas i stället. Se vidare nedan under 8. Övergångsbestämmelser.
7 Dispens
I båda förordningarna ges möjlighet för medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter eller organ att gemensamt komma överens om undantag (dispens) från lagvalsreglerna. Dispensregeln finns i artikel 16.1 i förordning 883/2004 respektive artikel 17 i förordning 1408/71. Artiklarna är nästan identiskt utformade i de två förordningarna. Initiativ till en dispens kan tas av en arbetsgivare, en anställd eller en egenföretagare eller ex officio av ett medlemslands institution. Dispensen kan avse en enskild person eller en grupp av personer. En dispens måste alltid vara till fördel för (”till förmån för”) den anställde/egenföretagaren – men inte nödvändigtvis för arbetsgivaren – och samtliga involverade medlemsländer (i regel två, men det kan vara flera) måste vara överens om dispensen. En dispens kan användas för att utsträcka utsändningstiden – vilket var mycket vanligt vid tillämpningen av förordning 1408/71 – men också för att korrigera att någon av misstag blivit omfattad av ”fel” lands socialförsäkring eller för att tillskapa en speciallösning för den enskilde. En begäran om dispens lämnas till behörig myndighet/institution i det land vars lagstiftning den enskilde begär att omfattas av (artikel 18 i 987/2009).
8 Överenskommelse om betalning av avgifter
Utanför lagvalsreglerna, men med stark anknytning till dessa, finns i båda tillämpningsförordningarna en bestämmelse som gör det möjligt för en arbetsgivare och en anställd att i vissa fall avtala om att den anställde åtar sig att betala socialavgifterna i arbetsgivarens ställe. Avtalet, som i Sverige tidigare kallades ”omvänt likställighetsavtal”, finns i tillämpningsförordning nr 987/2009 i artikel 21.2 under rubriken ”Arbetsgivarens skyldigheter” och i tillämpningsförordning nr 574/72 i artikel 109, Överenskommelser om betalning av avgifter. I förordning 987/2009 ställs som krav att arbetsgivaren ska sakna fast driftställe i den stat vars (socialförsäkrings)lagstiftning den anställde omfattas av, i förordning 574/72 ska arbetsgivaren sakna fast driftställe i arbetslandet.13 Denna distinktion medför att om den anställde arbetar i flera olika medlemsstater parallellt, måste arbetsgivaren enligt förordning 574/72 sakna fast driftställe i samtliga arbetsländer, medan det enligt den nya tillämpningsförordningen räcker med att arbetsgivaren saknar fast driftställe i den behöriga staten. Den ändrade ordalydelsen kan för svenskt vidkommande i vissa fall medföra att egenavgifter inte kan tas ut helt eller delvis, nämligen i de fall inkomsten ska beskattas i annat land än Sverige. Enligt 3 kap. 12 § socialavgiftslagen (SAL) utgörs underlaget för beräkning av egenavgifter den avgiftspliktiga nettoinkomsten vid taxering till inkomstskatt.
Enligt båda artiklarna måste arbetsgivaren dessutom underrätta den behöriga institutionen, som i Sverige är Försäkringskassan, om avtalet. I övrigt är avtalet formlöst, även om en skriftlig överenskommelse naturligtvis alltid är att rekommendera från bevissynpunkt.
Samma möjlighet till avtal om avgifter för utländsk arbetsgivare finns i svensk lagstiftning, 2 kap. 8 § SAL. Den bestämmelsen gäller även utländska arbetsgivare utanför EES-området. Enligt intern svensk lag14 måste dessutom en anställd som ska omfattas av svensk lagstiftning och som sluter ett sådant avtal, göra en notering i sin inkomstdeklaration om avtalet. Ett avtal om avgifter medför för svenskt vidkommande att den anställde betalar egenavgifter i tjänst (3 kap. 6 § SAL) med möjlighet att enligt 3 kap. 11 § lagen om allmän försäkring hos Försäkringskassan begära karenstid (3 eller 30 dagar) i sjukförsäkringen. Sjukförsäkringsavgiften blir då nedsatt15.
En oavsiktlig felskrivning i 574/72 som nu har korrigerats?
3 kap. 17 § lagen om självdeklarationer och kontrolluppgifter.
3 kap. 17 § SAL.
9 Övergångsbestämmelser
Förordning 883/2004 har ju tekniskt sett varit ”i kraft” sedan den 20 maj 2004, men börjar inte tillämpas förrän den dag då tillämpningsförordningen träder i kraft, vilket alltså sker den 1 maj 2010, sex månader efter det att den publicerats i EU:s officiella tidning16. Samtidigt upphävs i princip förordning 1408/71 (och därmed även 574/72) och upphör att gälla (artikel 90.1 i grundförordningen). De ”gamla” förordningarna kommer emellertid att gälla för de tre EES-länderna Island, Liechtenstein och Norge samt för Schweiz, så länge EES-avtalet respektive avtalet mellan EU och Schweiz inte har ändrats med hänsyn till de nya förordningarna, vilket förhoppningsvis sker före den 1 maj 2010.
Förordning 859/2003, som gör att tredjelandsmedborgare som lagligen vistas i ett EU-land omfattas av samordningen av de sociala trygghetssystemen på samma sätt som det landets egna medborgare, har kvar sin rättsverkan tills en ny förordning med hänvisning till förordningarna 883/2004 och 987/2009, träder i kraft (artikel 90.1.a) i grundförordningen). Ett förslag till ny förordning finns med i stort sett samma innehåll som den gamla. Förslaget har beteckningen Kom(2007)439. Avsikten är att den nya ”tredjelandsförordningen” ska börja tillämpas samtidigt med förordningarna 883/2004 och 987/2009. Samtidigt upphör förordning 859/2003 att gälla. Danmark kommer att stå utanför även den nya ”tredjelandsförordningen”.
Dessutom finns som tidigare berörts, i artikel 87.8 i förordning 883/2004 en bestämmelse som säger, att den som, när de nya förordningarna börjar tillämpas, enligt artiklarna 13–17 i förordning 1408/71 är omfattad av ett annat medlemslands lagstiftning än vad som skulle gälla enligt 883/2004, får fortsätta att omfattas av de gamla reglerna så länge den rådande situationen är oförändrad. Tiden är dock maximerad till tio år efter det datum då de nya förordningarna började tillämpas. Om personen i fråga i stället vill bli omfattad av lagstiftningen enligt de nya förordningarna, ska han ansöka om detta hos den institution som är behörig enligt förordning 883/2004. Om ansökan görs inom tre månader från den dag de nya förordningarna har börjat tillämpas, gäller de nya reglerna retroaktivt från ”tillämpningsdagen”, den 1 maj 2010 (något som kan ställa till med trassel om socialavgifter ska ”flyttas” från ett land till ett annat). Inkommer ansökan vid ett senare tillfälle tillämpas den nya lagstiftningen från och med första dagen i den påföljande månaden.
Artikel 97 i förordning 987/2009.
10 E-blanketter
Vid tillämpning av lagvalsreglerna enligt förordning 1408/71 måste avvikelser från huvudregeln om arbetslandets lag alltid styrkas med ett intyg utfärdat av den behöriga institutionen. Vid utsändning, arbete i flera länder och dispens utfärdas ”Intyg om tillämplig lagstiftning” på blankett E 101, vid förlängning intyg om ”Förlängning av utsändningsperiod eller verksamhet som egenföretagare” på blankett E 102 och vid utnyttjande av valrätt för vissa EU- och beskickningsanställda intyg om ”Val av tillämplig lagstiftning” på blankett E 103. Bestämmelser om blanketter finns i tillämpningsförordningen 574/72, artiklarna 10 b–14.2.
I tillämpningsförordning 987/2009 finns inga motsvarande bestämmelser. I stället är tanken den att all information mellan de olika medlemsländernas behöriga institutioner ska ske elektroniskt. Detta framgår bl.a. av artiklarna 1.2a), d), e) och 4. I preambeln punkt 5 till grundförordningen sägs även att Europeiska kommissionen ska upprätta en offentlig databas med information om vilka organ och institutioner som är behöriga, för att underlätta kontakterna mellan medlemsländerna. Ett visst steg mot ett modernare informationsutbyte togs 2004 med införandet av det europeiska sjukförsäkringskortet (”EU-kortet”), som ersatte sjukförsäkringsblanketterna E 111 och E 128 vid vistelse utanför bosättningslandet. Men att samtliga pappersblanketter i ett enda slag ska kunna ersättas av elektronisk info inom hela EES-området är orealistiskt, speciellt med tanke på att det krävdes en tvåårig anpassningsperiod för att införa EU-kortet inom hela unionen. Ett tvåårigt ”moratorium” kommer följaktligen att gälla även nu17, men från maj 2012 är avsikten den att all pappershantering länderna emellan ska ersättas med datameddelanden. Administrativa kommissionen kan emellertid vid behov förlänga tidsfristen.
Den nya tillämpningsförordningen stadgar också i artikel 19.2 att den behöriga institutionen på begäran av den enskilde eller arbetsgivaren ska lämna denne intyg om tillämplig lagstiftning, vilket torde kräva någon form av pappersblankett. Det är kanske väl mycket att hoppas att samtliga berörda unionsmedborgare har tillgång till e-post.
Art. 95.1 i tillämpningsförordningen.
11 Sammanfattning
Förordningarna 1408/71 och 574/72 började båda tillämpas inom Europeiska Unionen 1972 och efter nästan fyrtio år är behovet stort av moderniserade och förenklade regler. Huvudprinciperna i lagvalsreglerna (ett lands lagstiftning, arbetslandets lag, undantag vid utsändning) har med de nya förordningarna inte förändrats i någon större utsträckning, men en del av de mer udda och svårhanterliga undantagsreglerna (t.ex. specialreglerna för resande och flygande personal, reglerna om arbete över en gemensam gräns och ”bilaga VII-reglerna”) har rensats bort. Utsträckningen av utsändningstiden till maximalt 24 månader och borttagandet av den särskilda förlängningsregeln bör också underlätta den administrativa hanteringen både för myndigheter och för arbetsgivare. Dessutom har numreringen av artiklarna förenklats till fromma för alla oss som idogt kämpat med att hålla ordning på 14.1 a, 14 a1.a, 14 b.2, 14.2 b)i) och 14.2 b)ii) i gamla 1408/71.
Allt har emellertid inte förenklats. Definitioner av vissa centrala begrepp i lagvalsreglerna (t.ex. ”normalt” arbetar, ”väsentlig del”, ”huvudsakliga intressen”) är så pass svävande att man kan förutspå tolkningsproblem. Kraven i tillämpningsförordningen på omfattande information till och samråd med andra berörda medlemsstater kan även förväntas öka den administrativa bördan för institutionerna i fråga och leda till långa handläggningstider. Dessutom kunde man ha gjort ett försök att strama upp och förenkla språket i förordningarna, så att vi hade sluppit meningar som svävar ut i över hundra ord.
I preambeln till förordning 883/2004 sägs att samordningsreglerna i förordning 1408/71 har blivit ”... komplexa och omständliga. Därför är det väsentligt att dessa regler ersätts, moderniseras och förenklas, så att målet fri rörlighet för personer kan uppnås”. Om EU nu har lyckats i sina strävanden får framtiden utvisa.
Yvonne Svenström är skattejurist. Hon har tidigare arbetat på Skatteverkets huvudkontor som rättslig expert med inriktning på socialavgifter i internationella sammanhang.