Aktuellt om mervärdesskatt

Fråga angående eventuell skatteplikt för garantiprovisioner

Regeringsrätten har den 10 december 2009 (mål nr 1267-09) beslutat att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen huruvida skatteplikt föreligger för omsättning av s.k garantigivningstjänster, även benämnt ”under-writing”. Tjänsten innebär att ett företag, i samband med att man medverkat vid ett aktiebolags nyemission av aktier, har garanterat att en andel av de emitterade aktierna skulle komma att tecknas. För denna garanti erläggs en särskild provision. Regeringsrättens har då ställt följande fråga:

”Ska artikel 13 B i sjätte mervärdesskattedirektivet (artikel 135.1 i Rådets direktiv om ett gemensamt system för mervärdesskatt) tolkas så att där angivna undantag från skatteplikt även omfattar sådana tjänster (underwriting) som innebär att ett kreditmarknadsföretag mot ersättning utfärdar en garanti till ett bolag som står i begrepp att emittera aktier, när garantin innebär att kreditmarknadsföretaget åtar sig att förvärva sådana aktier som eventuellt inte kommer att tecknas inom den tid som aktieteckningen pågår.”

Regeringsrätten har i en tidigare dom (RÅ 2003 ref. 94) funnit att ett åtagande avseende sådan garantiprovision inte utgjorde ersättning för en från skatteplikt undantagen finansiell tjänst. Under senare år har dock EG-domstolen tolkat undantaget för finansiella tjänster vidare än som varit fallet i svensk rättspraxis. Det har bl.a inneburit att Regeringsrätten ändrat uppfattning i fråga om skatteplikt för s.k. courtagedelning (dom den 2 juni 2009 (mål nr 6792-08) och då ansett att undantaget var tillämpligt.

God tro vid tillämpning av vinstmarginalbeskattning

Ett svenskt bolag hade köpt bilar från Tyskland och det hade angivits att det gällde s.k. VMB-bil på utfärdade fakturor från de tyska säljarna. Efter utredning av Skatteverket visade det sig dock att vissa av bilarna enligt den tyska bilregistreringen endast innehafts av näringsidkare varför vinstmarginalbeskattning inte skulle kunna tillämpas. För andra bilar saknades uppgifter om tidigare innehavare. När det svenska bolaget sålde bilarna vidare tillämpades reglerna om vinstmarginalbeskattning med stöd av att bolaget inköpt bilarna och säljaren tillämpat motsvarande princip i sitt hemland. Skatteverket ansåg dock att det svenska bolaget inte fick tillämpa den principen vid sin försäljning eftersom bolaget inte kunde visa att bilarna tidigare hade innehafts av privatpersoner, vilket var en förutsättning och det borde bolaget ha känt till. Bolaget hävdade dock principen för god tro och att undersökningsplikten inte sträckte sig längre än till att det skulle framgå av fakturan från utlandet att det var en s.k. VMB-bil. Kammarrätten i Jönköping fann i dom den 24 november 2009 (mål nr 3891–3894-08) att bolaget haft rätt att tillämpa reglerna för vinstmarginalbeskattning vid omsättning av de aktuella bilarna trots att säljarnas redovisning av transaktionen enligt motsvarande tyska bestämmelser visat sig vara felaktig. Kammarrätten ansåg det ostridigt i målet att säljaren tillämpat bestämmelsen felaktigt och att förutsättningar därför saknades för bolaget att tillämpa vinstmarginalbeskattning vid sin försäljning. Kammarrätten hänvisade dock till Regeringsrätten, RÅ 2009 ref.40, som i det målet angett att principerna för god tro enligt EG-rättspraxis ska prövas i sådana fall. Vid en sådan prövning fann kammarrätten att bolaget varit i god tro vid sin tillämpning av vinstmarginalbeskattning. Som skäl anfördes att säljarna i sina fakturor åberopat dessa bestämmelser och att bolaget även obestritt uppgett sig ha fått muntlig information från säljaren om att denne tillämpat dessa bestämmelser. Det ansågs, enligt kammarrätten, varken av fakturorna eller av andra omständigheter framgått något som medfört att bolaget kan anses ha brustit i sin undersökningsplikt eller antas ha medverkat till undandragande av skatt. Allt talar då för att bolaget varit i god tro vid sin tillämpning av bestämmelserna.

Skatteverket hävdar i sin Handledning för mervärdesskatt och i skrivelse 2007-02-06 att ett bolag som förvärvar personbilar från utländska företag med åberopande av vinstmarginalbeskattning har en relativt omfattande undersökningsplikt. Kammarrätten uttalar dock i här aktuell dom att den som yrkar beskattning enligt bestämmelserna om vinstmarginalbeskattning inte regelmässigt kan avkrävas en så långtgående utredningsskyldighet som Skatteverket krävt i målet och som närmare utvecklats i verkets Handledning för mervärdesskatt.

Skatteverket hävdade under en lång period, framförallt efter rättsfallet RÅ 2004 ref. 26, att principen för god tro inte skulle kunna tillämpas för mervärdesbeskattningen. Här har dock Skatteverket ändrat uppfattning efter ett flertal domar från EG-domstolen där det framgår att den principen kan vara tillämplig (exempelvis C-409/04 Teleos och C-271/06 Netto Supermarkt).

Avdragsrätt för debiterad mervärdesskatt där säljaren inte varit skattskyldig

Kammarrätten i Göteborg har i dom den 4 december 2009 (mål nr 1059–1060) ansett att principen för god tro var tillämplig och medgav avdragsrätt för ingående skatt för ett bolags varuinköp, som fakturerats med mervärdesskatt trots att säljarna inte var skattskyldiga. Varorna var sådana som bolaget i sin normala verksamhet hade att erlägga debiterad ingående mervärdesskatt för. Bolaget hade i detta mål förvissat sig om att säljarna hade F-skattsedlar och det ansågs inte av något annat skäl att bolaget hade anledning att ifrågasätta den debiterade mervärdesskatten. Avdragsrätt ansågs därför föreligga trots att villkoren objektivt sett inte var uppfyllda. Eftersom säljarna inte var skattskyldiga så förelåg egentligen ingen ingående skatt hos köparen. Enligt bestämmelsen i 8 kap. 2 § första stycket ML, utgörs nämligen ingående skatt av det belopp, som hänför sig till ersättning för varor och tjänster, om omsättningen medfört skattskyldighet för säljaren. Kan principen för god tro tillämpas föreligger således rätt till avdrag för en debiterad mervärdesskatt hos köparen, oavsett att det egentligen inte utgör mervärdesskatt. Dock ska beaktas att fr.o.m. år 2008 måste utgående mervärdesskatt redovisas till Skatteverket även om den är felaktigt debiterad. Den omständigheten ger dock inte köparen rätt till avdrag för motsvarande belopp, om denne inte kan åberopa god tro.

Uttagsbeskattning för privat nyttjande av segelbåt

Regeringsrätten har i RÅ 2008 ref. 72 prövat frågan om mervärdesskatt för uttag på grund av privat nyttjande av en båt. Här bedömdes bl.a vad som skulle förstås med begreppet ”användning av en tillgång” enligt mervärdesskattedirektivet. Det konstaterades då att detta skulle avse den faktiska användningen av båten. Vid beräkning av beloppet för uttagsbeskattning skulle dock hänsyn tas till tid då tillgången inte användes. Det kunde exempelvis gälla kostnad för avskrivning m.m. Kammarrätten i Stockholm har i dom den 30 november 2009 (mål nr 1436–1438-08) avgjort ett likartat mål. Här gällde det uttagsbeskattning för en segelbåt där bolagets ägare med undantag för ett fåtal redovisade tillfällen, haft oinskränkt dispositionsrätt till båten. Kammarrätten fann då att bolaget skulle uttagsbeskattas för den tid som den inte använts i rörelsen, vilket var fem procent för två räkenskapsår och en procent för ett år. Kammarrätten ansåg att bolaget inte förebringat någon sådan tillförlitlig utredning som behövs för att ett på de faktiska förhållandena grundat ställningstagande ska kunna tas i uttagsbeskattningsfrågan. Bolaget hade som stöd för att båten inte använts privat av bolagets ägare anfört att denne ägde tre båtar privat varför den i målet aktuella båten inte behövdes för privat bruk. Kammarrätten har således beskattat bolaget för dispositionsrätten till båten för ägarens privata bruk och inte för det faktiska nyttjandet, som var utgångspunkten för Regeringsrätten i ovan nämnda dom. Min bedömning är att Regeringsrätten ansåg att Skatteverket har bevisbördan för att uttagsbeskattning ska ske och bolaget för hur beräkning av beloppet ska ske. I aktuellt mål synes inte Skatteverket kunnat visa den privata faktiska användningen. Trots detta anser kammarrätten att uttagsbeskattning ska ske för dispositionsrätten. Med den bevisbördeprincip som framgår av Regeringsrättens dom är det svårt att se konsekvensen i kammarrättsdomen.

Jan Kleerup är skattejurist vid Svalner Skatt & Transaktion.