Finansiell riskhantering i mindre företag – en skatterättslig och redovisningsrättslig analys

1.1 Bakgrund, syfte och avgränsning

Empiriska studier visar att utlandshandeln bland svenska små och medelstora företag har ökat de senaste åren, och fortsätter att öka trots finanskrisen.2 Detta innebär att fler och fler svenska småföretag exponeras för valutakursrisker och andra finansiella risker som följer vid etablering på utländska marknader. En ökad riskexponering leder till ett större behov av finansiell riskhantering i dessa företag. Det råder idag osäkerhet kring den inkomstskatterättsliga behandlingen av finansiella produkter som används för att säkra risker i ett företags affärsverksamhet, bl.a. till följd av en spretig, och i vissa delar motsägelsefull, praxis på området. I artikeln analyseras därför detta rättsområde i syfte att fastställa vilka konsekvenser regleringen får i förhållande till företagens risksäkringsstrategier.

I ett antal på senare år publicerade artiklar påvisas att svensk inkomstbeskattning kan påverka företags finansiella riskhantering på ett negativt sätt, inte minst på grund av oklarheten och komplexiteten i regleringen.3 I dessa artiklar redogörs främst för rättsläget avseende börsnoterade företag, samt för företag som i skatterättslig mening anses bedriva värdepappersrörelse. Vad som skiljer denna artikel från tidigare publicerad doktrin är att den fokuserar på företag som inte är börsnoterade, eller bedriver värdepappersrörelse. Den absoluta majoriteten av dessa företag är sådana som enligt årsredovisningslagens klassificering räknas till kategorin mindre företag.4 Av Sveriges ca 290 000 aktiebolag räknas ca 95 procent, dvs. ca 275 000 aktiebolag, som mindre företag.

I den här artikeln behandlas alltså finansiell riskhantering i mindre företag som inte bedriver värdepappersrörelse. Avgränsning innebär att frågor avseende hantering av risker förenade med vissa typer av aktieincitamentsprogram inte innefattas, trots att det finns inkomstskatterättslig praxis på området.5 Vidare behandlas inte säkringstransaktioner där olika koncernbolag är exponerade för, respektive säkrar en given risk. Denna typ av risksäkringsstrategier, ofta innefattande en koncernintern bank, torde så gott som uteslutande existera i koncerner där moderbolaget är ett sådant företag som inte klassificeras som mindre företag.

1.2 Metod och disposition

Kärnan i den problematik som diskuteras i artikeln är den skatterättsliga klassificeringen av finansiella produkter, derivat, som används av företag för att hantera finansiell risk. Klassificeringen påverkar beskattningen eftersom avkastningen från produkter som klassificeras som en del av företagets näringsverksamhet som regel periodiseras enligt bokföringsmässiga grunder, medan annan klassificering innebär att avkastningen periodiseras enligt inkomstskattelagens regler. Rättsområdet som analyseras i artikeln omfattar därför såväl svensk inkomstskatterätt som svensk redovisningsrätt. I dessa delar är analysen rättsdogmatisk.

Vid en skatterättsliga klassificering av tillgångar är syftet med innehavet av central betydelse. För artikelns problemställning är det därför viktigt att fastsälla av vilken anledning svenska, mindre företag använder derivat. I brist på empiri kring denna fråga bygger de slutsatser som presenteras i artikeln i huvudsak på finansiell teori, vilken publicerats i internationellt erkänd doktrin. Finansiell teori används även i analysen av vad som anses vara en ekonomiskt neutral reglering av risksäkringstransaktioner, vilket är en central utgångspunkt i artikelns avslutande diskussion kring de effekter svensk skatte- och redovisningsreglering medför i förhållande till företagens risksäkringsstrategier.

Artikeln är disponerad på följande vis: Kapitel två innefattar en relativt omfattande analys av hur derivat används i små företag, samt vad som anses vara en ekonomiskt neutral reglering av risksäkringstransaktioner. I kapitel tre och fyra följer den rättsdogmatiska analysen där fokus, i tur och ordning, ligger på relevant inkomstskatterätt och aktuella delar av den redovisningsrätt som gäller för mindre företag, dvs. K2-regelverket. I artikelns sista del, kapitel fem, diskuteras skatterättens och redovisningsrättens inverkan på mindre företags risksäkringsstrategier. I kapitlet presenteras även sammanfattande slutsatser.

2.1 Näringsverksamhet

En utgångspunkt i svensk företagsbeskattning är att inkomst som genereras i företagets näringsverksamhet periodiseras enligt bokföringsmässiga grunder medan inkomst som genereras på annat sätt, t.ex. genom avyttring av kapitaltillgångar, periodiseras enligt särskilda regler i IL.6 Med begreppet näringsverksamhet skall förstås en verksamhet som uppfyller rörelserekvisiten, dvs. förvärvssyfte, yrkesmässighet och självständighet.7 En verksamhet som uppfyller rörelserekvisiten karaktäriseras av att den är värdeskapande.8 Vad gäller derivat och andra finansiella produkter har man i praxis ansett att dessa endast kan generera värde till ett företag vid omsättning.9 För att uppfylla rörelserekvisitet ”yrkesmässighet” krävs en viss omfattning av omsättningen, varför derivat och andra finansiella produkter innefattas i en näringsverksamhet endast i de fall näringsverksamheten innebär en relativt omfattande och regelbunden handel med finansiella produkter, så kallad värdepappersrörelse.10 I övriga fall anses finansiella produkter inte kunna innefattas i ett företags näringsverksamhet och likställs därför med kapitaltillgångar.

Denna praxis förefaller logisk i förhållande till finansiella produkter som innehas av företag som en del av dess tillgängliga kapital. Kapitalet blir ju en del av näringsverksamheten först då det investerats i för verksamheten relevanta tillgångar, eller används för att täcka rörelsens kostnader. Logiken är dock inte lika övertygande då finansiella produkter används av företag för finansiell riskhantering. Det går nämligen att på goda grunder hävda att finansiella produkter, främst derivat, som används av företag för finansiell riskhantering bidrar till att öka värdet på företaget. Dessa derivat är således värdeskapande – inkomstgenererande – trots att de inte omsätt i någon större omfattning. Det synes därför som om den praxis som utvecklats i förhållande till begreppet värdepappersrörelse är relevant främst avseende kapitalförvaltande finansiella produkter. Att den är giltig även för derivat, vilka framförallt används av företag för finansiell riskhantering, är inte lika självklart.

Nuvarande systematik för beskattning av finansiella produkter, innebärande en uppdelning av dessa produkter som kapitaltillgångar (i icke-finansiella företag) och lagertillgångar (i värdepappersrörelser) kan följaktligen kritiseras eftersom vissa finansiella produkter kan skapa värde i företagets rörelse på annat sätt än genom en yrkesmässig omsättning. Nedan följer en genomgång över hur sådant värdeskapande kan ske.

2.2 Hur finansiella produkter kan skapa värde i icke-finansiella företag

2.3 Inkomstskatterättslig klassificering av inkomster och utgifter relaterade till finansiell risksäkring

I avsnitt 2.2 redovisas hur finansiell risksäkring kan öka värdet på företag genom att bidra till lägre kapital-, skatte- och obeståndskostnader. Värdeökningen sker genom risksäkring av kassaflöden som är direkt hänförliga till företagets näringsverksamhet, t.ex. kundfordringar och leverantörsskulder i utländsk valuta. Dessa kassaflöden periodiseras regelmässigt som inkomster och utgifter i företagets näringsverksamhet, enligt bokföringsmässiga grunder. Den ur ett skatterättsligt perspektiv intressanta frågan är därför om kassaflödena från de finansiella instrument som används för risksäkring också periodiseras enligt bokföringsmässiga grunder. Om så inte är fallet riskerar nämligen skatterätten, i teorin, att hindra företag att genomföra finansiell riskhantering eftersom det, ur ett ekonomiskt perspektiv, är av väsentlig betydelse att kassaflöden från ett säkrat objekt periodiseras samma period som kassaflöden från säkringsinstrumentet.35 I annat fall riskerar säkringstransaktionen att bli ekonomiskt ineffektiv och förlora sin funktion som värdeskapande transaktion i företaget.

Att derivat som används av företag för finansiell riskhantering bidrar till att öka värdet på företaget är ett argument för att dessa derivat skall räknas som en del av företagets näringsverksamhet, och att dess avkastning därför skall periodiseras enligt bokföringsmässiga grunder.36 Detta argument kan vidareutvecklas mot bakgrund av den generella avdragsregeln i inkomstslaget näringsverksamhet, vilken innebär att utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster skall dras av som kostnader och som regel periodiseras enligt bokföringsmässiga grunder.37 Utgångspunkten i argumentationen är det faktum att en risksäkringstransaktion alltid innebär en kostnad för företaget jämfört med om företaget ej hade ingått transaktionen. Resultatet i ett företag som använt sig av risksäkringstransaktioner är således alltid lägre än resultatet av ett identiskt företag som verkat i en riskfri miljö, och således inte behövt vidta säkringstransaktioner. Mot bakgrund av detta resonemang, och mot bakgrund av det faktum att risksäkringstransaktioner bidrar till förvärvandet av inkomster i ett företags näringsverksamhet, förefaller det logiskt att utgifter för risksäkringstransaktioner skall periodiseras enligt bokföringsmässiga grunder. Detta uppnås emellertid bara om inkomster och utgifter från en säkringstransaktion nettoberäknas, vilket förutsätter att avkastning från säkringsinstrumenten, dvs. derivaten, periodiseras på samma sätt som de säkrade objekten. Med andra ord innebär detta att avkastning från derivat som används av företag för finansiell risksäkring bör periodiseras enligt bokföringsmässiga grunder. Som ytterligare stöd för detta argument kan påtalas att utgifter relaterade till transaktioner som, liksom risksäkringsinstrument, medför värdeökning i företag genom att de reducerar kostnader som annars hade belastat resultatet, samt reducerar skattekostnader, normalt periodiseras enligt bokföringsmässiga grunder. Jämför t.ex. konsultarvoden eller försäkringspremier vilka som regel räknas som utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster.

Således, mot bakgrund av ovan anförda argument, vilka utgår från den systematik som ligger till grund för dagens inkomstbeskattning, är det svårt att finna annat än att en korrekt teoretisk utgångspunkt är att finansiella produkter som används i syfte att säkra ett företags finansiella risker inom ramen för dess näringsverksamhet skall beskattas som en del av näringsverksamheten. Denna utgångspunkt motsäger alltså den praxis som vuxit fram i samband med det skatterättsliga begreppet värdepappersrörelse och innebär att detta begrepp endast är relevant i förhållande till finansiella produkter som används i företags kapitalförvaltning.36

I teorin uppstår alltså en situation där inkomster och utgifter från finansiella produkter, med samma juridiska form, utifrån syftet med innehavet skall klassificeras som antingen en del av företagets näringsverksamhet, eller som en del av företagets kapitalförvaltning vid sidan om näringsverksamheten. Att det i praktiken har varit svårt att upprätthålla en sådan klassificering följer av nästa kapitel.

3.1 Tjugo år av oklarhet

Det faktum att derivat, till skillnad från många andra finansiella produkter, kan skapa värde i ett företags näringsverksamhet trots att företaget inte bedriver värdepappersrörelse är, enligt min mening, den övervägande orsaken till den oklarhet som under nästan tjugo år präglat svensk inkomstbeskattning av derivat som innehas av icke-finansiella företag. I syfte att dämpa denna oklarhet följer härmed en redogörelse för rättsutvecklingen på området från den tidpunkt då lagstiftningen introducerades i samband med 1990 års skattereform, till och med hösten 2009.

3.2 Beskattning av derivat som används för risksäkring av fordringar och skulder i utländsk valuta

Skattereglering avseende derivat introducerades i Sverige först i samband med 1990 års skattereform. Relevant praxis avseende derivat som används av företag är dock äldre. I ett regeringsrättsavgörande gällande 1982 års taxering, RÅ 1991 ref. 106, fastställdes att inkomster från terminskontrakt som används för att säkra en fordran i utländsk valuta skulle behandlas på samma sätt som inkomsten vilken fordran gällde. Målet gällde ett svenskt företag som emitterat aktier i USA och valutasäkrat emissionslikviden, vilken inflöt i US-dollar, med terminskontrakt. Då företaget tog hem emissionslikviden genom att sälja den på termin uppstod en valutakursvinst eftersom terminskursen var mer förmånlig än den vid tillfället gällande växelkursen. Företaget bokförde hela emissionslikviden, inklusive valutakursvinsten, som eget kapital varför företagets beskattningsbara resultat inte påverkades. Det allmänna ombudet ansåg dock att valutakursvinsten skulle tas upp till beskattning eftersom det var en separat transaktion utan samband med emissionen. Efter att ha inhämtat ett utlåtande från Bokföringsnämnden fann Regeringsrätten att det aktuella företaget handlat i enlighet med god redovisningssed och att det inte fanns anledning att göra en annan bedömning i beskattningshänseende. Avkastningen från terminerna beskattades således inte.

Uttalandet från Bokföringsnämnden finns i vissa delar kvar än i dag i form av BFN R7 Värdering av fordringar och skulder i utländsk valuta, vilken trädde i kraft den 1 januari 1990. Mot bakgrund av att Bokföringsnämnden lämnade sitt uttalande vid tiden för genomförandet av 1990 års skattereform, och det faktum att svensk företagsbeskattning avseende periodisering av inkomster som regel följer företagens räkenskaper är det inte förvånande att den skatterättsliga regleringen gällande utländsk valuta är starkt påverkad av nämnda uttalande.39 Derivat som används att säkra fordringar och skulder i utländsk valuta klassificeras därför som en del i näringsverksamheten och beskattas som vore de en del av den säkrade posten, förutsatt att en sådan beskattning överensstämmer med företagets redovisning vilken måste vara upprättad i enlighet med god redovisningssed.40 Enligt god redovisningssed måste derivaten avse ett specifikt kontrakt för att klassificeras som ett säkringsinstrument, och därmed åtnjuta periodisering enligt bokföringsmässiga grunder.41 Viktigt att notera är att periodiseringen gäller orealiserade vinster och förluster på fordringar/skulder och derivat. Vid realisation beskattas derivaten som kapitaltillgångar.42

3.3 Beskattning av derivat som inte används för risksäkring av fordringar och skulder i utländsk valuta

Vad gäller derivat som används i annat syfte än att säkra fordringar och skulder i utländsk valuta är rättsläget annorlunda än vad som presenterades i föregående avsnitt. Det förefaller som om lagstiftaren behandlat företagsbeskattning av utländsk valuta som en isolerad fråga.43 För att åstadkomma en ändamålsenlig lagstiftning, i överensstämmelse med god redovisningssed, har hänsyn tagits till att derivat kan användas för att säkra valutarisker och därför finns det också speciallagstiftning avseende derivat som används i just detta syfte. För övriga derivat har någon sådan hänsyn dock inte tagits, dvs. lagstiftaren har inte reflekterat över att derivat kan användas som risksäkringsinstrument. Istället förefaller det som att derivat antagits vara typiska kapitaltillgångar vars huvudsakliga användningsområde är spekulation.44 En bidragande orsak till denna utgångspunkt är sannolikt den klassificering av finansiella produkter som introducerades i samband med 1990 års skattereform.45 Klassificeringen innebär att aktier, svenska fordringsrätter och utländska fordringsrätter särskiljs och beskattas på olika sätt. Finansiella produkter med en avkastning som liknar någon av de tre nämnda finansiella produkterna beskattas på samma sätt som den ifrågavarande produkten. Detta innebär att derivat med någon av de nämnda produkterna som underliggande tillgång skall beskattas på samma sätt som den underliggande tillgången. Av den anledningen är alla derivat, utan särskilda undantag, av systematiska skäl att räkna som samma typ av tillgång som aktier, fordringar etc. det vill säga som produkter ämnade för kapitalhantering snarare än riskhantering.

I början på 1990-talet, efter genomförandet av skattereformen, gällde sålunda att inkomster och utgifter från derivat som användes för att säkra fordringar och skulder i utländsk valuta beskattades på samma sätt som det säkrade objektet. Övriga derivat beskattades som regel som kapitaltillgångar. Huruvida klassificeringen av derivat som kapitaltillgångar även gällde derivat som användes för att säkra andra risker än valutakursrisker, t.ex. ränterisker, var dock inte helt klart. Som påtalats ovan kan derivat som används för finansiell riskhantering skapa värde i ett företags näringsverksamhet och torde därför rimligen beskattas inom ramen för denna, snarare än som kapitaltillgång. Just detta antagande kom att prövas i Regeringsrättens dom RÅ 1997 ref. 5 (I).

3.4 RÅ 1997 ref. 5 (I)

Frågan i målet RÅ 1997 ref. 5 (I) var huruvida räntederivat som används i syfte att säkra ett fastighetsföretags ränterisk skulle behandlas som kapitaltillgångar eller som tillgångar i företagets näringsverksamhet. Företagets säkringsstrategi innebar att de köpte ränta på termin, dvs. att det hade rätt att teckna ett visst lån till en viss ränta vid ett visst framtida datum. Då detta datum inföll kontantavräknade företaget terminerna samtidigt som de ingick ett marknadsmässigt lån. Nettot från avkastningen av terminskontrakten och räntan från det marknadsmässiga lånet motsvarade terminskursen och var därför helt förutsägbar då terminskontraktet ingicks. På så sätt hade ränterisken eliminerats och företaget avsåg därför att i sin redovisning periodisera avkastningen från terminskontrakten på samma sätt som räntan på lånet, dvs. över lånets löptid. Skatterättsligt var en sådan periodisering tveksam eftersom det var osäkert huruvida derivat som användes för att säkra andra risker än valutarisker skulle beskattas inom ramen för näringsverksamheten, enligt bokföringsmässiga grunder, eller som kapitaltillgångar vars avkastning beskattades enligt realisationsprincipen.

På frågan om klassificering av derivat som kapitaltillgångar även gällde derivat som uppenbart användes endast i syfte att säkra ett företags finansiella risk kom Skatterättsnämnden, SRN, fram till att klassificeringen gällde även sådana derivat. Enda undantaget till en sådan klassificering skulle enligt SRN vara om företaget vid sidan om fastighetsförvaltningen bedrev ytterligare en näringsverksamhet i vilken derivaten ingick, dvs. om företaget även bedrev så kallad värdepappersrörelse.46 SRN var dock inte enig i sitt beslut. Tre av sju ledamöter var av den åsikt att derivat som används som risksäkring i ett företags näringsverksamhet används yrkesmässigt, på samma sätt som t.ex. försäkringsavtal, och att inkomster och utgifter från dessa derivat därför skall periodiseras enligt bokföringsmässiga grunder. Regeringsrätten gjorde emellertid samma bedömning som SRNs majoritet.

Det är intressant att notera att om Regeringsrätten resonerat på samma sätt i RÅ 1997 ref. 5 (I) som i RÅ 1991 ref. 106 så hade den utgått från att om periodiseringen av inkomster och utgifter från terminskontrakten är i enlighet med god redovisningssed så skall de även godtas inkomstskatterättsligt.47 Utgången i målet hade därmed blivit annorlunda. Tilläggas bör dock att vid den aktuella tidpunkten i RÅ 1991 ref. 106 fanns det ingen lagstiftning som uttryckligen inordnade derivat bland kapitaltillgångar, något som fanns vid avgörandet av det senare målet. Av den anledningen är det svårt att ifrågasätta utgången i RÅ 1997 ref. 5 (I), även om det förfaller som om den generella klassificeringen av derivat såsom kapitaltillgångar är ett resultat av överväganden som inte innefattat tankar kring derivats betydelse för företags riskhantering, något som hade varit önskvärt med tanke på hur de faktiskt används av företag.48

Min tolkning av RÅ 1997 ref. 5 (I) är att det i och med detta rättsfall står klart att derivat inte kan räknas som en del av ett företags näringsverksamhet, oavsett hur de används av företaget, såvida företaget inte bedriver värdepappersrörelse i vilken derivaten ingår.49 Derivat som innehas av företag skall därför som regel beskattas som kapitaltillgångar. Denna tolkning stöds av förarbetsuttalanden i samband med införandet av inkomstskattelagen, IL, år 2000. I dessa påpekade såväl dåvarande Riksskatteverket som Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen att det är olämpligt med en generell regel som klassificerar derivat som kapitaltillgångar eftersom derivat i allmänhet används att säkra risker i företags näringsverksamhet.50 I propositionen till nämnda lag konstateras dock att det genom RÅ 1997 ref. 5 (I) står klart att det endast är finansiella produkter som ingår i en värdepappersrörelse som kan räknas till ett företags näringsverksamhet, i alla övriga fall sker kapitalvinstbeskattning.51 Remissinstanserna fick därmed inget gehör för sina synpunkter.52

I och med domen blir alltså syftet med innehavet av en finansiell produkt underordnad den juridiska formen av produkten vid klassificering av huruvida inkomster och utgifter från produkten skall beskattas som en del av företagets näringsverksamhet eller inte. Detta är teoretiskt inkonsekvent mot bakgrund av den systematik som ligger till grund för inkomstklassificering enligt IL.53 Inkonsekvensen har förmodligen bidragit till den oklarhet som präglat rättsområdet, något som tydligt framkommer i tre domar som avgjorts av Kammarrätten i Göteborg.

3.5 Tre domar från Kammarrätten i Göteborg

Trots Regeringsrättens dom RÅ 1997 ref. 5 (I), och trots nämnda uttalanden i förarbetena till inkomstskattelagen har det i vissa fall inte ansetts klarlagt huruvida det går att klassificera derivat som används i syfte att säkra ett företags finansiella risker som en del av företagets näringsverksamhet eller inte. Frågan har behandlats i åtminstone tre domar från Kammarrätten i Göteborg, vilka återges i kronologisk ordning nedan.54

I det första målet från Kammarrätten i Göteborg, mål nr 3080-2002, är den avgörande frågan hur RÅ 1997 ref. 5 (I) skall tolkas. Av ovan presenterade slutsatser följer att det efter RÅ 1997 ref. 5 (I) torde stå klart att alla derivat som innehas av icke-finansiella företag skall beskattas som kapitaltillgångar, förutom de som används för att säkra fordringar och skulder i utländsk valuta förutsatt att säkringen redovisas enligt god redovisningssed. Kammarrätten, KR, ger i det aktuella målet dock uttryck för en annan tolkning av rättsläget. KR finner att RÅ 1997 ref. 5 (I) endast visar att derivat som används för att säkra finansieringskostnader för anläggningstillgångar skall räknas som kapitaltillgångar. Detta eftersom aktuella anläggningstillgångar beskattas som kapitaltillgångar vid avyttring. KR finner därför att det inte finns någonting som hindrar att derivat som används i syfte att säkra värdet på omsättningstillgångar beskattas på samma sätt som omsättningstillgångar, dvs. enligt bokföringsmässiga grunder. Av skäl som jag tidigare presenterat anser jag att KR:s argumentation är otillfredsställande.

Jag anser även att KR:s tolkning av RÅ 1997 ref. 5 (I) saknar logik, vilket visar sig i en väldigt svårtillämplig framställning av rättsläget. Om jag har förstått KR:s dom rätt anser KR att derivat som används för att säkra ränterisk skall kapitalvinstbeskattas eftersom lånet som räntan avser har använts till att finansiera anläggningstillgångar vilka kapitalvinstbeskattas vid avyttring. Jag finner det anmärkningsvärt att beskattningen av anläggningstillgångarna skall avgöra hur derivaten skall beskattas. Inte minst med tanke på att derivaten inte säkrar värdet på anläggningstillgångarna, utan kostnaden för den ränta som härrör från de lån som tagits för att finansiera anläggningstillgångarna. Rimligare vore därför att argumentera för att derivaten borde beskattas på samma sätt som räntan, dvs. enligt bokföringsmässiga grunder. Det var också det som skedde i RÅ 1997 ref. 5 (I), men som inte fick bifall av Regeringsrätten eftersom derivat som regel beskattas som kapitaltillgångar. Om man nu antar att det trots allt är beskattningen av den finansierade tillgången som skall bestämma hur derivaten som säkrar finansieringskostnaderna skall beskattas kan man fråga sig hur skattesituationen ser ut om ett säkrat lån används till att förvärva såväl anläggningstillgångar som omsättningstillgångar och näringsbetingade andelar. I en sådan situation är det tre olika beskattningar som skall tillämpas på derivaten! Situationen blir väldigt komplicerad och oklarheten påtaglig, vilket KR själv får erfara i mål nr 3760-01 (se nedan). Sammanfattningsvis konstaterar jag att grunden för KR:s avgörande – sambandet mellan räntederivaten och anläggningstillgångarna – känns väldigt konstruerad och långt ifrån självklar. Vidare kan konstateras att KR:s tolkning av rättsläget innebär en ökad oklarhet på ett redan otydligt område. Jag anser därför att det inte bör fästas någon större vikt vid KR:s avgörande.

I det andra målet från Kammarrätten i Göteborg, mål nr 215-2002, är det sambandet mellan redovisning och beskattning som är i fokus. Det aktuella företaget har använt valutaterminer för att säkra framtida kassaflöden. Vid bokslutet har terminerna sjunkit i värde och företaget gör därför en avsättning för befarad förlust. Frågan i målet är om den orealiserade förlusten är avdragsgill även skatterättsligt. KR börjar med att konstatera att den skatterättsliga undantagsregel som gäller säkringar av fordringar och skulder i utländsk valuta inte är tillämplig i den aktuella situationen. Anledningen är att terminskontrakten inte säkrar specifika poster vilket är ett krav för säkringsredovisning enligt god redovisningssed och därmed också ett krav enligt skattelagstiftningen.55 Därefter konstaterar KR att det står utom tvivel att terminskontrakten ingåtts som en del av företagets näringsverksamhet och att de i företagets räkenskaper redovisas enligt god redovisningssed. Eftersom det i skattelagstiftningen saknas speciella regler avseende värdering av terminskontrakt finner KR att god redovisningssed skall vara styrande, och att företaget därför skall medges skattmässigt avdrag för den orealiserade värdeminskningen på terminskontrakten. Jag anser att KR i sin dom, liksom i den första domen, förbisett det faktum att derivat och andra finansiella produkter aldrig skall räknas som en del av ett företags skattemässiga näringsverksamhet såvida de inte är en del av företagets värdepappersrörelse. Det är därför inte möjligt att, såsom KR bifaller, tillämpa en bokföringsmässig periodisering på valutaterminerna. Sambandet mellan redovisning och beskattning gäller alltså inte derivat och andra finansiella produkter och KR:s dom ger därför inte en representativ bild av det aktuella rättsläget.

Det tredje och sista målet från Kammarrätten i Göteborg, mål nr 3760-01, rör periodiseringen av valutaterminer som använts av ett företag för att säkra ospecificerade kassaflöden i utländsk valuta. Av samma skäl som i det förra rättsfallet, mål nr 215-2002, finner KR att undantagsregeln gällande säkringar av fordringar och skulder i utländsk valuta inte är tillämplig. Kammarrätten konstaterar dock att det är ostridigt att terminerna använts för att säkra risker i företagets ordinarie verksamhet och att periodisering enligt bokföringsmässiga grunder därför skall ske. Vad som är problematiskt i detta fall är dock att det inte går att fastställa huruvida de säkrade kassaflödena avser omsättningstillgångar eller anläggningstillgångar. Att fastställa detta är av avgörande betydelse enligt det resonemang som KR förde i mål nr 3080-2002. Enligt detta resonemang skall nämligen derivat som säkrar kassaflöden avseende omsättningstillgångar periodiseras enligt bokföringsmässiga grunder, medan derivat som säkrar kassaflöden avseende anläggningstillgångar periodiseras på samma sätt som kapitaltillgångar, dvs. att orealiserade värdeförändringar inte påverkar beskattningen. Det kan således tyckas att KR hamnat i en situation då de inte kan tillämpa det rättsläge som följer av sin egen praxis. KR klarar sig dock ur denna situation genom att konstatera att valutaterminer är förpliktelser som kan jämställas med fordringar och skulder i utländsk valuta. Eftersom fordringar och skulder i utländsk valuta enligt god redovisningssed skall värderas till balansdagens kurs oavsett om de är anläggningstillgångar eller omsättningstillgångar skall även aktuella valutaterminer värderas på detta sätt. KR anser således att orealiserade värdeförändringar på nämnda valutaterminer skall påverka företagets beskattning.

Återigen anser jag att KR avkunnat sin dom på felaktiga grunder. Liksom i de två föregående målen har KR inte heller i detta mål beaktat att derivat alltid skall behandlas som kapitaltillgångar i inkomstbeskattningen, såvida de inte används till att säkra fordringar och skulder i utländsk valuta och redovisas enligt god redovisningssed. Detta förbiseende innebär att giltigheten i det resonemang som leder fram till KR dom bör ifrågasättas. Vidare bortser KR från det faktum att den inkomstskatterättsliga definitionen av en fordran i utländsk valuta – utländsk fordringsrätt – inte omfattar valutaderivat.56 Den ”omklassificering” av valutaterminerna till fordringar och skulder i utländsk valuta som KR förespråkar synes därför alltför långsökt för att kännas helt relevant.

Min sammanfattande slutsats av de tre domarna från Kammarrätten i Göteborg är att ingen av dem skall tillmätas särskild betydelse vid fastställandet av gällande rätt avseende beskattning av derivat som används för säkring av finansiell risk i ett företags näringsverksamheten.57 Den huvudsakliga anledningen till detta är att KR inte i någon av domarna respekterat att derivat endast kan anses ingå i ett företags näringsverksamhet såvida företaget bedriver värdepappersrörelse, vilket framgår av RÅ 1997 ref. 5 (I).

4.1 En önskan om beskattning enligt bokföringsmässiga grunder?

Innan Regeringsrättens avgörande RÅ 1997 ref. 5 (I) föreföll det naturligt att derivat som användes för att säkra risker i ett företags näringsverksamhet skulle beskattas som vore de en del av näringsverksamheten, dvs. enligt bokföringsmässiga grunder.58 Efter avgörandet står det dock klart att så inte är fallet. Av den anledningen har domen kritiserats i doktrinen.59 Även domarna från Kammarrätten i Göteborg får anses vara högst kritiska till det rättsläge som är ett resultat av nämnda avgörande. Kort sagt, det förefaller som om det även efter RÅ 1997 ref. 5 (I) finns en önskan om en beskattning av derivat som används för risksäkring i näringsverksamhet enligt bokföringsmässiga grunder. Det är därför intressant att analysera vad en sådan beskattning skulle innebära.

4.2 Säkringsredovisning

För att kunna beskatta derivat som används för risksäkring i näringsverksamheten krävs att dessa derivat går att identifiera som säkringsinstrument i företagens redovisning. Som påtalats i avsnitt 2.2.3.5 kan ju derivat även användas för andra ändamål än säkring, men eftersom de då inte är värdeskapande i företagets rörelse bör de särskiljas från risksäkringsinstrument i skattehänseende. En grundläggande förutsättning är alltså att företaget tillämpar säkringsredovisning. Säkringsredovisning innebär att de motvägande vinster eller förluster som genereras från ett säkringsinstrument påverkar resultatet samma period som vinster och förluster från den säkrade posten. Det mest omfattande regelverket avseende säkringsredovisning återfinns inom ramen för International Financial Reporting Standards, IFRSs. Dessa regler är inte tillämpliga för mindre företag, men illustrerar väl hur säkringsredovisning fungerar. Av den anledningen följer nedan en kort redogörelse för säkringsredovisning enligt internationella redovisningsstandarder, närmare bestämt IAS 39.

Med utgångspunkt i de regler för säkringsredovisning som återfinns i IAS 39 kan konstateras att det inom redovisningen finns två typer av säkringsarrangemang: säkring till verkligt värde och kassflödessäkring inklusive säkring av nettoinvestering.60 Vidare kan konstateras att derivat, vilka som regel används som säkringsinstrument, enligt IAS 39 alltid skall värderas till verkligt värde i balansräkningen och att värdeförändringar skall rapporteras direkt i resultaträkningen.61 Slutligen kan konstateras att säkringsredovisning bara är nödvändigt då vinster och förluster på säkringsinstrumentet och den säkrade posten periodiseras enligt olika principer.

Säkring till verkligt värde innebär att ett företag använder derivat till att säkra en risk i en post vilken som regel inte värderas till verkligt värde, t.ex. ett råvarulager vilket värderas enligt lägsta värdets princip, LVP.62 För att uppnå den önskade effekten av säkringen även i företagets redovisning tillåts undantagsvis det säkrade varulagret att redovisas på samma sätt som derivatet, dvs. värdering till verkligt värde med värdeförändringar redovisade i resultaträkningen. Som ett alternativ till att redovisa säkringsförhållandet som en säkring till verkligt värde kan företaget redovisa det som en kassaflödessäkring. Kassaflödessäkringen innebär att värdeförändringar på derivatet redovisas på samma sätt som värdeförändringar i varulagret, dvs. vid realisation. Eftersom derivat måste redovisas till verkligt värde i balansräkningen tillåts undantagsvis att de värdeförändringar som följer av värderingen redovisas direkt mot eget kapital i en fond för verkligt värde, och påverkar således inte resultaträkningen förrän fonden löses upp i samband med realisation av derivatet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att en säkring till verkligt värde innebär att vinster och förluster från den säkrade posten tillåts periodiseras på samma sätt som vinster och förluster från säkringsinstrumentet. En kassaflödessäkring innebär, tvärtom, att vinster och förluster från säkringsinstrumentet tillåts periodiseras på samma sätt som vinster och förluster från den säkrade posten. I många fall har företag möjlighet att välja huruvida ett säkringsförhållande skall kvalificeras som en säkring till verkligt värde eller som en kassaflödessäkring. I vissa fall är det dock inte möjligt eftersom den säkrade posten inte redovisas i balansräkningen, t.ex. då säkringen gäller en framtida betalning. Sådana säkringar är alltså kassaflödessäkringar. Sammanfattningsvis kan konstateras att oavsett om en säkring klassificeras som en säkring till verkligt värde eller en kassaflödessäkring så kommer den slutligen att innebära samma sak, dvs. att nettoresultatet av säkringsförhållandet påverkar resultaträkningen den period den säkrade posten realiseras. På så sätt respekterar redovisningsregleringen den ekonomiska innebörden av säkringstransaktionen, och kan därmed anses vara ekonomiskt neutral.

4.3 Redovisning av derivat i mindre företag

Sedan 31 december 2008 har mindre företag möjlighet att upprätta sina årsredovisningar i enlighet med Bokföringsnämndens allmänna råd om årsredovisning i mindre aktiebolag, BFNAR 2008:1. Detta regelverk, allmänt kallat K2, är transaktionsbaserat vad gäller periodisering av inkomster och utgifter, vilket innebär att orealiserade vinster och förluster som regel inte redovisas i resultaträkningen.63 Det principiellt viktiga undantaget till denna huvudregel gäller värdeförändringar på monetära poster i utländsk valuta, vilka skall redovisas som intäkt eller kostnad även om de inte realiserats under inkomståret.64 Detta är ett sedan länge vedertaget undantag i svensk redovisningspraxis och finns sedan implementeringen av EG:s fjärde bolagsrättsliga direktiv65 även reglerat i lag.66 Det transaktionsbaserade redovisningssystemet har som utgångspunkt att tillgångar och skulder redovisas till anskaffningsvärdet och att inkomster och utgifter periodiseras enligt realisationsprincipen och matchningsprincipen.67 Ett företag som tillämpar K2-reglverket får därför inte värdera finansiella instrument till verkligt värde i enlighet med 4 kap. 14a § ÅRL.68 Vidare kan konstateras att försiktighetsprincipen är av central betydelse i K2-regelverket.69 Denna princip kommer till uttryck bl.a. i att omsättningstillgångar värderas enligt lägsta värdets princip, LVP, och genom att ett företag måste göra resultatpåverkande avsättningar för befarade förluster samtidigt som orealiserade vinster inte får resultatföras. Detta transaktionsbaserade redovisningssystem står i väsentliga delar i kontrast med de redovisningsregler som gäller börsnoterade företag, IFRSs. Inte minst gäller detta redovisning av finansiella instrument och säkringsredovisning.

I förhållande till finansiella produkter innebär den transaktionsbaserade redovisningen att derivat ofta inte förekommer i balansräkningen, eller att det värde som redovisas är missvisande. Anledningen till detta är att många derivat, t.ex. terminer, inte har något anskaffningsvärde och därför inte kvalificerar sig för en redovisning i balansräkningen. De derivat som har en anskaffningskostnad, t.ex. optioner, redovisas som regel i balansräkningen, men dess marknadsvärde vid bokslutet skiljer sig ofta väsentligen från dess anskaffningsvärde och det är endast om detta värde är lägre än anskaffningsvärdet som dess verkliga värde får redovisas – genom värdering enligt LVP eller genom en avsättning för befarad förlust. Värdeökningar på derivat kommer endast till uttryck i företagens redovisning i samband med att derivatet realiseras. Sammanfattningsvis kan således konstateras att värdeminskningar på derivat påverkar företagets resultat varje bokslut, medan värdeökningar på derivat påverkar företagets resultat endast det bokslut som följer direkt efter att derivatet realiserats.70 Enda undantaget till denna regel är de värdeförändringar som uppstår i derivat som används för risksäkring av fordringar och skulder i utländsk valuta.71 Detta undantag är en implementering av aktuella regler i BFN R 7, och följer alltså äldre redovisningspraxis.

4.4 Säkringsredovisning i mindre företag

Den säkringsredovisning som är möjlig enligt K2-reglerna är således då derivat används för att säkra fordringar och skulder i utländsk valuta.72 I dessa fall är det nettovärdet av derivatet och den säkrade posten som redovisas, vilket innebär att såväl orealiserade vinster och förluster från den säkrade posten och från derivatet påverkar resultaträkningen.73 Detta kan beskrivas som en säkring till verkligt värde och eftersom utländska fordringar och skulder vid varje bokslut skall värderas till balansdagens kurs är det i detta fall derivatet som undantagsvis får värderas på samma sätt.

Om ett derivat används i en såkallad kassaflödessäkring, t.ex. för att säkra en prognostiserad transaktion i utländsk valuta, som sträcker sig över ett bokslut är följande två scenarier möjliga. Om derivatet vid bokslutet har ett positivt värde i förhållande till eventuell anskaffningskostnad skall denna värdeförändring inte påverka resultatet och säkringstransaktionen redovisas först då derivatet realiseras i samband med den prognostiserade transaktionen. Detta skulle vara helt i linje med den ekonomiska innebörden av transaktionen, och även i överensstämmelse med hur motsvarande transaktion redovisats enligt IFRSs. Om, däremot, derivatet vid bokslutet har ett negativt värde i förhållande till eventuellt anskaffningsvärde skall denna värdeförändring påverka resultatet eftersom derivatet skall värderas enligt lägsta värdets princip, LVP, eller eftersom företaget gör en resultatpåverkande avsättning för befarad förlust. I detta fall är redovisningen (periodiseringen av värdeförändringar på säkringsinstrumentet) inte i linje med den ekonomiska innebörden av transaktionen, utan försiktighetsprincipen ges företräde. Redovisningen av kassaflödessäkringen är således beroende av värdeutvecklingen på säkringsinstrumentet, dvs. värdeutvecklingen på derivatet. Exemplet illustrerar att försiktighetsprincipens tillämpning på finansiella poster omöjliggör säkringsredovisning. Detta gäller inte bara säkringar av prognostiserade transaktioner, utan alla typer av säkringar där finansiella produkter, derivat, används som säkringsinstrument och där säkringstransaktionen inte är speciellt reglerad såsom är fallet för säkringar av fordringar och skulder i utländsk valuta.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det i redovisningsregleringen för mindre företag, K2, inte tas större hänsyn till den ekonomiska innebörden av en säkringstransaktion än vad som är fallet i inkomstbeskattningen. En säkringstransaktion likt den som var uppe för prövning i RÅ 1997 ref. 5 (I) skulle enligt gällande redovisningsregler redovisas på så sätt att värdeförändringarna på ränteterminerna skulle redovisas vid realisation medan räntebetalningarna på lånen skulle redovisas det år de belöper. En beskattning enligt bokföringsmässiga grunder hade alltså i detta fall givit samma resultat som den beskattning som Regeringsrätten fastslog i det aktuella målet. Huruvida terminerna räknats som en del av näringsverksamheten eller inte skulle i dag därför sakna praktisk betydelse. Frågan uppkommer således om det finns anledning att argumentera för en beskattning av säkringstransaktioner i enlighet med bokföringsmässiga grunder. Det kanske snarare är så att skattereglerna är bättre lämpade än redovisningsreglerna vad gäller att respektera den ekonomiska innebörden av en säkringstransaktion?

5.1 Försiktighetsprincipen

Efter en genomgång av relevanta skatteregler och redovisningsregler för mindre företag står det klart att periodiseringen av inkomster och utgifter från derivat som används för att säkra risker i ett företags affärsverksamhet är snarlika i de två regelverken. Den enda egentliga skillnaden är att man i redovisningen, till skillnad från i beskattningen, är skyldig att kostnadsföra orealiserade värdeminskningar på derivat som innehas över ett bokslut.

I ett exempel ovan visar jag hur just det faktum att orealiserade värdeminskningar på finansiella instrument måste rapporteras i företagets resultaträkning är anledningen till att redovisningen hindrar företag från att använda derivat i risksäkringssyfte. Då det inte finns någon koppling, vad avser finansiella poster, mellan företagets redovisning och beskattning finns alltså detta hinder inte i beskattningen. Nuvarande skatteregler, d.v.s. kapitalvinstbeskattning av finansiella produkter, är alltså bättre lämpade då det gäller att ta hänsyn till den ekonomiska innebörden av säkringar i företagets näringsverksamhet än vad motsvarande redovisningsregler är. Som exempel kan nämnas säkringar av prognostiserade transaktioner där värdeförändringarna på säkringsinstrumenten, derivaten, inte beskattas förrän vid realisation, dvs. då den prognostiserade transaktionen genomförs, och beskattas. Här uppnås sålunda en beskattning av nettot av säkringstransaktionen. Detsamma gäller vid säkring av alla företagets tillgångar som redovisas till anskaffningsvärde såväl i redovisningen som i beskattningen. Problem uppstår dock då den redovisningsrättsliga försiktighetsprincipen får genomslag i beskattningen, t.ex. vid skattemässig redovisning av lagertillgångar.74 I dessa fall sker en skattemässig redovisning av orealiserade förluster i fall då det verkliga värdet på lagertillgångarna är lägre än dess anskaffningsvärde. Av samma anledning som redovisats tidigare innebär en sådan behandling av den säkrade posten att ingen hänsyn tas till den ekonomiska innebörden av säkringstransaktionen. Kort sagt, försiktighetsprincipen, såsom den förekommer i värderingsreglerna om LVP samt nedskrivningsreglerna vad avser befarade förluster, hindrar företag från att vidta säkringsarrangemang vare sig den förekommer i redovisningsregler eller i skatteregler.75

5.2 Speciella skatteregler

Av vad som framkommer i föregående avsnitt förefaller det som om nuvarande skatteregler och redovisningsregler skulle vara väl lämpade för företag som använder derivat för risksäkring i affärsverksamheten såvida försiktighetsprincipen åsidosattes. Denna slutsats stämmer dock bara delvis. Något som kan skapa problem vid beskattningen av säkringstransaktioner är då det finns skatteregler som innebär speciell behandling av den säkrade posten. Ett aktuellt sådant exempel var föremål för Regeringsrättens prövning i mål RÅ 2007 not. 28. I målet hade ett svenskt företag säkrat sig mot valutakursrisken i utländska näringsbetingade andelar genom att ta upp ett lån i utländsk valuta motsvarande anskaffningsvärdet på andelarna.76 Vid försäljningen av viss del av andelarna uppstod en förlust som enbart berodde på att den aktuella valutakursen hade utvecklats på ett oförmånligt sätt. Denna förlust neutraliserades dock av den valutakursvinst som uppstod då företaget löste upp viss del av det lån som används som valutasäkring. Företaget redovisade en försäljning av andelarna till det valutasäkrade värdet och transaktionen innebar därmed, i princip, ingen påverkan i resultaträkningen. Det är tveksamt om en sådan redovisning hade varit i överensstämmelse med K2-regelverket, men som alternativ till nämnda redovisning hade företaget kunnat redovisa en realisationsförlust på andelarna samtidigt som det redovisade en valutakursvinst på lånet och därmed uppnå samma resultat, d.v.s. neutraliserande poster i resultaträkningen. Säkringen fungerade således i ett redovisningssammanhang. I ett skattesammanhang är situationen dock något annorlunda. Så är fallet eftersom vinster och förluster från försäljning av näringsbetingade andelar är undantagen från beskattning.77 Gällande rätt innebär således att förlusten vid försäljning av andelarna inte, med skatterättslig verkan, går att kvitta mot valutakursvinsten hänförlig till säkringsinstrumentet. I RÅ 2007 not. 28 ställdes frågan om avkastning från säkringsinstrumentet (kursvinst/förlust på lånet) skulle behandlas på samma sätt som avkastning från den säkrade posten (vinst/förlust på andelarna) eftersom så var fallet i företagets redovisning. Regeringsrätten kom till slutsatsen att så inte skulle ske, utan att säkringsinstrumentet och den säkrade posten skulle behandlas som fristående poster och att dess avkastning skulle beskattas i enlighet med de skatteregler som gäller för respektive sådan post. Jag anser att Regeringsrätten gjorde en korrekt bedömning och att domen är i linje med Regeringsrättens dom RÅ 1997 ref. 5 (I). Rättsläget ger dock upphov till en viss osäkerhet i beskattningen eftersom säkringstransaktionen antingen kommer att innebära en skattemässigt gynnsam behandling då vinst på det säkrade objektet är skattefri samtidigt som förlust på säkringsinstrument är avdragsgill, eller, som i RÅ 2007 not. 28, att skapa en förhållandevis ogynnsam skattesituation då förlust på säkrad post inte är avdragsgill medan vinst på säkringsinstrument är skattepliktig.78

Sammanfattningsvis kan konstateras att den skattemässiga osäkerheten som nämnda säkringstransaktion ger upphov till beror på att det kassaflöde som säkras – avkastning från näringsbetingade andelar – av särskilda anledningar är befriad från inkomstskatt.79 Det motiverar dock inte att även avkastning från finansiella produkter som används att säkra detta kassaflöde skall vara skattefria. Mer teoretiskt korrekt vore istället att vid avyttring av utländska näringsbetingade andelar, samt andra utländska tillgångar, särskilja på hur stor del av avkastningen som beror på förändring i värdet på andelarna och hur stor del som beror på valutakursdifferenser. Om dessa kassaflöden redovisades som separata avkastningar vid beskattningen skulle det vara möjligt att mot bakgrund av existerande skattregler genomföra en valutasäkring utan att skatterätten påverkade transaktionen. Denna lösning skulle dock medföra att ett företag som inte valutasäkrat en utländsk investering, i en situation då avyttring sker efter en gynnsam utveckling på valutamarknaden och en ogynnsam utveckling i investeringen, skulle vara tvungen att betala skatt på valutakursvinster samtidigt som nettoavkastningen på investeringen kan vara negativ. Vid en effektiv valutasäkring skulle avkastningen från den utländska investeringen dock få samma skattemässiga behandling som om den skett i Sverige.

5.3 Sammanfattande slutsatser

I artikeln har jag analyserat relevant inkomstskattereglering, och redovisningsreglering, i syfte att fastställa hur regleringen påverkar mindre företags risksäkringsstrategier. Fokus har därmed varit på de rättsregler som avgör hur risksäkringsinstrument – derivat – behandlas i dessa företag. I artikeln framkommer att den reglering som framförallt påverkar mindre företags risksäkringsstrategier är en konsekvens av Regeringsrättens dom RÅ 1997 ref. 5 (I), och innebär att alla derivat, oavsett användning, skall beskattas som kapitaltillgångar vid realisation. Enda undantaget till denna regel gäller derivat som används för att säkra fordringar och skulder i utländsk valuta. För dessa derivat gäller att orealiserade vinster och förluster beskattas innan realisation om en sådan periodisering står i överensstämmelse med god redovisningssed.

Rättsläget innebär en ekonomiskt neutral reglering i förhållande till företags finansiella riskhantering, vilket betyder att inkomster och utgifter från en säkrad post och ett säkringsinstrument beskattas vid samma tidpunkt. Detta är en förutsättning för en ekonomiskt effektiv säkringstransaktion. Undantagen till denna huvudregel är då den redovisningsrättsliga försiktighetsprincipen får genomslag i skatterätten, eller då avkastning från det säkrade objektet beskattas enligt särskilda regler. Det första undantaget kan uppstå om avkastningen från det säkrade objektet periodiseras enligt bokföringsmässiga grunder, eller om försiktighetsprincipen har införlivats i den skattelagstiftning som rör det säkrade objektet. Det andra undantaget infaller t.ex. vid säkring av risker i näringsbetingade andelar eftersom avkastning från sådana andelar är undantagen beskattning.

Analysen i artikeln leder alltså till slutsatsen att beskattning av finansiella risksäkringstransaktioner hos mindre företag är relativt okomplicerad, och att den som regel inte påverkar företagens risksäkring på ett negativt sätt. Det föreligger dock en teoretisk inkonsekvens i den skatterättsliga klassificeringen, innebärande att alla derivat exkluderas från företagens näringsverksamhet och beskattas som kapitaltillgångar. Denna klassificering är dock mer ändamålsenlig för företagen än vad som varit fallet om derivat som används för risksäkring hade räknats som en del av näringsverksamheten och beskattats enligt bokföringsmässiga grunder. Av den anledningen anser jag att man bör ha överseende med nämnda inkonsekvens.

Axel Hilling är jur. dr och universitetslektor i affärsrätt vid Linköpings universitet.