Arbetsgivaravgiften – skatt eller avgift?

Arbetsgivaravgiften uppgår till 400 miljarder kr och utgör därmed en dryg fjärdedel av alla skatter. En betydande del av arbetsgivaravgiften är i själva verket skatt. Kommande årsskifte sker en omdisposition av avgiftens delkomponenter, vilket ytterligare kommer att tydliggöra den höga skattedelen. I artikeln redogörs för ett antal fakta och argument kring frågan huruvida arbetsgivaravgiften är en skatt eller avgift.

1 Inledning

Arbetsgivaravgiften är paradoxal i flera avseenden. Den röner inte ofta någon större uppmärksamhet i skattedebatten. Icke desto mindre uppgår den till betydande belopp. Med de omkring 400 miljarder kr avgiften inbringar är den statsbudgetens enskilt största inkomsttitelgrupp och den utgör mer än en fjärdedel av alla skatter. Storleken till trots visar undersökningar att allmänheten har vaga kunskaper om arbetsgivaravgiften. Bland skatteexperter är den, med förlov sagt, sällan heller ett ämne som väcker engagemang. Samtidigt är den föremål för lagändring mer eller mindre regelmässigt varje år.

Benämningen arbetsgivaravgift är inte invändningsfri. Redan vid en snabb granskning kan konstateras att stora delar otvivelaktigt utgör skatt. Frågan om vad som är skatt respektive avgift är komplicerad. Ett syfte med denna artikel är att utveckla resonemangen kring detta. Redan här kan avslöjas att läsaren inte får något entydigt svar, men väl ett antal fakta och argument för att det är skattedelen som dominerar.

Vid sidan av arbetsgivaravgiften finns egenavgiften, som betalas av aktiva enskilda näringsidkare och aktiva fysiska delägare i handels- och kommanditbolag. I olika enskildheter finns skillnader mellan dessa båda avgifter, men sett till helheten är likheterna stora. Egenavgiften behandlas inte närmare, men många av de resonemang som förs i artikeln gäller även för egenavgiften.

I denna artikel används genomgående begreppet arbetsgivaravgift. Denna benämning är gängse, men vanligt är också att tala om socialavgift eller löneskatt. Normalt avser samtliga begrepp samma sak, nämligen den lagstadgade avgift som för närvarande uppgår till 31,42 procent. I synnerhet när det gäller det sistnämnda begreppet kan från tid till annan viss koppling förekomma till de olika avtalade avgifter som finns inom ramen för kollektivavtalen mellan arbetsmarknadens parter, t.ex. avgifter för avtals- och tilläggspension, tjänstegrupplivförsäkring m.m. Dessa avgifter är inte lagstadgade och behandlas inte i denna artikel.

2 Arbetsgivaravgiftens delkomponenter

Grammatiskt förekommer begreppet arbetsgivaravgift såväl i singular som plural. Singularformen arbetsgivaravgift används med fördel för att fånga helheten. Exempelvis för att få grepp om avgiftens del i den totala arbetskraftskostnaden underlättar denna form i så motto att det därmed blir lättare att undvika att förlora sig i detaljer. Pluralformen arbetsgivaravgifter kan förekomma för att finfördela helheten i olika delkomponenter. En översikt av de delkomponenter som tillämpats sedan 1990 senare år framgår i figur 1 nedan.

Figur 1. Arbetsgivaravgiftens delkomponenter sedan 1990.

Anmärkning: Total arbetsgivaravgift avläses mot vänster skala (v.s.). Delkomponenterna i övrigt avläses mot höger skala.

Denna artikel redogör inte närmare för delkomponenternas bakgrund eller innebörd. För närvarande består arbetsgivaravgiften av sju delkomponenter. Summerat sedan den stora skattereformen 1990 har det förekommit femton olika delkomponenter. Det kan konstateras att dessa bytts ut, ökat eller minskat relativt frekvent genom åren. Förändringar av minst en delkomponent har skett vid 18 av de 21 årsskiften som följt efter 1990.

I motsats till den aktivitet som rått på detaljnivå har arbetsgivaravgiften som helhet under lång tid varit förhållandevis konstant, undantaget de två något större sänkningar som skedde under den stora ekonomiska krisen i början av 1990-talet. I ljuset av de relativt små förändringar som skett för den totala avgiftsnivån, kan den omfattande exercisen med upp- och nedjusteringar av delkomponenter framstå som väl ambitiös. Inte minst gäller detta då den delkomponent som kallas allmän löneavgift normalt justeras residualt för att hålla totala avgiftsnivån oförändrad, något som diskuteras närmare nedan.

3 Försäkringsmässighet

De olika delkomponenterna i arbetsgivaravgiften som nämns ovan kan kopplas till olika socialförsäkringssystem för exempelvis pension, sjukdom eller arbetslöshet. En principiell utgångspunkt för att analysera tydligheten i dessa kopplingar är att undersöka försäkringsmässigheten i respektive system.

Traditionell försäkringsteori säger att försäkringsmässighet föreligger om bl.a. varje individs premiebetalning motsvarar den individuella risken samt om försäkringens totala premieinkomster motsvarar de totala utbetalningarna. Kriterier finns också för vilka typer av risker som är försäkringsbara. När det gäller socialförsäkringar kan dock konstateras att det inte finns någon vedertagen definition av begreppet försäkringsmässighet.

På en övergripande nivå kan konstateras att socialförsäkringarnas försäkringsmässighet försvagats av att den totala arbetsgivaravgiften under lång tid varit mer eller mindre konstant. För de skattskyldiga har därmed omdispositionerna bland delkomponenter mer kommit att framstå som den offentliga sektorns interna bokföringstransaktioner, utan betydelse för skattebetalarens slutliga totalkostnad.

De flesta av de olika socialförsäkringssystemen har från tid till annan blivit föremål för olika politiska ingrepp, som haft huvudsakligen andra än försäkringsmässiga syften. Så har försäkringsmässigheten fått stå tillbaka för exempelvis bredare finanspolitiska stimulans- eller besparingsmotiv. Inom regelverken har då isolerade förändringar skett var för sig av antingen förmånsregler eller avgiftsnivåer. Det politiska systemet har också under längre perioder underlåtit att justera avgifter eller förmåner inom enskilda system, trots att bestående över- eller underskott förelegat inom respektive system. Exempelvis ackumulerades inom arbetslöshetsförsäkringen i början av 1990-talet underskott på tiotals miljarder kr medan sjukförsäkringen på senare tid haft betydande överskott under en följd av år.

På en mer detaljerad nivå finns vidare en rad regelverk som försvagar försäkringsmässigheten i de olika förmånssystemen. Kanske tydligast är att förmåner normalt är begränsade till ett tak, över vilket inga ytterligare förmåner utgår. Ett exempel är taket vid 7,5 basbelopp som maximal grund för ersättning inom ramen för sjukförsäkringen. Avgiften tas dock ut på hela inkomsten, dvs. även på den del av inkomsten som överstiger förmånstaket, och är därför att betrakta som skatt. Vidare finns golv i flera försäkringar, dvs. en garanterad ersättningsnivå oavsett om den underliggande inkomsten når upp till detta golv. Avgiften upp till denna garantinivå är på motsvarande vis att betrakta som skatt eftersom den i denna del saknar koppling till förmånen. Ytterligare exempel på inslag som försvagar försäkringsmässigheten i regelverken är i korthet att viss avgift även tas ut på utbetald förmån för t.ex. sjukpenning eller arbetslöshetsersättning och att den avgiften till en del avses finansiera tilläggspension, vilken är en förmån under avveckling. Även denna andel blir i praktiken att betrakta som skatt.

Sammantaget kan konstateras att försäkringsmässigheten i våra socialförsäkringssystem är svag. Som framgår i det följande förstärks detta av att arbetsgivaravgiften till betydande del består av den allmänna löneavgiften som helt saknar koppling till socialförsäkringen.

4 Delkomponenten allmän löneavgift

Bland delkomponenterna i arbetsgivaravgiften har den allmänna löneavgiften en särställning. Denna delkomponent saknar helt koppling till socialförsäkringarna. Lagtekniskt ingår inte heller den allmänna löneavgiften bland socialavgifterna. I allt väsentligt behandlas den dock i praktiken på samma sätt som arbetsgivaravgiftens övriga delkomponenter.

Delkomponenten allmän löneavgift introducerades för första gången 1982 med motiveringen att den skulle medverka till att finansiera en av den tidens skattereformer. Denna delkomponent uppgick då till två procentenheter. Den hölls på ungefär samma nivå fram till början av 1990-talet då den avvecklades. Redan 1995 återkom delkomponenten i arbetsgivaravgiften, denna gång med motivet att medverka i finansieringen av EU-avgiften. Avgiftsnivån sattes då till nästan 61/2 procentenheter, dvs. väsentligt högre än vad den varit under 1980-talet. Ett stort antal justeringar har sedan följt; totalt har nivån förändrats vid tretton tillfällen under en period av sexton årsskiften.

Finansdepartementet anger i sina beräkningskonventioner1 att den allmänna löneavgiften fungerar som ett ”dragspel” och justeras för att hålla det totala arbetsgivaravgiftsuttaget oförändrat vid förändringar i socialavgifterna. Dragspelsformuleringen har ordagrant repeterats i varje års upplaga av beräkningskonventionerna sedan (åtminstone) tidigt 2000-tal. Tydligare kan det knappast sägas. Benämningen allmän löneavgift är således vilseledande eller rent av felaktig. Ett namnbyte till allmän löneskatt vore ett enkelt sätt att få mer av klarspråk.

Årets budgetproposition utgör inget undantag från den allmänna löneavgiftens mer eller mindre regelbundet återkommande justeringstradition. Följaktligen sker till årsskiftet 2011 en höjning av avgiften från dagens 6,03 till 9,23 procentenheter av de totala (oförändrade) 31,42 procent som hela arbetsgivaravgiften uppgår till. Delkomponenten allmän löneavgift kommer därmed fr.o.m. nästa år att utgöra en dryg fjärdedel (29 %) av hela arbetsgivaravgiften. Om hela arbetsgivaravgiften för enkelhets skull beloppsmässigt avrundas till 400 miljarder kr, motsvarar skattedelen beräknad på detta sätt till ca 115 miljarder kr. Det är en hittills oöverträffad nivå, såväl i absoluta tal som relativt hela arbetsgivaravgiften.

5 Taken i olika socialförsäkringssystem

Kvantifieringen av arbetsgivaravgiftens skattedel kan ytterligare utvecklas med avseende på den del av avgiften som utgår över förmånstaken. Från och med 1976 höjdes arbetsgivaravgiften genom att till stor del tas ut på hela lönen. Dessförinnan fanns mer omfattande takbegränsningar så att avgiften inte belastade inkomster som inte var underlag för socialförsäkringsförmåner. Som nämnts skiljer sig de olika förmånssystemen åt, exempelvis i så måtto att det förekommer olika taknivåer. Dock är 7,5 prisbasbelopp den vanligaste taknivån. I den politiska debatten har även förslag lagts fram om höjda taknivåer för bl.a. sjuk- och föräldraförsäkringen.

För att bestämma skattedelen över olika förmånstak krävs information om lönespridningen, dvs. hur de skattskyldigas löner fördelar sig i olika inkomstskikt. Kunskap krävs också bl.a. om de skattskyldigas ålder, för att kunna ta hänsyn till de nedsättningsregler som finns för unga respektive äldre. Med stöd av databaser och mikrosimuleringsmodellen FASIT (Fördelnings Analytiskt Statistiksystem för Inkomster och Transfereringar) från Statistiska Centralbyrån (SCB) kan detta kartläggas. Figur 2 nedan redovisar hur stor arbetsgivaravgiften är över några olika inkomstnivåer. Uppgifterna avser SCB:s prognoser för 2010 (den totala arbetsgivaravgiften beräknas enligt denna prognos till strax under ovan nämnda 400 miljarder kr).

Figur 2. Arbetsgivaravgift över olika inkomstnivåer.

Som framgår uppgår exempelvis arbetsgivaravgiften på alla inkomster över 7,5 prisbasbelopp till knappt 75 miljarder kr. På motsvarande vis beräknas arbetsgivaravgiften på inkomster över 20 prisbasbelopp till knappt 10 miljarder kr.2 Vidare utgör arbetsgivaravgiften på den del av inkomsterna som överstiger brytpunkten för statlig skatt (ca 385 000 kr) strax under 50 miljarder kr. En särskild beräkning där hänsyn tas till att taket i pensionssystemet ligger vid 8,07 inkomstbasbelopp, och där taket i övrigt sätts till 7,5 prisbasbelopp, visar att arbetsgivaravgiften häröver uppgår till knappa 65 miljarder kr.

En kombination av arbetsgivaravgiftens skattedel över förmånstaken med skattedelen härrörande från delkomponenten allmän löneavgift behöver ta hänsyn till att beräkningarna överlappar varandra. Av nämnda knappa 65 miljarder kr (från den kombinerade beräkningen för 7,5 pris- respektive 8,07 inkomstbasbelopp) är ca 19 miljarder hänförligt till delkomponenten allmän löneavgift. Återstoden på drygt 45 miljarder kr är således en tillkommande skatteandel. Sammantaget uppgår alltså arbetsgivaravgiftens skattedel baserat enbart på dessa båda omständigheter till dryga 160 miljarder kr, vilket motsvarar mer än 40 procent av hela arbetsgivaravgiften.

6 Fler och utförligare beräkningar av arbetsgivaravgiftens skatteandel

Som nämnts i avsnittet om försäkringsmässighet finns fler och mer detaljerade delar i regelverken, som innebär att skatteandelen växer ytterligare. Inte minst har reglerna om garantinivåer stor betydelse, eftersom löneunderlaget är som störst i botten av inkomstskalan.

Utförliga beräkningar av detta har tidigare redovisats av Försäkringskassan och även SACO har presenterat likande uträkningar.3 Detaljrikedomen i dessa kalkyler har varit stor med bl.a. uppdelningar av skatteandelen för varje enskild delkomponent i arbetsgivaravgiften samt för varje delförklaring (tak, golv etc.). På grund av omdispositioner bland delkomponenterna, justeringar av regelverken samt förändringar i löneunderlagens struktur kan inte dessa beräkningar exakt överföras till dagens förhållanden. En försiktig uppskattning är att en skatteandel på åtminstone 60 miljarder kr (15 procentenheter) tillkommer på grund av golvregler m.m., efter att hänsyn tagits till överlappning med vad som redovisats tidigare i denna artikel. Hela skattedelen i arbetsgivaravgiften beräknat på detta sätt är således åtminstone 220 miljarder kr, dvs. 55 procent av hela avgiften utgörs av skatt.

7 Den särskilda löneskatten

Den särskilda löneskatten uppgår till 24,26 procent och har varit oförändrad i sedan 1998. Fram till 2007 togs den särskilda löneskatten ut på löner till pensionärer över 70 år, men numera utgår den bara på passiv näringsverksamhet och på pensionskostnader. Kopplingen till övriga socialavgifter m.m. är i praktiken sedan länge svag. I samband med skattereformen 1990–91 beräknades avgiftens nivå schablonmässigt motsvara arbetsgivaravgiftens skattedel och kalkylerna landade då strax över 55 procent. Även om den särskilda löneskatten på flera vis är väsensskild från arbetsgivaravgiften, kan således konstateras att resultaten från dessa skattedelskalkyler ligger i samma härad som vad som redovisats hittills i denna artikel.

8 Marginell respektive genomsnittlig skatteandel

En distinktion kan göras mellan arbetsgivaravgiftens skatteandel på marginalen respektive i genomsnitt. För exempelvis en person med hög inkomst (över förmånstaken) är arbetsgivaravgiftens skattedel 100 procent för en inkomstökning på marginalen. Har man däremot inkomster mellan förmånsgolv och -tak, är den marginella skattedelen på inkomstökningar noll, eftersom hela avgiftsökningen där har en motsvarighet i ökad intjäning av förmån. Den genomsnittliga skatteandelen bestäms på basis av hela inkomsten och påverkas alltså i långsammare takt av inkomständringar. En persons genomsnittliga skattedel är vidare allt högre ju högre inkomsten är.

Ovanstående sammantagna kalkyler i denna artikel avser genomgående genomsnittliga skatteandelar. Den marginella skatteandelen är överlag högre, vilket bl.a. beräknats utförligt i nämnda undersökningar från Försäkringskassan och Saco. Avsaknaden av tak för arbetsgivaravgiften driver upp i synnerhet den marginella skatteandelen. Ju lägre förmånstaken är, desto högre blir den marginella skatteandelen.

9 Internationell utblick

Den svenska arbetsgivaravgiften är hög i internationell jämförelse. Regelverken i andra länder har dock inte sällan annan struktur än det svenska och jämförelser måste därför ske med stor försiktighet.

Det ligger utanför denna artikel att gå djupare in på detaljer om utländska förhållanden, men en kort översikt ger vid handen att för ett urval av dryga 30-talet länder i EU och andra relevanta länder kan arbetsavgiften i genomsnitt beräknas till strax över 20 procent. En högre avgift (35–40 %) än den svenska tillämpas i Italien, Frankrike och Belgien samt ett fåtal östeuropeiska länder.

I ungefär hälften av de jämförda länderna, t.ex. Italien, Frankrike, Tyskland, Spanien, Österrike, Nederländerna, USA och Kanada tillämpas olika typer av takregler. Frågan om arbetsgivaravgiftens skatteandel förefaller således vara relativt vanligt förekommande och den tycks i ungefär vart annat land ha haft konsekvenser för regelverkens utformning.

10 Något om bruttotermer, övervältring m.m.

Ovan nämnda beräkningar om en skattedel på totalt ca 220 miljarder kr är redovisade i bruttotermer, dvs. utan hänsyn tagen till att arbetsgivaravgiften är avdragsgill. Utan arbetsgivaravgift skulle, alldeles bortsett från omedelbara offentligfinansiella effekter, vinsterna i företagen öka och träffas av bolagsskatt. En statisk beräkning visar att bruttobeloppet 220 miljarder kr har en motsvarighet i en nettosiffra, dvs. efter avdragseffekt, på ca 160 miljarder kr. Vidare kan konstateras att närmare 30 procent av alla löner betalas av offentlig sektor, vilket också har betydelse för brutto-/nettorelationen. Även andra följdeffekter kan ytterligare öka skillnaden mellan brutto och netto, se vidare nedan. Observera att ett motsvarande brutto-/nettoförhållande gäller för hela arbetsgivaravgiften. Den relativa skatteandelen är således densamma oavsett om jämförelsen görs i brutto- eller nettotermer.

En något annorlunda beskrivning av ovanstående kan utgå från en överslagskalkyl som visar att varje procentenhet av arbetsgivaravgiften motsvarar närmare 13 miljarder kr i bruttotermer (= 400/31,42). Som nämnts och som närmare framgår i det följande är nettoeffekten väsentligt mindre. Enligt Finansdepartementets statiska beräkningar motsvarar en procentenhet av arbetsgivaravgiften snarare ca 7 miljarder kr.

En utförligare analys av effekten av en förändring av arbetsgivaravgiften behöver hantera frågan om hur detta påverkar ekonomin i övrigt. Vedertagen ekonomisk teori talar om övervältring, dvs. hur samspelet ser ut mellan löner (exkl. arbetsgivaravgift) och total arbetskraftskostnad (inkl. arbetsgivaravgift). En förändring av arbetsgivaravgiften påverkar direkt arbetskraftskostnaden och hamnar inledningsvis fullt ut hos arbetsgivaren. Vid exempelvis en sänkning kan detta leda till en kombination av ökad vinst, sänkta priser och fler anställda. På sikt kan övervältring ske i större eller mindre omfattning. I exemplet med sänkt arbetsgivaravgift innebär det höjda löner; i extremfallet med fullständig övervältring har arbetsgivaren fått ”skicka vidare” hela arbetsgivaravgiftssänkningen till löntagarna i form av högre löner. Att beräkna övervältringens omfattning i praktiken är komplicerat.

Problemkomplexet om övervältring förutsätter i princip en ekonomisk jämviktsmodell med förmåga att fånga ändrade beteenden, lönebildningens mekanismer, flöden mellan sektorer (inkl. utlandet) m.m. Vidare behöver även skatters incidens, dvs. vem som i slutänden får betala skatten, analyseras. Särskilt intressant är att beakta effekter för svenska företags konkurrenskraft.

Finansdepartementets beräkningskonventioner anger att övervältringen sker till 50 procent inom ett år och fullständigt efter 5 år. Detta får till betydande del ses som en rent mekanisk beräkningsförutsättning och enligt konventionerna finns få empiriska studier av övervältringens tidsprofil. Även om tidsprofilen är svårbestämd återstår frågan om övervältringens omfattning. Likt andra komplexa frågor har fullständig konsensus inte kunnat uppnås bland akademiker. Det kan konstateras att flera modernare internationella studier pekar på relativt kraftiga effekter av sänkta skattekilar på arbete, dvs. övervältringen är begränsad och nettoeffekten av sänkt arbetsgivaravgift är betydligt mindre för de offentliga finanserna än bruttoeffekten.4

11 Ytterligare aspekter och avslutande reflektioner

Från statsmakternas sida uttalas ofta vikten av att upprätthålla arbetsgivaravgiftens försäkringsmässighet. Flera aktuella exempel finns från förarbeten och propositioner i samband med de olika nedsättningssystem som på senare tid införts för bl.a. ungdomar och äldre. Även om nedsättningarna i sig haft en motverkande effekt, dvs. minskat försäkringsmässigheten, får de tydliga markeringar som formulerats anses stärka lagstiftarens ambition att upprätthålla försäkringsmässigheten.

Den omfattande reformen av pensionssystemet som sjösattes i slutet av 1990-talet hade försäkringsmässighet som en viktig princip och utgör en god förebild i detta avseende. Reformen har hittills försvarat sin ställning i detta avseende bl.a. i så måtto att nya nedsättningsregler enligt ovan till stor del anpassats för att hålla pensionssystemet intakt.

De omläggningar bland arbetsgivaravgiftens delkomponenter, som föreslagits till kommande årsskifte, sker också med syfte att upprätthålla försäkringsmässigheten. Regeringen skriver i årets budgetproposition att avgifter bör tas ut med en avgiftssats som motsvarar de förväntade utgifterna. Den förhållandevis kraftiga höjningen av delkomponenten allmän löneavgift motiveras explicit med ambitionen att upprätthålla oförändrat totalt avgiftsuttag.

Vidare har regeringen i början av detta år tillsatt en omfattande parlamentarisk utredning med uppgift att se över de allmänna försäkringarna vid sjukdom och arbetslöshet.5 Direktiven framhåller bl.a. behovet av att öka försäkringsmässigheten.

De ovan nämnda exemplen är alla uttryck för ambitionen att upprätthålla försäkringsmässigheten och de talar för att benämningen ”avgift” har en giltighet, om än inte för den allmänna löneavgiften. I denna artikel har dock redovisats en rad omständigheter i den praktiska tillämpningen samt framför allt tydliga beräkningsresultat, som pekar på att skattedelen dominerar och att alltså benämningen ”skatt” är mest relevant.

Vid sidan av beräkningsresultaten över försäkringsmässighet och brist därpå, finns ytterligare argument som kan anses tala för att arbetsgivaravgiften i praktiken utgör en skatt. Principiellt kan ifrågasättas om det är rimligt att använda begreppet avgift för en obligatorisk pålaga, lika för alla, som uppbärs tillsammans med övriga skatter och som hanteras inom samma administrativa system och av samma myndighet som övriga skatter. Frågan kan också ställas utifrån en annan utgångspunkt med försäkringssystem som (i motsats till dagens system) skulle kunna ha större inslag av frivillighet och konkurrens samt där likartade försäkringsbara risker skulle kunna renodlas. En sådan alternativ utgångspunkt skulle påverka analysen av begreppet försäkringsmässighet och därmed också få betydelse för valet mellan benämningarna skatt och avgift.

För- och nackdelar med helt andra försäkringslösningar än dagens system har förstås många och starkt politiskt färgade aspekter, som ligger utanför denna artikel att reda ut. Givet strukturerna för dagens regelverk kan dock konstateras att det för närvarande är skattedelen i arbetsgivaravgiften som dominerar. En ökad kunskap om detta förhållande kanske kan bli ett första steg på väg mot en livligare diskussion om benämningen, men även innehållet och omfattningen för det vi ännu en tid får finna oss i att kalla arbetsgivaravgift.

Redan de gamla grekerna formulerade uttrycket att man ska kalla en spade för en spade. Benämningsfrågans betydelse ska inte överdrivas, men den är otvivelaktigt viktig. Den enskilde medborgaren har med dagens system svårt att få en uppfattning om vad som är skatt respektive avgift. Därför vore det välkommet en tydligare redovisning av vad som är avgift respektive skatt. Det skulle förbättra förutsättningarna för att relatera arbetskraftskostnad och löneutrymme. Vidare skulle det ge enskilda inkomsttagare ökade möjligheter att värdera nyttan av förmånerna i förhållande till kostnaderna. Det skulle också skapa en bättre utgångspunkt för att på samhällsnivå beakta den fulla samhällsekonomiska kostnaden av förändringar i skatte- och avgiftssystemen.

Johan Fall är verksam vid skatteavdelningen på Svenskt Näringsliv.