Förhandsbesked indirekt skatt första halvåret 2010

Ett kommundelägt aktiebolag hade ingått avtal med kommunerna om att mot ersättning handha allmänna näringslivsfrågor i kommunerna. Omsättning av tjänst ansågs föreligga.

Ett bolag som ägdes av ett par kommuner och ett antal näringslivsorganisationer och enskilda företag i regionen, hade ingått ett uppdragsavtal med kommunerna. Bolaget skulle aktivt biträda och skapa gynnsamma förutsättningar för det befintliga näringslivet inom kommunerna samt bearbeta företag och organisationer att etablera sig eller utvidga sin verksamhet där. Kommunerna skulle gemensamt finansiera kostnaderna för viss basverksamhet i bolaget (lokalhyra, personal, kontor, administration, påverkansarbete m.m.). Ersättningen till bolaget skulle fastställas årligen i samband med kommunernas budgetbeslut.

Bolaget ville veta om dess verksamhet utgjorde omsättning av tjänst enligt 2 kap. 1 § tredje stycket 1 ML.

Skatterättsnämnden (S, O, H, On, P, R, W) besvarade frågan jakande och hänvisade bl.a. till EU-domstolens praxis. Enligt denna anses en tjänst utförd mot ersättning endast om det finns ett rättsförhållande mellan den som tillhandahåller tjänsten och mottagaren. Rättsförhållandet ska innebära ett ömsesidigt utväxlande av prestationer så att den ersättning som den som tillhandahåller tjänsten erhåller utgörs av det faktiska motvärdet av den tillhandahållna tjänsten (se t.ex. p. 14 i domen C-16/93 R. J. Tolsma). Av EU-domstolens praxis följer vidare att det för att skattskyldighet ska uppstå måste finnas en direkt koppling mellan den tjänst som tillhandahålls och det motvärde som erhålls (p.12 i domen C-154/80 Coöperatieve Aardappelenbewaarplaats GA). Nämnden konstaterade att ett rättsförhållande uppkommit mellan parterna genom det aktuella uppdragsavtalet. För att bolaget på olika sätt för kommunernas räkning skulle utföra ett arbete skulle kommunerna enligt avtalet betala en ersättning till bolaget. Bolaget utförde under dessa förhållanden tjänster mot ersättning. En omsättning av tjänst förelåg därmed.

Fhb 2010-01-20 (dnr 18-09/I). Ej överklagat. Sekreterare, tillika föredragande NvO.

Samordning av administrativa tjänster mellan ideella föreningar har inte ansetts konstituera ett enkelt bolag utan ansetts utgöra tillhandahållande av tjänster.

Några ideella föreningar, vilka alla bedrev verksamhet som inte medförde skattskyldighet till mervärdesskatt avsåg att ingå avtal om administrativ samordning bedriven i form av enkelt bolag. Det enkla bolaget skulle till självkostnadspris erbjuda bolagsmännen hjälp med olika administrativa tjänster såsom bokföring, fakturabetalningar, skattedeklarationer och löneutbetalningar. Verksamheten skulle finansieras genom årliga insatser från bolagsmännen och ägarfördelningen göras med varje bolagsmans kostnad som fördelningsgrund. Arbetet bedömdes kunna utföras av ca en årsarbetskraft vilken fanns hos en av föreningarna (Föreningen).

Föreningen ville veta om förfarandet kunde anses innebära att det förelåg ett enkelt bolag i mervärdesskattehänseende.

Skatterättsnämnden (S, O, H, On, P, R, W) fann att frågan skulle besvaras nekande. För att ett avtal mervärdesskatterättsligt skulle behandlas som ett avtal om enkelt bolag krävdes enligt nämnden att parterna kommit överens om att bedriva viss verksamhet gemensamt och att vinsten av verksamheten skulle fördelas mellan parterna på sätt de kommit överens om. I det nu aktuella avtalet skulle Föreningen utgöra den part som skulle utföra de aktuella arbetsuppgifterna mot en ersättning vars storlek var beroende av omfattningen av det arbete som Föreningen utförde. Avtalet kunde enligt nämnden inte anses innebära att föreningarna bedrev en särskild ekonomisk verksamhet gemensamt (RÅ 2009 not. 172 och RÅ 2001 ref. 34/I).

Eftersom tjänster av det slag som Föreningen skulle tillhandahålla också tillhandahölls på den öppna marknaden omfattades de inte heller av bestämmelsen i 3 kap. 23 a § ML (avseende undantag från skatteplikt för omsättning av tjänster som tillhandahålls inom grupper av fysiska eller juridiska personer som inte i övrigt bedriver verksamhet som medför skattskyldighet).

Den omständigheten att tjänsterna skulle tillhandahållas till självkostnadspris medförde inte att verksamheten inte kunde anses utgöra yrkesmässig verksamhet enligt 4 kap. 1 § ML (RÅ 1996 not. 168).

Mot den bakgrunden fick Föreningen anses tillhandahålla övriga ideella föreningar tjänster mot ersättning.

Fhb 2010-01-27 (dnr 5-09/I). Ej överklagat. Sekreterare NvO. Föredragande MK.

Den omständigheten att uthyrda lokaler skulle användas i en skattepliktig hotellrörelse har inte ansetts innebära att även uthyrningen av lokalerna skulle anses ha samma karaktär.

X AB hyrde ut lokaler till Y AB som bedrev verksamhet i form av rumsuthyrning. Y AB var registrerad som skattskyldigt till mervärdesskatt för hotell- och vandrarhemsverksamhet.

X AB ville veta om även upplåtelsen till Y AB skulle anses utgöra sådan rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet som är skattepliktig enligt 3 kap. 3 § första stycket 4 ML.

Skatterättsnämnden (S, E, H, On, P, R, W) konstaterade att X AB hyrde ut de aktuella lokalerna till Y AB enligt ett kontrakt som inte var tidsbegränsat utan löpte tills vidare. Av EU-domstolens praxis (t.ex. mål C-284/03 Temco Europe SA, p. 20) framgår att hyrestidens längd har betydelse för att särskilja fastighetsuthyrning, som i regel utgör en förhållandevis passiv verksamhet som har samband med att viss tid förflyter och inte skapar något betydande mervärde, från andra aktiviteter som antingen är av industriellt eller kommersiellt slag. Till sistnämnda aktiviteter hör bl.a. undantagen för tillhandahållande av logi inom hotellbranschen eller branscher med liknande funktion.

Såväl naturen hos X AB:s tillhandahållande som ändamålet med detta var enligt nämndens mening inte att under en kortare tidsrymd tillhandahålla Y AB logi utan att långsiktigt och mer passivt ställa de aktuella lokalerna till Y AB:s förfogande för att sistnämnda bolag skulle kunna bedriva sin verksamhet. X AB:s upplåtelse skulle därför inte anses som skattepliktig rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet.

Fhb 2010-06-16 (dnr 44-09/I). Ej överklagat. Sekreterare, tillika föredragande NvO.

En bostadsrättsförening har ansetts skattskyldig till mervärdesskatt för upplåtelse av parkeringsplatser till en annan bostadsrättsförening på angränsande fastighet.

Enligt ett servitutsavtal mellan bostadsrättsföreningarna X och Y skulle X upplåta parkeringsplatser belägna på mark som X innehade med tomträtt till Y som hade tomträtten till en angränsande fastighet. X skulle ansvara för driften och underhållet av platserna och få ersättning av Y beräknad utifrån den andel av tomträttsavgälden som belöpte på de upplåtna platserna med tillägg för ett belopp betecknat bilplatshyra. Intäkterna av uthyrningen skulle inte överstiga de kostnader som X hade enligt servitutsavtalet. X ville veta om upplåtelsen av parkeringsplatserna till Y medförde skattskyldighet till mervärdesskatt.

Skatterättsnämnden (S, O, On, P, R, Rm, W) fann att den omfrågade upplåtelsen skulle anses som skattepliktig parkeringsverksamhet enligt 3 kap. 3 § första stycket 5 ML. Nämnden konstaterade att X:s upplåtelse av parkeringsplatser inte var underordnad någon annan upplåtelse till Y och därför skulle bedömas självständigt. Det förhållandet att verksamheten inte gav intäkter som översteg X:s kostnader hindrade inte att X skulle anses bedriva ekonomisk verksamhet (RÅ 1996 not. 168). Upplåtelsen gjordes till utomstående (dvs. till andra än dem som nyttjade fastigheten för bostads- eller affärsändamål) och kunde därmed inte anses undantagen från skatteplikt (RÅ 2003 ref. 80 och RÅ 2006 not. 53). Nämnden fann inte skäl att göra en annan bedömning när det som i X:s fall var fråga om en avtalsenlig förpliktelse gentemot kommunen att genom servitutsavtal upplåta ett antal parkeringsplatser till annan, jfr artikel 25 c i direktiv 2006/112/EG (mervärdesskattedirektivet) enligt vilken även tjänster som utförs på anmodan av en offentlig myndighet utgör ett tillhandahållande av tjänster i direktivets mening.

Fhb 2010-05-19 (dnr 25-09/I). Ej överklagat. Sekreterare NvO. Föredragande MP.

4.3.1 Handledning rörande vård i enskilda omsorgsärenden som en legitimerad psykoterapeut tillhandahåller omsorgstagarens behandlingsteam har ansetts som social omsorg i ML:s mening.

Y AB bedrev s.k. enskild verksamhet enligt socialtjänstlagen (2001:453), SoL, i form av hem för vård eller boende (HVB). Y AB behandlade ungdomar med problem på uppdrag av kommuner och landsting. X var legitimerad psykoterapeut som handledde personalen vid Y AB i de enskilda omsorgsärendena. X deltog i planering, genomförande och utvärdering av behandlingen. X hjälpte behandlingsteamen i valet av behandlingsmetod, såg till att den metod som valdes var tillförlitlig och träffade teamen regelbundet för handledning i det enskilda ärendet. Teamen fick därigenom konkreta förslag och alternativ till hur behandlingen borde genomföras för att vara effektiv. I vissa fall förekom det att även den unge och/eller dennes föräldrar var med vid samtalet.

X ville veta om handledningstjänsterna omfattades av undantaget från skatteplikt enligt 3 kap. 4 och 7 §§ ML.

Skatterättsnämndens majoritet (S, O, On, P, R, W) fann att frågan skulle besvaras jakande. Nämnden hänvisade till motsvarande bestämmelse i artikel 132.1 h i mervärdesskattedirektivet om undantag för tillhandahållanden av tjänster med nära anknytning till skydd av barn och ungdomar och till de riktlinjer för prövningen som EU-domstolen uttalat i mål nr C-415/04 Stichting Kinderopvang Enschede och i mål nr C-434/05 Horizon College.

Till en början hade det inte framkommit annat än att de tjänster som Y AB omsatte och till vilka X:s tjänster var kopplade utgjorde social omsorg i den mening som avsågs i 3 kap. 7 § ML.

Vidare kunde förutsättas att Y AB var ett erkänt organ av social karaktär med hänsyn till de offentligrättsliga inslag som fanns i verksamheten och i enlighet med bedömningsgrunderna i domen mål C-141/00 Kügler, pp. 54-57. I fråga om X kunde följande konstateras. X tillhandahöll Y AB tjänsterna i egenskap av legitimerad psykoterapeut. Ansökan om legitimation prövades enligt lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område av Socialstyrelsen och X:s verksamhet stod under Socialstyrelsens tillsyn. Disciplinansvar kunde utkrävas och möjlighet fanns att återkalla legitimationen. Vidare föregicks den behandling till vilken X:s handledning var kopplad av en individuell behovsprövning från kommunens sida. Ersättningen som Y AB betalade X utgick visserligen inte av offentliga medel men indirekt var handledningen offentligfinansierad genom att Y AB:s uppdragsgivare var kommun och landsting (Ds 2009:58 s. 100). Nämnden fann mot den bakgrunden att även X skulle anses som ett erkänt organ av social karaktär när han tillhandahöll de aktuella handledningstjänsterna (RÅ 2003 ref. 21).

Nästa steg i bedömningen var att avgöra om de tjänster som X tillhandahöll utgjorde social omsorg. Nämnden konstaterade i enlighet med EU-domstolen att oberoende av vilken tolkning som gavs uttrycket ”nära anknytning till” i artikel 132.1 h förutsattes det i artikel 134 i direktivet att tjänster som inte är absolut nödvändiga för de undantagna verksamheterna inte får undantas från skatteplikt. Nämnden pekade i det sammanhanget på att det fanns ett krav från den offentliga uppdragsgivarens sida att personalen som ansvarade för behandlingen av den unge fick en regelbunden och behovsstyrd handledning i enskilda ärenden. Vidare hade den som förestod HVB-verksamhet ett ansvar för att personalens behov av handledning tillgodosågs (2 kap. 1 § i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om hem för vård eller boende; SOSFS 2003:20). Mot den bakgrunden fick enligt nämndens mening den handledning som X tillhandahöll anses vara av sådant slag att kvaliteten på behandlingen i det enskilda fallet inte kunde säkerställas utan denna tjänst. Handledningen utgjorde således ett medel för att den unge på bästa sätt skulle kunna tillgodogöra sig den tjänst avseende social omsorg som Y AB tillhandahöll i det enskilda omsorgsärendet (Horizon College, pp. 30 och 39). Att tjänsterna tillhandahölls den unge direkt var inte en förutsättning för att denne på bästa sätt skulle kunna tillgodogöra sig den sociala omsorg som Y AB bedrev. Inte heller påverkades bedömningen av att X:s tillhandahållanden gjordes i en verksamhet som var fristående i förhållande till Y AB:s verksamhet (Horizon College, pp. 31 och 32). Med hänsyn till det anförda ansåg nämnden att X:s tillhandahållanden hade en sådan nära anknytning till socialt arbete som avses i direktivet. Vidare hade det inte framkommit något som tydde på att X:s grundläggande syfte med att tillhandahålla handledningstjänsterna skulle vara att skaffa sig ytterligare intäkter i direkt konkurrens med skattskyldiga aktörer som tillhandahöll tjänster av samma slag (artikel 134 b). Sammantaget var därför handledningen som X tillhandahöll Y AB sådan social omsorg enligt ML som vid en EU-konform tolkning skulle omfattas av undantag från mervärdesskatt.

E var skiljaktig och anförde följande.

– ––

Det frågeställningen gäller är om undantaget kan utsträckas till att även avse tjänster som tillhandahålls ledet före det led i vilket själva omsorgen ges. Det är således inte fråga om en underentreprenörssituation där hela eller en del av den egentliga prestationen gentemot omsorgstagaren utförs av underentreprenören, utan här riktas prestationen i stället mot den som svarar för omsorgen.

– ––

Den behandling som utförs vid behandlingshemmet i detta ärende torde närmast hänföras till ”annan social omsorg” [i 3 kap. 7 § ML]. Detta begrepp är inte närmare preciserat i ML. Mervärdesskattedirektivets krav på nationella myndigheters erkännande av organ av social karaktär har ingen formell motsvarighet i ML. När det gäller ”annan social omsorg” har krav på individuell behovsprövning och det allmännas medfinansiering indirekt ansetts motsvara ett erkännande från det allmännas sida.

– ––

Majoriteten hänvisar till en prövning i fyra steg. Som begreppet social omsorg hittills har tolkats menar jag att den i ärendet aktuella handledningen till ett behandlingsteam inte håller för en prövning enligt det tredje steget.

– ––

Det har visserligen framgått av förutsättningarna i ärendet att det sker en individuell behovsprövning av omsorgstagare och deras familjer, men avtalet om handledning är träffat mellan behandlingshemmet och handledaren med innebörd att handledning ska ges till behandlingsteamet. Handledningen sker för att behandlingsteamet i sin tur ska uppnå goda behandlingsresultat. Det är således fråga om konsultation som är riktad mot en yrkesgrupp i dess yrkesutövning. Enligt min mening tillhandahålls därför tjänsten social omsorg först i nästa led. Dessa omständigheter medför att handledningen inte uppfyller kraven för att utgöra social omsorg.

– ––

Fhb 2010-06-09 (dnr 7-09/I). Överklagat av Skatteverket. Sekreterare NvO. Föredragande MP.

4.3.2 Administrativa tjänster, som tillhandahålls ett företag som i sin tur tillhandahåller personliga assistenter, har inte ansetts omfattade av undantaget från skatteplikt för social omsorg.

Y var en ideell förening vars medlemmar var personer som beviljats stöd enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade och ersättning enligt lagen (1993:389) om assistansersättning. Genom fullmakt överlät medlemmen den beviljade ersättningen till Y mot att föreningen administrerade och tillhandahöll personlig assistans till medlemmen. Den personal som krävdes för verksamheten, dvs. personliga assistenter och administrativ personal, var anställda i Y.

Y avsåg att omorganisera verksamheten. De personliga assistenterna och den administrativa personalen skulle flyttas till ett vilande aktiebolag, (Bolaget). Vidare skulle Bolaget tillhandahålla en extern part som endast hade personliga assistenter anställda, administrativa tjänster såsom lönehantering, redovisning, personaladministration, utbildningstjänster, m.m. Den externa parten skulle bestrida sina kostnader för Bolagets tillhandahållanden med den assistansersättning som den uppbar från den ersättningsberättigade. Bolaget ville veta om de tjänster som det skulle komma att tillhandahålla den externa parten var sådana att de skulle komma att omfattas av undantaget för social omsorg enligt 3 kap. 4 och 7 §§ ML.

Skatterättsnämnden (S, O, On, H, P, R, W) fann att frågan skulle besvaras nekande. Nämnden konstaterade till en början att de tjänster som skulle bedömas i huvudsak var av administrativ karaktär. En grundläggande skillnad mellan omständigheterna i detta fall och i fallet RÅ 2009 ref. 95 var att i sistnämnda fall tillhandahöll sökandebolaget ersättningsberättigade som själva var arbetsgivare för sin personliga assistent administrativa tjänster. I förevarande fall skulle Bolaget inte tillhandahålla ersättningsberättigade administrativa tjänster utan tjänsterna efterfrågades av och tillhandahölls den externa parten hos vilken personliga assistenter var anställda. Tillhandahållandet hade således inte till syfte att underlätta för den ersättningsberättigade i dennes roll som arbetsgivare utan fick i stället anses ha till ändamål att möjliggöra för den externa parten att bedriva sin verksamhet, bestående i att tillhandahålla personliga assistenter. Med detta synsätt utgjorde de aktuella tjänsterna endast kostnadskomponenter i den externa partens verksamhet. Tjänsterna fick vidare anses vara av sådant slag att de även kunde tillhandahållas den externa parten av kommersiella aktörer vilka skulle vara skyldiga att betala mervärdesskatt. Vid sådant förhållande kunde tjänsterna inte anses ha en sådan anknytning till socialt arbete som avses i artikel 132 1.g och artikel 134 i mervärdesskattedirektivet. Tjänsterna rymdes inte heller inom begreppet ”stöd och service till vissa funktionshindrade” i 3 kap. 7 § ML eller kunde anses tillhandahållna som ett led i social omsorg (RÅ 1997 not. 71). Den omständigheten att kostnaderna för de administrativa tjänsterna bestreds med assistansersättning medförde inte att tjänsternas mervärdesskatterättsliga karaktär skulle bedömas annorlunda.

Fhb 2010-06-07 (dnr 38-09/I). Ej överklagat. Sekreterare NvO. Föredragande FO.

4.4.1 Tjänster som en utländsk investmentbank skulle tillhandahålla ett företag i samband med att företaget skulle avyttra ett större aktieinnehav har ansetts som från skatteplikt undantagen omsättning av förmedlingstjänster.

X AB bedrev verksamhet som bestod i att förvärva, utveckla och avyttra portföljbolag. Vinster vid försäljningar och kassaflöden från investeringar återinvesterades i nya företag eller delades ut till X AB:s aktieägare. X AB utövade sin ägarroll i portföljbolagen genom aktivt styrelsearbete i syfte att skydda och utveckla sina investeringar och skapa högsta möjliga avkastning. X AB bedrev styrelsearbetet utan ersättning och i huvudsak för egen räkning. Vid avyttring av aktieinnehavet i ett portföljbolag tog X AB hjälp av en utländsk investmentbank som inledde avyttringsfasen med att finna tänkbara köpare. När köpare visat intresse för ett förvärv lät investmentbanken ett mindre antal potentiella köpare närmare studera bolaget. Efter denna process inhämtade investmentbanken ett antal slutbud varefter en köpare utsågs.

Vid sidan av sin huvudsakliga verksamhet bedrev X AB i mindre omfattning skattepliktig verksamhet.

X AB ville veta om det var skattskyldigt på grund av reglerna om omvänd skattskyldighet vid förvärv av de tjänster som investmentbanken tillhandahöll.

För att den som förvärvar tjänster från en utländsk företagare ska bli skattskyldig för den utländske företagares omsättning (s.k. omvänd skattskyldighet) krävs enligt 1 kap. 2 § första stycket 2 ML att den är skattepliktig, att den avser tjänster som omfattas av 5 kap. 5 § ML eller före den 1 januari 2010 avser tjänster som omfattades av dåvarande 5 kap. 7 § ML samt att förvärvaren är en näringsidkare.

Skatterättsnämnden (S, O, E, On, P, R, W) fann inledningsvis att X AB omfattades av begreppet näringsidkare (beskattningsbar person enligt mervärdeskattedirektivet) såväl genom sin mervärdesskattepliktiga sidoverksamhet (EU-domstolens dom i mål C-291/07 Kollektivavtalsstiftelsen TRR Trygghetsrådet) som genom sin huvudsakliga verksamhet. Huvudverksamheten hade som affärsidé att vinna intäkter genom förvärv och utvecklande av portföljbolag på sådant sätt att högsta möjliga avkastning erhölls på investerat kapital samtidigt som vinst uppkom vid försäljning av aktierna i bolagen. Verksamheten utövades affärsmässigt och i kommersiellt syfte. Verksamheten var därför att hänföra till ett utnyttjande av tillgångar i syfte att fortlöpande vinna intäkter därav dvs. en ekonomisk verksamhet i den mening som avses i artikel 9.1 i mervärdesskattedirektivet (EU-domstolen i mål C-8/03 Banque Bruxelles Lambert SA (BBL). De aktieförsäljningar som X AB företog inom ramen för sin affärsverksamhet föll därmed inom tillämpningsområdet för mervärdesskatten.

Vad investeringsbanken tillhandahöll X AB skulle vidare i mervärdesskattehänseende anses utgöra en enda tjänst (mål C-349/96 Card Protection Plan Ltd, m.fl.) vilken skulle anses omsatt i Sverige enligt 5 kap. 5 § ML och enligt 5 kap. 7 § ML i paragrafens lydelse före den 1 januari 2010.

Frågan var härefter om banken kunde anses tillhandahålla X AB en från skatteplikt undantagen tjänst avseende förmedling av aktier. Nämnden ansåg att de tjänster som investmentbanken tillhandahöll till stora delar var av samma karaktär som de corporate finance-tjänster som bedömdes i RÅ 2001 not. 23 vilka i likhet med vad som gällde i detta ärende avsåg avyttringar av stor omfattning. X AB hade självt kompetens att avgöra om och när en försäljningsprocess skulle inledas. Den investmentbank som fick uppdraget skulle ha dokumenterad erfarenhet av att hantera komplicerade försäljningsprocesser och framför allt ha ett väl underbyggt kontaktnät för att finna en köpare till det bolag som skulle avyttras. Med hänsyn till den kompetens som X AB självt fick antas inneha kunde enligt nämndens bedömning de tjänster som bolaget efterfrågade och investmentbanken tillhandahöll inte i första hand anses vara av främst rådgivande karaktär utan det huvudsakliga syftet måste antas vara att X AB efterfrågade bistånd av banken med att finna en köpare samt hjälp med försäljningsprocessen. Med detta synsätt fick, i enlighet med vad EU-domstolen uttalat i domen CSC och i målet C-453/05 Volker Ludwig, såväl tjänstens natur som ändamålet med denna anses vara att investmentbanken skulle tillhandahålla X AB en förmedlingstjänst rörande värdepapper. Omsättningen av denna tjänst var undantagen från skatteplikt. Omvänd skattskyldighet för X AB i enlighet med bestämmelserna i 1 kap. 2 § första stycket 2 ML aktualiserades därmed inte.

Fhb 2010-05-03 (dnr 22-09/I). Överklagat av Skatteverket. Sekreterare, tillika föredragande NvO.

4.4.2 Fastighetsmäklarbolags förmedling av fastighetsbolag har inte ansetts som från skatteplikt undantagen förmedling av aktier.

X AB var ett fastighetsmäklarföretag som förmedlade fastighetsbolag. Efter att nya inkomstskatteregler införts år 2003 hade allt fler kommersiella fastigheter bolagiserats vilket inneburit att X AB:s uppdrag hade kommit att bestå i att sälja aktierna i fastighetsbolaget i stället för fastigheterna. X AB fick en mängd fakta om den aktuella fastigheten vilka strukturerades enligt ett bestämt formulär för att sedan läggas ut på Internet. X AB:s uppgift var att sammanföra köpare och säljare. Normalt var det sedan köpare och säljare som efter besiktningen av fastigheten diskuterade priset. Såsom marknaden hade utvecklats tillhandahöll X AB i princip inte några konsulttjänster i form av förhandlingar. X AB ville veta om förmedlingsuppdragen avseende fastighetsaktier omfattades av undantaget från skatteplikt i 3 kap. 9 § ML.

Skatteverket ansåg att frågan skulle besvaras nekande.

Skatterättsnämnden (S, E, H, On, P, R, W) konstaterade inledningsvis att X AB:s tillhandahållanden skulle anses utgöra en enda tjänst i mervärdesskattehänseende (C-349/96 Card Protection Plan Ltd, mfl.). Enligt 3 kap. 9 § ML och EU-domstolens tolkning av motsvarande direktivbestämmelse (artikel 135.1.f i direktiv 2006/112/EG) skulle de tjänster som omfattades av undantaget ha karaktär av finansiella tjänster (RÅ 2006 not. 188). Den tjänst som X AB tillhandahöll i samband med att ett fastighetsbolag avyttrades hade i allt väsentligt haft samma innehåll om avyttringen istället hade avsett en icke bolagiserad fastighet. Den tillhandahållna tjänsten hade därför enligt nämndens mening en annan karaktär än en finansiell tjänst i form av förmedling av aktier. Tjänsten omfattades därför inte av undantaget.

Fhb 2010-06-02 (dnr 43-09/I). Överklagat av Skatteverket. Sekreterare, tillika föredragande NvO.

Omsättning av s.k. bullionmynt i silver har inte ansetts undantagen från skatteplikt.

X AB avsåg att omsätta s.k. bullionmynt i silver. Mynten var lagligt betalningsmedel i det land de tillverkades och präglade med viss valör. Mynten såldes i av präglaren förseglade mynttuber om 25 mynt och i förseglade myntboxar om 500 mynt. Försäljningspriset på mynten fastställdes till det högsta av den nominella valören eller silvervärdet plus präglingskostnaden, omkostnader och försäljningsmarginal. Mynten skulle saluföras och marknadsföras till aktörer som önskade investera i silver och uppgavs ha lågt numismatiskt värde. X AB ville veta om omsättningen av mynten var undantagen från skatteplikt.

Skatterättsnämnden (S, O, On, H, P, R, W) noterade inledningsvis att det för silvermynt saknades motsvarande särskilda ordning som gäller för investeringsguld, bl.a. guldmynt som omsätts i investeringssyfte (1 kap. 18 § och 3 kap.10 a § ML samt avdelning XII kapitel 5 i mervärdesskattedirektivet). En sådan omsättning undantas från skatteplikt; dock endast om guldmynten uppfyller vissa specifika kriterier vilka fastställts på gemenskapsnivå.

Nämnden konstaterade att undantagen från skatteplikt i mervärdesskattedirektivet enligt fast praxis i EU-domstolen ska tolkas restriktivt. Undantaget i 3 kap. 23 § 1 ML avser omsättning av mynt som normalt sett är lagligt betalningsmedel. Mynt som normalt inte används som lagligt betalningsmedel utgör samlarföremål i den mening som avses i bestämmelsen och dess motsvarighet i artikel 135.1 e i mervärdesskattedirektivet. En sådan omsättning är skattepliktig. De aktuella mynten var tänkta att omsättas i investeringssyfte och skulle normalt inte komma att användas som lagligt betalningsmedel i den mening som avses i nämnda bestämmelser. Omsättningen omfattades därför inte av undantaget från skatteplikt.

Fhb 2010-06-23 (dnr 9-10/I). Överklagat av sökanden. Sekreterare NvO. Föredragande FO.

Tillhandahållande av spel på s.k. förströelsespelsautomater har inte ansetts som från skatteplikt undantaget lotteri enligt 3 kap. 23 § 5 ML.

Sökandebolaget tillhandahöll spel på s.k. förströelsespelsautomater i form av TV-spel, flipperspel m.fl. spel som hade det gemensamt att spelen inte gav vinst eller gav vinst endast i form av frispel eller utökad speltid. Sökandebolaget avsåg att tillsammans med en lokalinnehavare anordna automatspel för allmänheten i form av enkelt bolag och parterna avsåg att gemensamt söka erforderliga myndighetstillstånd för den bedrivna verksamheten. Sökandebolaget skulle enligt samarbetsavtalet leverera och svara för installation, service och reparation av automaterna och lokalinnehavaren för att plats uppläts för automaterna och att dessa vårdades väl. Parterna skulle fördela intäkterna från automaterna så att av nettointäkterna skulle 50 % tillfalla lokalinnehavaren. Sökandebolaget ville veta om tillhandahållandet av de aktuella spelen omfattades av undantag från mervärdesskatt

Enligt 3 kap. 23 § 5 ML undantas från skatteplikt omsättning av tjänster i form av lotterier, inräknat vadhållning och andra former av spel. Bestämmelsen ska tolkas mot bakgrund av motsvarande reglering i artikel 135.1.i i mervärdesskattedirektivet.

Skatterättsnämnden (S, O, H, On, P, R, W) konstaterade inledningsvis att ett avtal om samarbete i form av enkelt bolag inte uteslöt att avtalets mervärdesskatterättsliga innebörd i stället skulle anses vara att en av parterna tillhandahöll den andre varor och tjänster i den verksamhet som avsågs i avtalet. Den omständigheten att en sökande i ett förhandsbesked om mervärdesskatt ger som en förutsättning att ett visst tillhandahållande görs inom ramen för ett enkelt bolag borde således inte godtas utan prövning (RÅ 2008 not. 27). Med hänsyn till vad som framgick av samarbetsavtalet fanns dock tillräckliga skäl för att vid bedömningen utgå från att det i mervärdesskatterättslig mening förelåg ett enkelt bolag mellan sökandebolaget och lokalinnehavaren och att ärendet därmed rörde sökandebolagets beskattning i egenskap av bolagsman i det enkla bolaget (6 kap. 2 § ML). Nämnden hänvisade även till sin bedömning av en snarlik fråga i ett förhandsbesked meddelat den 9 juni 1995 vilket redogjorts för i Skatteverkets Handledning för mervärdesskatt 2009 Del 1 s. 99 f.

När det därefter gällde huvudfrågan konstaterade nämnden med hänvisning till EU-domstolens praxis att bestämmelserna om undantag från skatteplikt ska tolkas restriktivt, att det som kännetecknar spel på förströelsespelsautomater är spelarens önskemål om att få förströelse eller underhållning snarare än att, som vid lotteri, önskemålet om att få ekonomisk vinning (C-452/03 RAL Channel Islands Ltd) samt att undantaget för vadslagning m.m. kännetecknas av att det skapas en vinstchans för kunden och en motsvarande risk för någon annan att behöva finansiera denna vinst (C-89/05 angående United Utilities plc). Detta synsätt vann stöd i andra språkversioner av artikel 135.1.i. i direktivet och i förarbetena till undantaget för lotterier m.m. i ML. Härtill kom att punktskatt inte utgår vid sådant förströelsespel som avsågs med ansökan, något som normalt är fallet beträffande lotterier och vadhållning. Nämnden fann att tillhandahållandet inte omfattades av undantaget från skatteplikt i 3 kap. 23 § 5 ML.

Fhb 2010-02-05 (dnr 27-09/I). Ej överklagat. Sekreterare NvO. Föredragande MK.