Förhandsbesked direkt skatt första halvåret 2010

Frågor

X ville veta om rätt till avdrag för ränta på skulden till Å föreligger med stöd av undantaget i 24 kap. 10 d § första stycket 2 IL vid den aktuella ägar- och finansieringsstrukturen, fråga 1. Om svaret på fråga 1 skulle vara ja ville X veta om avdraget skulle kunna vägras med stöd av skatteflyktslagen, fråga 2.

Parternas inställning

X hävdade att det var bl.a. företagsekonomiska, förhandlingstekniska och tillståndsmässiga skäl som gjorde det nödvändigt att genomföra förvärvet av aktierna i Z i flera steg. Från ett affärsmässigt perspektiv var det också motiverat att låta Z bära en del av kostnaden för uppköpet av bolaget.

Skatteverket ansåg att undantaget i 24 kap. 10 d § första stycket 2 IL inte skulle vara tillämpligt och att en tillämpning av de aktuella räntebegränsningsreglerna inte skulle strida mot EU-rätten. Verket ifrågasatte särskilt bildandet av den kedja av bolag i olika länder som mellanled för ägandet av Z. Enligt verkets uppfattning var det i och för sig en rimlig del av den för koncernen nödvändiga lånefinansieringen som lagts i Sverige.

Skatterättsnämndens majoritet (A, S, G, L, P) gjorde följande bedömning

Fråga 1

Av 24 kap. 10 d § första stycket 2 IL framgår att såväl det interna aktieförvärvet som den interna skuld som ligger till grund för ränteutgifterna ska vara huvudsakligen affärsmässigt motiverade. Innebörden av uttrycket affärsmässigt motiverat är att det ska ligga sunda företagsekonomiska och affärsmässiga överväganden – vid sidan av eventuella skatteeffekter – bakom de transaktioner som ska bedömas. Uttrycket huvudsakligen är avsett att markera att de affärsmässiga motiven ska vara klart överordnade övriga skäl för transaktionerna för att ventilen ska kunna tillämpas (prop. 2008/09:65 s. 68 och 87). – I det aktuella fallet gäller det, vilket Skatteverket betonat, att bedöma det koncerninterna förvärvet och lånefinansieringen i ljuset av ett nära föregående externförvärv. – Uppköpet av Z (...) betalades enligt överlåtarens önskemål till stor del genom nyemitterade andelar i Y men också genom ett kontantbelopp av betydande storlek som Y lånat upp externt.

X har redogjort dels för hur det inledande, externa, förvärvet av Z-aktierna och finansieringen av detta gått till, dels för den följande omstruktureringen av innehavet till ett svenskt holdingbolag samt vilka överväganden som låg till grund för besluten. – Det står klart att skattemässiga hänsyn påverkat hur Y-koncernens ägande och finansiering av aktierna i Z har utformats. De skattemässiga skälen framstår emellertid vid en jämförelse med de uppgivna affärsmässiga skälen som underordnade de senare med hänsyn till att aktierna förvärvats externt och hur det förvärvet finansierades.

Skatterättsnämnden finner vid en samlad bedömning att villkoren för att dra av de aktuella ränteutgifterna med stöd av 24 kap. 10 d § första stycket 2 IL får anses uppfyllda.

Fråga 2

– – – Skatterättsnämnden har vid prövningen av fråga 1 funnit att avdragsförbudet i 24 kap. 10 b § IL inte är tillämpligt eftersom förutsättningarna för att tillämpa undantaget i 10 d § första stycket 2 föreligger, dvs. såväl förvärvet som den skuld som ligger till grund för ränteutgifterna är huvudsakligen affärsmässigt motiverade. Mot den bakgrunden är villkoret i 2 § 3 skatteflyktslagen att skatteförmånen kan antas ha utgjort det övervägande skälet för förfarandet inte uppfyllt. Skatteflyktslagen är därför inte tillämplig.

Ledamöterna H och W var ense med majoriteten om utgången men utvecklade sin mening enligt följande.

Vi anser att man vid prövningen ändå bör utgå från de aktuella bestämmelsernas förhållande till EU-rätten. – Det svenska bolaget X har en skuld till det luxemburgska koncernbolaget Å och det är avdragsrätten för ränta på denna skuld som ska prövas. Om inte skatteavtalet mellan Sverige och Luxemburg förhindrar en avdragsbegränsning baserad på dessa bestämmelser är det vår uppfattning att en prövning av förhållandet mellan de aktuella ränteavdragsbegränsningsreglerna och EU-rätten måste ske. Detta för att fastställa på vilken rättslig grund prövningen ska ske.

– – – (fortsättningen på den skiljaktiga meningen överensstämmer nära med den mening som ledamöterna redovisade i förhandsbeskedet den 30 november 2009, dnr 13-09/D, och återges därför inte här) – – – Redan av detta skäl (att bestämmelsen strider mot EUF-fördraget, min anm.) följer enligt vår mening att X ska dra av ränteutgifter avseende skulden till Å.

Förhandsbesked den 24 juni 2010 (dnr 85-09/D). Överklagat av Skatteverket. Sekreterare, tillika föredragande, LT.

5.2 Av uppgifterna i ärendet framgick i huvudsak följande. X AB ingår i en koncern som har sitt säte i utlandet. Det närmaste moderbolaget är Y med hemvist i ett EU-land. X bedriver verksamhet med inriktning på försäljning på en viss marknad. År 2002 förvärvade X samtliga andelar i Z AB från det gemensamma moderbolaget för (n) miljoner kr. Avsikten med förvärvet var att slå ihop bolagens likartade verksamheter. Kort därefter överförde Z sin verksamhet till X och bolagen fusionerades. X finansierade förvärvet genom att ingå ett låneavtal med det av moderbolaget nästan helägda Å med hemvist i Luxemburg. Sistnämnda bolag fungerar som finansiär gentemot flertalet bolag i koncernen. Avtalet, som ingicks på marknadsmässiga villkor, innebar att X tog upp ett lån av Å på motsvarande belopp som betalningen för andelarna. Lånet hade en bunden sexårsränta och löpte ut under år 2008. Räntan lades årligen till skulden.

I samband med låneavtalet ingick X även ett avtal med ett dotterbolag till Å, även det bolaget med hemvist i Luxemburg. Enligt avtalet skulle dotterbolaget bidra med visst belopp till X och var i gengäld berättigat till en procent av resultatet i X. Avtalet medförde också att räntorna inte ansågs som intäkter hänförliga till Luxemburg. De var därmed inte skattepliktiga för Å i Luxemburg där den normala bolagsskattesatsen uppgår till 29 procent. Den 1 januari 2009 förnyades på i stort sett oförändrade villkor såväl det ursprungliga låneavtalet mellan X och Å som det kompletterande avtalet. Lånebeloppet uppgår, efter att det ursprungliga lånebeloppet ökat med de årliga upplupna räntorna, till (n+29) miljoner kr. Enligt det nya avtalet ska den löpande räntan betalas årligen till långivaren.

Frågor

X ville veta om den skuld som gäller från ingången av år 2009 enligt det nya låneavtalet kan enligt 24 kap. 10 b § första stycket IL anses avse det förvärv av aktier i Z som gjordes år 2002, fråga 1. Skulle frågan besvaras jakande ville X veta om räntan är avdragsgill med stöd av undantagsbestämmelsen i 10 d § första stycket 2, fråga 2.

Parternas inställning

X menade att den med fråga 1 avsedda skulden var ett nytt lån upptaget år 2009 och därför inte hänförligt till det år 2002 gjorda förvärvet av aktier i Z. För fråga 2 uppgav bolaget att det var samordnings- och effektiviseringsskäl som låg bakom förvärvet av aktierna i fråga och att förvärvet därför borde anses huvudsakligen affärsmässigt motiverat. Förvärvet gav upphov till ett finansieringsbehov som med hjälp av moderbolaget löstes genom ett lån från Å.

Skatteverket ansåg att hela den nuvarande skulden skulle omfattas av begränsningsreglerna eftersom den existerade som en följd av förvärvet av aktierna i Z år 2002 och den skuld som uppkom då. Vad gällde fråga 2 ifrågasatte Skatteverket inte att förvärvet av Z varit huvudsakligen affärsmässigt motiverat. Däremot menade verket att det inte kunde anses vara huvudsakligen affärsmässigt motiverat att lösa finansieringen på det sätt som skett. Under den ursprungliga låneperioden delade X ut ett betydligt större belopp till sitt moderbolag än det dåvarande lånebeloppet. Mot den bakgrunden och då X inte lämnat närmare uppgifter om de affärsmässiga skälen till att det nya avtalet ingåtts ansåg verket att skulden skulle anses ha tillkommit av skatteskäl. Skatteverket ansåg vidare att det var förenligt med EU-rätten att vägra ränteavdrag i den aktuella situationen.

Skatterättsnämndens majoritet (A, S, G, L) gjorde följande bedömning

Fråga 1

– – – Mot bakgrund av innehållet i det ursprungliga låneavtalet och utformningen av det nya får även den aktuella skulden anses som hänförlig till förvärvet av aktierna i Z. Detta får anses gälla även för den del skuldbeloppet ökat. Skulden är således i sin helhet av det slaget som avses i 24 kap. 10 b § första stycket IL.

Fråga 2

Av 24 kap. 10 d § första stycket 2 IL framgår att såväl det interna aktieförvärvet som den interna skuld som ligger till grund för ränteutgifterna ska vara huvudsakligen affärsmässigt motiverade. Innebörden av uttrycket affärsmässigt motiverat är att det ska ligga sunda företagsekonomiska och affärsmässiga överväganden – vid sidan av eventuella skatteeffekter – bakom de transaktioner som ska bedömas. Uttrycket huvudsakligen är avsett att markera att de affärsmässiga motiven ska vara klart överordnade övriga skäl för transaktionerna för att ventilen ska kunna tillämpas (prop. 2008/09:65 s. 68 och 87). – Att X av sitt moderbolag år 2002 förvärvade samtliga aktier i Z berodde, enligt vad som förklarats i ärendet, på att bolagen bedrev likartade verksamheter och att det var av bl.a. effektiviseringsskäl lämpligt att slå ihop dem i ett enda bolag. Så skedde också en kort tid efter förvärvet.

Enligt Skatterättsnämndens mening finns det mot den bakgrunden inte någon anledning att ifrågasätta sökandebolagets uppfattning om att det koncerninterna förvärvet av Z var huvudsakligen affärsmässigt motiverat.

Genom den valda strukturen där X finansierade förvärvet av aktierna med lån från det luxemburgska Å, ett lån som därefter förnyats enligt vad som framgår av motiveringen till fråga 1, uppnås följande skatteeffekter. X kan kvitta sina inkomster från verksamheten mot avdrag för de räntor som bolaget betalar till Å. Det senare bolagets ränteinkomster kommer inte att beskattas i Luxemburg. – Lagstiftningens övergripande syfte är att motverka skatteplanering genom utnyttjande av avdrag för räntebetalningar inom en intressegemenskap avseende en skuld som uppkommit vid förvärv av delägarrätter inom denna gemenskap (prop. 2008/09:65 s. 44 f.).

Frågan att bedöma är om det inom en given koncernstruktur är huvudsakligen affärsmässigt motiverat att ett företag förvärvar delägarrätter avseende ett bolag inom intressegemenskapen och finansierar förvärvet med ett lån från ett företag inom samma grupp. – Uppgifterna i ärendet om hur den aktuella koncernstrukturen utformats, i förening med det särskilda avtal som ingåtts mellan X och Å:s dotterbolag, får anses ge uttryck för en tydlig strävan att kombinera ränteutgifter och motsvarande ränteinkomster i skilda länder på ett för koncernen skattemässigt fördelaktigt sätt. Att de transaktioner som nu ska bedömas därutöver skulle motiveras av affärsmässiga hänsyn på ett sätt så att undantaget i 24 kap. 10 d § första stycket 2 IL skulle bli tillämpligt kan inte anses ha visats. – X har således inte rätt till avdrag enligt aktuella regler i IL för de räntor som bolaget betalar till Å på lånet i fråga.

Skatterättsnämndens majoritet fann vidare att inte vare sig EU-rätten eller skatteavtalet mellan Sverige och Luxemburg hindrade en sådan tillämpning av de aktuella reglerna. Motiveringen överensstämde i stort med motsvarande motivering av majoriteten i förhandsbeskedet den 30 november 2009, dnr 13-09/D, och återges därför inte här.

H, P och W var skiljaktiga beträffande fråga 1 och anförde i den delen följande.

– – – Ränteavdragsbegränsningen i 24 kap. 10 b § IL omfattar räntor på skuld ”till den del skulden avser ett förvärv av en delägarrätt från ett företag som ingår i intressegemenskapen”. Formuleringen har inte preciserats i förarbetena. En restriktiv tolkning av ordalydelsen i denna skatteflyktsbestämmelse leder till slutsatsen att endast så stor del av skulden som motsvarar köpeskillingen vid X:s förvärv av samtliga aktier i Z från moderbolaget Y kan anses avse förvärvet ifråga. Aktierna förvärvades enligt ansökan för (n) miljoner kr. Således avser (n) miljoner kr av den aktuella skulden om (n+29) miljoner kr förvärvet av aktier. Den omständigheten att lånet därefter omsatts är en formalitet som inte kan ha någon betydelse för denna fråga.

H, P och W var vidare skiljaktiga beträffande fråga 2 och ansåg att frågan om avdragsrätt föreligger för räntan borde ha besvarats med ja.

P anförde för sin del följande.

Tolkningen av rekvisitet ”huvudsakligen affärsmässigt motiverade” i 24 kap. 10 d § första stycket 2 IL

Enligt motiven ska rekvisitet huvudsakligen i ventilen användas som ett s.k. kvantifierande begrepp. Detta innebär att förvärvet och skulden till minst 75 procent ska vara affärsmässigt motiverade för att ventilen ska vara tillämplig. Kvantifierande begrepp som huvudsaklig, betydande (ca 20–30 procent), väsentlig (ca 40 procent) etc. förekommer på flera ställen i skattelagstiftningen (se prop. 1999/2000:2 del 1 s. 502 ff., SOU 1997:2 del 1 s. 357 f. samt Påhlsson, Robert, Kvantifierande begrepp, Skattenytt 1999 s. 614 ff.). En förutsättning för att de ska kunna vara möjliga att tillämpa på ett intellektuellt godtagbart sätt är att den myckenhet som de refererar till är objektivt mätbar. Det är alltså inte endast det kvantifierande begreppet som måste vara mätbart utan även den referent som det hänvisar till. Man kan t.ex. fastställa 75 procent av viss yta, tid, användning eller liknande. Det är emellertid inte möjligt att på detta sätt fastställa att 75 procent av en motivering är affärsmässig, även om man har tillgång till en definition av begreppet affärsmässighet. Detta beror på att en motivering inte kan kvantifieras.

Slutsatsen blir att rekvisitet huvudsakligen affärsmässigt motiverad måste ges en kvalitativ och inte en kvantitativ tolkning, oaktat vad som anges i förarbetena. Av denna slutsats följer att förhållandet mellan affärsmässiga och andra skäl inte kan uttryckas med matematisk precision samt att skattefördelar inte nödvändigtvis behöver utesluta affärsmässiga skäl. – Härtill kommer att uttrycket affärsmässighet i såväl företagsekonomiskt som juridiskt språkbruk normalt torde omfatta även skattemässiga överväganden. Med hänsyn härtill kan det ifrågasättas om den uppdelning i affärsmässiga respektive skatteskäl som görs i motiven till de nu aktuella reglerna, har objektivt stöd i lagtextens ordalydelse.

Det finns en grundläggande norm i skatterätten med innebörden att de företagsekonomiska överväganden som görs inom ramen för ett aktiebolags verksamhet inte bör överprövas av fiscus. Denna tanke kommer bl.a. till uttryck i RÅ 2000 ref. 31 och i prop. 1998/99:15 s. 137: ”Regeringen delar utredningens uppfattning att det är mindre lämpligt att frågan om organisatoriska skäl prövas av skattemyndigheter och domstolar. En sådan prövning blir med nödvändighet subjektiv och minskar förutsebarheten i regelsystemet.” Denna grundläggande norm är alltså inte en omotiverad synpunkt utan en norm som är förankrad i grundläggande principer för skattesystemet. – De nu aktuella avdragsbegränsningsreglerna är uttryck för ett undantag från normen. Kraven på effektivitet och förutsebarhet måste dock ändå tillåtas göra sig gällande på ett sådant sätt, att tillämpningen av det vaga rekvisitet huvudsakligen affärsmässigt motiverade ges en så fast och förutsebar tillämpning som möjligt. Mot denna bakgrund är det direkt olämpligt att i efterhand pröva företagets förvärv och finansieringslösningar mot olika alternativ och därvid gradera deras affärsmässighet.

I motiven anges att kravet på affärsmässiga skäl innebär att ”sunda företagsekonomiska och affärsmässiga överväganden” ska ligga till grund för de transaktioner som ska bedömas. Uttalandet har karaktär av cirkelresonemang. Det kan därför inte bidra till tolkningen av ventilen. – Vidare anges att syftet att minska det svenska beskattningsunderlaget inte får ha ”för stora proportioner jämfört med de affärsmässiga motiven” samtidigt som det ”förhållande att ett förvärv som får anses affärsmässigt motiverat också har en viss skatteeffekt” inte utgör ensamt skäl att vägra tillämpning av ventilen (lagrådsremissen Ränteavdragsbegränsningar i syfte att förhindra viss skatteplanering inom en intressegemenskap den 25 september 2008, Finansdepartementet, s. 52). Uttalandena, som finns i samma stycke, är motstridiga och vaga. De kan inte heller ge någon konkret vägledning för tolkningen av rekvisitet huvudsakligen affärsmässiga skäl. Den enda slutsats som säkert kan dras är att en avvägning ska göras.

Man behöver i stället ta fasta på sådana uttalanden i motiven som kan ge mer konkret vägledning. Ett led i detta är att fästa vikt vid de exempel som anges i lagrådsremissens allmänmotivering (lagrådsremissen s. 51 f. men utan återgivande i propositionen). – Den svenska rättskällelärans förarbetsbegrepp (fiktionen om lagstiftarviljan) omfattar såväl serierna SOU och Ds som de förarbeten som därefter följer t.o.m. riksdagsprotokollet. Härvid anses gälla att det sist sagda har störst värde, och att ett senare uttalande tar över ett tidigare. I det aktuella fallet finns inget senare uttalande som står i strid med eller på annat sätt motsäger de exemplifieringar som finns i lagrådsremissen. Inte heller har den föreslagna lagtexten ändrats i propositionen. På samma sätt som ett utredningsbetänkande vid sådant förhållande får beaktas är det tillåtet att ta lagrådsremissen till hjälp vid lagtolkningen. – I lagrådsremissen anges uttryckligen att vissa transaktioner och företeelser indikerar förekomsten av affärsmässiga skäl. Dessa exempel är uppenbarligen uttryck för överväganden som legat till grund för lagstiftningsprocessen. De är också så konkreta att de kan ge viss förutsebarhet även vid tillämpningen av ett så vagt rekvisit som affärsmässighet. Om det står klart att förvärvet motsvarar något av de konkreta exempel som anges i motiven bör den skattskyldiges påstående om att förvärvet grundas på huvudsakligen affärsmässiga skäl godtas.

I ansökan har gjorts gällande att det aktuella förvärvet varit affärsmässigt, eftersom syftet varit att effektivisera den [aktuella] marknaden genom att lokalisera verksamheten i Sverige till en plats och ett bolag. Detta har åstadkommits genom ett koncerninternt förvärv åtföljt av en fusion. Skatteverket har för sin del accepterat uppfattningen att förvärvet var affärsmässigt motiverat. Lika med majoriteten anser jag att det saknas skäl att ifrågasätta affärsmässigheten i förvärvet.

Men man ska också pröva skuldens affärsmässighet. Enligt förarbetena torde det dock endast i undantagsfall vara aktuellt att självständigt ifrågasätta själva finansieringen. – Det kan konstateras att ett finansieringsbehov förelegat i det aktuella fallet. – Finansiering kan principiellt ske med hjälp av eget eller lånat kapital. Härvid gynnas lånefinansiering generellt av skattesystemet. Det kan inte krävas att de skattskyldiga aktivt söker den dyraste eller skattemässigt sämsta finansieringen. Det måste därför regelmässigt accepteras att man som i det nu aktuella fallet väljer lånefinansiering. – Det kan knappast påstås att koncerninterna lån generellt inte kan vara affärsmässigt grundade. Det måste i själva verket uppfattas som normalt att man åtminstone i större koncerner skapar koncerninterna finansieringslösningar. Att ett förvärv på detta sätt finansieras internt måste därför normalt uppfattas som affärsmässigt. I det aktuella ärendet anges särskilt att alla lånevillkor förutsätts vara marknadsmässiga. – Eftersom således ett finansieringsbehov förelegat och villkoren för det aktuella lånet varit marknadsmässiga blir slutsatsen att även skulden var affärsmässigt motiverad. Skulden blir inte mindre affärsmässigt motiverad för att en skattemässigt gynnsam lösning valts. – Under de angivna förutsättningarna är den s.k. ventilen tillämplig. Avdrag för räntekostnaderna ska därför medges enligt huvudregeln i 16 kap. 1 § IL.

H och W anförde följande.

Majoriteten anser inte att villkoren i 24 kap. 10 d § första stycket 2 IL är uppfyllda. P anser till skillnad från majoriteten att kraven i detta lagrum är uppfyllda och att företaget därmed har rätt till avdrag för de aktuella ränteutgifterna. Vi delar i och för sig P:s bedömning men enligt vår mening ska dock förhållandet mellan de rent interna bestämmelserna om ränteavdragsbegränsningar prövas i förhållande till, först skatteavtalet mellan Sverige och Luxemburg och, om denna prövning inte leder till avdragsrätt, sedan till EU-rätten.

I det följande ansluter skiljaktigheten nära till den som redovisas i föregående ärende (5.1.)

Förhandsbesked den 24 juni 2010 (dnr 89-09/D). Överklagat av sökanden. Sekreterare, tillika föredragande, LT.

5.3 Av uppgifterna i ärendet framgick bl.a. följande. A-koncernen, med moderbolaget A, registrerat i Belgien, bedriver industriell tillverkning i ett stort antal länder. Moderbolaget är börsnoterat. I Sverige representeras koncernen av Z AB och ett annat svenskt bolag. Z AB, som ägs av A, är i sin tur moderbolag för en grupp av koncernbolag som ingår i en viss region vilken omfattar bolag i flera länder. Avsikten är att genomföra en omstrukturering av denna del av koncernen för att åstadkomma att X AB, som nu är ett vilande dotterbolag till Z AB, blir ägare till samtliga övriga bolag inom regionen. X AB ska därmed också överta de koncernledande uppgifterna från Z AB. Det sistnämnda bolaget kan då helt ägna sig åt affärsverksamheten. X AB kommer initialt att ha ett fåtal anställda för utövande av sina uppgifter.

Omstruktureringen ska gå till på följande sätt. Först förvärvar A aktierna i X AB av Z AB. Därefter förvärvar X AB aktierna i Z AB från A. Avslutningsvis förvärvar X AB samtliga Z AB:s dotterbolag. X AB:s förvärv sker för pris, enligt huvudalternativet, motsvarande aktiernas marknadsvärden och finansieras i sin helhet med lån på marknadsmässiga villkor från det belgiska koncernbolaget B, ett bolag som ägs av A. B, som har ett fåtal anställda, har funktion som internbank i A-koncernen. Det innebär att den likviditet som finns inom koncernen samlas hos B varvid endast koncernens nettolånebehov finansieras externt.

Till följd av det belgiska systemet med avdrag för en ränta på riskkapital (notional interest deduction, NID) kommer den effektiva beskattningen av räntorna på lånen för B att understiga 10 procent.

Frågor

X AB frågade om undantaget i 10 d § första stycket 2 (den s.k. ventilen) är tillämpligt vid bolagets aktieförvärv från A, fråga 1 a, och från Z AB, fråga 1 b, samt om bedömningen skulle bli en annan för det fall förvärven sker till aktiernas skattemässiga värden, fråga 1 c. X AB frågade vidare om en tillämpning av de aktuella begränsningsreglerna för ränteavdrag strider mot EU-rätten eller skatteavtalet mellan Sverige och Belgien (fråga 2).

Parternas inställning

X AB hävdade att eftersom syftet med omstruktureringen var att låta bolaget bli nytt ägarbolag med ledningsfunktioner inom den aktuella regionen för att därigenom renodla Z AB som ett operativt bolag medför det att X AB:s aktieförvärv i detta syfte ska anses huvudsakligen affärsmässigt motiverade. Lånen för att finansiera förvärven skulle i överensstämmelse med koncernens praxis tas från B. Det medför att även skulderna skulle anses huvudsakligen affärsmässigt motiverade.

Skatteverket ifrågasatte inte att den planerade omstruktureringen som sådan sker av affärsmässiga skäl. Däremot menade verket att den skulle kunna ske utan att etablera det aktuella interna skuldförhållandet. Särskilt med hänsyn till att avsikten synes vara att etablera en så stor intern skuldsättning som möjligt ansåg verket att ventilen inte skulle vara tillämplig.

I fråga om ränteavdragsbegränsningens förhållande till EU-rätten ansåg X AB att denna utgör ett hinder mot att tillämpa bestämmelsen. Skatteverkets uppfattning var att det är förenligt med EU-rätten att vägra ränteavdrag och hänvisar till övervägandena i förarbetena (prop. 2008/09:65 s. 70–72). Verket tillade att inte heller skatteavtalet mellan Sverige och Belgien utgör något hinder för att tillämpa lagstiftningen.

Skatterättsnämndens majoritet (A, S, G, L) gjorde följande bedömning.

Frågorna 1 a och 1 b

– – – (första stycket överensstämde med första stycket i majoritetens motivering avseende fråga 2 i föregående ärende, 5.2) – – –

I utgångsläget äger Z AB de bolag som, utöver bolaget självt, ingår i [regionen]. Koncernen avser att låta X AB bli nytt ägarbolag för bolagen i regionen. I det syftet förvärvar X AB först Z AB inklusive dess dotterbolag. Därefter ska dessa dotterbolag förvärvas av X AB från Z AB. Dotterbolagen kommer således att förvärvas av X AB i två omgångar, först indirekt sedan direkt.

Genom den planerade strukturen där X AB:s koncerninterna förvärv av ifrågavarande bolag ska finansieras med lån från det belgiska B uppnås följande skatteeffekter. – Z AB och ett annat svenskt koncernbolag har rätt till avdrag för koncernbidrag till X AB, som i sin tur kan kvitta mottagna koncernbidrag mot avdrag för de räntor som bolaget betalar till B. Det belgiska bolagets ränteinkomster kommer på grund av i Belgien förekommande rätt till avdrag för beräknad ränta på riskkapital att inte beskattas alls eller med en betydligt lägre skattesats än vad som skulle gälla i Sverige. – Lagstiftningens övergripande syfte är att motverka skatteplanering genom utnyttjande av avdrag för räntebetalningar inom en intressegemenskap avseende en skuld som uppkommit vid förvärv av delägarrätter inom denna gemenskap (prop. 2008/09:65 s. 44 f.).

Frågan att bedöma är om det inom en given koncernstruktur är huvudsakligen affärsmässigt motiverat att ett företag förvärvar delägarrätter avseende ett bolag inom intressegemenskapen och finansierar förvärvet med ett lån från ett företag inom samma grupp. – Uppgifterna i ärendet om hur den aktuella koncernstrukturen ska utformas får anses ge uttryck för en tydlig strävan att kombinera ränteutgifter och motsvarande ränteinkomster i skilda länder på ett för koncernen skattemässigt fördelaktigt sätt. Att de transaktioner som ska bedömas därutöver skulle motiveras av affärsmässiga hänsyn på ett sätt så att undantaget i 24 kap. 10 d § första stycket 2 IL skulle bli tillämpligt kan inte anses ha visats. – Under den givna förutsättningen att beskattningsnivån för räntorna i Belgien understiger 10 procent har X AB således inte rätt till avdrag enligt aktuella regler i IL för de räntor som bolaget betalar till B på de lån som upptagits för de aktuella aktieförvärven.

Fråga 2

Skatterättsnämndens majoritet fann vidare att inte vare sig EU-rätten eller skatteavtalet mellan Sverige och Belgien hindrade en sådan tillämpning av de aktuella reglerna. Motiveringen överensstämde i stort med motsvarande motivering av majoriteten i förhandsbeskedet i föregående ärende och återges därför inte här.

H, P och W var skiljaktiga och ansåg att ränteutgifterna i fråga får dras av. Deras motiveringar överensstämde i stort med motsvarande motivering i föregående ärende och återges därför inte här.

Förhandsbesked den 24 juni 2010 (dnr 160-09/D). Överklagat av sökanden. Sekreterare LT, föredragande LS.

5.4 Enligt 13 kap. 7 § första stycket IL räknas inte delägarrätter, fordringsrätter, andelar i svenska handelsbolag och tillgångar som avses i 52 kap. till inkomstslaget näringsverksamhet utan till inkomstslaget kapital. Av 7 § andra stycket framgår att de dock ska räknas som tillgångar i näringsverksamheten i vissa fall, bl.a. om de är lagertillgångar, kundfordringar eller liknande tillgångar.

A var en enskild näringsidkare som bedrev jordbruk i form av växtodling på egen och arrenderad mark. För att säkra sig mot finansiella risker i näringsverksamheten övervägde han att ingå på marknaden förekommande terminsavtal avseende råvaror, räntor och valutor. Råvaruterminen skulle avse samma mängd spannmål som han senare skulle leverera. Ränteterminen skulle parera de ränterisker som han hade på lån i näringsverksamheten. Valutaterminen skulle avse att säkra valutakursen på ett i euro fastställt gårdsstöd från EU som senare utbetalas i svenska kronor enligt den då aktuella kursen.

Ansökan gällde i vilket inkomstslag resultatet av råvaru-, ränte- och valutaterminerna skulle tas upp alternativt dras av. A ville vidare veta om bedömningen blir en annan om valutaterminen skulle användas för att säkra kursen vid inköp av inventarier i utländsk valuta. Som förutsättning gavs att de omfrågade terminerna omfattas av definitionen i 44 kap. 11 § IL. Av bestämmelsen framgår bl.a. att fråga ska vara om avtal lämpade för allmän omsättning.

A ansåg sammanfattningsvis att terminerna skulle hänföras till hans enskilda näringsverksamhet eftersom de som varande förpliktelser inte kunde anses utgöra tillgångar enligt IL varför undantaget i 13 kap. 7 § första stycket IL inte var tillämpligt. Skatteverket ansåg att alla andra värdepapper än näringsbetingade andelar och fordringar i kooperativa ekonomiska föreningar för fysiska personer skulle beskattas i inkomstslaget kapital. Detta gäller även derivat som var avsedda att säkra värden eller betalningsflöden i näringsverksamheten.

Skatterättsnämnden (A, S, D, G, P, Sj, W) redogjorde inledningsvis för regleringen avseende avgränsningen av inkomstslaget näringsverksamhet i 13 kap. IL och aktuella förarbetsuttalanden från 1990 års skattereform och införandet av IL.

Därefter gjorde nämnden följande bedömning.

Av förarbetena till IL framgår att avsikten är att den gränsdragning för enskilda näringsidkare mellan inkomstslaget näringsverksamhet och inkomstslaget kapital som gällde enligt tidigare lagstiftning ska bibehållas vid tillämpning av den nya lagen. – Det har kommit till uttryck i IL genom att undantagen i 13 kap. 6–8 §§ från huvudregeln i kapitlets 1 § systematiskt knyts till tillgångar för vilka regler om kapitalvinster och kapitalförluster finns i kapitlen 45–46 samt 48 och 52 avseende inkomstslaget kapital.

Med hänsyn härtill finner Skatterättsnämnden att de omfrågade terminerna ska behandlas som sådana tillgångar som undantas från inkomstslaget näringsverksamhet enligt 13 kap. 7 § första stycket IL. – Denna bedömning ändras inte vid tillämpning av 13 kap. 7 § andra stycket IL eftersom terminerna enligt Skatterättsnämndens mening inte kan anses utgöra lager eller liknande. Vinst eller förlust på terminerna ska därför hänföras till inkomstslaget kapital. Det gäller även om de i och för sig har en stark anknytning till den bedrivna verksamheten (jfr prop. 1999/2000:2 del 2 s. 327, prop. 2002/03:40 s. 60 f. och RÅ 1997 ref. 5 I). – Samtliga frågor besvaras i enlighet härmed.

Förhandsbesked den 18 maj 2010 (dnr 94-09/D). Överklagat av sökanden. Sekreterare JR, föredragande LA.

5.5 Enligt 39 kap. 3 § IL ska ett livförsäkringsföretag inte ta upp inkomster som hänför sig till tillgångar och skulder som förvaltas för försäkringstagarnas räkning eller influtna premier. Utgifter som hänför sig till sådana inkomster och premier får inte dras av. I kapitlets 4 § görs undantag från tillämpningen av 3 § för den del av verksamheten som omfattar grupplivförsäkring och vissa angivna sjuk- och olycksfallsförsäkringar. Den delen av ett livförsäkringsföretags verksamhet som inte inkomstbeskattas är i stället föremål för avkastningsskatt.

Av handlingarna i ärendet framgick bl.a. följande. X är ett vinstutdelande livförsäkringsbolag som bl.a. tillhandahåller fondförsäkringar. En fondförsäkring består dels av ett försäkringsmoment, dels av sparande i värdepappersfonder (investeringsfonder). I egenskap av försäkringsbolag äger X försäkringskapitalet. De enskilda försäkringstagarna har i sin tur en fordran på bolaget motsvarande det aktuella värdet på försäkringskapitalet. Vidare kan försäkringstagaren själv bestämma placeringsinriktning och välja fondandelar inom det sortiment som X tillhandahåller.

X inkomster från fondförsäkringarna kommer huvudsakligen från inbetalda premier. Utgifterna består av sedvanliga utgifter för personal, IT osv. samt anskaffningsutgifter för försäkringskontrakten, dvs. huvudsakligen provisioner till mäklare. En annan väsentlig utgift är de förvaltningsavgifter som de av X anlitade fondbolagen tar ut för att handha investeringsfonderna ifråga. Avgifterna dras från det förvaltade kapitalet och uppgår vanligen till en viss procent av det varje dag förvaltade kapitalet. Enligt avtal mellan X och respektive fondbolag återbetalar fondbolaget en del av förvaltningsavgiften till X, som en rabatt. Återbetalade belopp används av bolaget för att täcka utgifter i den del av verksamheten som bedrivs för försäkringstagarnas räkning.

Den fråga som ställdes var om återbetalning av förvaltningsavgift är skattepliktig inkomst enligt IL. X, som ansåg att frågan skulle besvaras med nej, anförde i huvudsak följande. Fondandelarna ägs visserligen av bolaget men förvaltas för försäkringstagarnas räkning. Det är tillgångar som motsvaras av de försäkringstekniska avsättningarna i bolagets balansräkning. Från fondbolagen återbetalade medel i form av rabatter är direkt kopplade till fondandelarna. Dessa medel används av bolaget för att täcka utgifter i den delen av verksamheten som bedrivs för försäkringstagarnas räkning. Om återbetalningen i stället tillgodoförs försäkringstagarna för att sedan betalas till försäkringsbolaget i form av ökad avgift eller ökad premie skulle ingen inkomstbeskattning ske. Bolaget hävdade även att medel som återbetalas inte ska tas upp redan på den grunden att de är att jämställa med influtna premier som är skattefria enligt 39 kap. 3 § IL.

Skatteverket ansåg att återbetalade medel tillhör den del av försäkringsbolagets verksamhet som bedrivs för aktieägarnas räkning. Verket hänvisade till att återbetalade medel inte har karaktär av avkastning eller kapitalvinst på andelar i de fonder som försäkringstagarens kapital placerats. Eftersom återbetalningar inte är betalningar från försäkringstagaren är de inte heller att anse som influtna premier i den mening som avses i 39 kap. 3 § IL.

Skatterättsnämnden (A, S, D, G, P, Sj, W) gjorde följande bedömning.

– – – Bestämmelsen (i 39 kap. 3 § IL, min anm.) fanns ursprungligen i 2 § 6 mom. tredje stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Den förutsätter alltså att en gränsdragning görs mellan försäkringsbolagets verksamhet som avser förvaltningen av försäkringstagarnas kapital och den verksamhet som avser försäkringsbolagets egna rörelse (jfr prop. 1992/93:187 s. 166, 170 och 210). Som en exemplifiering av vad som avses med intäkter i försäkringsbolagets egna rörelse nämns avkastningen på det egna kapitalet samt provisioner och avgifter som kan tas ut vid utförande av uppdrag åt utomstående (a. prop. s. 211 och 222).

Försäkringen ifråga består dels av ett försäkringsmoment, dels av ett sparande i investeringsfonder. Försäkringstagaren är inte ägare till försäkringskapitalet utan har i stället en fordran på försäkringsbolaget motsvarande värdet på försäkringskapitalet. – X betalar löpande förvaltningsavgift till fondbolag för sina fondandelar i respektive bolag. Fondbolagen tillgodoförs avgiften ur försäkringskapitalet. I enlighet med avtalen mellan X och respektive fondbolag åtar sig fondbolaget att till X återbetala ett belopp motsvarande del av den avgift som fondbolaget tillgodoförs ur försäkringskapitalet. Återbetalningen påverkar inte försäkringstagarnas fordran på försäkringsbolaget.

Med hänsyn till att återbetalningarna görs till försäkringsbolaget och till vad som anförts i övrigt kan betalningarna inte anses som en inkomst som hänför sig till tillgångar och skulder som förvaltas för försäkringstagarnas räkning. Den omständigheten att återbetalat belopp används för att täcka utgifter i den avkastningsbeskattade delen av verksamheten förändrar inte bedömningen (jfr RÅ 2005 ref. 37). Någon annan grund för att underlåta att försäkringsbolaget beskattas föreligger inte heller. – X ska därför beskattas enligt IL för belopp som fondbolagen återbetalar i form av rabatter.

Förhandsbesked den 28 maj 2010 (dnr 52-09/D). Överklagat av sökanden och av Skatteverket som yrkar att beskedet fastställs. Sekreterare, tillika föredragande, CG. Samma dag avgjordes ytterligare två ärenden som gällde samma fråga med enahanda utgång (dnr 53-09/D och 65-09/D). Förhandsbeskeden har kommenterats av Lennart Staberg i Skattenytt 2010/9 s. 657.

5.6 X AB som var obegränsat skattskyldigt i Sverige för alla sina inkomster i Sverige och från utlandet bedrev skadeförsäkringsverksamhet i Sverige och från filialer i vissa andra länder. Som skadeförsäkringsföretag beskattades X AB för ändring av säkerhetsreserv enligt 39 kap. 6 § IL, varvid en minskning av reserven ska tas upp och en ökning ska dras av. Frågan i ärendet var om – och i så fall hur – sådana ändringar skulle beaktas vid beräkningen av utländsk inkomst vid tillämpning av avräkningslagen.

Bolaget hade enligt 2 kap. 1 § avräkningslagen rätt till nedsättning av svensk inkomstskatt genom avräkning av utländsk skatt. I kapitlets 9 § anges hur det högsta avräkningsbara beloppet, benämnt spärrbelopp, ska beräknas. Spärrbeloppet utgörs av den svenska statliga inkomstskatt som hänför sig till inkomsten i filialerna. Skatten ska vidare enligt 10 § anses utgöra så stor del av X AB:s hela inkomstskatt som de utländska inkomsterna (intäktsposter efter avdrag för kostnadsposter) utgör av dess sammanlagda inkomst. Spärrbeloppet bestäms alltså av ett bråktal med den utländska inkomsten i täljaren och hela inkomsten i nämnaren, varvid bråktalet multipliceras med hela den svenska skatten.

Skatterättsnämnden (A, S, D, G, P, Sj, W) gjorde följande bedömning.

– – – X AB uppger att det i likhet med äldre praxis avseende avsättning till periodiseringsfond (RÅ 2002 not. 207) tidigare inte har beaktat förändringar i säkerhetsreserven vid beräkningen av den utländska inkomsten i täljaren vid spärrbeloppsberäkningen. – Med tillämpning fr.o.m. den 1 januari 2009 har avräkningslagen en omarbetad lydelse (SFS 2008:1350, prop. 2008/09:63, bet. 2008/09:SkU 17, rskr. 2008/09:112). Uttrycket ”intäkter efter avdrag för kostnader”, i 7 § i den tidigare lydelsen, har i 2 kap. 10 § ändrats till ”intäktsposter efter avdrag för kostnadsposter”. – En fråga är hur begreppet ”kostnadsposter” ska tolkas. Av förarbetena framgår att därmed avses alla enligt IL avdragsgilla poster som kan hänföras till utländska intäkter (a. prop. s. 37–43).

I 14 kap. 21 § IL anges att överskott och underskott i en näringsverksamhet ska beräknas genom att intäktsposterna minskas med kostnadsposterna. Enligt 1 kap. 2 § avräkningslagen gäller att termer och uttryck i den lagen har samma betydelse och tillämpningsområde som i IL om inte annat anges eller framgår av sammanhanget. En begränsning görs i lagens 2 kap. 11 § som anger att vid tillämpning av 10 § ska den utländska inkomstens storlek bestämmas med beaktande av andra kostnadsposter än koncernbidrag som avses i 35 kap. IL och utdelning enligt 39 kap. 14 § första stycket 3 IL. Att även avdrag för avsättning till periodiseringsfond undantas framgår av 2 kap. 13 § avräkningslagen. Däremot saknas en regel om att en ökning av säkerhetsreserv ska undantas och det framgår inte heller av sammanhanget att så ska ske. – Skatterättsnämnden finner därför att vid beräkningen av spärrbeloppet ska en ökning av X AB:s säkerhetsreserv minska beloppet i täljaren i den mån ökningen är hänförlig till utländsk inkomst. En motsvarande minskning av reserven ska öka beloppet i täljaren.

Mot den bakgrunden vill X AB även ha besked om hur en ändring av säkerhetsreserven ska fördelas mellan utländsk och svensk inkomst vid beräkningen av spärrbeloppet. Enligt Skatterättsnämndens uppfattning ligger det närmast till hands att utgå från maximal avsättning till säkerhetsreserv baserad på olika försäkringstyper vid en tillämpning av Finansinspektionens föreskrifter. Det är vidare möjligt att beräkna hur stor del av säkerhetsreserven som är hänförlig till verksamheten i varje filial och till verksamheten i Sverige. För det fall den skattskyldige inte har utnyttjat det maximala utrymmet för avsättning bör reserven proportioneras mellan verksamheterna knutna till Sverige och till övriga länder på så sätt att varje driftställe ska anses utnyttja samma (procentuella) andel av sitt maximala utrymme.

En förändring av säkerhetsreserv enligt vad som anförts kan alltså vara hänförlig till en utländsk filial som lämnar underskott. Som framgått är ett underskott resultatet av att filialens kostnadsposter överstiger dess intäktsposter. Ett underskott i en utländsk filial ska emellertid enligt praxis inte anses utgöra en sådan post som ska minska täljaren vid beräkning av spärrbeloppet (RÅ 1999 ref. 65). Denna praxis har enligt Skatterättsnämndens uppfattning inte påverkats av ändringarna i avräkningslagen. Någon avsikt att åstadkomma en förändring i det här hänseendet har inte heller uttryckts i förarbetena.

Förhandsbesked den 9 februari 2010 (dnr 75-09/D). Överklagat av sökanden och av Skatteverket. Sekreterare, tillika föredragande, JR.

5.7 I en ansökan om förhandsbesked frågade investmentföretaget X AB huruvida konvertibla skuldebrev i svenska kronor utgivna av dotter- och intressebolag till X skulle komma att utgöra värdepapper eller liknande tillgångar vid tillämpning av 39 kap. 15 § IL (fråga 1) och om de i så fall skulle komma att utgöra sådan egendom som kan erbjuda aktieägarna riskfördelning enligt samma paragraf (fråga 2). Skatterättsnämnden besvarade fråga 1 nekande varvid fråga 2 förföll. Regeringsrätten ändrade förhandsbeskedet och besvarade fråga 1 med ja varpå målet återförvisades till Skatterättsnämnden för behandling av fråga 2 (RÅ 2009 ref. 78).

X AB ansåg att den återförvisade frågan borde besvaras jakande medan Skatteverket var av motsatt uppfattning. Skatteverket hävdade med hänvisning till RÅ 2008 ref. 14 att syftet med regleringen i 39 kap. 15 § IL talade emot att räntebärande delägarrätter i dotterföretag kan utgöra sådan egendom som kan erbjuda aktieägarna riskfördelning.

Skatterättsnämnden (A, S, D, G, P, Sj, W) svarade ja med följande motivering.

Bakgrunden till X AB:s ansökan var att motsvarande frågor avseende bolagets lånefordringar på intresse- och dotterbolag tidigare hade prövats av Regeringsrätten i det av Skatteverket åberopade avgörandet. Regeringsrätten fann där, i motsats till Skatterättsnämnden, att lånefordringarna inte skulle utgöra värdepapper eller liknande tillgångar. Frågan om lånefordringarna utgjorde sådan egendom som skulle kunna erbjuda aktieägarna riskfördelning och som besvarades med ja av Skatterättsnämnden, förföll på grund av svaret på den första frågan.

Regeringsrätten har, som framgått, i det nu återförvisade målet förklarat att de aktuella konvertiblerna utgör värdepapper eller liknande tillgångar vid tillämpning av 39 kap. 15 § IL. Med hänsyn härtill och då konvertibler i svenska kronor enligt 48 kap. 2 § IL följer bestämmelserna om delägarrätter finner Skatterättsnämnden att de ska anses utgöra sådan egendom som kan erbjuda aktieägarna riskfördelning enligt i 39 kap. 15 § IL.

Förhandsbesked den 12 mars 2010 (132-09/D). Överklagat av Skatteverket. Sekreterare, tillika föredragande, JR.

5.8 X AB var enligt 40 kap. 4 § IL ett underskottsföretag med ett underskott för beskattningsåret, tillika räkenskapsåret, 2008. Två av bolagets ägare var sådana personer som anges i kapitlets 11 §. I samband med en nyemission under räkenskapsåret 2009 förvärvade dessa ägare aktier i sådan mängd att de kom att inneha aktier med sammanlagt 53,16 procent (15,46 procent och 37,70 procent) av rösterna.

Frågan var om X under beskattningsåret 2009 genomgått en ägarförändring enligt 40 kap. 12 § IL.

Skatterättsnämndens majoritet (A, S, D, P, Sj, W) gjorde följande bedömning efter att ha redogjort för aktuell lagtext.

X har genomgått en ägarförändring eftersom två personer, vilka omfattas av uppräkningen i 11 § var och en har förvärvat aktier med minst 5 procent av samtliga röster i bolaget och tillsammans har förvärvat aktier med mer än 50 procent av rösterna (53,16 procent). Förutsättningarna enligt 40 kap. 12 § första stycket första meningen IL för att en beloppsspärr ska inträda föreligger därför. – Dessa förutsättningar kan emellertid ändras vid tillämpningen av tredje stycket i sistnämnda bestämmelse. Där föreskrivs att förvärv av andelar i förhållande till tidigare andelsinnehav genom emission med lika rätt för andelsägarna inte ska räknas in i antalet förvärvade andelar.

Av lämnade uppgifter framgår att de aktier som de två aktuella ägarna förvärvat på annat sätt än vid emission med lika rätt för alla andelsägare i bolaget uppgår till sammanlagt ca 23,4 procent (ca 3,1 procent och ca 20,3 procent) av alla aktier i bolaget (med lika många röster). – Det innebär att en ägarförändring enligt 40 kap. 12 § första stycket IL inte kan anses föreligga med mindre än att även de andelar som ägarna förvärvat vid emission med lika rätt för alla andelsägare i Bolaget beaktas. En sådan tolkning är enligt Skatterättsnämndens mening inte förenlig med ordalydelsen i paragrafens tredje stycke. Med hänsyn härtill föreligger ingen ägarförändring enligt första stycket.

G var skiljaktig och anförde.

– – – Av förarbetena till bestämmelsen framgår enligt min mening klart att tredje stycket syftar till att hindra att spärreglerna slår till enbart av den anledningen att samtliga delägare fått nya andelar i underskottsföretaget vid en nyemission med lika företrädesrätt. I ett sådant fall har ingen inbördes förändring av ägarförhållandet ägt rum, däremot har antalet röster ökat för samtliga delägare i förhållande till tidigare andelstal (se prop. 1993/94:50 sid. 264 och 325, prop. 1999/2000:2 del II sid. 472 samt jämför Hulgaard, Skattenytt 1995, sid. 124 f). – Endast om man läser aktuellt lagrum isolerat och ryckt ur sitt sammanhang samt i strid mot bestämmelsens syfte kan man, enligt min mening, komma fram till den slutsats sökanden gör. Enligt min mening bör inte regeln tolkas på detta sätt, utan den bör läsas i sitt sammanhang och mot bakgrund av dess syfte (jfr t.ex. RÅ 1987 ref. 6). Mot denna bakgrund anser jag att frågan om huruvida en ägarförändring enligt 40 kap. 12 § IL skett bör besvaras jakande.

Förhandsbesked den 10 juni 2010 (dnr 15-10/D). Sekreterare tillika föredragande, JR. Överklagat av Skatteverket.

8.1 Av Regeringsrätten avgjorda förhandsbesked

Fråga om en aktieägare som återbetalat ett lån som lämnats i strid mot låneförbudet i aktiebolagslagen och som han senare beskattats för kan ta ut motsvarande belopp från bolaget utan beskattningskonsekvenser för honom (09.10.3.1). Skatterättsnämnden ja. Regeringsrätten fastställde (2010-02-11, mål nr 4125-09).

Fråga om en professionell idrottsutövare anställd av en idrottsklubb har rätt till avdrag i anställningen för utgifter till en agent för att få anställning i en annan idrottsklubb (09.10.3.2). Skatterättsnämnden nej. Regeringsrätten undanröjde förhandsbeskedet och avvisade ansökan med hänvisning till att innebörden av ingivet avtal i berörd del var oklar (2010-04-23, mål nr 5036-09).

Fråga om utbetalning från amerikanskt trust ska behandlas som utbetalning från familjestiftelse och beskattas som periodiskt understöd (09.10.3.3). Skatterättsnämnden ja. Regeringsrätten undanröjde förhandsbeskedet och avvisade ansökan med hänvisning till att de uppgifter som lämnats om trustens rättsliga ställning inte gav ett så säkert underlag för bedömningen att de ställda frågorna kunde besvaras (2010-01-14, mål nr 4258-09).

Fråga om, i fem olika fall, huruvida kvalificerade andelar i fåmansaktiebolag är fortsatt kvalificerade på grund av att samma eller likartad verksamhet överförts till annat bolag (09.10.6.1). Skatterättsnämnden ja i samtliga fall. Regeringsrätten fastställde (2010-01-26, RÅ 2010 ref. 11).

Fråga om ett bolags utbetalning av ett engångsbelopp avseende avlösen av en livsvarig pensionsutfästelse utgör en avdragsgill kostnad för bolaget samt om beloppet utgör pension eller liknande ersättning enligt artikel 19 § 1 i skatteavtalet med Schweiz (10.3.2.3). Skatterättsnämnden ja. Regeringsrätten fastställde (2010-03-03, mål nr 7070-09).

Fråga om elförsäljning till självkostnadspris från en kooperativ ekonomisk förening till dess medlemmar ska medföra uttagsbeskattning om försäljningen skett till pris understigande marknadsvärdet (10.3.4.1). Skatterättsnämnden ja. Regeringsrätten fastställde (2010-06-29, mål nr 8208-09).

Fråga om endast den del av kapitalvinst på en näringsfastighet som ingår i underlaget för avsättning till ersättningsfond ska tas upp i inkomstslaget näringsverksamhet varvid resterande del av kapitalvinsten ska tas upp i inkomstslaget kapital (10.3.4.4). Skatterättsnämnden ja. Regeringsrätten fastställde (2010-03-30, RÅ 2010 ref. 38).

Fråga om minskning av årsavgiften för en medlem i bostadsrättsförening ska behandlas som ränteinkomst när minskningen beror på att föreningens lånebehov minskat på grund av medel som medlemmen räntefritt ställt till föreningens förfogande (10.3.5.1). Skatterättsnämnden ja. Regeringsrätten avvisade överklagandet och undanröjde förhandsbeskedet avseende denna fråga med hänvisning till att den ställda frågan var alltför allmänt formulerad för att kunna besvaras genom ett förhandsbesked. En fråga om sökanden hade rätt till avdrag för ränteutgifterna som besvarades jakande av Skatterättsnämnden fastställdes (2010-06-03, mål nr 6441-09).

Fråga om varje studentrum i en studentkorridor och i en s.k. kollektivlägenhet utgör en bostadslägenhet vid tillämpning av lagen om kommunal fastighetsavgift (10.3.7.1). Skatterättsnämnden ja. Regeringsrätten fastställde (2010-06-17, mål nr 654-10).

8.2 Överklagade och av Regeringsrätten fram t.o.m. utgången av juni 2010 inte avgjorda ärenden som redovisats i denna artikelserie

Fhb 2009-04-02. Fråga om skatteavtalet mellan Sverige och Thailand förhindrar att den skattskyldige beskattas enligt 3 kap. 19 § IL för kapitalvinst vid försäljning av andelar i utländskt företag (09.10.2.1).

Fhb 2009-05-13. Fråga om uppskovsbelopp vid andelsbyte kan beskattas med stöd av tioårsregeln i 3 kap. 19 § IL när de tillbytta andelarna avyttras efter det att den skattskyldige utflyttat från Sverige (09.10.2.2).

Fhb 2009-04-24. Fråga om ett privatbostadsföretags ränteintäkter är skattefria (09.10.4.4).

Fhb 2009-12-17. Fråga om innehav av bostadslägenhet i Sverige, tillsammans med vissa övriga omständigheter, ger skattskyldig väsentlig anknytning hit efter utflyttning (10.3.2.1).

Fhb 2009-12-22. Fråga om en fysisk person som avyttrat andelarna i ett utländskt bolag efter det att han flyttat från Sverige till Schweiz ska beskattats här (10.3.2.2).

Fhb 2009-11-24. Fråga om medlem av registrerat trossamfund som får understöd i form av kontant utbetalning samt fri bostad och fria måltider av förhållandevis enkelt slag ska ta upp förmånerna som inkomst av tjänst (10.3.3.1).

Fhb 2009-11-30. Fråga om bestämmelserna om begränsning av ränteavdrag är tillämpliga i visst fall inkluderande deras förenlighet med skatteavtalet och EU-rätten (10.3.4.2).

Fhb 2009-12-07. Fråga om Lundinregeln i 24 kap. 19 § IL ska anses omfatta det fall att ett aktiebolag av sin ägare (fysisk person) till underpris köper aktier i ett skalbolag med en köpeskilling som ej överstiger säljarens omkostnadsbelopp (10.3.4.3).

Fhb 2009-11-18. Fråga om en ökning av omkostnadsbeloppet på andelarna i det förvärvande bolaget enligt 53 kap. 8 § IL ska ske trots att en fysisk persons avyttring av aktier till underpris till utländskt bolag med hemvist inom EU inte beskattats i strid mot ordalydelsen i kapitlets 6 § (lydelse intill den 1 januari 2008) men i överensstämmelse med praxis (10.3.5.3).

Fhb 2010-03-03. Fråga om väsentlig anknytning till Sverige ska anses föreligga vid regelbundet umgänge med minderåriga barn i Sverige samt omständigheterna i övrigt (10.10.2.1).

Fhb 2010-06-18. Fråga om anställd som har avtalat om förvärv av aktier och teckningsoptioner och förpliktigat sig till ett flertal förfoganderättsinskränkningar ska anses ha förvärvat värdepapperen vid tidpunkten för avtalet härom (10.10.3.1).

Fhb 2010-07-05. Fråga om en anställd som förvärvat s.k. gratisaktier som löneförmån och blir fråntagen dessa utan vederlag om han lämnar sin anställning före viss tidpunkt ska anses avyttra aktierna för 0 kr och hänföra kapitalförlusten till inkomstslaget kapital (10.10.3.2).

Fhb 2010-02-02. Fråga om uttagsbeskattning när skattskyldigheten för näringsverksamhet som bedrivs vid ett svenskt bolags fasta driftställe i Norge upphör vid en gränsöverskridande fusion strider mot EES-avtalet och EUF-fördraget (10.10.4.1).

Fhb 2010-07-02. Fråga om skatteflyktslagen är tillämplig vid underprisöverlåtelse av fastighet till handelsbolag (10.10.4.2).

Fhb 2010-06-24. Fråga om ventilen i reglerna om begränsningar i avdragsrätten för ränta till företag inom en intressegemenskap är tillämplig i ett fall när det interna aktieförvärvet har skett som ett efterföljande led vid ett externt uppköp av ett bolag (10.10.5.1).

Fhb 2010-06-24. Fråga om ventilen i reglerna om begränsningar i avdragsrätten för ränta till företag inom en intressegemenskap är tillämplig (10.10.5.2).

Fhb 2010-06-24. Fråga om ventilen i reglerna om begränsningar i avdragsrätten för ränta till företag inom en intressegemenskap ska anses tillämplig (10.10.5.3)

Fhb 2010-05-18. Fråga om vinst och förlust på terminer avseende råvaror, räntor och utländsk valuta i enskild näringsverksamhet ska anses hänförliga till inkomstslaget kapital (10.10.5.4).

Fhb 2010-05-28. Fråga om ett vinstutdelade försäkringsföretag som får rabatt på fondförvaltarnas avgifter för förvaltningen av investeringsfonder ska ta upp motsvarande belopp till beskattning i inkomstslaget näringsverksamhet (10.10.5.5).

Fhb 2010-02-09. Fråga om förändring av skadeförsäkringsbolags säkerhetsreserv ska fördelas mellan svensk och utländsk inkomst vid beräkning av utländsk inkomst enligt 2 kap. 10 § avräkningslagen och om underskott i utlandsfilial ska beaktas (10.10.5.6).

Fhb 2010-03-12. Fråga om konvertibla skuldebrev utfärdade av dotter- och intresseföretag till investmentföretag utgör värdepapper som kan erbjuda riskfördelning för investmentföretagets aktieägare (10.10.5.7).

Fhb 2010-06-10. Fråga om vid avgörande av om en ägarförändring har skett enligt 40 kap. 12 § IL förvärv av aktier vid nyemission ska räknas med (10.10.5.8).

Fhb 2010-03-29. Fråga om en ekonomisk förening ska anses som ett fåmansföretag enligt den utvidgade fåmansföretagsdefinitionen i 57 kap. 3 § IL (10.10.6.1).

Fhb 2010-07-01. Fråga om utdelning på kvalificerade andelar i fåmansföretag till innehavare av utdelningsrätt ska beskattats enligt reglerna i 57 kap. IL samt om årets gränsbelopp ska tillgodoräknas ägaren till den kvalificerade andelen (10.10.6.2).

Fhb 2010-07-01. Fråga om utdelning på kvalificerade andelar i fåmansföretag som den tidigare ägaren förbehåller sig när aktierna ges bort ska beskattats enligt reglerna i 57 kap. IL samt om denne får beräkna gränsbelopp på aktierna ifråga och tillgodoräkna sig sparat utdelningsutrymme (10.10.6.3).

Fhb 2010-06-30. Fråga om skattereduktion för ROT-arbeten på ett småhus, som uppfyller kraven för att räknas till hushållsarbete enligt 67 kap.13 a § IL, kan medges den som äger huset trots att en annan person än ägaren eller hans föräldrar har sin bostad där (10.10.7.1).

Peder André är ordförande i Skatterättsnämnden, avdelningen för direkt skatt.