Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009. Det är formellt inget nytt fördrag, utan innehåller ”bara” ändringar i EU-fördraget och EG-fördraget. Det senare byter namn till Fördraget om den Europeiska Unionens Funktionssätt (EUF-fördraget).
Huvudprincipen att medlemsstaterna själva beslutar om skatter ändras inte. De skatteförslag som ändå tas av EU beslutas också i fortsättningen bara av ministerrådet och med enhällighet. EU-parlamentet ska som tidigare bara höras.
En av de väsentligare ändringarna i Lissabonfördraget är att Europeiska Gemenskapen (EG) försvinner och ersätts av Europeiska Unionen, som dessutom blir en juridisk person. Den hittillsvarande tre-pelarstrukturen tas således bort. Det får i sin tur till effekt att EG-domstolen byter namn till EU-domstolen, EG-rätt blir EU-rätt m.m. Förstainstansrätten byter namn till Tribunalen.
På skatteområdet är nyheterna i Lissabonfördraget få och dessutom sannolikt av mindre betydelse. Däremot har redan EG-fördraget fått stor betydelse också för våra svenska skatter, en betydelse som kan förväntas öka allt eftersom EU-kommissionen intensifierar sitt arbete att upprätthålla den inre marknadens grundprinciper om så fri konkurrens som möjligt. Därför finns det alla skäl att gå igenom vad Lissabonfördraget betyder för skatterna. En sådan artikel kommer i nästa nummer av SkatteNytt och behandlar då betydelsen av de inledande artiklarna, reglerna om fri rörlighet för varor, tjänster, arbete och kapital, statsstödsreglerna, reglerna om hur skattebeslut från EU kan och ska fattas samt också avskaffandet av artikel 293. Vi beskriver också skillnaderna mellan EG-fördraget och EUF-fördraget.
Martin Berglund, Mattias Dahlberg, Jérôme Törner Monsenego, Ulrika Gustafsson Myslinski, Gunnar Rabe, Mikaela Sonnerby, Bertil Wiman, alla verksamma vid Uppsala Universitet och knutna till Stiftelsen Centrum för Skatterätt.