Aktuellt om mervärdesskatt

Ersättning för s.k. courtagedelning är undantagen från mervärdeskatt

Ett bolag som bedrev s.k. portföljförvaltning av värdepapper, hade ingått ett avtal om kapitalförvaltning med sina kunder. Deras kapital placerades i olika fondbolags fonder. Kunderna var då tvungna att öppna depåer hos en depåbank. Då depåbanken genomfärde värdepapperstransaktioner för kundernas räkning togs det ut ett courtage och en s.k. ”up-front” ersättning. Av dessa ersättningar erhöll förvaltningsbolaget en viss del. Fråga var i ett förhandsbeskedsärende huruvida de senare ersättningarna skulle medföra skattskyldighet till mervärdesskatt hos bolaget. I ett tidigare förhandsbeskedsmål, RÅ 2003 ref. 72, hade motsvarande ersättning ansetts inte omfattas av undantaget från skatteplikt i 3 kap. 9 § ML. I aktuellt mål, Regeringsrätten dom den 2 juni 2009 (mål nr 6792-08) ansågs dock undantaget vara tillämpligt för såväl courtagedelningen som för del av up-frontersättningen. Regeringsrätten instämde härvid i Skatterättsnämndens bedömning. Att rättspraxis nu ändrats föranleds av EG-domen, C-453/05, Volker Ludwig, där en förmögenhetsrådgivare i ekonomiska frågor som förmedlade krediter ansågs tillhandahålla ej skattepliktiga finansiella tjänster i form av kreditförmedling.

Detta förhandsbesked bör betraktas som en utvidgning i rättspraxis vad gäller omfattningen av undantaget i 3 kap. 9 § ML. Enligt förutsättningarna i ärendet deltog inte sökandebolaget i själva värdepapperstransaktionen, utan hade ställning av mellanman, som gjorde det som var möjligt för att parterna skulle sluta uppdragsavtal. De produkter som var föremål för förmedling var standardiserade och priserna (transaktionsavgifter och ”up-front” ersättningen) var fastställda i förväg. Tjänstens natur och ändamål ansågs då vara att tillhandahålla en sådan förmedlingstjänst rörande värdepapper som omfattas av nämnda undantag i ML.

Regeringsrättens dom innebär att EG-domstolens dom i målet Volker Ludwig har fått genomslag fullt ut i svensk rätt. Jämfört med äldre praxis från Regerings-rätten innebär detta att kravet på förmedlingsinsatsen reducerats kraftigt. Det är tillräckligt att upplysa part om möjlighet att sluta avtal. Vidare är det inget hinder för mervärdesskattefrihet att de produkter som förmedlas är standardiserade samt att villkoren är fastställda i förväg och inte till någon del föremål för förhandling parterna emellan.

Detta är en stor förändring vad gäller mervärdesskatt inom den finansiella sektorn. Hur stor förändringen blir återstår att se. Det är rimligt att förvänta sig ett ställningstagande från Skatteverket relativt omgående i denna fråga.

Skadereglering utgör ingen mervärdesskattefri försäkringstjänst

Sökandebolaget i ett förhandsbeskedsärende var ett försäkringsbolag. För sin utländska verksamhet utförde försäkringsbolaget inte själv skadereglering, istället utfördes denna av fristående uppdragstagare. Skaderegleringen utfördes i enlighet med instruktioner från försäkringsbolaget och med stöd av en särskild IT-plattform som var utformad av försäkringsbolaget. Skaderegleraren rapporterade till försäkringsbolaget i enlighet med en särskilt utformad manual och det förekom andra kontakter med försäkringsbolaget i samband med skaderegle-ringen. Skaderegleraren ansvarade för alla kontakter med försäkringstagaren. Skatterättsnämnden ansåg att de tjänster sökandebolaget tillhandahöll försäkringsbolaget inte utgjorde sådana försäkringstjänster som omfattas av undantaget från skatteplikt i 3 kap. 10 § ML och att tjänsterna var omsatta i Sverige enligt 5 kap. 7 § ML. Regeringsrätten instämde i denna bedömning i dom den 27 maj 2009 (mål.nr. 7203-08).

Det förekommer att försäkringsbolag själva utför skadereglering och då har tjänsten ansetts utgöra ett led i en mervärdesskattefri försäkringstjänst. Det framgår bl.a av målet RÅ 2007 not 139, där Regeringsrätten slog fast att skadereglering i sig är en mervärdesskattefri försäkringstjänst. Enligt uppgift har tjänsten skadereglering i andra medlemsländer bedömts utgöra en mervärdesskattefri försäkringstjänst, även om den utförs av annan än försäkringsbolaget. Sökanden i målet hade upplyst Regeringsrätten om att skattemyndighet i åtminstone två medlemsländer i offentliga ställningstaganden uttalat att skadereglering utgör mervärdesskattefri försäkringstjänst. Regeringsrätten fann dock inte skäl att i detta mål efterfråga EG-domstolens uppfattning.

Oavsett om Regeringsrätten kommit till ”rätt” materiell slutsats eller ej är det olyckligt att Regeringsrätten inte hänsköt frågan till EG-domstolen. I och med att domstolen inte gjorde det kommer svenska försäkringsgivare med gränsöverskridande verksamhet att hamna i en sämre konkurrenssituation jämfört med aktörer i andra medlemsländer. Detta eftersom den mervärdesskatte-rättsliga behandlingen av skaderegleringstjänster skiljer sig åt mellan olika medlemsländer.

God tro principen inte tillämplig i två mål avseende köp av begagnade bilar från utlandet

Regeringsrätten har i två domar den 10 juni 2009 (mål nr 622-07 och 4451-07 resp. 4454-07) prövat om de principer för god tro som kommit till uttryck i EG-domstolens mål C-409/04, Teleos, kunde tillämpas i aktuella fall. Båda målen gäller förvärv av begagnade bilar från Tyskland till mervärdesskattepliktig verksamhet hos bolag i Sverige och huruvida dessa bolag kunde tillämpa vinst-marginalbeskattningen vid sin vidareförsäljning. Så blir fallet om bilarna redovisats enligt reglerna för vinstmarginalbeskattning hos säljaren. I båda målen var fråga om hur de fakturor var utformade från de tyska säljarna och huruvida de svenska köparna hade uppfattat att bilarna vid försäljningen omfattades av reglerna för vinstmarginalbeskattning i Tyskland. Regeringsrätten fann dock i båda målen att de utfärdade fakturorna kunde uppfattas som att vinstmarginalbeskattningen hade tillämpats. Det fanns dock oklarheter i dem som gjorde att bolagen, enligt Regeringsrätten, borde ha varit skyldiga att närmare undersöka om förutsättningarna för att tillämpa bestämmelserna om vinstmarginalbeskattning var uppfyllda. Bolagen ansågs därför inte få tillämpa dessa bestämmelser vid sina vidareförsäljningar.

Det har under några år innan nämnda EG-dom publicerats från vissa håll hävdats att principen för god tro inte skulle gälla för mervärdesbeskattningen. De här aktuella domarna visar med tydlighet att principen gäller, även om den här inte blev tillämpbar.

Sagolekhuset Junibacken ingen museiverksamhet

Kammarrätten i Stockholm har i dom den 17 juni 2009 (mål nr 8564-08) bedömt huruvida verksamheten vid Sagolekhuset Junibacken ska betraktas som sådan museiverksamhet som i mervärdesskattehänseende är undantagen från skatteplikt alternativt beskattas med 6 %. Kammarrätten fann dock att så inte var fallet och angav bl.a. att vissa delar av utställningarna som visades där i och för sig skulle kunna utgöra en del av en museal samling men materialet som visades var för litet och utgjorde en så liten del av verksamheten att det inte var fråga om systematiskt hopbragda och ordnade samlingar. Däremot ansåg kammarrätten att teaterverksamheten utgjorde en klart avskiljbar prestation i förhållande till övriga tjänster som ingår i inträdesavgiften. Uppdelning skulle därför ske av beskattningsunderlaget efter skälig grund där teaterverksamheten skulle beskattas med 6 %. Kammarrätten fann därvid att 55 % av inträdesavgiften kunde hänföras dit.

Städningstjänst utgör inte en del av en lokalhyra

Ett fastighetsbolag i Tjeckien som hyrde ut fastigheter tog, utöver hyran, även ut ersättning från hyresgästerna för städning av gemensamma utrymmen i fastigheten. Frågan i denna dom från EG-domstolen, C-572/07, RLRE Tellmer Property sro, var om städtjänsten omfattades av begreppet hyra av fastighet och då skulle vara undantagen från skatteplikt. Domstolen fann då att uthyrning av en fastighet och städtjänsten under sådana omständigheter som är för handen i det nationella målet, ska anses som två självständiga och från varandra särskiljbara transaktioner, vilket innebär att städtjänsten inte omfattas av undantaget från skatteplikt. Detta ska gälla oavsett att städningstjänsten följer med nyttjandet av hyreslägenheten. Domstolen beaktade härvid vad som uttalats i tidigare domar avseende tillämpningen av den s.k. huvudsaklighetsprincipen, framför-allt C-425/06, Part Service, men fann således att det i aktuellt mål förelåg två avskiljbara tillhandahållanden.

Jan Kleerup är skattejurist vid Svalner Skatt & Transaktion.