RÅ 2008 ref. 74 (fhb). Enligt 7 kap. IL undantas vissa stiftelser, ideella föreningar och trossamfund från beskattning av vissa angivna inkomster. Först och främst sker klassificeringen enligt allmänna regler om allmännyttiga syften; 4 respektive 8 §§. Därutöver anges ett antal särskilda verksamheter eller personer i 15–17 §§. Rättsfallet gäller om ett aktiebolag som bedriver sjukvårdsverksamhet omfattades av undantaget enligt 15 § för ”sjukvårdsinrättningar som inte bedrivs i vinstsyfte”. Denna undantagsmöjlighet är i princip inte begränsad till någon särskild organisationsform.
I aktiebolagets bolagsordning angavs att bolagets syfte inte var att bereda vinst åt aktieägarna och att vinsten skulle användas för att konsolidera och utveckla verksamheten. Verksamheten skulle dock bedrivas kommersiellt med inriktningen att ge god lönsamhet. Regeringsrätten ansåg – till skillnad från Skatterättsnämnden – att rekvisitet ”utan vinstsyfte” i 15 § syftar på aktiebolaget och inte dess ägare. Därför ansågs 15 § inte vara uppfylld för aktiebolaget.
Slutsatsen av domen är att det endast i särskilda undantagsfall är möjligt att uppfylla rekvisitet ”utan vinstsyfte” när verksamheten bedrivs i aktiebolagsform. I den situation som förelåg i ett tidigare avgörande om rekvisitet ”utan vinstsyfte” i RÅ 1996 not. 119 (AB Tranås Kuranstalt, offentligt ägt) borde dock alltjämt 15 § anses vara tillämplig. Ett principiellt skäl för den slutsatsen är att Regeringsrätten inte ansåg plenum nödvändigt (en ledamot var av uppfattningen att plenum krävdes).
Även i liknande fall, där aktiebolagets ägare – såsom stiftelser och ideella föreningar – själva skulle kunna bedriva verksamheten och uppfylla kravet, borde undantaget kunna gälla. Eftersom Regeringsrätten anger att bedömningen gäller aktiebolagets vinstsyfte, torde det dock även med ägare som saknar intresse att få utdelning vara viktigt att aktiebolagets verksamhet inte har ett vinstsyfte. Vinst har dock inte en entydig innebörd. En redovisningsmässig vinst torde ofta kunna och behöva uppstå i verksamheter som bedrivs utan vinstsyfte, på grund av periodiska underhållsbehov av fastigheter och andra anläggningstillgångar.
Vinstsyfte bör således inte tolkas så att något redovisningsmässigt överskott aldrig får uppkomma. Annars tror jag att det kommer att bli en ganska begränsad skara som kan undantas enligt 7 kap. 15 §. Ett exempel på att kraven sätts ännu lägre finns i EG-domstolens dom om rekvisitet utan vinstsyfte i numera artikel 132 1 m i mervärdesskattedirektivet. I målet C-174/00 (Kennemer Golf & Country Club) anger domstolen följande (artiklarna 33 och 35):
”Det (är) ... inte vinster i egenskap av överskott som uppkommit i slutet av ett räkenskapsår, utan i stället vinster i form av penningförmåner till organisationens medlemmar, som utgör hinder mot att en organisation kvalificeras som en organisation ”utan vinstsyfte” och ”direktivet skall tolkas så, att en organisation kan kvalificeras som en organisation ”utan vinstsyfte” även om den systematiskt strävar efter att generera överskott, som den sedan avsätter för utförandet av de tjänster som den tillhandahåller.”
Detta är en tolkning utifrån de tolkningsdata som föreligger för mervärdesskattedirektivet, och domen anges bara som exempel på en annan möjlig principiell inställning. Jag har dock inte en bestämd uppfattning om hur det aktuella fallet skulle bedömas enligt ”Kennemer”principen. Det beror nog bl.a. på vad som innefattas i syftet att vinst skall kunna användas för att utveckla verksamheten.