Investmentföretag – är fordringar värdepapper?
RÅ 2008 ref. 14 (fhb). Ett investmentföretag investerade i huvudsak i onoterade aktiebolag. Förutom aktieinnehav hade investmentföretaget i ökad utsträckning börjat lämna lån till innehavsaktiebolagen. Frågan gällde om investmentföretagets lånefordringar var ”värdepapper eller liknande tillgångar” vid tillämpning av definitionen av investmentföretag i 39 kap. 15 § IL. Regeringsrätten ansåg att så inte var fallet.
Effekten härav blir att investmentföretag bara i begränsad utsträckning kan lämna sådana lån, annars förlorar de sin karaktär av investmentföretag. Förhållandena i RÅ 2007 ref. 85 (räntesnurra) torde komma i en annan belysning efter avgörandet i RÅ 2008 ref. 14. I 2007 ref. 14 hade ett dotterbolag till ett investmentföretag erlagt årliga räntor på mellan 55 och 106 mkr. Räntorna ansågs avdragsgilla hos dotterbolaget, som i sin tur erhållit i stort sett motsvarande belopp som koncernbidrag från sina dotterbolag. För investmentföretaget var räntorna skattepliktiga men skatteplikten kunde elimineras genom utdelning till investmentföretagets aktieägare; 39 kap. 14 § 3 IL. Sammantaget gav förfarandet den effekten att beskattningen i dotterdotterbolagen minskades utan ökad beskattning på annat ställe. Detta brukar benämnas räntesnurra. RÅ 2008 ref. 14 innebär dock att sådana lån bara kan förekomma i mindre utsträckning (kanske 5–10 % av totalinnehavet). Effekten av räntesnurror i svenska investmentföretag är därför nog mer begränsade än vad som tidigare antagits.
Regeringsrättens motivering förefaller i allt väsentligt grundad på ändamålen för investmentbeskattningen. Först återges olika ställningstaganden i tidigare praxis om innebörden av begreppet värdepapper eller liknande tillgångar. Slutsatsen därav anges aldrig explicit, men förefaller vara att den närmare innebörden får för ett visst lagrum bedömas mot bakgrund av bestämmelsens syfte. Därefter görs en bedömning av investmentföretagsbeskattningens syfte. Främst är den neutraliteten mellan direkt och indirekt ägande (via investmentföretag) som Regeringsrätten anser är åsyftad. Neutraliteten skulle sättas ur spel genom det aktuella upplägget (räntesnurran, ett uttryck som givetvis inte finns i domen).
Utdelning från investmentföretag
RÅ 2008 not. 131 (fhb) Utdelning på näringsbetingade andelar är skattefri. Ett undantag gäller vid utdelning från ett investmentföretag med s.k. förbjudna andelar, 24 kap. 18 § IL. Enligt denna bestämmelse är utdelning från ett investmentföretag skattepliktig om investmentföretaget äger mer än enstaka andelar på vilken utdelningen skulle ha varit skattepliktig om andelarna skulle ha ägts direkt av det företag som äger andelarna i investmentföretaget.
Ett investmentföretag Y ägde vid utgången av åren 2004–2006 ett mycket stort antal förbjudna andelar motsvarande 1,2, 1,4 respektive 2,0 procent av Y AB:s totala aktieinnehav. Frågan i ärendet var om Y AB ska anses äga ”mer än enstaka” förbjudna andelar så att utdelning från Y AB till X AB är skattepliktig enligt undantagsregeln i 24 kap. 18 § IL. Skatterättsnämnden = Regeringsrätten ansåg att så var fallet.
Utgången får anses klar mot bakgrund av undantagsregelns formulering samt att denna avsetts vara en enkel schablon.
Uttagsbeskattning vid övergång till privatbostadsföretag?
RÅ 2008 ref. 65 (fhb). Enligt 39 kap. 25 § IL skall ett privatbostadsföretag inte ta upp inkomster eller dra av utgifter som är hänförliga till fastigheten. Efter att denna skattefrihet införts 2007 uppkom en diskussion om en bostadsrättsförening som övergick från vanlig beskattning till att beskattas som privatbostadsföretag skulle kunna bli uttagsbeskattad enligt 22 kap. 5 § 2 IL. Enligt sistnämnda bestämmelse föreligger ett uttag om ”skattskyldigheten för inkomsten från en näringsverksamhet helt eller delvis upphör”.
Regeringsrätten (=Skatterättsnämnden) ansåg att ett sådant uttag inte förelåg. Motiveringen var att skattskyldigheten inte upphört även om vissa inkomster och utgifter inte behövde tas upp. Det är bara att konstatera att undantag från skatteplikten innebär inte att skattskyldigheten upphör även om det i praktiken oftast inte kommer att bli någon beskattningsbar inkomst.
Bostadsrättsförening – privatbostadsföretag?
RÅ 2008 ref. 5 (fhb). I en bostadsrättsförening var samtliga bostadslägenheter- och lokaler upplåtna med bostadsrätt. Fördelningen mellan bostäder och lokaler var 60 procent respektive 40 procent enligt olika gängse fördelningsnycklar. Föreningen hade vid samtliga taxeringar fram till 2005 års taxering beskattats som ett privatbostadsföretag. Vid 2005 års taxering hade emellertid Skatteverket beskattat föreningen enligt konventionell metod (som s.k. oäkta privatbostadsföretag). Med tillämpning av de hyresnivåer som använts vid 2004 års fastighetstaxering kom Skatteverket fram till att endast drygt 40 procent av verksamheten avsåg bostäder.
I sin bedömning lade Regeringsrätten avgörande vikt vid två omständigheter. Den ena var att föreningen från början uppfyllde de krav som enligt administrativ praxis ställdes på ett privatbostadsföretag. Den andra omständigheten var att föreningens verksamhet under årens lopp inte hade förändrats till omfattning eller karaktär.
Regeringsrätten hänförde sig till den administrativa praxis som kommit till uttryck i Riksskattenämndens anvisningar och Riksskatteverkets rekommendationer och som bl.a. innebär att minst 60 procent av fastighetens taxeringsvärde ska belöpa på till medlemmarna med bostadsrätt upplåtna bostadslägenheter. Regeringsrätten markerade vidare att en stabilitet ska gälla vid klassificeringen. I och med att föreningen ursprungligen uppfyllt kraven skulle inte någon omklassificering ske enbart för att värderelationerna förändras till följd av att marknadsvärdet på lokalerna ökat.
Det skall dock anges att föreningen i RÅ 2008 ref. 5 upplät både bostäderna och lokalerna med bostadsrätt. Regeringsrätten hade därför inte anledning att ta ställning till vad som gäller om lokaler i stället hyrs ut av en förening. Det är inte givet att samma vikt ska läggas vid stabiliteten i klassificeringen i ett sådant fall där, till skillnad från när lokaler upplåts med bostadsrätt, en förändring av marknadshyrorna påverkar föreningens hyresintäkter. I en dom från kammarrätten i Göteborg 24 februari 2009 har kammarrätten ansett att vid uthyrda lokaler gäller inte samma bedömningsnorm som i RÅ 2008 ref. 5.
För stabilitet vid klassificeringen talar förutsebarheten för den enskilda föreningen och deras medlemmar. Med tanke på de stora negativa konsekvenser en omklassificering kan få anser jag att det är motiverat med en stabilitet eller åtminstone en väsentlig tröghet vid omklassificering. Detta gäller även i det fall där lokalerna upplåts med hyresrätt.
Nackdelen med en stabil klassificering är att föreningar med exakt samma verksamhet skulle kunna bli olika klassificerade på grund av att de startats vid olika tidpunkter då olika värderelationer gällde. Likartade föreningar skulle därmed behandlas olika vid taxeringen trots identisk verksamhet. Denna nackdel har dock mindre påtagliga effekter när lokalerna upplåts med bostadsrätt, och inte ger föreningen något överskott, än när upplåtelsen sker med hyresrätt, som kan ge väsentliga överskott.
Rättsfallet är även kommenterat av Påhlsson, SN 2008, s. 490 ff. och av Melz – Silfverberg i Skrifter till Anders Victorins minne, 2009, s. 373 ff.
Peter Melz