Aktuellt om mervärdesskatt

Ingen avdragsrätt för ingående mervärdesskatt vid åberopande av god tro.

Ett bolag hade anlitat ett byggbolag för att utföra byggtjänster. Tjänsterna utfördes dock inte av bolaget utan av ett annat företag. Byggbolaget utfärdade trots detta fakturor till bolaget för utförda tjänster och bolaget yrkade avdrag för den mervärdesskatt som fakturerats. Bolaget hävdade i kammarrätten att det gjort vad som rimligen kunde krävas för att kontrollera fakturornas riktighet och att avdrag skulle medges även om det skulle anses att fakturorna var osanna. Kammarrätten i Stockholm har i dom den 10 augusti 2009 (mål nr 6485-08) ansett att bolaget inte haft rätt till avdrag för den ingående mervärdesskatten. Kammarrätten anför bl.a att det av utredningen i målet framkommit att byggbolaget över huvud taget inte hade bedrivit någon skattepliktig verksamhet avseende byggnadsentreprenader. I vart fall ansågs bolaget inte ha styrkt att de såsom mervärdesskatt betecknade beloppen i fakturorna från byggbolaget var hänförliga till skattepliktiga tjänster som detta tillhandahållit. Avdragsrätt saknades därför. Den omständigheten att annan person hade tillhandahållit tjänsterna saknade härvid betydelse. Bolaget hade nämligen framfört att den personen agerade för byggbolagets räkning.

Bolaget åberopade i detta mål principen för god tro. Då bolaget inte kunde visa att de aktuella byggtjänsterna var utförda av det bolaget som fakturerade dessa kunde dock inte denna princip följas. Det framgår bl.a. av EG-domen C-354/03 Optigen.

Avdrag för ingående mervärdesskatt avseende kostnader för återställande av lokaler i frivillig skattskyldighet vid byte av hyresgäst.

Ett fastighetsbolag hade lokaler uthyrda med frivillig skattskyldighet och efter det att hyresgästen flyttat ut lät man renovera lokalerna. I lokalerna flyttade det sedan in en hyresgäst som inte var mervärdesskattepliktig. Hyresavtal med denne tecknades i december 2005, men renoveringsarbetena utfördes efter den tidpunkten. Skatteverket ansåg i sitt överklagande till kammarrätten att fastighetsbolaget inte skulle medges avdrag för den ingående skatten som belöpte på renoveringsarbetena, då dessa var avsedda för den nya hyresgästens verksamhet, vilken inte medförde skattskyldighet. Kammarrätten i Göteborg fann dock i dom den 18 augusti 2009 (mål nr 320-09) att avdragsrätt förelåg då de aktuella renoveringsåtgärderna hade föranletts av det slitage som lokalerna hade varit utsatta för under den tid som lokalerna varit föremål för skattepliktig uthyrning. Åtgärderna ansågs ha vidtagits för att återställa lokalerna i uthyrningsbart skick. Kammarrätten fann här att det fanns ett direkt samband mellan kostnaderna för de renoveringsåtgärder som hade vidtagits och bolagets avveckling av den skattepliktiga verksamheten. Som stöd för denna bedömning åberopade kammarrätten bl.a EG-domstolens dom C-32/03 I/S Fini H. Att fastighetsbolaget tecknat hyreskontrakt med en hyresgäst som inte bedrev mervärdesskattepliktig verksamhet innan renoveringsarbetena utfördes, ansåg kammarrätten saknade betydelse.

Kammarrätten ansåg således i denna dom att renoveringsarbeten helt avsåg att återställa lokalerna efter den tidigare hyresgästen och att då kostnaderna var hänförliga till uthyrningen till denna. I praktiken torde ofta renoveringsarbeten avse såväl återställande som anpassning till en ny hyresgäst. Hur avdragsrätten då ska bedömas framgår inte av domen. Normalt torde då avdragsrätt föreligga för sådana renoveringsarbeten som har allmän karaktär för lokalerna, men förmodligen inte för sådana arbeten som är speciellt utförda för den nye hyresgästen. Fråga om när den frivilliga skattskyldighet upphör vid byte av hyresgäst från en som är skattskyldig till en som inte är det, besvaras inte i domen. Fastighetsbolaget hävdade i målet att skattskyldigheten skulle upphöra först när den nya hyresgästen tillträdde lokalerna, och således inte när kontrakt tecknades. Kammarrätten behövde dock inte beakta denna ståndpunkt, eftersom avdragsrätten för den ingående skatten för renoveringsarbetena bedömdes efter sambandet mellan kostnaderna och avveckling av den skattepliktiga verksamheten. När den frivilliga skattskyldigheten då upphört saknade betydelse.

Omsättningsland vid s.k. timesharing

En förenings (RCI Europe) verksamhet bestod i att möjliggöra och organisera byte av nyttjanderätter som tillkommer medlemmar som hade ingått avtal om tidsdelat boende (timesharing) med avseende på utländska semesterbostäder. EG-domstolen har i målet C-37/08, RCI Europe prövat vad omsättningslandet är för den verksamhet föreningen bedriver avseende uttagande av inträdesavgifter, årsavgifter och bytesavgifter från medlemmarna. Härvid ansåg domstolen att omsättningslandet var den plats där den fasta egendomen är belägen i vilken den berörda medlemmen innehar nyttjanderätt till tidsdelat boende. Fråga var då inledningsvis om de avgifter som medlemmarna erlade utgjorde ersättning för av föreningen tillhandahållna tjänster. Domstolen konstaterade då att den redan fastställt att för att ett tillhandahållande mot vederlag ska föreligga så ska det mellan den som tillhandahåller tjänsten och den som köper den föreligga ett rättsförhållande som innebär ett ömsesidigt utbyte av prestationer, varvid den ersättning som den person som tillhandahåller tjänsten tar emot utgör det faktiska vederlaget för den tjänst som tillhandahålls mottagaren (C-16/93 Tolsma m.fl.) Domstolen fann då att inträdesavgifter och årsavgifter skulle anses utgöra vederlag för deltagande i ett program som ursprungligen inrättats i syfte att möjliggöra för varje medlem att byta sin nyttjanderätt till tidsdelat boende mot andra sådana nyttjanderätter. Tjänsten som föreningen då tillhandahåller ansågs bestå i att underlätta byte, och inträdesavgiften samt årsavgiften ansågs utgöra vederlag för den tjänsten. Platsen för tillhandahållande av dessa tjänster ansågs vara den plats där den fasta egendomen är belägen i vilken den berörda medlemmen innehar en nyttjanderätt till tidsdelat boende.

Det kan tyckas att det de tjänster som föreningen här utför har liten koppling till den fasta egendomen där medlemmen har sin lägenhet, men EG-domstolen ansåg således ändå att tjänsterna avsåg fast egendom varför beskattning ska i respektive land där lägenheten är belägen. Domen ger även ett ytterligare exempel på att medlemsavgifter o.likn. kan betraktas som vederlag för tillhandahållande tjänster. Det har tidigare framgått av domstolens dom C-174/00 Kennemer Golf.

Jan Kleerup är skattejurist vid Svalner Skatt & Transaktion.