Skattedomstolsprocessen – en jämförelse mellan Nederländerna, Belgien och Sverige

2.1 Belgien

I mars 1999 infördes en ny processordning för skattemålen i Belgien och inrättades en ny befattning som ”skattedomare” vid några tingsrätter2. Tingsrättens domar kan överklagas hos motsvarigheten till hovrätten, Hof van Beroep3, som är sista sakprövningsinstans. Mot hovrättens avgörande kan talan föras vid Kassationsdomstolen. Denna instans avgör enbart huruvida lagen tillämpats korrekt, med andra ord bedöms underinstansens dom snarare än själva saken. För det fall underinstansens dom undanröjs, kan kassationsdomstolen således inte avgöra målet i sak. Målet återförvisas i stället till en annan hovrätt än den som meddelat den undanröjda domen.

Även Konstitutionsdomstolen4 spelar en viktig roll för skatteprocessen. Denna domstol har som främsta uppgift att se till att den i grundlagen fastlagda kompetensfördelningen mellan staten, (språk-) regionerna och provinserna upprätthålls. Konstitutionsdomstolen är även behörig att pröva lagbestämmelsernas förenlighet med grundlagen, däribland den för skatterätten viktiga likabehandlingsprincipen. Såväl myndigheter som enskilda kan anhängiggöra talan i Konstitutionsdomstolen. Därutöver kan domstolarna (tingsrätt och hovrätt) ställa prejudiciella frågor till Konstitutionsdomstolen. I avvaktan på svar vilandeförklaras målen. Konstitutionsdomstolen ingår inte i domstolsorganisationen och dess domar kan inte överklagas.

Liksom i Sverige finns det i Belgien en möjlighet att begära förhandsbesked i skattefrågor. Denna s.k. ”rulingcommissie” finns sedan år 2002 inom ramen för den centrala skatteadministrationen och har till uppgift att lösa skattefrågor för undvikande av framtida processer. Det förhandsbesked som lämnas beträffande de skatterättsliga konsekvenserna av ett visst handlande är bindande för skattemyndigheten, under förutsättning att den skattskyldige har lämnat fullständiga och korrekta uppgifter i sin ansökan.

2.2 Nederländerna

Fram till år 2005 överklagades skattemyndighetens beslut direkt till hovrätten (Hof van Beroep). Liksom i Belgien har det lagts till en instans och kan skattemyndighetens beslut numera överklagas hos den tingsrätt (Rechtbank van eerste- aanleg) inom vars domkrets den skattskyldige är bosatt5. Vid tingsrätten finns särskilda skatteavdelningar. Tingsrättens beslut kan överklagas hos hovrätten, het Gerechtshof 6. Mot hovrättens dom kan en kassationstalan föras vid den nederländska motsvarigheten till Högsta Domstolen, de Hoge Raad. Denna instans utgår som regel från de faktiska omständigheterna så som de har slagits fast av hovrätten. För det fall Hoge Raad finner att den överklagade domen ger uttryck för en oriktig rättstillämpning eller att formfel har förekommit, kan Hoge Raad undanröja domen. På så sätt främjas en enhetlig rättstillämpning. För det fall hovrättens dom undanröjs, återförvisas målet som regel till sistnämnda instans. Om det visar sig lämpligt kan Hoge Raad också välja att själv avgöra målet slutligt.

Det krävs inte något prövningstillstånd för att få sitt mål prövat i högsta instans. För att begränsa arbetsbelastningen kan emellertid Hoge Raad avvisa målen utan att ange någon närmare motivering. Detta sker i de fall som överklagandet inte föranleder svar på frågor som är av betydelse för en enhetlig och riktig rättstillämpning7.

Det finns inte någon konstitutions- eller författningsdomstol i Nederländerna och domstolarna får inte pröva (skatte-) lagstiftningens förenlighet med grundlagen. Däremot kan en skattelag komma att prövas i ljuset av dels internationella konventioner såsom Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, dels allmänna förvaltningsrättsliga principer såsom skyddet för berättigade förväntningar.

Förhandsbesked kan begäras hos skattemyndigheten med avseende på de skattemässiga konsekvenserna av ett visst handlande, eller för att komma överens om värderingen av fastigheter eller andra tillgångar. Det finns även en möjlighet att avtala med skattemyndigheten om att en av vardera parten utsedd värderingsman värderar en företagsfastighet, för undvikande av senare diskussioner. Ett sålunda överenskommet värde läggs sedan fast i ett avtal som är bindande för den skattskyldige och myndigheten vid kommande taxeringar.

Även utländska företag har möjlighet till förhandsdiskussioner med den nederländska skattemyndigheten, t.ex. beträffande de skattemässiga följderna av etableringen av ett dotterföretag i Nederländerna eller förläggandet av betalningsströmmar genom Nederländerna. För sådana diskussioner vänder företagen sig till skattemyndigheten i Rotterdam. Eventuella överenskommelser slås fast i en s.k. ruling som är bindande för parterna under förutsättning att korrekt information har lämnats.

2.3 Skillnader mellan Sverige och Belgien/Nederländerna

Den svenska domstolsorganisationen skiljer sig från den nederländska respektive belgiska organisationen genom att de förvaltningsrättsliga målen, däribland skattemålen, behandlas i en egen instansordning. Utvecklingen vid de större förvaltningsdomstolarna går visserligen mot en specialisering, men som regel finns det inte några rena skatteavdelningar.

Länsrättens domar kan överklagas till kammarrätten och kammarrättens dom överklagas i sin tur hos Regeringsrätten. Även om det inte finns någon direkt motsvarighet till det prövningstillstånd som normalt krävs för att få sin sak prövad i Regeringsrätten8 förefaller det system som tillämpas av högsta instans i Nederländerna, Hoge Raad, också leda till att de ärenden som är av vikt för rättstillämpningen lyfts ut, men på ett annat sätt. Till skillnad från sin belgiska och nederländska motsvarighet har Regeringsrätten dessutom möjlighet att göra en fullständig prövning av målet, dvs. även i sak. I samtliga tre högsta instanser kan handläggningsfel i underinstanserna leda till att den överklagade domen undanröjs och målet återförvisas.

En annan skillnad är att medan den svenska skatteprocessen bygger på ett skriftligt förfarande med muntliga inslag9, sätts i princip varje skattemål i Nederländerna och Belgien ut till muntlig förhandling.

Den svenska Skatterättsnämnden skiljer sig vidare från sin belgiska och nederländska motsvarighet dels med avseende på sammansättningen av ledamöter eftersom nämnden i de båda andra länderna är helt inordnad i skatteförvaltningen, dels genom att lämnade förhandsbesked framförallt avser rättsfrågor och beskeden kan överklagas till Regeringsrätten. De svenska förhandsbeskeden kan på så sätt komma att bidra till rättsutvecklingen och prejudikatsbildningen. De belgiska och nederländska beskeden har däremot främst karaktären av in casu avgöranden och avser i många fall rena tillämpningsfrågor.

3.1 Budget

I Belgien har domstolarna ingen egen budget, än mindre resurser som fördelas objektivt i förhållande till arbetsbördan. Vem som ska avgöra vilka mål bestäms av respektive avdelnings ordförande, vilket på sina håll kan leda till en ojämn arbetsfördelning.

Liksom i Sverige har de nederländska domstolarna en egen budget. De resurser som tilldelas de nederländska domstolarna beräknas utifrån det antal mål som varje domstol beräknar att avgöra under året, varvid viss hänsyn tas till

den domstolssammansättning (en eller flera domare) och den förberedelsetid som krävs för respektive måltyp. Årliga samtal förs med den nederländska motsvarigheten till Domstolsverket, Raad voor de Rechtspraak, som i efterhand kontrollerar att det avtalade antalet mål har avgjorts. Inom varje domstol i Nederländerna råder liksom i Sverige en viss frihet hur man väljer att disponera de tilldelade medlen.

3.2 Arbetstider

I Belgien är det inte fastlagt hur många timmar i veckan en domare ska arbeta och saknas det följaktligen också möjligheter till att arbeta deltid. Det är heller inte möjligt att ta semester hur som helst under året, utan endast under den s.k. rättsferien. Det rättsliga året löper från september till juni och en särskild jourreglering gäller under sommarmånaderna.

Varken i Nederländerna eller i Sverige har man ett så uttalat ”rättsligt år” som i Belgien.

De nederländska domstolarna håller förhandlingar löpande under året och målen sätts ut till förhandling i förhållande till inkomstdatum. Liksom i Sverige har domarna i de nederländska domstolarna möjlighet såväl att arbeta deltid som att ta ut semester under året. De nederländska domarnas arbetstider och eventuella ledigheter beaktas därför också när schemat över förhandlingar görs upp, vilket sker ca tre månader i förväg.

4.1 Belgien

I Belgien utnämns skattedomare liksom övriga domare efter (stränga) intagningsprov. Det finns tre vägar att bli domare. Första vägen innebär att man genomgår antagningsprov för att sedan få göra en slags domstolspraktik under tre års tid i olika instanser. Om de slutliga omdömena blir positiva kan man därefter bli utnämnd till domare. Den andra vägen är att jurister med ett par års arbetslivserfarenhet kan genomgå en examen, som består av flera olika såväl muntliga som skriftliga delar, och få ett intyg som ger rätt att under sju års tid söka domartjänster. Den tredje vägen står numera endast öppen för jurister med mycket lång och relevant arbetslivserfarenhet. De kan komma att utnämnas till domare sedan de genomgått en muntlig prövning inför en rådgivande nämnd som är knuten till landets högsta domstol.

4.2 Nederländerna

I Nederländerna finns det en horisontell respektive en vertikal väg till att bli domare. Den vertikala vägen innebär att man efter juridikstudierna blir antagen till vad som närmast får betecknas som en domarutbildning10. Utbildningen varar under ett par år och innefattar arbete såväl inom domstolarna som utanför, t.ex. vid ett advokatkontor. Efter genomgången och väl utförd domarutbildning har man möjlighet att söka domartjänster eller en post som åklagare.

Den horisontella vägen står öppen för de jurister som redan har en gedigen arbetslivserfarenhet. På skatteområdet är detta som regel skattejurister från den privata sektorn respektive skatteförvaltningen, eller jurister från den akademiska världen som bestämmer sig för att ta steget över till den dömande makten. Denna väg står även öppen för de som har tjänstgjort som medarbetare till domarna i högsta instans (Hoge Raad), närmast att jämföra med föredragandena i Regeringsrätten. Efter en individanpassad kortare utbildning och praktik, kan dessa personer utnämnas till domare.

Urvalet av domare sker hos en särskild nämnd som i likhet med den svenska tjänsteförslagsnämnden rangordnar de sökande. Den formella utnämningen görs sedan av drottningen efter föredragning av justitieministern.

4.3 Skillnader mellan Belgien, Nederländerna och Sverige

Till skillnad från vad som gäller i Belgien behöver varken de nederländska eller de svenska domaraspiranterna genomgå några examina. Gemensamt för de tre länderna är att det finns en domarutbildning, men även en möjlighet för personer med annan (juridisk) bakgrund att söka sig till domarbanan. I Nederländerna ges de domare som kommer utifrån en skräddarsydd utbildning inför domarjobbet, något som är på gång även i Sverige.

Det finns i såväl Nederländerna som Belgien ett system med ”vikarierande domare”. Dessa är jurister verksamma utanför domstolen som advokater, skatterådgivare e.d. som kan kallas in att tjänstgöra som domare vid tingsrätterna och hovrätterna. De bör emellertid helst inte döma inom det för den ordinarie sysslan geografiska verksamhetsfältet. En viss likhet står att finna i den möjlighet till adjunktion som numera finns vid de svenska överrätterna och som står öppen för jurister med lång arbetslivserfarenhet. Dessa adjungerande ledamöter är dock som regel inte samtidigt verksamma inom sina ordinarie arbeten.

Någon motsvarighet till den svenska modellen där nämndemän deltar i första instans, länsrätten, vid avgörandet av skattemål finns varken i Belgien eller Nederländerna. Diskussion om införande av ett nämndemannasystem förs med jämna mellanrum i vart fall i Nederländerna, men gäller då främst med avseende på brottmålsprocesserna.

4.4 Specialiserade domare

De belgiska skattedomarna är exklusivt behöriga för alla typer av skattemål, från inkomstskatt (person- och företagsbeskattning) till regionala och kommunala skatter samt tull. De belgiska skattedomarna är dock inte mer specialiserade än att de tar sig an alla dessa skattemål.

Vid den nederländska domstolen finns en tendens till ytterligare specialisering även inom skatteavdelningen, något som möjliggörs genom koncentrationen av skattemål till några domstolar. Sålunda finns det skattedomare som enbart sysslar med t.ex. mervärdesskatt, kapitalbeskattning eller kommunala avgifter.

Vid en jämförelse ter sig den svenske skattedomaren betydligt mindre specialiserad än sin belgiske och sin nederländske kollega, med tanke på att han eller hon ska vara beredd att döma även i andra slags förvaltningsrättsliga mål. Under senare år har utvecklingen emellertid gått mot en ökad specialisering i vart fall i de större svenska domstolarna. I det sammanhanget kan noteras att skattemålen i Nederländerna har koncentrerats till fem förstainstansdomstolar att jämföra med 23 länsrätter i Sverige. Även om de geografiska förutsättningarna inte är jämförbara, medför koncentrationen av mål naturligtvis ökade möjligheter till specialisering.

5.1 Belgien

När det gäller direkt skatt (person- och företagsbeskattning) måste den skattskyldige först genomgå den administrativa fasen på ett korrekt sätt för att överhuvudtaget kunna anhängiggöra sin talan vid en skattedomstol. Den skrivelse som först ges in till skattemyndigheten för att senare få inleda en domstolsprocess, ska ges in antingen av den skattskyldige själv eller av hans ombud som måste vara en advokat. När den administrativa fasen har gåtts igenom och ett beslut har erhållits från skattemyndigheten, ska en ansökan om domstolsprövning ges in med rekommenderat brev till domstolen. Om formkraven inte respekteras kan domstolen komma att avvisa den skattskyldiges talan. För mervärdesskattemål gäller dock färre formkrav.

5.2 Nederländerna

I Nederländerna kan den skattskyldige endast överklaga ett av skatteförvaltningen särskilt meddelat omprövningsbeslut, vilket fattats i anledning av en besvärsskrivelse som getts in inom viss tid till skatteförvaltningen. Detta gäller för alla slags skattemål. Någon annan möjlighet till överklagande finns inte. För det fall skatteförvaltningen inte fullt ut har uppfyllt sina administrativa åligganden, t.ex. om den skattskyldige inte har hörts av förvaltningen, kan domstolen efter ansökan härom visa målet åter till skatteförvaltningen. Den skattskyldige låter emellertid oftast bli att ansöka om (en i allt väsentligt meningslös) återförvisning- och väljer i stället att direkt låta domstolen pröva målet i sak.

5.3 Hur Sverige skiljer sig från Belgien och Nederländerna

Den möjlighet som skattskyldiga i Sverige har att överklaga Skatteverkets beslut inom en sexårsperiod och att i princip flera överklaganden kan göras med avseende på ett beskattningsbeslut så länge som olika frågor avses, saknar motstycke i Belgien och Nederländerna.

Liksom i Nederländerna ger den skattskyldige i Sverige in sitt överklagande till Skatteverket, där verket bedömer om överklagandet har getts in i tid m.m. Sedan fattar Skatteverket som regel ett obligatoriskt omprövningsbeslut, vilket även utgör verkets ställningstagande i länsrätten. För det fall Skatteverket skulle avvisa överklagandet såsom för sent inkommet kan även det beslutet överklagas till länsrätten. Medan det i Sverige är Skatteverket som efter sitt obligatoriska omprövningsbeslut skickar in överklagandeskrivelsen och akten till domstolen, är det i Belgien och Nederländerna den skattskyldige själv som står risken för att överklagandet ges in i tid och på föreskrivet sätt till domstolen.

6.1 Förfarandet

I Belgien härskade länge principen om att parterna var de som bestämde om processens förlopp, vilket innebar att målet sattes ut till muntlig förhandling först sedan parterna gemensamt ansökt om detta eller en av parterna yrkade på tredskodom. Sedan september 2007 gäller emellertid även i Belgien att målen sätts ut till muntlig förhandling direkt i samband med att de kommer in till domstolen.

I Nederländerna är det sedan länge så att domarna bestämmer över processens förlopp. Detta gäller för såväl när målen ska sättas ut till muntlig förhandling som att besluta om en eventuell extra omgång i skriftväxlingen. Målen sätts ut till förhandling i förhållande till inkomstdatum och skattemyndigheten (i första instans) ges ett antal veckor för att utforma sitt ställningstagande. Kallelser skickas sedan ut ett par veckor före förhandlingen. Parterna kan komma överens om att avstå från sin rätt till en muntlig förhandling. I sådant fall avgörs målet på handlingarna. I undantagsfall, och efter särskilt beslut, kan den skriftliga processen förlängas och parterna ges tillfälle till genmäle. Alla handlingar skickas fortlöpande till den s.k. rättssekreteraren (de griffier) som ser till att handlingarna läggs i akten och kopior tillställs motparten. Därefter ”stängs” akten fram till den muntliga förhandlingen. Den muntliga förhandlingen skjuts endast upp vid en motiverad ansökan om detta. Parterna kan även ansöka om förtursbehandling och om att domstolen ska besluta om interimistiska åtgärder.

Även i Sverige är det så att domstolen och i regel domaren fattar besluten rörande handläggningen. Eftersom domstolen ska till att varje mål utreds så som dess beskaffenhet kräver11, måste domaren fatta beslut om när skriftväxlingen ska upphöra, om muntlig förhandling ska hållas och när målet är klart för avgörande.

6.2 Domstolarnas sammansättning

I såväl Belgien som Nederländerna är domstolen (i första och andra instans) sammansatt av antingen en ensamdomare eller tre domare. I Sverige däremot är länsrätten domför antingen med en ensam juristdomare eller med en juristdomare tillsammans med tre politiskt utsedda nämndemän, medan kammarrätten som regel dömer av skattemål med tre juristdomare. Inga nämndemän deltar i den belgiska eller nederländska skattedomstolsprocessen.

I Belgien är det den klagande parten som avgör huruvida domstolen ska bestå av en ensamdomare eller av tre domare. Domarna har ingen som helst möjlighet att påverka sammansättningen. En domare kan sålunda få finna sig i att behandla ett stort och komplicerat skattemål ensam utan att kunna kalla in sina kollegor, även om han eller hon naturligtvis kan försöka råda parterna till att begära en annan sammansättning.

I den nederländska domstolen – liksom i Sverige – är det domstolen som med stöd av allmänna riktlinjer eller lag avgör huruvida målet ska avgöras av en ensamdomare eller av tre domare. I Nederländerna gäller som huvudregel att mål ska avgöras av en domare men denne kan med hänsyn till målets ekonomiska eller juridiska svårighetsgrad bestämma att målet ska avgöras av tre domare, dvs. i tresits. Oftast uppmärksammas behovet av en tresits när de juridiska medarbetarna vid domstolen förbereder målen. För det fall målet senare ändå visar sig kunna avgöras av en ensamdomare finns inga hinder mot att så sker. Parterna saknar dock liksom i Sverige möjlighet att styra detta.

6.3 Beredning av målen

I alla tre länderna är en av de tre domarna vid en s.k. tresits referent (rapporteur) som har hand om akten. I Sverige och Belgien har domarna sina platser allt efter anciennitet med ordföranden i mitten. I Nederländerna är det däremot referenten som leder förhandlingen. Detta innebär ständiga omflyttningar, inställning av stolar m.m. ”hela havet stormar” när flera muntliga förhandlingar hålls i en följd, vilket ofta är fallet.

Till skillnad från vad som är fallet i Belgien har den nederländske domaren inte fler förhandlingsdagar när det är tre domare som delar på dagen än vad han eller hon skulle ha haft som ensamdomare. Detta medför att domarna i en nederländsk tresits har större chans att förbereda sig ordentligt. Rättssekreteraren ser till att ledamöterna får kopior av hela akten med samtliga handlingar, varpå varje ledamot förbereder varje akt (även de akter för vilka de inte är referent). Sedan hålls en gemensam förberedelse inför varje förhandling och en överläggning efteråt. De nederländska domarna ges med andra ord utrymme för att komma fram till ett gemensamt välgrundat avgörande.

Parterna vid den nederländska och den svenska domstolen har möjlighet att vända sig till rättssekreteraren/sekretariatet som har hand om akten i målet, tar emot handlingar, tillställer motparten kopior m.m. Detta system saknas i Belgien varför diskussioner ofta uppkommer beträffande handlingar som getts in till domstolen men som motparten inte har fått ta del av.

Till skillnad från vad som gäller för den belgiske domarens arbetsförhållanden, får nederländske och den svenske kollegan i sitt arbete stort stöd av vid domstolen anställda jurister. I Sverige är det föredragande, fiskaler och notarier och i Nederländerna är det rättssekreteraren och en föredragande som oftast förbereder målen innan domaren får dem på sitt bord. Relevant lagstiftning, doktrin och rättspraxis har tagits fram och ligger i akten. Den nederländske rättssekreteraren tar även vissa projekt för helt egen räkning. Denna stab av medarbetare som vi i Nederländerna och Sverige mer eller mindre tar för given, är alltså något som den belgiske domaren bara kan drömma om.

6.4 Den muntliga förhandlingen

I Belgien hålls muntliga förhandlingar i varje skattemål. I Nederländerna har parterna rätt till muntlig förhandling, som för det mesta också hålls. Parterna kan emellertid avstå från en muntlig förhandling om de anser att saken behandlats tillräckligt i skrift och en muntlig förhandling skulle innebära onödig tidsutdräkt. I sådant fall kan domstolen gå med på parternas begäran under förutsättning att domstolen inte själv har några frågor att ställa.

Det svenska skatteförfarandet är däremot i huvudsak skriftligt, men kan kompletteras med en muntlig förhandling om någon av parterna begär det eller för det fall domstolen – närmast av utredningsskäl – skulle finna att en förhandling behövs.

Vid den muntliga förhandlingen förs protokoll. I Nederländerna förs protokollet av rättssekreteraren, i Sverige av referenten eller föredraganden och i Belgien av en domstolssekreterare.

När muntlig förhandling inte hålls är det i Sverige oftast så att en notarie eller föredragande förbereder målen och skriver förslag till dom som delas ut till rättens ledamöter någon dag i förväg. Sedan föredrar vederbörande målet inför rätten och är med vid den överläggning som hålls bakom stängda dörrar varvid målet avgörs.

I Nederländerna hålls muntliga förhandlingar i skattemål alltid bakom stängda dörrar, medan den belgiska domstolens dörrar är öppna. I Sverige tillämpar domstolarna en mellanväg och har den muntliga förhandlingen bakom stängda dörrar om parterna begär det eller domstolen finner det lämpligt12.

6.5 Endast advokater i den belgiska domstolen

I den belgiska domstolen har advokaterna länge haft en monopolställning. Antingen kommer den skattskyldige själv till förhandlingen eller så låter han sig företrädas av en advokat. Vid införandet av den nya skatteprocessen år 1999 togs advokaternas monopol uttryckligen bort när det gällde staten. Därigenom kom skatteförvaltningen att kunna skicka sina tjänstemän som företrädare i skattemål.

I Nederländerna kan den skattskyldige välja mellan att komma själv till förhandlingen eller anlita ett ombud som inte behöver vara advokat utan kan vara t.ex. en skatterådgivare. I enklare mål väljer den skattskyldige ofta att komma själv – många gånger av kostnadsbesparande skäl. I mer komplicerade mål, och särskilt när det gäller företags beskattning, företräds den skattskyldige av ett specialiserat ombud. Eftersom skatterådgivarna inte lyder under någon form av auktorisation, kan kvaliteten på ombuden variera. I praktiken är dock skatterådgivarna i hög grad specialiserade. Skatteverket representeras av den tjänsteman som har skrivit myndighetens ställningstagande. När båda parter företräds av specialiserade och insatta skattejurister är det ofta möjligt att vid förhandlingen koncentrera och avgränsa tvistefrågan, samt att avgöra målet genom att parterna vid sittande förhandling kommer fram till en kompromiss. Som regel är både den skattskyldiges och statens företrädare behöriga att nå en sådan överenskommelse.

I Sverige företräds Skatteverket vid den muntliga förhandlingen däremot av särskilda processförare, i vissa fall biträdda av den handläggare som har fattat omprövningsbeslutet eller den revisor som har gjort revisionen. Den skattskyldige väljer om han eller hon vill föra sin talan själv, med hjälp av biträde eller genom ombud. Den skattskyldige kommer som regel själv till en muntlig förhandling, även om han eller hon har ett ombud. I själva verket är det ofta på grund av att den skattskyldige vill närvara eller ska höras i målet, som den muntliga förhandlingen hålls. I mer komplicerade mål anlitar den skattskyldige ett specialiserat biträde eller ombud som kan vara advokat eller skatterådgivare. Detta gäller framför allt vid företags beskattning eftersom kostnaderna för anlitande av juridisk hjälp i skattemål sällan ersätts fullt ut.13

I detta sammanhang kan noteras att domstolar i Sverige inte tar ut någon avgift av den klagande i ett skattemål till skillnad från vad som är fallet i Belgien och Nederländerna.14 De svenska skattemålen kan därigenom komma att röra sig om marginella belopp, varför det många gånger inte ens lönar sig att anlita ett ombud. Den svenska officialprincipen15, dvs. domstolarnas skyldighet att utreda målen efter deras beskaffenhet och skyldigheten att vid behov anvisa hur utredningen bör kompletteras, har inte heller någon tydlig motsvarighet i Belgien och Nederländerna.

I Belgien pläderar parterna stående inför rätten. I Nederländerna sitter däremot parterna ned medan de pläderar. Ofta ger parterna dessutom in sin plädering i skrift, varför det i viss mån är domarens tålamod som avgör huruvida tillfälle ska ges till att läsa upp innehållet vid förhandlingen. Även i Sverige förblir alla sittande under pläderingen som i skattemål inte fyller någon självständig funktion eftersom det mesta antingen har blivit sagt vid förhandlingen eller finns i det skriftliga materialet. Den muntliga förhandlingen fyller här en större funktion när det gäller att få svar på de kompletterande frågor som det skriftliga materialet gett upphov till. Frågan är om det egentligen skiljer sig så mycket mellan de tre länderna i detta avseende.

9.1 Avståndet mellan domaren och parterna

I Sverige inträffar det ofta, framförallt i länsrätten, att den klagande kontaktar domstolen. Först hamnar vederbörande som regel i sekretariatet eller hos en föredragande eller notarie, men det är inte ovanligt att domaren får ta emot samtal från klaganden. Frågorna kan gälla partsinsyn, rätten till muntlig förhandling m.m. och kan ofta avhandlas per telefon. Särskilt med hänsyn till att processen som regel är skriftlig, förvägras emellertid inte parten möjligheten att få komma till domstolen och tala med någon medarbetare eller att se sin akt. Någon motsvarighet till de svenska myndigheternas serviceskyldighet finns inte i Belgien eller Nederländerna. I vart fall gäller någon sådan princip varken för domstolarna eller domarna. I Belgien och Nederländerna råder i stället ett visst avstånd mellan de rättssökande och domstolen.

Detta avstånd förstärks av att domarna och de juridiska medarbetarna som är med i rättssalen är klädda i domarkåpa och sitter på ett visst fysiskt avstånd från parterna, samt på en förhöjd plats i rättssalen. I de skattemål där det förekommer juridisktekniska diskussioner på grundval av medhavda handlingar är detta avstånd inte alltid särskilt praktiskt. I Sverige har vi däremot inte någon domarkåpa, vare sig vid föredragningar eller vid muntliga förhandlingar, även om en vårdad klädsel får anses vara regeln i vart fall när utomstående parter är närvarande. Något podium finns som regel inte heller i rättssalen.

9.2 Belgiska domares privilegier

En belgisk förstainstansdomare som t.ex. blir anhållen t.ex. i samband med en trafiköverträdelse måste underrätta polisen om sina domarprivilegier. Han kan då inte längre höras av en – enligt den belgiska hierarkin lägre i rang stående – polis eller åklagare, utan hans ärende måste behandlas direkt av hovrätten. Medan den belgiska allmänheten ofta uppfattar detta som en (orättmätig) fördel, upplever domarna själva att det snarare är till nackdel för dem. Minsta trafiköverträdelse kommer på så sätt att registreras samtidigt som deras kollegor – eftersom en domare ska vara ett föredöme – är benägna att vara strängare i sin bedömning än vad som annars vore fallet.

9.3 Den nederländska tolkningen av likabehandlingsprincipen

Skatterätten baseras i Sverige, Nederländerna och Belgien på en förhållandevis strikt tillämpning av legalitetsprincipen. I Nederländerna kan emellertid tillämpningen av likabehandlingsprincipen (eller snarare ett slags majoritetsprincip) innebära att legalitetsprincipen åsidosätts i vissa skattemål.

Även om ett beskattningsbeslut skulle innebära att tillämpningen står i strid med lagtextens ordalydelse, kan en skattskyldig inför den nederländske domaren yrka på en sådan beskattning om han eller hon kan visa att Skatteverkets felaktiga rättstillämpning har lett till att andra skattskyldiga i samma situation har åtnjutit en sådan, förmånligare beskattning18.

Denna form av tillämpning av likabehandlingsprincipen utgör del av de nederländska förvaltningsrättsliga principerna och härleds bl.a. från diskrimineringsförbudet i artikel 14 i Europakonventionen. Trots att Europakonventionen gäller i alla tre länderna förefaller en sådan tolkning väl långtgående i ett belgiskt och svenskt perspektiv.