Inkomstförsäkring
I RÅ 2007 ref. 25 (fhb, Regeringsrätten = SRN) var frågan om skatteplikt för ersättning som vid arbetslöshet skulle kunna utbetalas från en s.k. inkomstförsäkring och om premien för försäkringen var avdragsgill. Det var dels en obligatorisk, dels en frivillig inkomstförsäkring vid arbetsbrist, som täcker skillnaden mellan inkomsttaket i den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen och den försäkrades arbetsinkomst.
Frågan om avdragsrätt besvarades kort nekande med hänvisning till avdragsförbudet i 9 kap. 2 § IL. Någon skatteplikt för ersättning från försäkringarna ansågs inte heller föreligga, men det ställningstagandet krävde däremot längre överväganden. Någon klar lagreglering finns inte.
Ersättningarna omfattas inte av bestämmelserna om skattefria inkomster i 8 kap. IL. Inte heller i 10 eller 11 kap. IL finns regler som uttryckligen anger vad som gäller vid beskattningen. Efter en genomgång av den lagstiftningshistoriska utvecklingen slutade bedömningen i 10 kap. 2 § och 11 kap. 36 § IL.
Några mer principiella diskussioner om inkomstbegreppets avgränsning fördes inte utan frågan om skatteplikt bedömdes på grundval av sedvanlig tolkning av dessa lagrum. Frågan var om de gav lagstöd för en beskattning. Dagpenning från svensk arbetslöshetskassa är skattepliktig enligt 11 kap. 36 § IL. I 10 kap. 2 § IL anges i punkten 2 att livränta, periodiska understöd eller liknande periodiska inkomster som inte är ersättning för avyttrade tillgångar är intäkt av tjänst. Det är tämligen självklart att 11 kap. 36 § IL inte omfattar försäkringsersättningen, trots att ”ersättningar från inkomstförsäkringarna och dagpenning från svensk arbetslöshetskassa företer betydande likheter”.
Lika klart är det inte att försäkringsersättning som utbetalas periodiskt (max 120 dagar på den obligatoriska och därefter max. 140 dagar på den frivilliga) inte är periodiska inkomster enligt 10 kap. 2 § punkt 2 IL. Här hade det varit intressant med ett principresonemang om, varför och i vilken utsträckning periodiska inkomster är skattepliktiga. Bestämmelsen uteslöts dock från tillämpning genom en mer vanlig tolkningsoperation, vars innebörd jag ärligt talat inte är helt säker på. Resonemanget fördes så att vid tillkomsten av IL hade en hänvisning till 11 kap. 36 § IL lagts till i 10 kap. 2 § punkt 6 IL med motiveringen att betalningen annars knappast kunde anses som ett utflöde av någon ”tjänst”; se prop. 1999/2000:2 del 2 s. 116. Det förefaller som att Regeringsrätten ansåg att något liknande hade krävts för att ersättningen skulle vara skattepliktig som periodisk inkomst. Vad är dock inte klart för mig eftersom periodiska inkomster står angivna direkt i 10 kap. 2 §.
Det är stor skillnad på att inte föra in försäkringarna under en klar om än liknande kategori som arbetslöshetskassa, 11 kap. 36 § IL, och att hävda att de inte omfattas av ett betydligt mer konturlöst begrepp som periodiska inkomster, 10 kap. 2 § punkt 2 IL. I sak är bedömningen, att skattefrihet bör föreligga, klart riktig med anledning av att premierna inte är avdragsgilla. Det hade dock varit bra med en mer principiell diskussion av hur bestämmelsen om periodiska understöd och inkomster skall avgränsas.
RÅ 2007 not. 103 och 104 gäller frågan om rätt inkomstförvärvare var en fysisk person PL eller ett aktiebolag Åhuset som PL ägde via ett annat aktiebolag. Enligt avtal utförde Åhuset tjänster åt MIS AB (PL ägde 40 %). Regeringsrätten fann utan större krusiduller att Åhuset fick anses ha utfört uppdraget och var rätt inkomstförvärvare. Det är lite svårt att förstå vilken grund för en annan bedömning som fanns. Möjligen var det förhållandet att även uppdragsgivaren (MIS AB) stod under PL:s inflytande som var grund för ifrågasättandet.
Not 103 gällde frågan om PL skulle beskattas. Not. 104 gällde Åhusets innehav av F-skattsedel.
I RÅ 2007 ref. 61 (I och II) har bedömts rättsverkningar av F-skattsedel, om beskattning av en inkomst skall ske hos en fysisk person eller ett bolag. Fallen kommenteras av Börje Leidhammar.
Med avseende på inkomstskatten kan kort anges att reglerna om F-skattsedel inte har några rättsverkningar för bedömningen av vem som är rätt skattesubjekt.
I ref. 61 II ingicks ett konsultavtal med TBH AB och CK AB enligt vilket CK AB ställde B C till förfogande som VD i ett dotterbolag till TBH AB. Betalningar skedde till CK AB som om CK AB var uppdragstagare. Enligt inkomstskatterättslig praxis torde uppdraget dock anses utfört direkt av B C.
Regeringsrätten ansåg med hänsyn till F-skattesedeln att uppdragsgivaren (dotterbolaget) inte behövde erlägga arbetsgivaravgifter samt fick dra av ingående mervärdesskatt. Ställning togs inte till den inkomstskatterättsliga bedömningen. Sannolikt skulle vid inkomstbeskattningen en omklassificering kunna ske så att B C beskattades som uppdragstagare och inkomstförvärvare.
Peter Melz