Aktuellt om mervärdesskatt

Uttagsbeskattning

Ett bolag köpte in personbilar till sin verksamhet och gjorde i samband med inköpet, avdrag för ingående mervärdesskatt. Det förutsätts att rätt till avdrag för ingående skatt förelåg. Bolaget lät därefter sin personal för privat bruk nyttja bilarna. Det privata nyttjandet skedde mot en ersättning i form av ett nettolöneavdrag på en krona i månaden. Fråga var om bolagets tillhandahållande av bilar till sina anställda mot nämnda ersättning skulle uttagsbeskattas eller inte.

Bolaget hänvisade till EG-domstolens dom i mål C 412/03 och RÅ 2005 not 51 (Hotel Scandic Gåsabäck AB) och menade att uttagsbeskattning inte skulle ske, eftersom det utgått ett vederlag för tjänsterna.

Skatterättsnämnden ansåg att det här inte var fråga om något tillhandahållande av tjänster motsvarande de i fallet Hotel Scandic Gåsabäck AB. Detta eftersom det i förevarande fall inte var bestämmelsen i 2 kap. 5 § p. 1 mervärdesskattelagen som skulle tillämpas utan 2 kap. 5 § p. 3 mervärdesskattelagen (artikel 6.2.b respektive artikel 6.2.a i det sjätte mervärdesskattedirektivet). Enligt 2 kap. 5 § p. 3 mervärdesskattelagen saknas det enligt Skatterättsnämnden betydelse för frågan om uttagsbeskattning om den anställde erlägger ersättning eller får förmånen utan vederlag.

Skatterättsnämnden ansåg därmed i ett förhandsbesked den 19 januari 2007 att personalens nyttjande av personbilar, som anskaffats för bolagets verksamhet, skulle betraktas som en omsättning av tjänst enligt mervärdesskattelagen och att uttagsbeskattning därmed skulle ske oavsett att ett vederlag på en krona utgått.

Beträffande personalens nyttjande av en verksamhets bilar för privat bruk skall uttagsbeskattning endast ske i de fall då avdragsrätt för ingående skatt förelegat vid inköpet av bilarna. För de allra flesta verksamheter kommer uttagsbeskattning av ovan beskrivet slag inte aktualiseras, eftersom det för en merpart av alla verksamheter föreligger en avdragsbegränsning för ingående skatt vid anskaffning av personbilar.

En intressant fråga i detta förhandsbesked är om den princip som fastslagits i Gåsabäcksdomen enbart ska gälla för uttagsbeskattning enligt 2 kap. 5 § p. 1 ML och inte för 2 kap. 5 § p. 3 ML.

I C-412/03 p. 23 uttalar domstolen följande:

”För uppnående av detta ändamål har man i artiklarna 5.6 och 6.2 a i sjätte direktivet föreskrivit bestämmelser för att förhindra att en skattskyldig person, som har medgivits avdrag för mervärdesskatt avseende förvärv av en vara till sin verksamhet, undgår att betala mervärdesskatt när denne tar ut varan ur företagets tillgångar för sitt eget eller personalens privata bruk och därigenom uppnår en otillbörlig fördel i förhållande till den slutkonsument som förvärvar varan och får betala mervärdesskatt för densamma ... Likaså utgör artikel 6.2.b i sjätte direktivet hinder för att en skattskyldig person eller dennes personal undviker beskattning av tjänster som den skattskyldige tillhandahåller, för vilka en privatperson skulle ha fått betala mervärdesskatt.”

EG-domstolen verkar därmed inte utläsa samma skillnad mellan Artikel 6.2.a (numera 26.1.a) och artikel 6.2.b (numera 26.1.b), som Skatterättsnämnden gör i sitt förhandsbesked. Frågan är därmed om det mot bakgrund av C-412/03 samt direktivet är rätt att uttagsbeskatta enligt artikel 6.2.a (26.1.a) trots att ett faktiskt vederlag utgår. I Festskrift till Nils Mattsson, 2005, ”Den svenska uttagsbeskattningen efter EG-domstolens dom i Hotel Scandic Gåsabäck” skriver Eleonor och Magnus Alhager följande:

”I domen i mål C-412/03 Hotel Scandic Gåsabäck har EG-domstolen uttalat sig generellt beträffande tillämpningen av artikel 5.6 och 6.2.b i sjätte mervärdesskattedirektivet. Om det har utgått ett vederlag skall någon uttagsbeskattning inte ske. Ibland kan man i domar från EG-domstolen se uttalanden som exempelvis mot bakgrund av dessa särskild förhållanden samt ...”. Några liknande uttalanden återfinns inte i Hotel Scandic Gåsabäck. Hela resonemanget i domen är uppbyggt på uttagsbeskattningens generella funktion och de EG-rättsliga bestämmelsernas formulering. Med risk för att sparka in en öppen dörr får således konstateras att EG-domstolens underkännande av de svenska reglerna inte inskränker sig till ett företagstillhandahållande av personalmåltider till ett pris understigande självkostnadspriset utan att det har en generell räckvidd.”

Min uppfattning är att artikel 6.2.b (numera 26.1.b.) förutsätter att vederlag inte föreligger och att den princip som fastslogs i Gåsabäcksdomen således blir tillämplig även i detta fall.

Avbrottsersättning

Ett elbolag var i enlighet med reglering i lag skyldiga att vid längre och oplanerade avbrott betala ut en avbrottsersättning till sina användare. Ersättningen beräknades enligt en schablonmodell, som utgick ifrån tid och årlig nätkostnad. Fråga var om elbolagets utbetalningar av avbrottsersättning skulle betraktas som en nedsättning av beskattningsunderlaget eller inte.

Skatterättsnämnden ansåg i sitt förhandsbesked från den 22 november 2006 att ingen av de punkter som i 7 kap. 6 § mervärdesskattelagen reglerar prisnedsättning av beskattningsunderlag var tillämpliga i detta fall. I 7 kap. 6 § p. 3 mervärdesskattelagen föreskrivs visserligen att i beskattningsunderlaget skall det inte ingå ett belopp, varmed priset i enlighet med vad som avtalats skall sättas ned.

Enligt Skatterättsnämnden skulle dock inte 7 kap. 6 § p. 3 mervärdesskattelagen tillämpas i detta fall, eftersom avbrottsersättningen utgick i enlighet med tvingande regler i ellagen och inte på grund av affärsmässigt frivilligt ingångna avtal. Därmed ansåg Skatterättsnämnden att någon nedsättning av priset till följd av erhållen elavbrottsersättning inte skulle ske.

Förhandsbeskedet har överklagats av sökanden.

Skatterättsnämnden menar att det av 7 kap. 6 § första stycket mervärdesskattelagen får anses framgå att bestämmelserna i paragrafens första stycke endast reglerar prisnedsättningar, som sker på frivilliga affärsmässiga grunder i enlighet med avtalade villkor mellan säljare och köpare. I de fall en prisnedsättning inte sker på frivilliga grunder skall den därmed enligt Skatterättsnämnden inte anses omfattas av nedsättningsreglerna i 7 kap. 6§ mervärdesskattelagen. Det framgår dock inte av paragrafens ordalydelse att en förutsättning för första styckets tillämplighet är att avtal ingåtts frivilligt mellan säljare och kund, att kräva frivillighet vid avtalsslut för att 7 kap. 6 § första stycket mervärdesskattelagen skall vara tillämplig innebär därmed en mycket extensiv tolkning av paragrafens ordalydelse.

Det bör även beaktas vad som uttalas i EG-domstolens dom C-317/94 (Elida Gibbs Ltd). I domen uttalas i p. 19 att mervärdesskattesystemets grundprincip enbart är avsedd att belasta den slutlige konsumenten. Följaktligen skall beskattningsunderlaget för sådan mervärdesskatt som skattemyndigheten skall uppbära, inte vara högre än det vederlag som den slutlige konsumenten faktiskt betalar. Skatterättsnämndens förhandsbesked innebär därmed att mervärdesskattsystemets syfte inte uppnås.

Aktieägartillskott

Skatterättsnämnden har i ett förhandsbesked den 12 januari 2007 ansett att ingående skatt hänförlig till förvärv av tjänster i samband med försäljning av aktier vid avyttrande av en skattepliktig verksamhet är avdragsgill.

Skatterättsnämnden uttalade inledningsvis att 8 kap. 3 § första stycket mervärdesskattelagen medför rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt, som är hänförlig till en skattepliktig verksamhet. För det fall att ett bolag bedriver verksamhet, som inte är skattepliktig, så föreligger det enligt samma lagrum ej rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt. Vidare konstaterade Skatterättsnämnden att förvärv eller avyttring av aktier i en verksamhet, som enbart utgörs av kapitalförvaltning, inte omfattas av mervärdesskattesystemet och att ingående mervärdesskatt hänförlig till sådan verksamhet inte medför rätt till avdrag för ingående skatt.

Om förvärv och innehav av aktier i ett bolag har utgjort en del av en verksamhet, som har haft till syfte att tillhandahålla skattepliktiga förvaltningstjänster till andra bolag, skall detta enligt EG-rätten anses utgöra en ekonomisk verksamhet. Ingående skatt på förvärv, som har skett för att exempelvis kunna köpa ett sådant bolag, är därmed avdragsgill såsom en allmän omkostnad hos bolaget, eftersom det finns ett samband mellan bolagets skattepliktiga tillhandahållanden och dess ekonomiska verksamhet.

I nu aktuellt fall har bolagets tillhandahållande av förvaltningstjänster till ett dotterbolag och ett intressentbolag uteslutande varit skattepliktiga. Bolagets verksamhet utgör således en ekonomisk verksamhet och ingående skatt hänförlig till såväl förvärv, som sker vid verksamhetens inledande, som vid avyttrande av densamma skall därmed enligt Skatterättsnämnden ge rätt till avdrag för ingående skatt hos förvaltningsbolaget. Detta oavsett om verksamheten i det ena bolaget avslutas successivt eller inte.

Detta förhandsbesked stämmer överens med den utveckling av praxis som har skett inom EG-rätten det senaste åren. Såväl C-465/03 (Kretztechnik) som C-77/01 (EDM) har medfört att transaktioner, som tidigare ofta betraktades som skattefria värdepapperstransaktioner och därmed ej medförde rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt, numera betraktas som allmänna omkostnader i verksamheten med möjlighet för avdrag.

Jan Kleerup

Jan Kleerup är skattejurist och verksam vid Ernst & Young i Stockholm.