Beskattning av säkringsarrangemang för finansiella lagertillgångar

2.1 IAS 39 – klassificering och värdering av finansiella instrument

Den redovisningsstandard som behandlar värdering av finansiella instrument, IAS 39 ”Financial Instruments: Recognition and Measurement”, är en ganska omfattande skrift med stor detaljrikedom och komplexitet. För att inte tynga framställningen skall här endast konstateras att IAS 39 grovt delar in finansiella instrument i fyra kategorier:

1. Finansiella tillgångar till verkligt värde vars värdeförändringar redovisas i resultaträkningen.

2. Finansiella tillgångar tillgängliga för försäljning.

3. Lån och fordringar.

4. Investeringar som innehas till förfall.

Lite förenklat kan de två första kategorierna beskrivas som avsedda för handel, noterade eller av annan anledning innehavda kortfristigt. Dessa skall enligt IAS 39 värderas till verkligt värde (över resultaträkningen beträffande kategori 1 och över eget kapital beträffande kategori 2). Instrument hänförliga till de två senare är i regel inte noterade, inte avsedda för handel och innehas långfristigt. Dessa skall värderas till upplupet anskaffningsvärde, båda över resultaträkningen.

2.2 Anpassningen av ÅRL och IL

Sverige blev genom ändringsdirektivet skyldigt att införliva de internationella reglerna om värdering av finansiella instrument. Ändringarna infördes genom ett antal tillägg till 4 kap. 14 § ÅRL. Av 4 kap. 14 a § ÅRL framgår sålunda att finansiella instrument får tas upp till sitt verkliga värde. I enlighet med IAS 39 får dock inte finansiella instrument hänförliga till kategori 3-4 ovan värderas till verklig värde, och detta anges i 4 kap. 14 b §. Lite slarvigt kan man därmed konstatera, att genom indelningen i finansiella instrument mellan a och b §§ har den internationellt accepterade indelningen introducerats i svensk rätt.

När så skattereglerna skulle anpassas till de nya redovisningsreglerna tog man fasta på den uppdelning som hade gjorts i ÅRL. Endast sådant lager av finansiella instrument som anges i 4 kap. 14 a och c §§ ÅRL får således värderas till verkligt värde, 17 kap. 19 § IL.

Eftersom endast sådana finansiella instrument som kvalificerar till den skattemässiga definitionen av lager får värderas enligt de nya reglerna, har situationen för finansiella instrument börjat bli lite spretig. Sammanfattningsvis tycks nu gälla, att finansiella instrument som i redovisningen klassificerats enligt 4 kap. 14 a, c §§ ÅRL skall värderas enligt de nya reglerna (dvs. till verkligt värde eller det samlade anskaffningsvärdet) om de uppfyller kraven på att betraktas som lager (omsättningsstorlek, omsättningshastighet etc.). Om de inte uppfyller de skattemässiga kraven för lager skall de beskattas enligt kapitalvinstreglerna. Finansiella instrument som klassificerats enligt 4 kap. 14 b § ÅRL skall värderas enligt de ”gamla” lagervärderingsreglerna om de uppfyller de skattemässig kraven på lager, d.v.s. det lägsta av anskaffningsvärdet och nettoförsäljningsvärdet, 17 kap. 3 §6. Om de inte uppfyller de skattemässiga kraven på lager skall de beskattas enligt kapitalvinstreglerna. För finansiella instrument som är fordringar regleras periodiseringen slutligen också av 14 kap. 8 § IL.

* Notera att 14 kap. 8 § IL endast reglerar periodiseringen av valutakomponenten i fordringar och skulder. Övriga värdeförändringar (t.ex. räntevärdeförändringar eller kreditförluster) behandlas enligt lagreglerna eller kapitalvinstreglerna.

3.1 Redovisning av säkringsarrangemang

Företag kan ibland vilja periodisera värdeförändringar på finansiella instrument på ett annat sätt än enligt grundreglerna i IAS/ÅRL. Detta gör sig gällande när företag har valt att säkra sina finansiella instrument genom att t.ex. ta en motstående position i ett annat finansiellt instrument. Tanken är att en värdeförändring på den säkrade posten skall mötas av en lika stor värdeförändring på säkringsinstrumentet.

För att säkringen skall få avsedd effekt bör värdeförändringen på den säkrade posten och säkringsinstrumentet hänföras till samma period, i annat fall får företaget vidkännas slag i resultaträkningen under säkringsarrangemangets löptid. Om den säkrade posten och säkringsinstrumentet har klassificerats till två olika av IAS/ÅRL-kategorierna, kan värdeförändringar på de två posterna komma att hänföras till olika perioder.

För att undvika sådana olyckliga effekter av kategoriseringen tillåter IAS 39 under vissa förutsättningar s.k. säkringsredovisning. Om företaget uppfyller kraven för säkringsredovisning (vilka lämnas därhän i denna framställning) får företaget istället föra värdeförändringar på säkringsinstrument och säkrad post till samma period.

I svensk lagstiftning har detta kommit till uttryck i 4 kap. 14 d-e §§ ÅRL. Av e § framgår, att om en post har säkrats mot ett instrument som värderas till verkligt värde, får också den säkrade posten värderas till verkligt värde (även om posten normalt skulle värderats till anskaffningsvärde). I detta fall ”anpassas” således redovisningen av den säkrade posten till redovisningen av säkringsinstrumentet. D § fångar upp det omvända förhållandet, d.v.s. ett par specialfall där värdeförändringar på vare sig säkrad post eller säkringsinstrument skall föras över resultatet. Detta kan möjligen uttryckas som att det är redovisningen av säkringsinstrumentet som anpassas till redovisningen av den säkrade posten.

3.2 Beskattning av säkringsarrangemang

I lagstiftningsarbetet med att harmonisera skattereglerna till de nya redovisningsreglerna identifierades vissa problem vid säkringsarrangemang. Av denna anledning anges i 17 kap. 20 a § IL:

”Om det i ett lager av finansiella instrument ingår säkringsinstrument, skall dessa tas upp till anskaffningsvärdet. Med säkringsinstrument avses i denna paragraf ett finansiellt instrument som säkrar andra poster i företaget än sådana som är lager och som i räkenskaperna får redovisas enligt principerna för säkringsredovisning.”

Motivet till bestämmelsen angavs vara att tillse att värdeförändringar på säkrad post och säkringsinstrument skall ta ut varandra skattemässigt,7 vilket kompletterades i specialmotiven med att bestämmelsen skulle tillse att inte orealiserade vinster beskattas eller orealiserade förluster dras av.8 Det rör sig förmodligen om två olika sätt att uttrycka att vinster och förluster som inte är ”verkliga” (därför att det finns en motpost mot vilken värdeförändringen går), inte skall vara skattepliktiga resp. avdragsgilla.

Innan bestämmelsen utvärderas mot några praktiska typfall, skall rekvisiten analyseras lite närmare. Av lagtexten följer att säkringsinstrumentet tas upp till anskaffningsvärde om två rekvisit är uppfyllda. För det första skall den säkrade posten inte vara lager. Anledningen till detta är, att om den säkrade posten är en kapitaltillgång samtidigt som säkringsinstrumentet är lager, kommer värdeförändringar på de båda posterna inte att ta ut varandra (eftersom säkrad post skall beskattas enligt kapitalvinstreglerna samtidigt som säkringsinstrument får värderas till verkligt värde). Detta ansågs utan särskild reglering kunna utnyttjas.

Av första rekvisitet framgår också att det som säkras skall vara en ”post i företaget”. Det är emellertid vanligt förekommande att företag säkrar sådant som inte är en post i företaget vid s.k. kassaflödessäkringar. Frågan om det krävs att föremålet för säkringsarrangemanget har materialiserat sig som en post i företaget, d.v.s. bokats i räkenskaperna, berörs längre ned.

Det andra rekvisitet rör säkringsredovisning. Det är lite osäkert vad det är som skall redovisas enligt principerna för säkringsredovisning; beroende på hur man läser texten kan det syfta på antingen den säkrade posten eller säkringsinstrumentet. I det följande kommer kravet på säkringsredovisning anses hänförligt till den säkrade posten.

Termen säkringsredovisning i 17 kap. 20 a § IL är ett nytt begrepp i IL men man tycks inte ha ansett det nödvändigt att definiera det någonstans (t.ex. i 2 kap IL). Mig veterligen finns det inte heller definierat någon annanstans i svensk lagstiftning. IASB tillhandahåller dock en definition:

”I säkringsredovisning sker en redovisning i resultaträkningen av motverkande förändringar i verkligt värde på säkringsinstrument och den post som säkras.”9

Som framgår av definitionen ovan tar begreppet säkringsredovisning sikte på själva summan av hur båda poster redovisas och den effekt det får på resultaträkningen. Man kan således knappast hävda att säkringsredovisning tillämpas på bara den ena av posterna i ett säkringsarrangemang. Men som 17 kap. 20 a § är utformad, är rekvisitet bara uppfyllt när den säkrade posten får redovisas enligt principerna för säkringsredovisning. Frågan är vad som avses med det. Antagligen måste man med säkringsredovisning av den säkrade posten, avse att den normala redovisningen av denna ändras för att bättre matcha redovisningen av säkringsinstrumentet (även om fler tolkningsmöjligheter kan tänkas).

Men problemet är att säkringsredovisning ibland kan innebära att redovisningen av säkringsinstrumentet anpassas till redovisningen av säkrad post (se 4 kap. 14 d § ÅRL) och ibland att redovisningen av den säkrade posten anpassas till den för säkringsinstrumentet (se 4 kap. 14 e § ÅRL). Som 17 kap. 20 a § IL är utformad, kan det inte uteslutas att rekvisitet är uppfyllt i den senare men inte i den förra situationen.

Säkringsredovisningsrekvisitet innebär också att den säkrade posten skall få redovisas enligt principerna för säkringsredovisning. Det har således ingen betydelse om den skattskyldige faktiskt har redovisat enligt principerna för säkringsredovisning eller ej.

Bestämmelsen i 17 kap. 20 a § kan därmed sammanfattas enligt följande: Säkringsinstrument skall värderas till anskaffningsvärde om det

1. säkrar andra poster i företaget än lager och

2. säkringsredovisning får tillämpas på den säkrade posten.

3.3 Exempel på hur 17 kap. 20 a § IL fungerar

Ett exempel på när ovanstående rekvisit är uppfyllda är situationen när säkringsinstrumentet säkrar tillgångar/skulder som redovisas enligt 4 kap. 14 b § ÅRL. Detta kan illustreras med ett företag som har fordringar lämnade till fast ränta. Värdet på dessa styrs av ränteläget; om marknadsräntorna stiger minskar värdet (eftersom företagets fasta intäktsränta blir sämre än den rörliga) och om de sjunker ökar värdet.

För att minska företagets exponering för värdeförändringar vid fluktuationer i marknadsräntan10, ingår företaget ett ränteswapavtal som omvandlar fasträntefordringarna till fordringar med rörlig ränta. ”Swapparna” kommer då att röra sig i värde i motsatt riktning och därmed neutralisera värdeförändringarna på fordringarna.

Fordringarna skall normalt redovisas till anskaffningsvärde enligt 4 kap. 14 b § ÅRL samtidigt som swapparna skall värderas till marknadsvärde enligt 4 kap. 14 a § ÅRL. Genom säkringsredovisning uppnår emellertid företaget att även fordringarna redovisas till verkligt värde, 4 kap. 14 e § ÅRL.

Effekten av säkringsredovisningen här är således att värdeförändringar på både säkringsinstrument och säkrad post redovisas till verkligt värde över resultatet och tar ut varandra. Skattemässigt gäller i detta fall att 17 kap. 20 a § är tillämplig eftersom den säkrade posten inte är lager och redovisas enligt principerna för säkringsredovisning. Skattemässigt skall därför säkringsinstrumentet tas upp anskaffningsvärdet. Eftersom inte heller värdeförändringar på den säkrade posten tas upp till beskattning (den beskattas enligt kapitalvinstreglerna), uppnås den matchning mellan säkringsinstrument och säkrad post som lagstiftaren önskade.

4.1 Säkringsredovisning tillämpas på den säkrade posten

S.k. kassaflödessäkringar säkrar ibland tillgångar eller förpliktelser som ännu inte finns upptagna på balansräkningen. Ett exempel på det kan vara då en koncern säkrar värdet av prognostiserade varuflöden. Låt säga att en koncern budgeterar för försäljningsintäkter på de amerikanska och europeiska marknaderna med 100 vardera. Koncernen ingår då i terminskontrakt på att få sälja 100 USD resp. EUR för ett visst antal SEK vid en viss tidpunkt. På så sätt valutasäkrar koncernen värdet av framtida inkommande kassaflöden.

I detta läge vill koncernen inte att värdeförändringar på terminerna skall påverka resultaträkningen förrän de prognostiserade försäljningsintäkterna flutit in (det är inte förrän dessa har flutit in som terminerna har något att samvariera mot). Eftersom derivat (t.ex. terminer) klassificeras till kategori 1 enligt IAS 39 (eller 4 kap. 14 a § ÅRL) skall de emellertid marknadsvärderas över resultaträkningen. För att undvika det kan företag vilja använda sig av säkringsredovisning. Om kraven för säkringsredovisning är uppfyllda får företaget enligt 4 kap. 14 d § 2 st. 1 p. ÅRL istället redovisa värdeförändringarna på terminerna över eget kapital (i fonden för verkligt värde) till dess att försäljningsintäkterna flutit in.

Beträffande det första rekvisitet i 17 kap. 20 a §, att den säkrade posten skall vara en annan post än lager, inställer sig frågan om de prognostiserade varuflödena verkligen är en post i företaget. Försäljningarna har ännu inte realiserats och företaget har därför inte bokat någon intäkt eller tillgång i räkenskaperna. Man kan därmed knappast hävda att säkringsinstrumentet säkrar någon post i företaget. Lagtolkningsmetoden lär bli avgörande för hur bestämmelsen skall tillämpas men man kan i vart fall konstatera, att med en strikt tolkning enligt lagens ordalydelse blir bestämmelsen inte tillämplig.

Om ovan föreslagna tolkning av bestämmelsen är korrekt, är inte heller det andra rekvisitet uppfyllt. I exemplet är det säkringsinstrumentet som är föremål för säkringsredovisning, inte den säkrade posten.

4.2 Koncernförhållanden

De flesta bolag som berörs av reglerna ifråga, t.ex. noterade bolag med krav på IAS-redovisning, drivs i koncernform med dotterbolag i Sverige och utomlands. Vanligtvis centraliseras hanteringen av finansiella flöden inom koncernen till en internbank.

En märklig egenhet med 17 kap. 20 a § IL är att den bara är tillämplig då säkrad post och säkringsinstrument ägs av samma bolag.11 De flesta internbanker drivs emellertid i en egen enhet varför bestämmelsen bara sporadiskt kommer att vara tillämplig i många koncerner. Ett exempel kan illustrera:

En koncerns svenska struktur innehåller tre aktiebolag; moderbolaget, en internbank och ett verksamhetsdrivande bolag. Det verksamhetsdrivande bolaget budgeterar med försäljningsintäkter på den brittiska marknaden med GBP 100. Av denna anledning ingår internbanksbolaget en terminsaffär, varmed det förbinder sig att sälja GBP 100 mot ett visst antal SEK vid den beräknade tidpunkten för försäljningsintäkternas inflytande.

Andra meningen i 17 kap. 20 a § föreskriver, att med säkringsinstrument avses sådana instrument som säkrar andra poster i företaget än sådana som är lager. De beräknade försäljningsintäkterna är emellertid inte hänförliga till internbanken, utan till det verksamhetsdrivande bolaget. Bestämmelsen skall därför inte tillämpas och terminen ifråga får värderas till verkligt värde, oaktat den i redovisningen tas upp till anskaffningsvärde (enligt principerna för säkringsredovisning av kassaflödessäkringar, IAS 39).12

4.3 Några övriga fall där 17 kap. 20 a § inte tycks få avsedd effekt

I tabellen i avsnitt 2.2 identifierades en kategori av tillgångar som redovisas enligt 4 kap. 14 b § men som samtidigt är lager i skattemässig mening. För denna typ av tillgång skall de gamla lagervärderingsreglerna gälla, d.v.s. de värderas inte lägre än det lägsta av anskaffningsvärde och nettoförsäljningsvärde, 17 kap. 3 § IL.13 Det bör också medföra att periodisering av värdeförändring på denna typ av tillgång fortfarande tillhör det kopplade området. Tillgångar som klassificerats enligt 4 kap. 14 b § skall normalt värderas till upplupet anskaffningsvärde och det blir således det värdet som också kommer att gälla skattemässigt.

Eftersom 17 kap. 20 a § inte är tillämplig här (rekvisit 1 är inte uppfyllt, se avsnitt 3.2) får säkringar av denna typ av tillgångar ingå i lagret av finansiella instrument som får redovisas till verkligt värde. Någon matchning mellan säkrad post och säkringsinstrument uppnås alltså inte.

Ett annat och förmodligen vanligare exempel på när 17 kap. 20 a § inte är tillämplig, är då säkringsredovisning inte är tillåtet (dvs. rekvisit 2) eller när den skattskyldige av någon anledning väljer att inte tillämpa säkringsredovisning.14 I dessa fall spelar det ingen roll vilken typ av säkringsarrangemang det rör sig om, säkringsinstrumentet får alltid ingå i lagret av finansiella instrument som får värderas till verkligt värde. Å andra sidan kan man argumentera, åtminstone i de fall säkringsredovisning inte får tillämpas, att säkringen inte ansetts tillräckligt effektiv. Säkringen kan därför anses säkra något annat än den förment säkrade posten alternativt har det rört sig om ren valuta/räntespekulation.