A15 Processuella frågor

RÅ 2005 ref. 80

Förutsättningarna för prövning av en ansökan om förhandsbesked (tillämpningen av 3 kap. 10 § mervärdesskattelagen, SFS 1994:200, ML) angående mervärdesskatt när de faktiska omständigheterna är ofullständigt redovisade.

Av Regeringsrättens beslut framgår bl.a. följande.

X har hos Skatterättsnämnden lämnat bl.a. följande uppgifter om sin verksamhet. X ägnar sig åt förmedling, distribution, marknadsföring och rådgivning på det finansiella området och huvudsakligen åt förmedling av Y-gruppens försäkringsprodukter. Det sker enligt dels ett franchiseavtal om förmedling av försäkringsprodukter från produktbolagen, dels ett uppdragsavtal med Y. Uppdelningen motiveras bl.a. av olika riskexponeringar avseende rådgivning; risken för rådgivningsfel är avsevärt mindre vid förmedling av de förhållandevis okomplicerade s.k. kryssvalsprodukter som omfattas av uppdragsavtalet. X agerar i fråga om dessa produkter i Y:s namn.

Undantaget i 3 kap. 10 § ML avser ”omsättning av försäkrings- och återförsäkringstjänster, inbegripet tjänster som tillhandahålls av försäkringsmäklare eller andra förmedlare av försäkringar och som avser försäkringar eller återförsäkringar”. Motsvarande undantag i artikel 13 B a i sjätte direktivet avser ”försäkrings- och återförsäkringstransaktioner, däribland närstående tjänster som utförs av försäkringsmäklare och försäkringsagenter”. Lydelsen är densamma nu som när direktivet antogs.

Undantaget från skatteplikt enligt ML är inte vidare än undantaget enligt sjätte direktivet. Avgörande vid bedömningen av den av X ställda frågan är därför om de ifrågavarande tjänsterna i sjätte direktivets mening skall ses som sådana försäkringstransaktioner närstående tjänster som utförs av försäkringsagenter.

EG-domstolen har konstaterat att det inte finns skäl att medge olika tolkningar av begreppet försäkring beroende på om begreppet förekommer i försäkringsdirektiven eller i sjätte direktivet (punkt 30 i mål C-240/99, Skandia, REG 2001 s. I-1951). Domstolen har vidare i några mål kommit in på förhållandet mellan de närstående tjänster som avses i artikel 13 B a i sjätte direktivet och motsvarande tjänster i artikel 2.1 i direktiv 77/92/EEG.

I mål C-349/96, CPP, REG 1999 s. I-973, ställde den nationella domstolen frågan om samma slags verksamhet avsågs i de båda artiklarna. Frågan behövde inte besvaras eftersom den aktuella transaktionen ansågs utgöra en egentlig försäkringstransaktion. I domen i mål C-8/01, Taksatorringen, REG 2003 s. I-13711, fann EG-domstolen att det inte var fråga om sådan verksamhet som avsågs i artikel 2.1 i direktiv 77/92/EEG. Det saknades därför anledning att fastställa huruvida begreppen försäkringsmäklare och försäkringsagent med nödvändighet skulle tolkas på samma sätt i direktiv 77/92/EEG som i sjätte direktivet. I domen i målet Arthur Andersen fann EG-domstolen att den aktuella verksamheten inte var av sådant slag att undantagsregeln i sjätte direktivet var tillämplig.

Ett krav för att ett förhandsbesked skall lämnas är att de faktiska omständigheter som beskedet skall grundas på är tillräckligt klarlagda. Det är sökandens sak att se till att beskrivningen av dessa omständigheter är så fullständig att den kan ligga till grund för ett förhandsbesked liksom, när det är aktuellt, en begäran om förhandsavgörande från EG-domstolen (jfr vad gäller EG-rättsliga aspekter RÅ 1999 not. 282). Domarna i EG-domstolens mål Taksatorringen och Arthur Andersen illustrerar vikten av att det inte råder någon oklarhet om de faktiska omständigheterna.

Mot bl.a. den här angivna bakgrunden framstår X:s roll i försäljningsverksamheten som oklar. Med hänsyn till bristerna i underlaget borde något förhandsbesked inte ha meddelats. Beskedet skall därför undanröjas.

Regeringsrätten undanröjde förhandsbeskedet och avvisade ansökningen.

RÅ 2005 not. 155

Skatteverket begärde förhandsbesked om den ersättning som en förening erhållit från upplåtelse av TV-rättigheter m.m. utgjorde sådan inkomst av självständig näringsverksamhet som föreningen var skattskyldig för. Skatterättsnämnden ansåg att föreningen, vars huvudsakliga syfte är att bedriva idrottsverksamhet, uppfyller förutsättningarna för skattebefrielse enligt bestämmelserna i 7 kap. 7 § första stycket inkomstskattelagen (1999:1229), IL, för allmännyttiga ideella föreningar. Enligt paragrafens andra stycke omfattar skattebefrielsen bl.a. inkomst från en självständig näringsverksamhet, om inkomsten till huvudsaklig del kommer från verksamhet som är ett direkt led i främjandet av det idrottsliga ändamålet eller som har annan naturlig anknytning till detta ändamål, eller verksamhet som av hävd utnyttjats som finansieringskälla för ideellt arbete.

Regeringsrätten anförde bl.a. följande. För att förhandsbesked skall kunna lämnas krävs – förutom att de formella förutsättningarna är uppfyllda – att de faktiska omständigheter som beskedet skall grundas på är tillräckligt klarlagda. Detta gäller även när det som i förevarande fall är Skatteverket som har ansökt om förhandsbesked (jfr RÅ 2004 not. 222). – Av utredningen i målet framgår inte den ekonomiska uppgörelsen mellan avtalsparterna annat än i begränsade delar. Uppgifter saknas bl.a. om hur ersättningen från ett tyskt bolag fördelats mellan de olika idrottsföreningar som omfattas av i ärendet aktuellt upplåtelseavtal. I avsaknad av sådana uppgifter kan enligt Regeringsrättens mening förekomsten av ett samband mellan den idrottsliga verksamhet som föreningen bedrivit och de uppburna inkomsterna inte bedömas. Utredningen innehåller inte heller ett underlag som möjliggör ett ställningstagande i fråga om upplåtna arenareklam rättigheter och andra immateriella rättigheter. Förhandsbesked borde mot denna bakgrund inte ha meddelats.

Regeringsrätten undanröjde förhandsbeskedet och avvisade ansökningen.

RÅ 2005 ref. 7

Fråga i målet var om avdrag för nedskrivning av anläggningstillgång i form av aktier i ett dotterbolag ansetts angå samma ”sak” som en fråga om eventuell beskattning av utdelning från dotterbolaget. Fråga också om det framstått som uppenbart oskäligt att ta ut skattetillägg. Även fråga om skattemyndighets utredningsskyldighet., 3 kap. 1 § samt 5 kap. 1 §, 2 a § och 6 § taxeringslagen (1990: 324), TL. Inkomsttaxering 1997.

Av Regeringsrättens dom framgår bl.a. följande.

I förevarande fall utgörs bolagets huvudsakliga verksamhet av holdingrörelse. Räkenskapsschemat i bolagets deklaration upptar anläggningstillgångar, i form av aktier och andelar i svenska företag, med 58.093.270 kr. Som enda övrig tillgång redovisas omsättningstillgångar bestående av andra likvida medel än kassa med 137.508 kr. Det inte återförda avdraget för nedskrivning av anläggningstillgångar uppgår till 16.000.000 kr.

Mot bakgrund av det ovan redovisade innehållet i bolagets deklaration framstår det inte som uteslutet att skattemyndigheten hade kunnat godta ifrågavarande avdrag utan ytterligare utredning (jfr bl.a. RÅ 2004 not. 164). Varken det förhållandet att bolaget i räkenskapsschemat angett att det fått utdelning på aktier och andelar i dotterföretag m.m., med ett belopp som storleksmässigt motsvarade nedskrivningen av anläggningstillgångarna, eller innehållet i övrigt i bolagets deklaration föranleder Regeringsrätten till någon annan bedömning i detta avseende. Det har därmed inte förelegat någon anledning för skattemyndigheten att närmare utreda bolagets rätt till avdraget. Som underinstanserna funnit finns därför grund för att påföra bolaget skattetillägg med anledning av det yrkade avdraget för nedskrivning av anläggningstillgångar.

Regeringsrätten har då att ta ställning till om underlaget för skattetillägg skall bestämmas med beaktande av bolagets kvittningsinvändning. Invändningen innebär att ett belopp motsvarande utdelningen från dotterföretaget – vilken utdelning redovisats som en intäkt i bolagets räkenskaper men som ostridigt skulle ha undantagits från beskattning – skall minska underlaget för skattetillägg. Avgörande för Regeringsrättens ställningstagande är om intäkten i form av utdelning har sådant samband med nedskrivningen av värdet på anläggningstillgångarna att prövningen kommer att avse en och samma fråga enligt 5 kap. 2 a § TL.

Avgörande vid bestämmandet av nedskrivningens storlek är aktiernas värde vid räkenskapsårets utgång. Härav följer att det är värdeutvecklingen fram till denna tidpunkt och inte någon enstaka transaktion i sig, t.ex. i form av en aktieutdelning, som utgör det för yrkandet om nedskrivning av värdet på aktierna relevanta händelseförloppet.

Nedskrivningen av värdet på aktierna resp. intäkten i form av utdelning är därför att se som två olika frågor i nu aktuellt hänseende. Någon rätt till kvittning föreligger därmed inte.

De två i målet aktuella transaktionerna kan som nyss konstaterats processuellt inte anses angå samma ”sak”. De har emellertid ändå nära samband med varandra och bolagets förfarande skulle inte ha lett till någon skattevinst för bolaget, även om de lämnade uppgifterna godtagits av skattemyndigheten. Med hänsyn till föreliggande omständigheter framstår ett skattetillägg av den storleksordning som här är aktuell som en sanktion som inte står i rimlig proportion till den försummelse som den skattskyldige gjort sig skyldig till. Det är därför uppenbart oskäligt att ta ut skattetillägget.

Regeringsrätten upphävde kammarrättens dom och undanröjde det påförda Skattetillägget, jfr RÅ 2005 not. 4 där det framstod som närmast uteslutet att en felaktig deklarationsuppgift skulle godtas utan utredning och klargörande svar lämnats på förfrågan.

RÅ 2005 not. 75

I detta mål fann Regeringsrätten att skattetillägg skall beräknas på skillnaden mellan utgående och ingående mervärdesskatt när en skattskyldig inte redovisat någon mervärdesskatt i sin deklaration, 3 kap. 1 § och 5 kap. 1 § taxeringslagen (1990:324), TL.

Av Regeringsrättens dom framgår bl.a. följande.

Av handlingarna i målet framgår att bolaget inte redovisade någon utgående eller ingående mervärdesskatt i den särskilda självdeklarationen till ledning för 2001 års taxering. Av räkenskapsschemat framgick visserligen att bolaget hade en mervärdesskattefordran och en mervärdesskatteskuld. Det kan emellertid inte hållas för i det närmaste uteslutet att skattemyndigheten skulle ha godtagit uppgifterna i deklarationen utan ytterligare utredning. Även om hos skattemyndigheten tillgängligt kontrollmaterial föranledde myndigheten att begära ytterligare upplysningar, kan därför inte något sådant utredningsansvar som har betydelse för frågan om skattetillägg skall påföras anses ha uppkommit för skattemyndigheten (jfr RÅ 2003 ref. 4 och RÅ 2004 not. 78).

Genom sin underlåtenhet att redovisa utgående och ingående mervärdesskatt i självdeklarationen har bolaget därför lämnat sådan oriktig uppgift som utgör grund för att påföra skattetillägg. Skäl för befrielse från skattetillägget har inte framkommit och bolaget skall således påföras skattetillägg i enlighet med Skatteverkets yrkande.

RÅ 2005 ref. 77

Fråga om skattemyndigheten i kammarrätt åberopat en ny grund för sitt yrkande att ett aktiebolag skall vägras avdrag för underskott i ett kommanditbolag. Den nya grunden har ansetts innefatta otillåten taleändring enligt 6 kap. 18 § taxeringslagen (1990:324), TL. Inkomsttaxering 1995.

Enligt 6 kap. 18 § första stycket TL får talan enligt Regeringsrätten inte ändras utom i vissa, här inte aktuella, fall. Som ändring av talan anses emellertid inte enligt paragrafens andra stycke när klaganden inskränker sin talan eller, utan att frågan som är föremål för prövning ändras, åberopar en ny omständighet till stöd för sin talan.

Vad som i skatteprocessen avses med begreppet samma fråga har varit föremål för behandling i bl.a. rättsfallen RÅ 2000 ref. 54 och RÅ 2003 ref. 15. Vid bedömandet av om införandet av en ny omständighet utgör en tillåten taleändring har i praxis framför allt lagts vikt vid om den ingår i samma händelseförlopp eller saksammanhang och avser samma inkomster eller utgifter.

Byte av grund avseende ett yrkande rörande en specific inkomst- eller avdragspost kan normalt ske utan att frågan i målet ändras (jfr prop. 1989/90:74 s. 417). Har ett bolag sålt aktier och yrkar avdrag för förlust som uppkommit vid försäljningen på det sätt Skatteverket redogör för i sitt överklagande omfattar den tvistiga frågan de skattemässiga konsekvenserna av transaktionen. Olika grunder kan åberopas för att avdrag inte skall medges utan att detta förändrar frågan.

Förevarande mål har hos länsrätten enbart gällt om ABASV, mot bakgrund av de begränsningsregler som enligt 2 § 1 mom. femte stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt gällde vid den aktuella taxeringen, haft rätt att göra avdrag för del i det underskott som redovisats för Grimseys verksamhet. Först i kammarrätten har skattemyndigheten gjort gällande att Grimsey inte varit ägare till ifrågavarande tåg och att ABASV till följd därav inte skall medges det yrkade underskottsavdraget. Målet i Regeringsrätten gäller om införandet av denna nya grund för att avdrag för underskott skall vägras utgör en otillåten ändring av talan.

Den först i kammarrätten åberopade grunden hänför sig inte till ABASV:s dispositioner utan till transaktioner som Grimsey företagit och som påverkat storleken av det underskott som Grimsey redovisat. Ett kommanditbolag är inte skattskyldigt, utan resultatet av ett kommanditbolags verksamhet beskattas hos delägarna. Det underskott för vilket ABASV yrkat avdrag har visserligen i allt väsentligt sin grund i de värdeminskningsavdrag Grimsey gjort. Detta innebär emellertid inte att frågan i en process som avser ABASV:s rätt till avdrag för del i underskott även omfattar förutsättningarna för Grimseys värdeminskningsavdrag. Vad nu sagts medför, såsom kammarrätten funnit, att den grund som skattemyndigheten åberopat till stöd för sitt yrkande att ABASV skall vägras avdrag för sin andel av Grimseys underskott inneburit en otillåten taleändring, jfr RÅ 2005 not. 83 där otillåten talenändring inte ansågs föreligga enbart av den anledningen att den skattskyldige åberopat en rättslig grund som inte bedömts tidigare, jfr RÅ 2003 ref. 15.

I RÅ 2005 ref. 42 var fråga i målet om förvaltningsdomstols behandling av överklagande av skattemyndighets beslut om avslag på ansökan om F-skattsedel hindrar skattemyndigheten att pröva en senare inkommen ansökan om F-skattsedel för samma inkomstår.

Denna fråga har enligt Regeringsrätten nära samband med vad som gäller i fråga om förvaltningsbeslutens rättskraft. Ett tidigare avgörande av förvaltningsdomstol har i princip s.k. negativ rättskraft (se t.ex. RÅ 1993 ref. 76 och 2002 ref. 61). Vissa förvaltningsbeslut anses emellertid inte få negativ rättskraft. Dit hör bl.a. avslagsbeslut, som alltså i regel inte hindrar en prövning av en ny ansökan i samma fråga (se RÅ 1987 ref. 80). Detta gäller särskilt när någon enskild inte står som direkt motpart till sökanden.

I förevarande fall medför 21 kap. 3 § SBL att skattemyndigheten varit förhindrad att ompröva A.A:s första ansökan om F-skattsedel sedan förvaltningsdomstol prövat denna fråga. Nämnda lagrum innebär dock inget hinder mot att skattemyndigheten skulle pröva en ny senare ansökan från A.A. Inte heller föreligger något annat hinder mot att skattemyndigheten, sedan A.A:s överklagande av det tidigare avslagsbeslutet avgjorts av domstolarna, skulle ta upp en ny ansökan till prövning.

I målet aktualiseras dock även frågan om skattemyndigheten varit förhindrad att pröva A.A:s nya ansökan på grund av att hans överklagande av det tidigare avslagsbeslutet då ännu inte avgjorts genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande, s.k. litis pendens. Denna fråga måste enligt Regeringsrättens mening bedömas med hänsyn tagen till det aktuella regelsystemets bakgrund och syfte. Det är angeläget att en enskild som begär F-skattsedel och uppfyller kraven för en sådan snabbt och enkelt kan få en ansökan behandlad och bifallen. För att detta skall vara möjligt måste skattemyndigheten, oavsett om ett tidigare avslagsbeslut överklagats till förvaltningsdomstol, göra en viss bedömning av en ny ansökan och av de omständigheter som anförs däri. Skulle skattemyndigheten därvid finna att den enskilde numera uppfyller kraven för F-skatt bör skattemyndigheten vara oförhindrad att bifalla den nya ansökan (jfr Ragnemalm: Förvaltningsprocessens grunder, 7 uppl. s. 89 f.). Skulle skattemyndigheten å andra sidan finna att omständigheterna visserligen inte är sådana att den nya ansökan kan bifallas, men att vad som framkommit ändå skulle kunna vara av betydelse vid domstolens prövning av det ännu inte avgjorda överklagandet, kan myndigheten i stället överlämna det nya materialet till domstolen.

I förevarande fall har den nya ansökan om F-skatt inte innehållit något som kunnat påverka bedömningen av frågan om A.A:s rätt till F-skattsedel. Skattemyndigheten kunde därför inte bifalla denna och hade heller ingen anledning att underrätta den domstol som prövade överklagandet av det första avslagsbeslutet om den nya ansökan. Ett ytterligare avslagsbeslut innebar dock ingen fördel var ken för A.A. eller från processekonomisk synpunkt. Som även anförts av Skatteverket borde därför den nya ansökan ha avvisats.

Regeringsrätten avskrev målet.

Två regeringsråd var skiljaktiga och anförde bl.a. att en ny ansökan om F-skattsedel så gott som undantagslöst innebär en prövning av nya omständigheter som inte kunnat ligga till grund för prövningen av den tidigare ansökan. En sådan ansökan får anses avse en ny fråga. Skattemyndigheten har därför enligt deras mening varit oförhindrad att pröva A.A:s andra ansökan på sätt som skett, trots att överklagandet avseende den första ansökan var föremål för domstolsbehandling. Sakprocessreglerna i 6 kap. TL gäller enligt 22 kap. 13 § SBL för mål enligt skattebetalningslagen. Enligt de skiljaktigas mening gäller även för ansökan om F-skattsedlar således sakprocessen. Dessa särskilda regler måste enligt de skiljaktigas uppfattning tillämpas före allmänna förvaltningsrättsliga principer.

– Beslut om mellandom – får talan föras särskilt?

I RÅ 2005 not. 13 uttalade Regeringsrätten att talan inte fick föras särskilt mot kammarrätts beslut att inte meddela mellandom. Beslutet kunde såleddes inte överklagas särskilt utan endast i samband med talan mot beslut i själva målet, 6 kap. 23 § taxeringslgen (1990:324) och 34 § första stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291).

– Överklagbart beslut – desert?

Skrivelse från kammarrätten där klaganden berets tillfälle att slutföra sin talan ansågs inte utgöra ett överklagbart beslut, RÅ 2005 not. 19. I RÅ 2005 not. 44 har beslut om avvisande av överklagande på grund av att det kommit in för sent upphävts när datum på delgivningskvittot visats ligga i tiden före expedieringen av den överklagade domen.

I RÅ 2005 not. 151 var fråga om överklagande av Falkaberget Invest i Örebro AB i konkurs (bolaget) ang. avvisning av överklagande i mål om inkomsttaxering. I skrivelse som kom in till Kammarrätten i Jönköping den 30 september 2004 överklagade bolaget kammarrättens dom den 6 juli 2004 i mål om inkomsttaxering 1993 m.m. Kammarrätten avvisade genom beslut den 11 oktober 2004 överklagandet med motivering att det kommit in för sent. Enligt delgivningskvitto hade bolagets ställföreträdare J.B. fått del av kammarrättens dom den 30 juli 2004 och enligt mottagningsbevis hade densamme fått del av domen den 29 juli 2004. Bolaget yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens avvisningsbeslut och ta upp överklagandet till prövning. Som stöd för sin talan anförde bolaget bl.a. att det inte fanns någon signatur vid datumstämpeln i mottagningsbeviset och att den ifrågavarande datumstämpeln varit otillförlitlig. Till överklagandet bifogades ett intyg den 8 december 2004 från Posten Parkhallen, Örebro Söder, vari angavs att den datumstämpel som användes bl.a. under dagarna den 29 och den 30 juli 2004 var sliten och halkade ofta snett så att fel datum kom att stämplas. Utredningen i målet gjorde det enligt Regeringsrätten sannolikt att bolaget fått del av domen först den 30 juli 2004. Bolagets överklagande kom in till kammarrätten den 30 september 2004 och har således kommit in i rätt tid. Kammarrättens beslut om avvisning upphävdes därför.

– Preskription

I RÅ 2005 not. 11 var fråga om förlängning av preskriptionstid för skattefordringar på grund av utlandsvistelse, 3, 7 och 8 §§ lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar, SPL.

Av Regeringsrättens dom framgår följande.

Enligt huvudregeln i 3 § SPL preskriberas en fordran fem år efter utgången av det kalenderår då den förföll till betalning. Har en fordran fastställts till sitt belopp sedan den förfallit till betalning räknas preskriptionstiden i fråga om sådan del av fordringen som dessförinnan inte varit indrivningsbar från utgången av det kalenderår då fastställelsen ägde rum.

Medges den som svarar för betalning av en fordran helt eller delvis anstånd med betalningen, preskriberas – enligt 4 § SPL – fordringen i motsvarande mån tidigast två år efter utgången av det kalenderår då anståndet upphörde att gälla. Bestämmelserna om preskriptionsförlängning finns i 7 och 8 §§ SPL. Av 7 § följer att preskriptionstiden får förlängas bl.a. om den som svarar för betalningen av en fordran har stadigvarande vistats utomlands. En förlängning får i sådant fall beslutas endast om detta förhållande förelegat sedan fordringen överlämnats för indrivning och särskilda skäl inte talar mot en förlängning. Enligt 8 § första stycket skall vid tillämpning av 7 § preskriptionstiden förlängas till utgången av det femte kalenderåret efter det år då preskription annars skulle inträda enligt 3 §. Bestämmelsen innebär att, om preskriptionsinträdet tidigare flyttats fram enligt 4 § SPL, förlängningsbeslutet kommer att avse endast den tid som återstår till dess fem år förflutit efter den ordinarie preskriptionstidens utgång (jfr Karnov 2004/05 s. 3894).

Fordringarna avseende tillkommande skatt hänförliga till 1989 och 1990 års taxeringar fastställdes till sina belopp genom domar i kammarrätt år 1996 och var inte indrivningsbara dessförinnan. Den ordinarie preskriptionstiden för dessa fordringar gick därför ut år 2001. Av utredningen i målet framgår att J.L. stadigvarande vistats utomlands sedan sistnämnda fordringar överlämnats för indrivning. Förutsättningar föreligger därför att förlänga preskriptionstiderna för fordringarna avseende tillkommande skatt hänförliga till 1989 och 1990 års taxeringar till utgången av år 2006. Regeringsrätten instämmer i underinstansernas bedömning att några sådana särskilda skäl som talar emot en förlängning av preskriptionstiden för fordringarna avseende tillkommande skatt vid 1989 och 1990 års taxeringar inte framkommit. Överklagandet skall därför avslås i nu berörda delar.

Fordringen avseende kvarstående skatt hänförlig till 1990 års taxering förföll till betalning i april 1991 och var då indrivningsbar. Preskriptionstiden för denna fordran skulle därför enligt huvudregeln i 3 § första stycket SPL ha löpt ut vid utgången av det femte kalenderåret därefter, dvs.vid utgången av år 1996. Kronofogdemyndighetens i målet aktuella ansökan om förlängning av preskriptionstiden har då endast kunnat omfatta en förlängning med ytterligare fem år från sistnämnda tidpunkt, dvs. till utgången av år 2001. Överklagandet skall således bifallas i denna del.

Vad slutligen gäller skattefordran avseende kvarstående skatt vid 1988 års taxering finner Regeringsrätten i likhet med parterna att denna preskriberats den 31 december 2001. Överklagandet skall därför bifallas även i denna del.

Börje Leidhammar