Dubbla avdrag för förlust i kommanditbolag (RÅ 2005 ref. 56)
Tidigare var det möjligt att erhålla s.k.dubbla avdrag för förluster i handels- och kommanditbolag. Den skattskyldige kunde erhålla avdrag för såväl löpande underskott från handelsbolaget som kapitalförlust (tidigare realisationsförlust) för förlust på andelen. Nya regler infördes under 1988 som förhindrade denna dubbla avdragsmöjlighet.
De nya reglerna innebär att hänsyn tas till skattemässiga underskott vid andelens skattemässiga värde till skillnad från äldre bestämmelser.
De nya bestämmelserna kompletterades med en övergångsbestämmelse för att lindra retroaktiva effekter av tidigare underskottsavdrag. Om övergångsregeln innebar att det uppkom ett negativt belopp per ”stickdagen”, som i många fall utgjorde den 31 december 1987, bestämdes skattemässigt anskaffningsvärde till noll på andelen. Övergångsregeln kompletterades med en undantagsregel, som innebar att övergångsregeln inte fick tillämpas om den ledde till en kapitalförlust. Undantagsregeln togs utan närmare motivering bort vid 1990 års skattereform, medan övergångsregeln kvarstod. Denna återfinns nu i 4 kap 92 § ILP.
I RÅ 2005 ref. 56 ansökte X AB om förhandsbesked beträffande skattemässigt avdrag för förlust på en andel i ett kommanditbolag. X AB och Y AB var tillsammans delägare i ett kommanditbolag (KB). KB:t hade som enda tillgång ett fartyg som hyrdes ut. KB:t började driva verksamhet 1987 och för det första inkomståret redovisade AB X ett underskott från KB:t på ca 44,2 milj. kr som AB X drog av vid 1988 års taxering. Nu skulle fartyget avyttras och AB X frågade huruvida bolagets kapitalförlust, som beräknades till ca 41,8 milj kr, var avdragsgill skattemässigt.
Skatterättsnämndens majoritet vägrade avdrag med motiveringen att AB X förlust inte var verklig med hänvisning till 44 kap 23 § IL. Två ledamöter med instämmande av föredraganden Roupe ville medge avdrag.
Regeringsrätten medgav AB X avdrag för förlusten med följande motivering:
”Av utredningen framgår att bolaget vid 1988 års taxering fått avdrag för underskott i kommanditbolaget med belopp som överstiger den kapitalförlust som är fråga om i målet samt att det vid beräkningen av den justerade anskaffningsutgiften vid det ovan nämnda bokslutstillfället uppkommit ett negativt saldo till följd av detta underskott.
Den i målet aktuella kapitalförlusten har sin grund i att bolaget tillämpat övergångsregeln i 4 kap 92 § ILP, i vilken föreskrivs att om saldot blir negativt vid beräkningen av den justerade anskaffningsutgiften denna anses vara noll. I detta fall uppkommer kapitalförlusten således på grund av lagtextens lydelse. Med hänsyn härtill kan bestämmelsen i 44 kap 23 § IL inte anses utgöra något hinder mot avdragsrätt för den nu aktuella kapitalförlusten. Bolaget är således berättigat till avdrag för förlusten.”
I föreliggande fall är det fråga om regelkonkurrens mellan bestämmelsen i 44 kap 23 § IL, som endast medger avdrag för verkliga förluster, och övergångsbestämmelsen i 4 kap 92 § ILP. Vid s.k.regelkonkurrens tillämpas någon av de s.k. derogationsreglerna – dvs. lex superior-, lex specialis- eller lex posterior-principen.
Stefan Aldén har utförligt behandlat frågan om skatterättslig regelkonkurrens i sin avhandling som utkom 1998.1 Lex Superior principen utgår ifrån att en regel med högre dignitet har företräde framför en regel av lägre rang. Principen om lex specialis innebär att en specialregel har företräde framför en regel av allmän karaktär. Enligt lex posterior-principen vinner en ny regel företräde framför en äldre regel2. Det kan nämnas att Skatteverket argumenterade i Regeringsrätten för att bestämmelsen i 44 kap 23 § IL hade företräde i förhållande till 4 kap 92 § ILP eftersom den tillkom senare än övergångsbestämmelsen (lex posterior). Den skattskyldige hävdade å andra sidan att övergångsbestämmelsen i 4 kap 92 § ILP utgjorde en specialregel i förhållande till 44 kap 23 § IL (lex specialis).
Aldén skriver bl.a. följande:3
”Ibland ger lex specialis- och lex posterior-principerna motsatta besked- d.v.s. de ger prioritet åt olika regler. För att lösa denna typ av normkollision på metanivå brukar man uppställa en derogationsprincip av andra ordningen som innebär att en senare tillkommen generell regel inte slår ut en tidigare speciell regel. Lex specialis-principen har således högre rang än lex posterior-principen.”
Uppenbarligen tillämpade Regeringsrätten lex specialis-principen.
Bo Svensson
Stefan Aldén, Om regelkonkurrens inom inkomstskatterätten, 1998 (cit. AVH). Se även Aldén, Regelkonkurrensproblem vid rättstillämpningen, Skattenytt 1998 s. 560–566.
Aldén, AVH s. 31–57, s. 277–281 samt SN 1998 s. 561–564.
SN 1998 s. 564 samt Aldén, AVH s. 281.