A1 Gemensamma bestämmelser för inkomstbeskattning

Inkomst av olagligt bedriven taxirörelse

RÅ 2005 ref. 14. I målet prövades om inkomst av en taxirörelse var skattepliktig trots att den på grund av avsaknaden av erforderligt tillstånd varit olaglig. Länsrätt och kammarrätt hade mot bakgrund av Regeringsrättens praxis ansett att verksamheten inte var skattepliktig. Regeringsrätten har i bl.a. RÅ 1991 ref. 6 och RÅ 1992 not. 327 ansett att inkomst av olaglig verksamhet inte konstituerar en skattskyldig verksamhet.1 Däremot har intäkter av brottslig verksamhet ansetts skattepliktiga då de ingått i en redan bedriven skattskyldig verksamhet; se RÅ 1988 ref. 69.

Regeringsrätten angav att ”en viss näringsverksamhet är otillåten på grund av att näringsidkaren saknar det tillstånd som krävs för att bedriva den lagenligt och att han därigenom gör sig skyldig till en brottslig handling kan enligt Regeringsrättens mening inte i sig få till konsekvens att inkomsten av verksamheten inte är skattepliktig.” Utövaren beskattades därför för inkomst av verksamheten.

Jag anser att det låg nära till hands för länsrätten och kammarrätten att hänföra det aktuella fallet till samma kategori som RÅ 1991 ref. 6 och således anse att den olagliga verksamheten inte konstituerade en skattskyldig verksamhet. Av Regeringsrättens dom framgår inte heller klart hur man anser att faller skiljer sig från RÅ 1991 ref. 6. Det var kanske inte heller så lätt att uttryck skillnaden då 1991 års mål inte har en klar principiell innebörd.

Jag delar Regeringsrättens ställningstagande i det nu aktuella fallet. Det finns flera skäl att inskränka den tillämpning som kan anses följa av RÅ 1991 ref. 6. Skälen mot skattefrihet i den aktuella typen av fall är väsentliga. Såvitt jag förstår sker i dessa fall inga förverkanden av vinningen av verksamheten och detta förhållande skulle säkerligen ofta innebära att sanktionseffekten – av normalt böter2 – skulle elimineras. Vidare skulle den olagliga verksamheten få en helt omotiverad konkurrensfördel framför laglig verksamhet. Regeringsrättens ställningstagande i RÅ 2005 ref. 14 är välmotiverat utifrån såväl lagtext, skatterättsliga principer som pragmatiska överväganden.

Peter Melz