Hunden klockan tre och fjorton. Rapport från juridikens tankevärld.
Nu har Robert gjort det. Igen. Skrivit en bok alltså. Den här gången handlar den inte om skatter men i alla fall om juridik, boken är nämligen inte något mindre än en rapport från juridikens tankevärld. Jag tycker att boken förtjänar att omnämnas i SkatteNytt vars läsekrets, som är den bästa av kretsar, inte bör undanhållas böcker som kan öka den juridiska metakunskapen.
Jag skriver omnämnas, för jag vill inte utföra en sedvanlig recension i syfte att visa hur lärd jag själv är och hur mycket bokens författare missat vad gäller språk, kunskap, analysförmåga osv osv. Säkert har Robert missat något, missförstått något eller skrivit fel någonstans. Men det är helt fel att recensera den här boken på det sättet. Det är nämligen inte någon rättdogmatisk studie Robert utfört, utan en samling essäer som alla syftar till att läsaren skall reflektera över vad juridik egentligen är, vad termer och begrepp om likhet, normalitet och kausalitet egentligen står för. Robert önskar höja graden av intellektualitet hos läsaren utan att komma med pekpinnar. Det är självklart något svårt Robert ger sig in i, och den givna surmagade kommentaren skulle kunna vara ”pretto”. Tja, kanske är det pretentiöst att vilja skriva en bildad bok som också skall bilda sin läsare, men nog måste det vara vettigt att göra detta. Jag tycker till och med att det är vällovligt och jag önskar att jag hade kunnat skriva boken själv. Enligt min mening är det ett sorgligt faktum att svenska jurister ofta är både obildade och ointellektuella.
Robert behandlar många spännande ämnen i sin bok: skillnaden mellan lagen och verkligheten, skillnaden mellan att ha rätt och få rätt, om juridisk tolkning avser lagen eller saken, begreppen normalitet och kausalitet, likheten inför lagen, skillnaden mellan principer och regler, den psykiska processen hos domaren i den dömande verksamheten, det särpräglade i det juridiska språket, varför det blir fler och fler författningar och om olika länders rättskulturer. Han avslutar med att bekänna sin tilltro till objektiva värden: ”det finns gott, och det finns ont”. Denna kanske naturrättsliga filosofi mjukas upp av att han också anser att var tids och var plats människa subjektivt har sin egen tolkning av det onda och det goda. Jag tänker i denna omnämnelse ta upp några av Roberts ämnen till diskussion.
Robert pekar i sin bok på Hägerströms betydelse för den svenska juridiken (s 28). Nästan alla svenska jurister vet att Hägerström står för något dåligt, men det är inte alla som lika skarpsinnigt som Robert kan visa att Hägerströms idéer malts till oigenkännlighet av mer konservativa jurister och istället för att vara radikala, som på sin tid, kommit att stå för synen att lagen är allt och moralen är intet samt att juristen bara är ett osjälvständigt verktyg, en budbärare vilken skall hållas skadeslös.1 En utmärkt juridisk maktideologi som legitimerar vilka domar som helst. Den gällande lagen identifieras på samma sätt som konsten, jag är jurist och domare: ergo mina uttalanden är lagen. Det spännande är givetvis att det inte spelar någon roll vilken makt, den kan vara blå den kan vara röd. Men den roll jurister kunnat spela i andra länder, att värna om rättssystemets självständighet, har vi inte haft någon casting för i det här landet. Robert är tydligt emot detta, på s 22 framhåller han att domstolar visst kan ha fel och att en annan inställning är nonsens. Han menar att en sådan inställning i sin förlängning leder till att enbart makt är rätt.
I själva verket är Hägerströms namn bara ett i mängden av rättstänkare som följt samma plogfåra av maktlära. Den konservative svenske filosofen Boström var en annan person som nog kan anses ha sått frön som skördades av de senare Uppsalafilosoferna. Boström dominerade Sveriges filosofiska tankevärld under 1800talet. Han menade att idéerna, eller kanske begreppen, var eviga och oföränderliga. De var också hierarkiskt uppbyggda med Gud överst. Den svenske kungen förkroppsligade idén om staten. D.v.s. makt är rätt. Med Boströms tankar gjorde filosoferna upp med i 1900-talets början, men frågan är om uppgörelsen nådde utanför filosofiskråets väggar.
En annan ännu tidigare verkande framstående svensk jurist var Stiernhöök. Han epitomiserar den kalenderbitande ämbetsmannajuristen som kan alla lagar utantill, men helt verkar i suveränens tjänst. Nyligen har en fin biografi publicerats om honom och det är påfallande hur han skulle passat in i den mer sentida rollen som rättschef på justitie sedermera justitieråd. Gustav Vasas och Gustav II Adolfs Sverige lever fortfarande. Den smärre revolution som ägde rum genom rösträttsreformen, tog enbart över samhällsapparaten, som tjänstvilligt utfärdar de lagar som önskas.
Vid läsning av Robert framstår det för mig som han intar ett klassiskt liberalt förhållningssätt, rättigheter är viktiga och domaren bör skydda individen från orättfärdig maktutövning.
Men läsningen kan också ge en annan bild av Robert. Ett ytterst intressant ämne är det om likheten inför lagen. Robert menar att någon likhet i ordets egentliga betydelse inte finns (han tar exempel på mord begångna vid olika tidpunkter, med olika syften eller på olika platser). Något måste bortrationaliseras för att likhet skall finnas. Och det är rättsreglerna som avgör vad som skall bort; alltså bestämmer den vid var tid gällande regeln vad som är likt. Någon ”likhetsprincip” finns således inte (här befinner sig Robert i gott sällskap med Håkan Strömberg). Det är en uppfattning som faktiskt kan hänföras till den skandinaviska rättsrealismen, den uppfattning som Robert kritiserar på andra ställen i boken.
Robert menar att föreställningen om likhet är en ideologi, t.o.m. en falsk verklighetsuppfattning. Det är en social konstruktion. Robert fortsätter sitt korståg med de välkända argumenten om straffrätten verkligen behandlar alla lika med exemplet ”överklassungdomar” respektive ”förortsgäng” som begår brott. Som bekant uttalade redan Anatole France att lagen behandlar alla lika, såväl den fattige som bor under Paris broar som börsmäklaren är förbjuden att stjäla bröd. Han är också kritisk mot Göteborgsrättegångarna. Han anser att flera av domarna framstår som politiska och som grundade på etablissemangets rädsla för vänstern. Detta är tveklöst radikala uppfattningar som brukar förknippas med den politiska vänstern.
Jag anar därför en kluvenhet hos Robert inför rätten, en kluvenhet som jag nog själv kan känna. Robert pekar på många inslag i rättssystemet av maktkaraktär, bl.a. elitens sätt att hålla folket i schack med ett ibland obegripligt fikonspråk. Han kritiserar idén om likheten inför lagen, ett fundament i den västerländska kapitalistiska rättsuppfattningen. Han pekar också på negativa företeelser hos juristkåren att blunda för att värderingar styr och att t.ex. domaren har ett personligt ansvar för sina domar. Han är alltså radikalt kritisk till rättssystemet. Samtidigt visar han också på en stark tilltro till juridiken, att den kan fungera och att den kan ge människor rätt och rättvisa. Han anser också att juridiken kräver en moralisk förankring. Han har alltså även en mer liberal idealistisk syn på juridiken. Hur går detta ihop? Ja, den frågan får nog läsaren själv försöka finna ut. Kanske är det helt enkelt som Gunnar Hélen sa ”att vara liberal är att vara kluven”. Den liberalism Hélen refererade till är den s.k. socialliberalismen, och Robert kan nog anses falla in i den ideologiska fåran.
Tack Robert för att du skrivit en mycket läsvärd bok. Jag anbefaller den varmt till läsning och reflektion.
Anmälare: Roger Persson Österman
Anmälan av: Robert Påhlsson
Roger Persson Österman är biträdande jurist vid Wistrand Advokatbyrå i Stockholm.
Nyligen har i Stockholm en avhandling i rättshistoria om Axel Hägerström publicerats ”A call for scientific purity” av Max Lyles. En av avhandlingens bärande teser är att Hägerström kommit att missförstås av senare läsare. Avhandlingen har dock kritiserats för att vara perspektivlös och inte kunnat sätta in Hägerströms tankar i vare sig äldre som nyare filosofisk kontext (Hans Ruin, DN 28 mars 2006).