Recension

Avhandlingens syfte och metod

Syftet med avhandlingen är att öka förståelsen för svenska småföretags användning av reserveringsmöjligheter för utjämnande av resultat och intern finansiering. Studien baseras på fallstudier av ett antal mikroföretag; 11 enskilda firmor, 11 handelsbolag och 12 aktiebolag. Deklarationerna för taxeringsåren 1995 och 1996 har analyserats. Andersson redogör vidare för ett antal teoretiska modeller för finansiering med särskild inriktning mot små företag, okonventionella finansieringsmetoder (”financial bootstrapping”) samt företagens möjligheter att genom resultatutjämning bidra till den interna finansieringen. Olika relevanta variabler används sedan i den statistiskt empiriska delen genom omfattande tvärsnittsstudier av närmare hundratusen enskilda näringsidkare (samtliga som redovisat fullständigt bokslut) via data från taxeringarna 1996 och 1999.

Andersson ägnar sig inte åt rättsliga analyser i sin undersökning, vilket förstås inte är att begära. Det faktum att Andersson är ekonom och inte jurist påverkar då naturligtvis inte bedömningen av kvaliteten på arbetet. Enligt min mening är det ändå viktigt att ange primära rättskällor i stället för sekundära. På s. 43 skriver Andersson helt korrekt att enskilda näringsidkare kan spara och rulla underskott framåt i tiden, men hänvisar till broschyren SKV 2005:95 istället för till 40 kap. Inkomstskattelagen.

Undersökningen i avhandlingen

Små företag har ofta mindre tillgång till kapital än stora företag. För att underlätta för småföretag att behålla intjänade vinster inom företaget, finns skatterättsliga regler som exempelvis avsättningar till positiv räntefördelning, periodiseringsfonder eller expansionsfonder. Reserveringarna ger möjligheter att jämna ut resultaten mellan åren, och syftar att bidra till att kapitaltillgången totalt sett ökar. Håkan A. Andersson vid Umeå universitet visar i sin avhandling att långt ifrån alla småföretag använder reserveringarna fullt ut. Resultatet blir att de därför betalar för mycket i skatt och får mindre kvar till den interna finansieringen. Andersson menar att olikheterna ifråga om användning beror på näringsverksamheternas resultat, finansiella mått, branschtillhörighet och etableringslängd. Han anser sig också visa att det är vanligare att företag som drivs av män använder dessa möjligheter, än företag drivna av kvinnor.

Ett bibehållande av likvida medel och kapital kan erhållas genom skattemässiga reserveringar. Skatteskulderna kan betraktas som uppskjutna skulder som är avsedda att betalas när reserverna upplöses. Upplöses de när verksamheten går med förlust uppstår ingen skattekostnad alls. Uppkomna skattekrediter är förmånliga och företagaren kan själv besluta om användningen. Jämfört med traditionella krediter har reserveringarna stora fördelar som finansieringskälla. Skattekrediten är i det närmaste på obestämd tid, det ställs inga krav på säkerhet eller avsättning av medel samt att återföring sker fritt och på eget initiativ av företagaren. Andersson redogör även för nackdelar med att använda skattekrediter som finansieringskälla jämfört med traditionella finansieringsformer. Obeskattade reserver kan inverka negativt på finansiella mått och nyckeltal baserade på balansräkningen. Ytterligare en risk är att upplösning av reserver kan aktualiseras när likviditeten är låg. Vidare har reglerna för obeskattade reserveringar visat stor föränderlighet över tiden, vilket försvårar företagens långsiktiga skatteplanering. Jag vill här något ifrågasätta Andersson som på s. 38 skriver att tendensen sedan början av 90-talet går mot lägre skatter och större reserveringsmöjligheter. Det är i och för sig korrekt, även om införandet av den statliga värnskatten inneburit en marginalskattehöjning. Förvisso har möjligheterna till räntefördelning och avsättning till periodiseringsfond successivt förbättrats något sedan införandet. Här bör man dock enligt min mening sträcka ut tidsperspektivet. Före skattereformen var marginalskattesatsen oändligt mycket högre i kombination med mycket slagkraftiga reserveringsmöjligheter som investeringsfonder, lagerreserver och resultatutjämningsfond. Den längre utvecklingstendensen är således snarare sänkta nominella skatter och minskade reserveringsmöjligheter.

Periodiseringsfondavsättningen är det mest givna studieobjektet. Serviceverksamheter etablerade sedan minst tre år, och som uppvisar hög omsättning och höga vinstmarginaler, är de som oftast använder sig av periodiseringsfonder. Avsättning till periodiseringsfond visar sig vara den mest använda reserveringsformen och med ganska jämn fördelning mellan könen, verksamheternas längd och olika branscher. Det råder en svag övervikt för verksamheter inom servicebranschen.

Andersson betraktar även positiv räntefördelning som en reserveringsmöjlighet. Enligt min uppfattning är räntefördelningsreglerna syftande till att få en korrekt uppdelning mellan förvärvs- och kapitalinkomstbeskattning i vårt dualistiska skattesystem. Andersson menar att den möjliga kapitalbeskattning kan sparas till kommande år när överskottet av näringsverksamheten ligger över de båda brytpunkterna för statlig skatt. Det är en intressant iakttagelse och visar att regler ibland kan få en funktion som inte primärt avsetts. Den positiva räntefördelningen, innebärande beskattning i inkomst av kapital, används enligt studien framför allt av etablerade verksamheter inom jord- och skogsbruk, vilka har hög betalningsförmåga på både kort och lång sikt.

Reglerna för expansionsfond syftar främst till att likställa beskattningen av fysiska personers beskattning av kvarhållet kapital i näringsverksamheten med aktiebolagens 28-procentiga skatt. Därmed uppstår en obeskattad reserv. Precis som för periodiseringsfond finns möjligheter att återföra fonden vid efterföljande års underskott. En fördel med expansionsfonden jämfört med aktiebolagens beskattning, som Andersson inte kommenterar, är att erlagd skatt på expansionsmedel återfås vid återföringen. Tanken är ju då att det återförda beloppet påförs inkomstskatt och egenavgift, vilket dock inte kommer att utgå om återföringen sker mot ett underskott. Erlagd aktiebolagsskatt kan dock aldrig på samma vis återfås. De näringsverksamheter som använder expansionsfonder, som medför lägre beskattning för i företaget kvarhållna medel, visar sig främst vara nyetablerade jord- och skogsbruk med hög betalningsförmåga. Här råder övervikt av män.

En mycket angelägen fråga, som det hade varit intressant att se Andersson utveckla ännu mer, är reglernas komplexitet. Enligt Andersson måste företagarna överge tidigare synsätt där reserveringar inte varit möjliga, öka sitt eget kunnande och lära sig tillämpa reglerna. För detta måste ofta konsulter anlitas. Det kan då sägas vara en paradox att småföretag med behov av rådgivning inte efterfrågar dessa tjänster i större utsträckning. För detta finns förklaringsmodeller avseende osäkerhet om uppdelning av det strategiska ledarskapet och psykologiskt motstånd mot extern inblandning. För att uppnå planering som syftar till att minimera skattebördan måste näringsidkaren ta till sig och använda olika skattesatser för olika ekonomiska aktiviteter och skilda skattebetalningsenheter. För att ta till sig skatteplaneringsinstrument krävs kunskap, kreativitet, tid, uppmärksamhet och kontinuerlig kompetensutveckling. När det gäller småföretag är forskning om finansiering och bokslutsplanering inte särskilt omfattande, vilket Andersson förklarar med att vi i internationellt hänseende är ganska ensamma om möjlighet till reserveringar i bokslutet.

Avhandlingens slutsatser

De flesta av de slutsatser som Andersson drar i sin studie är enligt min mening väntade och okontroversiella, vilket inte hindrar att det är av stort värde att få dem empiriskt bekräftade. Det senare förekommer ju i stort sett inte alls i skatterättsliga avhandlingar. Många av de frågor som Andersson diskuterar är av stort kompletterande värde för min egen forskning om periodiseringsfonder. Jag har genom hans verk också fått kännedom om flera källor och modeller som hade varit användbara i författandet av min bok, som ju i vart fall hade vissa blygsamma ambitioner att även belysa ekonomiska aspekter. Av särskilt intresse är teorierna om företags egenfinansiering och förmåga att täcka behovet av eget kapital genom internt upparbetade vinster. Det faktum att jag inte hade kännedom om Anderssons forskningsprojekt är ett tecken på att skatteforskning inom olika vetenskapsområden tyvärr tenderar att bedrivas med vattentäta skott sinsemellan. Andersson har uppenbarligen haft kännedom om min bok om periodiseringsfonder, eftersom han flera gånger hänvisar till den, dock utan att diskutera mina argument och slutsatser.

En viktig slutsats är att många företag som hade haft nytta av reserveringarna inte har begagnat sig av möjligheten. Av de 40 procent näringsidkare som hade positiv inkomst före räntefördelning var det bara hälften som hade ett positivt fördelningsunderlag. Var tionde näringsidkare som hade möjlighet till positiv räntefördelning använde sig inte av möjligheten.

I ett hänseende anser jag att Andersson möjligen drar en något förhastad slutsats. Han menar sig nämligen kunna dra slutsatsen att kvinnor är mindre benägna än män att använda sig av avsättning till obeskattade reserver. Han ger samtidigt indirekt en annan förklaring som enligt mig är mer plausibel, nämligen att det främst är näringsidkare inom jord- och skogsbruk som utnyttjar möjligheterna – vilket beror på verksamheternas höga betalningsförmåga på kort- och lång sikt. Av andra skäl är män överrepresenterade inom dessa sektorer, men då är det snarare inom detta fält som jämställdhetsproblematiken föreligger och inte ifråga om de skattemässiga reserveringsmöjligheterna. Andersson visar på undersökningar som redovisar stora skillnader mellan kvinnliga och manliga företagare och en möjlig framtida forskningsuppgift vore att diskutera i vilken omfattning skattemässiga reserveringsmöjligheter borde anpassas för att verka för ökad jämställdhet.

Jag är frågande till varför Andersson i sina slutsatser betraktar negativ räntefördelning som en avsättning i näringsverksamhet (s. 184). Förklaringen verkar vara att näringsidkaren medvetet kan tänkas ”låna” kapital från verksamheten och därmed skapa ett negativ fördelningsunderlag. Enligt min mening är det ändå inte fråga om en möjlighet till avsättning. Vid ett negativt underlag föreligger, till skillnad från positiv räntefördelning, en skyldighet att öka intäkten av näringsverksamheten. Det innebär förstås inte att det ointressant att ställa de olika fördelningar mot varandra, vilket Andersson också gör. Proportionellt sett tenderar fler att beräkna negativ räntefördelning än positiv, vilket troligen kan förklaras med att den förra just är obligatorisk.

Så till den enligt min uppfattning viktiga frågan om reglernas komplexitet. Arbetet visar på ett underutnyttjande av de kompetenskrävande avsättningsmöjligheterna. Många småföretag vore onekligen betjänta av utökad extern rådgivning och Andersson betonar vikten av fortsatt forskning kring behovet av kvalificerad rådgivning för småföretag.

Avslutningsvis vill jag understryka att avhandlingen har varit mycket intressant och givande att läsa. Den utgör säkerligen ett mycket viktigt bidrag till skatteekonomisk forskning, som annars mycket har koncentrerats på makrofrågor, och berikar de oftast mycket tekniska regelstudierna inom skatterätten. Jag hoppas att Andersson fortsätter att forska inom ämnet skatteekonomi, gärna i tvärvetenskapliga projekt med bl.a. juridiska forskare.

Mats Tjernberg, docent i finansrätt vid Lunds universitet.