1 Inledning
Under hösten har det varit en flitig debatt i Dagens industri angående upptaxeringar av företagare som förmögenhetsbeskattas för värdet av sina bolags tillgångar. Bakgrunden till debatten är ett projekt där Skatteverket granskat likviditeten i onoterade bolag. I ett flertal fall, det talas om 49 beslut, har Skatteverket funnit att bolaget haft en omotiverat hög likviditet, vilket resulterat i att de s.k. överlikvida tillgångarna utgör skattepliktig förmögenhet hos ägarna. I mediarapporteringen har detta benämnts Lex Uggla.1 Syftet med den här artikeln är att redogöra för reglernas tillämpning med en genomgång av de avgöranden som finns, och belysa vilken bevisning som krävs för att den påstådda överlikviditeten skall anses motiverad av den bedrivna verksamheten. Då antalet publicerade avgöranden är begränsade kan inte rättsfallsgenomgången göra anspråk på att vara heltäckande. Frågan om värdepappershandel i aktiebolag och överlikviditet i näringsverksamhet berörs inte.
Namnet kommer av att artisten Magnus Ugglas förmögenhet upptaxerades i nämnda projekt. Reglerna och deras tillämpning är dock äldre än så.
2 Förarbetena2
Enligt lagen om statlig förmögenhetsskatt (1997:323) – SFL – ska värderingen av onoterade aktier göras som om aktieägaren ägt bolagets tillgångar direkt. Aktier i onoterade bolag är därför som huvudregel skattepliktig förmögenhet hos ägaren. Värderingsreglerna medför dock att denna typ av aktier normalt inte åsätts något förmögenhetsvärde, med undantag för de fall då tillgångarna inte bedöms ingå i den bedrivna rörelsen.3 Enligt en uppgift från Dagens industri hotas 45 000 företagare med 132 mdkr i likvida medel av Lex Uggla.4
Utgångspunkten för reglerna framgår av vissa uttalanden i förarbetena.5 I propositionen uttalas att kapital i företag i stor utsträckning borde befrias från förmögenhetsskatt, och att detta främst gäller kapital i små och medelstora företag.6 Vidare framhålls att det är angeläget att avgränsningen av det gynnade företagskapitalet görs på ett sådant sätt att företagens tillväxt och möjligheter att erhålla riskvilligt kapital inte hämmas. De nya reglerna anses ge goda villkor för expansion av små och medelstora företag. Regeringen uttalar att skatt på företagsförmögenhet kan påverka investeringsviljan, något som främst anses gälla för onoterade företag. Åtskillnad skall göras mellan så kallat arbetande kapital, vilket inte ingår i den skattepliktiga förmögenheten, och lånefinansierade placeringar i skattefria eller skattemässigt undervärderade tillgångar.7 Regeringen betonar att ett viktigt undantag från huvudregeln om skatteplikt är kapital som nedlagts i små och medelstora företag. Däremot skall inte den som väljer att lägga in kapitalförvaltningen i ett bolag kunna undgå beskattning.8 Slutsatsen är att skattefriheten för företagsförmögenhet bibehålls och t.o.m. utvidgas något.9
Uttalandet i förarbetena tyder på att det är när ägaren tillskjutit medel för att undvika förmögenhetsbeskattning som beskattning av onoterade bolag ska ske. Skatteverket och domstolarna gör dock inte någon åtskillnad mellan tillskjutna medel och medel som genererats i bolaget, se nedan avsnitt 2.2.
Under år 1991 beslutade riksdagen att förmögenhetsskatten skulle upphävas. Det främsta skälet till den tänkta förändringen var att beskattning av förmögenhet hämmade investeringsviljan och tillväxten i mindre företag. Ett annat var att kapitalflykten från landet skulle upphöra. Övergångsreglerna innebar dock att skatten kom att tillämpas till inkomståret 1994. Regeringsskiftet 1994 medförde dock att riksdagen beslutade att bibehålla skatten. Gällande regler om förmögenhetsskatt är från 1997, lag om statlig förmögenhetsskatt – SFL -1997:323.
Av 3 § 1 st. 5 p. SFL, skall vid beräkning av den skattepliktiga förmögenheten som tillgång tas upp aktie i ett aktieslag som inte är marknadsnoterat i det land där aktiebolaget är hemmahörande med undantag för huvudägares aktie i ett aktieslag som är marknadsnoterat. 14 § 1 st SFL stadgar: ”Vid värdering av delägarrätt som avses i 48 kap. 2 § 2 st. inkomstskattelagen och som inte är marknadsnoterad beaktas tillgångar och skulder i den juridiska personen i den omfattning som skulle gällt om de innehafts direkt av delägaren.” Ingår tillgången i rörelsen anses detsamma gälla för ägaren. Av 2 kap. 24 § inkomstskattelagen framgår att innehav av kontanta medel, värdepapper eller liknande tillgångar räknas till rörelsen endast om tillgångarna innehas som ett led i rörelsen.
Dagens industri den 5 december 2005, s 8. I artikeln redogörs för en undersökning av Företagarna och UC.
Proposition 1996/97:117.
A.a. s 49f.
A.a. s. 51.
A.a. s. 53.
A.a. s. 49.
2.1 Domstolarnas och Skatteverkets tillämpning
2.1.1 Allmänt
Hur gränsdragningen görs mellan arbetande kapital respektive rörelsefrämmande kapital (kapitalförvaltning) behandlas inte uttryckligen i lagtext eller förarbeten. Något avgörande från Regeringsrätten finns inte.10 Istället synes gränsdragningen grundas på en upphävd anvisning från dåvarande Riksskatteverket,11 samt ett avgörande från Högsta domstolen år 1986.12 Som rättsfallsgenomgången nedan kommer att visa ställs höga krav på den bevisning den skattskyldige måste prestera för att undvika beskattning.
Av anvisningen från Riksskatteverket framgår: ”Som rörelsefrämmande poster räknas tillgångar och skulder som inte kan antas ha ett naturligt samband med eller som inte varit direkt föranledda av den bedrivna verksamheten. Som exempel på tillgångar som får anses som rörelsefrämmande kan nämnas värdepapper och reversfordringar som innehas i kapitalplaceringssyfte”.13 I regel skulle börsnoterade aktier anses vara rörelsefrämmande. Av anvisningarna följde att även likvida tillgångar kunde komma att anses vara rörelsefrämmande om bolagets likvida medel var onormalt stora och väsentligt översteg de kortfristiga skulderna. I dessa fall kunde viss del av medlen anses utgöra rörelsefrämmande tillgångar om det inte gjordes sannolikt att medlen var erforderliga med hänsyn till bolagets fortsatta verksamhet.14
I NJA 1986 s. 24 slog Högsta domstolen fast att medel som väsentligt överstiger de kortfristiga skulderna ska hänföras till rörelsefrämmande tillgångar. Målet avgjordes före översynen av SFL.15 Målet gällde arvsbeskattning och värderingen av en bygg- och fastighetsförvaltande enskild firma. Viss del av de planerade investeringarna hade projekterats före dödsfallet. Firman hade en kassalikviditet om 8,16, d.v.s. omsättningstillgångarnas förhållande till de kortfristiga skulderna. I mer inskränkt mening uppgick likviditeten till 4, dvs. likvida medel i förhållande till kortfristiga skulder. Högsta domstolen fann att de likvida medlen var onormalt stora, men att det gjorts sannolikt att medlen behövts med hänsyn till rörelsens fortsatta verksamhet och att de varit avsedda att användas i rörelsen. Den bevisning som åberopades var skriftliga överenskommelser med ett energiverk och upprättad kostnadskalkyl om framdragning av fjärrvärmeledningar till två av firmans fastigheter. Överenskommelserna var daterade ungefär en månad före dödsfallet.
Kammarrätten i Sundsvall har slagit fast att så kallad överlikviditet bestående av bankmedel och värdepapper ska beskattas.16 I domen redovisas inte hur hög likviditeten varit annat än att den varit betydande. Den skattskyldige motiverade likviditeten med genomförda och påbörjade investeringar samt att bolaget hade ambitionen att bli börsnoterat. Mot bakgrund av det senare skulle det vara förödande att dela ut de vinster som koncernen behövde för att växa. Inför en börsnotering bedömde bolagets ägare att bolagets värde torde ligga runt 100–200 mnkr. Av domen framgår att beslutade investeringar uppgick till ca 85 mnkr och att beräknade investeringar fram till februari 2004 låg runt 93 mnkr. Vid tiden för kammarrättens avgörande bestod kassan av 20 mnkr och aktieinnehavet uppgick till ca 50 mnkr. Ägaren upptaxerades med ca 39 mnkr för taxeringsåret 1999 och drygt 80 mnkr för år 2000. Enligt Skatteverkets uppfattning i målet råder det en presumtion för att överlikviditet i onoterade bolag som investerats i värdepapper utgör rörelsefrämmande tillgångar om det inte görs sannolikt att de placerade tillgångarna snart kan behövas för näringsverksamhetens investeringar. Av länsrättens domskäl, som senare fastställdes av kammarrätten, framgår endast att överlikviditet föreligger och att denna är rörelsefrämmande.
Samma dag dömde samma kammarrätt i ett mål gällande samma person avseende taxeringsåren 2001 och 2002.17 Förmögenhetsvärdet fastställdes till 70 mnkr respektive 58 mnkr per år. I första hand yrkades att värdepapperrörelse bedrevs och i andra hand att tillgångarna var nödvändiga i verksamheten. I fallet hade visats att de koncernmedel som funnits tillgängliga till viss del tagits i anspråk samt framförts att övriga medel behövdes för kommande investeringar och planerad börsnotering enligt ovan. Bland investeringsplanerna fanns ambitionen att förvärva andra verksamheter. Länsrätten fann att likvida medel som är avsedda för att förvärva andra förvärvskällor och inte är investeringsobjekt i den egna verksamheten utgör rörelsefrämmande tillgångar. I målet argumenterades även för att lagstiftarens avsikt varit att beskatta dem som väljer att lägga sin kapitalförvaltning i bolag genom att tillskjuta medel. Länsrätten ansåg dock att det av lag textens ordalydelse inte framgår att det har någon betydelse om medlen ackumulerats i företaget eller om ägaren valt att tillskjuta medlen. Därför kan, enligt länsrätten, exemplet i förarbetena inte tas till intäkt att endast tillskjutna medel kan anses rörelsefrämmande. Länsrätten fann att den höga likviditeten var rörelsefrämmande. Kammarrätten fastställde länsrättens dom.
I ett avgörande av Kammarrätten i Göteborg var fråga om en överlikviditet om 4,7 respektive 6,1 mnkr.18 I länsrätten hänvisade den skattskyldige till bolagets investeringsplaner och att investeringar på 3,7 mnkr hade gjorts under räkenskapsåren 2000/01 och 2001/02. Vidare hade efterfrågan på bolagets tjänster ökat de senaste åren varför investeringsbehovet ökat. Skatteverket kommenterade inte de framförda argumenten, varför länsrätten biföll överklagandet. Skatteverket överklagade till kammarrätten. Bolaget hade redovisade vinster i intervallerna 2–3 mnkr de tre åren närmast före taxeringsåret och nettoinvesteringskostnader för räkenskapsåret 2001/02 uppgick till ca 2 mnkr med beaktande av avyttrade inventarier. För år 1999 uppgick investeringsfonden till 11,6 mnkr, kassa/bank 2,6 mnkr, lån från ägarna 6 mnkr och kortfristiga skulder till 2,8 mnkr. För år 2000 uppgick investeringsfonden till 12,3 mnkr, lån från ägarna till 3,4 mnkr och kortfristiga skulder till 3,6 mnkr. Bolagets vinst uppgick de aktuella åren till 3,6 mnkr respektive 2 mnkr. Bolaget visade att investeringar utförts under taxeringsåren 2002 och 2003 för ca 3,7 mnkr. Skatteverket ansåg att nettoinvesteringskostnaden varit lägre eftersom inventarier avyttrats. Bolaget anförde att investeringsbehovet, utöver redan utförda investeringar, uppgick till 6 mnkr till och med taxeringsåret 2005. Kammarrätten fann att det förelåg en betydande överlikviditet om 2,3 mnkr vardera för de två delägarna taxeringsåret 2000 och ca 3 mnkr vardera för taxeringsåret 2001.
Kammarrätten i Stockholm fastställde att en finansman skulle förmögenhetsbeskattas för bolagets placering i en hedgefond vid 1999 års taxering.19 Bolaget bedrev kapitalförvaltande verksamhet. Verksamheten bestod av att sälja andelar i hedgefonder till allmänheten. Som ett led i marknadsföringsstrategin låg, att bolaget som förvaltare skulle visa att man hade förtroende för fonderna genom att äga andelar i dessa. I målet lyftes fram att de placerade medlen endast kunde inlösas en gång per kvartal. Det var därför inte fråga om en kapitalplacering i vanlig bemärkelse utan en för den bedrivna verksamheten nödvändig inlåsning av det egna kapitalet i de egna fonderna. Till detta kom behovet av likvida medel för framtida expansion. Med beaktande av att verksamheten anses för riskfylld för lånefinansiering var egenfinansiering det enda alternativet. Skatteverket anförde att bolagets innehav av fondandelar hade marginell betydelse för fondens relation till sina andelsägare och att det fanns andra viktigare faktorer som var avgörande för att behålla och locka till sig nya sådana. Vidare menade Skatteverket att argumentet om egenfinansiering var motsägelsefullt eftersom detta innebar att bolaget måste avyttra fondandelarna. Kammarrätten fann att bolagets innehav av fondandelar utgjorde rörelsefrämmande tillgångar. En ledamot var skiljaktig vad det gällde domskälen.
Göta Hovrätt har i ett gåvoskattemål funnit att en hög likviditet förelåg och att bolaget därför innehade rörelsefrämmande tillgångar.20 I målet anförde Kammarkollegiet, att det mått på likviditet som används torde vara kassalikviditeten, det vill säga likvida omsättningstillgångar inklusive fordringar med en löptid under ett år i förhållande till kortfristiga skulder. Enligt kollegiet är en tumregel en kassalikviditet om 1,0. Vidare uttalade kollegiet, att med hänsyn till det aktuella bolagets resultat torde inte självfinansiering vara det enda alternativet till att finansiera investeringar. Hovrätten avslog överklagandet på av kollegiet anförda skäl.
De avgöranden som finns från Regeringsrätten angående överlikviditet avser gränsdragningen mellan värdepappershandel och kapitalförvaltning.
RSV Dt 1991:31, tidigare RSV Dt 1987:8.
NJA 1986 s. 24.
RSV Dt 1991:31 s. 7 och 9.
A.a. s. 11.
Se fotnot 2.
Dom meddelad den 2 december 2004 i mål nr 2745-2746-02.
Dom meddelad av Kammarrätten i Sundsvall den 2 december 2004 i mål nr 822-04 och 1116-04.
Dom meddelad av Kammarrätten i Göteborg den 21 april 2005 i mål nr 3114-03 och 3999-03.
Dom meddelad den 21 september 2005 i mål nr 7799-02.
Dom meddelad den 30 januari 2002 i mål nr 1309-99.
2.2.2 Två aktuella fall
Ett av de fall som Dagens Industri skrivit om handlar om ett familjeägt bolag med en likviditet om 5,8 mnkr, varav 4 mnkr bedömts som rörelsefrämmande av Skatteverket.21 Bolaget bedriver tillverkande verksamhet. Ägarna hade och har stora investeringsplaner, men dessa har inte dokumenterats. De planerade investeringarna avser dels att uppföra nya byggnader, dels en större ombyggnad av befintlig fastighet. Vidare finns behov av att förvärva nya maskiner för rörelsen. Då planerna inte konkretiserats genom dokumenterade investeringsplaner och med hänsyn till att bolagets likviditet bestått under ett antal år beslutade Skatteverket vid 2004 års taxering att ägarna skulle förmögenhetsbeskattas. I samband med att beslutet överklagades bifogades ett antal intyg från tillfrågade byggfirmor, stadsarkitekt samt offerter avseende maskiner. Vidare anfördes att investeringarna påbörjats taxeringsåret efter aktuellt år. Skatteverket underkände bevisningen med motiveringen att det ej var visat att det fanns konkreta investeringsplaner vid utgången av det aktuella taxeringsåret som utgjorde bedömningstidpunkten. Ifrågasatt belopp ansågs därför inte ingå i bolagets arbetande kapital, varför underlaget för beräkning av förmögenhetsskatt ökade i motsvarande mån. Vad det gällde den bevisning som lämnats ansåg Skatteverket förvisso att denna pekade på att tanken på att bygga ut fabrikslokalerna funnits i slutet av taxeringsåret. Dock visade inte intygen och offerterna att investeringsplanerna skulle ha funnits redan vid den aktuella bedömningstidpunkten. I fallet är det fråga om investeringar i mångmiljonklassen. Vidare har bolaget en omfattande ålderstigen maskinpark där nyinvesteringarna på sikt beräknas uppgå till 20 mnkr.
I bolaget fanns det aktuella året periodiseringsfonder om ca 1,7 mnkr. Skatteverket ansåg inte att bolaget behövde viss likviditet för att kunna betala den latenta skatt som belastade fonderna. I omprövningsbeslutet motiverades detta med att skatteskulder inte är avdragsgilla och i länsrätten yttrade Skatteverket att återföringar av och avsättningarna till periodiseringsfonderna under tidigare beskattningsår uppgått till ungefär samma belopp, varför bolagets likviditet den närmaste framtiden inte torde påverkas i någon större utsträckning. Målet ligger för närvarande i länsrätten för prövning.
Ett annat av det fall som beskrevs i Dagens industri gällde sängtillverkaren Hilding Anders.22 Hilding Anders ingick i en koncern där familjen Adolfsson ägde sin andel genom ett bolag. Genom uppdrag i styrelsen blev familjen varse att övriga delägare (Ratos och Nordic Capital) planerade en försäljning av koncernen. Koncernen såldes i december 2003. Familjen Adolfsson planerar att använda vinsten från försäljningen som riskvilligt kapital. Enligt artikeln har en tredjedel av vinsten om 300 mnkr redan investerats och fyra anställda har hittills undersökt ett tjugotal olika investeringsobjekt. Att hela vinsten inte investerats beror, enligt artikeln, på det för tillfället höga värderingsläget på bolag men avsikten är att vinsten ska användas i bolagets ”företagskuvös”. Skatteverket avser dock att upptaxera familjen då bolaget anses ha en överlikviditet. Den påstådda överlikviditeten hade uppkommit ca tre veckor för bedömningstidpunkten, d.v.s. den 31 december 2003. Huruvida något beslut fattats när denna artikel skrivs är dock för mig okänt.
Dagens industri den 22 november 2005, s. 2.
Dagens industri den 5 oktober 2005 s. 9.
3 Bevisläget
Huvudregeln är som nämnts i avsnitt 2.1, att tillgångar hos onoterade bolag är skattepliktiga hos ägaren, såvida de inte utgör rörelsetillgångar. Reglerna har därför närmast karaktären av en presumtion. Domstolarna tillämpar också reglerna på ett sådant sätt – kan inte ägaren visa att tillgångarna behövs i verksamheten anses det vara fråga om kapitalplaceringstillgångar, vilka beskattas hos ägaren. Har inte den skattskyldige bevis i form av väl dokumenterade investeringsplaner eller dylikt som styrker att tillgångarna skall användas i rörelsen, är risken stor att Skatteverket och förvaltningsdomstolarna bedömer att tillgångarna är rörelsefrämmande och därmed förmögenhetsskattepliktiga hos ägaren.
Med tanke på att tillgångarna presumeras vara rörelsefrämmande och med beaktande av att den enda form av bevis som godtas är väl dokumenterade investeringsplaner ligger det nära till hands att göra en jämförelse med reglerna om bilförmån. Reglerna om bilförmån är uttalade presumtionsregler där i princip endast löpande förd körjournal accepteras för att bilförmån inte ska påföras. När presumtionsregeln vid bilförmån är tillämplig är dock självklart. När det gäller överlikviditetsfallen är dock skillnaden den att det först ska avgöras om det överhuvudtaget finns en s.k. överlikviditet, d.v.s. om reglerna ska tillämpas genom att bolagets tillgångar ska åsättas ett förmögenhetsvärde. Detta görs genom att omsättningstillgångarna sätts i relation till de kortfristiga skulderna. Vid vilken nivå ett bolag kan anses ha en överlikviditet är dock inte klart uttalat.23 Var gränsen går måste avgöras från fall till fall. När Skatteverket bedömt att bolaget har en överlikviditet blir presumtionen om rörelsefrämmande tillgångar tillämplig. Bevisbördan åvilar den skattskyldige som måste prestera mycket starka bevis för att undvika beskattning. Frågan är då om det verkligen kan ha varit lagstiftarens avsikt att skapa en regel som man dels inte vet när den blir tillämplig, dels ställer höga beviskrav på den skattskyldige.
I ovan referat mål från Göta Hovrätt anför kammarkollegiet en kassalikviditet om 1,0 som tumregel. Någon rättsligt stöd för detta påstående kan jag dock inte finna.
4 Slutord
I de s.k. Lex Uggla-fallen ligger bevisbördan initialt hos Skatteverket. Det synes fullt tillräckligt att Skatteverket visar att ett företag har en god likviditet för att bevisbördan ska övergå på den skattskyldige. Beviskravet vid grundläggande beslut och omprövning året efter taxeringsåret brukar anges gå vid graden sannolikt. Den skattskyldige har därför att göra sannolikt att tillgångarna inte är en kapitalplacering. Enligt den bevisvärdering som tillämpats i ovan refererade mål synes dock beviskravet varit betydligt högre än så. Frågan är då om beviskravet är högre eller om det är domstolarna som inte gjort någon egentlig bevisvärdering?
Som framgått av fallbeskrivningarna är det i princip endast väl dokumenterade investeringsplaner som godtas som bevis för att företagens tillgångar ingår i den bedrivna verksamheten. Den som driver ett enmansbolag eller familjeägt bolag har inte, som bolag där ägandet är mera spritt, samma behov av att dokumentera sina planer för att informera aktieägarna. Aktieägarna är ju de som driver verksamheten och fattar alla strategiska beslut. Denna omständighet ligger därför dessa ägarkategorier i fatet när det ska bedömas vilket kapital som ska anses ingå i rörelsen. Att det enda bevismedel som godtas i princip är väl dokumenterade investeringsplaner är därför orimligt.
En annan aspekt som måste ifrågasättas är det ställningstagande som framgick av Kammarrättens i Sundsvall dom i mål nr 822-04 och 1116-04, se avsnitt 2.2. Kammarrätten slog fast att de medel som är tänkta att användas till förvärv av andra förvärvskällor är rörelsefrämmande. I ett flertal beslut som vi tagit del av rör det inte enbart dem som avser att förvärva nya bolag, utan även dem som avser att ändra inriktning på befintlig verksamhet. Skatteverket har motiverat besluten med att det varit fråga om nya affärsområden som inte varit förenliga med bolagsordningen. Skatteverket bortser här ifrån det faktum, att normalt ändras först inriktning och därefter uppdateras bolagsordningen. Vidare bortses det från att ett aktiebolag endast kan ha en förvärvskälla.24 En sådan tillämpning måste dessutom vara helt i strid med förarbetena eftersom syftet är att underlätta för de små och medelstora företagen att växa. Tillämpningen blir istället tillväxthämmande.
En annan aspekt som måste diskuteras är hur gränsdragningen mellan rörelsekapital och rörelsefrämmande kapital görs och vem som är mest lämpad att bedöma ett bolags kapitalbehov. Rimligen är det företagaren som har full insyn i den bedrivna verksamheten som är bäst skickad att göra denna bedömning. Helt klart är att det är högst tveksamt om Skatteverket har den kompetens som krävs för att avgöra vilket kapitalbehov ett enskilt företag har. Skatteverket har här en omöjlig uppgift. Skatteverkets bedömning kan inte på något vis anses vara förutsebar, och den synes grunda sig på helt godtyckliga grunder, vilket är naturligt eftersom lagstiftaren inte gett några riktlinjer för hur bedömningen ska göras. Även för det fallet att aktieägaren lyckats prestera bevis i form av väl dokumenterade investeringsplaner, anses medlen rörelsefrämmande, om investeringen avser nya verksamhetsgrenar, eller om medlen investerats i det som kan tänkas ge bäst avkastning, eftersom vissa tillgångar såsom börsaktier bedöms som rörelsefrämmande.25 Det senare synes den statliga myndigheten Riksgäldskontoret bortse ifrån då den under hösten uppmanat ägare i onoterade bolag att satsa sin likviditet i statsskuldväxlar – en tillgång som i bolaget med all sannolikhet anses vara kapitalförvaltning!
Min slutsats blir att det enda rimliga är att vinstmedel som har genererats i företagen är undantagna från förmögenhetsbeskattning, vilket även synes ha varit lagstiftarens mening. I förarbetena uttalades nämligen att den som väljer att lägga in (min kursiv) kapitalförvaltningen i bolag inte ska kunna undgå beskattning.
Helene Engman
Helene Engman är verksam som skattejurist vid Skattebetalarnas Förening.
Förvärvskällebegreppet är visserligen utsorterat ur IL, men principen finns kvar.
Kopplingen till rörelsebegrepp i 2 kap. 24 § IL (SFS 2000:1345) öppnar dock för att placering i värdepapper kan räknas till rörelsetillgångar genom lokutionen innehas ”som ett led i rörelsen”, något som Skatteverket synes ha bortsett från genom de beslut som fattats inom det projekt som fått namnet Lex Uggla.