Mervärdesskatt på skidliftar inget juridiskt problem?!

– Några synpunkter på mervärdesskattesatsutredningens delbetänkande SOU 2005:57

För en kort tid sedan presenterades den s.k. mervärdesskattesatsutredningens delbetänkande ”Enhetlig eller differentierad mervärdesskatt?”.1 I betänkandet görs bl.a. en kartläggning av avgränsningsproblem med nuvarande regler om reducerade skattesatser och undantag från beskattning. Själva har vi tidigare uttalat oss i ett rättsutlåtande beträffande den reducerade skattesatsen för transport i skidlift i 7 kap. 1 § 2 st. 2 p. ML (utlåtandet har även publicerats i SN 2002 s. 228–233). Vissa egendomliga uttalanden i det aktuella betänkandet i just denna fråga gör att vi nu känner oss föranledda att återkomma i frågan. Ett viktigt skäl för detta är att Regeringsrätten nyss meddelat prövningstillstånd i ett mål avseende den aktuella bestämmelsen och att dom kan förväntas komma under hösten.

1 Bakgrund

Vi skall inte upprepa allt vad vi tidigare framfört i frågan, utan ber att få hänvisa till den artikel som nämnts ovan. I korthet kan dock följande nämnas.

Huvudskattesatsen för mervärdesskatt är 25 procent. En lägre skattesats på 12 procent utgår på bl.a. transport i skidliftar. Den lägsta skattesatsen på 6 procent utgår på bl.a. personbefordran och även på idrottstjänster. Idrottstjänster som omsätts av stat, kommun och vissa ideella föreningar är helt undantagna från skatteplikt enligt 3 kap. 11 a § ML. Skattesatsen på 6 procent för idrottstjänster avser således kommersiellt bedriven verksamhet. Regeringen har hela tiden betraktat transport i skidlift som personbefordran, men denna form av personbefordran beskattas således högre (12 procent) än annan personbefordran (6 procent).

När skattesatsen på idrottstjänster för ett antal år sedan sänktes till dagens nivå på 6 procent uppmärksammade Lagrådet, i sitt yttrande över lagrådsremissen, att transport i skidliftar fortfarande skulle ligga kvar på skattesatsen 12 procent.2 Lagrådet framhöll att denna tjänst torde kunna anses som en tjänst varigenom någon bereds tillfälla att utöva idrottslig verksamhet. Transport i skidlift skulle därför också komma att omfattas av den lägre mervärdesskatten på 6 procent för idrottstjänst. Efter att Lagrådet blivit upplyst om att regeringen avsåg att en skattesats på 12 procent även fortsättningsvis skulle gälla för transport i skidlift, ansåg Lagrådet att det i bestämmelsen om 6 procent skatt på idrottstjänster särskilt borde anges att transport i skidlift inte ansågs utgöra idrott i ML:s mening. Regeringen ansåg inte detta nödvändigt utan framhöll frankt att transport i skidlift liksom dittills var att se som personbefordran och således inte skulle anses som en tjänst varigenom någon bereds tillfälle att utöva idrottslig verksamhet.

Vi har därefter själva, i det ovan nämnda rättsutlåtandet, anfört att frågan om mervärdesbeskattning av skidlift måste besvaras med hänsyn till EG-rätten, vilket innebär att det ligger närmast till hands att se skidliften såsom en integrerad del i en sportanläggning med följd att 6 procent bör utgå på beskattningsvärdet p.g.a. att det är fråga om omsättning av en idrottstjänst, d.v.s. det är idrottsutövning som säljs, inte en transport (jfr Lagrådets invändning ovan). Enligt p. 13 i bilaga H till det sjätte mervärdesskattedirektivet framgår att medlemsstaterna får ha en lägre skattesats på ”utnyttjande av sportanläggningar”. En skidanläggning (med liftar, preparerade nedfarter m.m.) utgör enligt vår mening en sportanläggning. Man skulle även (dock sekundärt enligt vår mening i förhållande till föregående resonemang) kunna diskutera om det i själva verket rör sig om flera tjänster som omsätts samtidigt, d.v.s. transport i skidlift respektive andra skattepliktiga tjänster (pistning, säkerhet m.m.), men då borde den s.k. huvudsaklighetsprincipen leda till att lifttransporten skall anses underordnad den huvudsakliga tjänsten som skidanläggningen tillhandahåller och konsumenten efterfrågar, nämligen möjligheten att åka utför. Även i detta fall leder således den juridiska bedömningen till att 6 procent skatt skall tas ut på hela omsättningen.3 Ett avgörande från Kammarrätten i Sundsvall den 10 augusti 2004 ligger i linje med detta synsätt.4 Kammarrätten fann i korthet att bolagets prestation fick anses innefatta två olika komponenter, dels transporten uppför backen med hjälp av skidlift, dels möjligheten till utförsåkning på en preparerad nedfart. Enligt kammarrätten fick lifttransporten anses utgöra ett medel att på bästa sätt utnyttja den egentliga tjänst bestående av möjligheten till utförsåkning som bolaget tillhandahöll.5 Därmed förelåg endast en tjänst, nämligen utförsåkning, d.v.s. en idrottstjänst.6 Kammarrättens avgörande har överklagats av Skatteverket och Regeringsrätten har, som nämndes inledningsvis, nyligen meddelat prövningstillstånd i målet.

2 Betänkandet

I betänkandets bilaga 2, kapitel 2, lämnas en redogörelse för vad som sagts i förarbeten m.m. beträffande bestämmelsen om reducerad mervärdesskatt på transport i skidliftar; inklusive de källor som nämnts i föregående avsnitt. Utredningens analys och slutsatser avseende bestämmelsen återfinns i avsnitt 5.3.2 i betänkandet. Vad gäller avgränsnings- och tillämpningsproblem konstaterar utredningen att man av kartläggningen i bilaga 2 kan konstatera att ”... det egentligen inte framkommit några avgränsningsproblem av betydelse i den bemärkelsen att det skulle vara svårt att avgöra vad som är en transport i en skidlift.”7

A st.

Ett konkret avgränsningsproblem enligt utredningen är om en lift eller kabinbana inte används som skidlift, t.ex. på sommaren. Vidare hänvisar utredningen till ett kammarrättsavgörande där frågan var om tillhandahållandet av ett fotografi vid försäljning av liftkort skulle omfattas av liftkortets reducerade skattesats eller inte.8

Vad därefter gäller de mål från länsrätten och kammarrätten som nämnts i föregående avsnitt, och som alltså gällt tillämplig skattesats vid försäljning av liftkort, anger utredningen att ”... dessa tvister egentligen inte (vår kurs.) i första hand uppkommit till följd av en oklar lagstiftning utan istället som en effekt av att företrädare för liftanläggningarna vill att (vår kurs.) transport i skidliftar skall beskattas med den lägsta skattesatsen”.9 Ett flertal gånger trycker utredningen just på att det inte är fråga om ett avgränsningsproblem när det gäller den tillämpliga skattesatsen för transport i skidliftar, utan att det istället är fråga om ett problem ur ett rättviseperspektiv, d.v.s. att det upplevs som orättvist att idrott och personbefordran beskattas ännu lägre.10 Utredningens uppgift är därför, menar utredningen, mer att överväga rättvisekrav beträffande mervärdesskatten på skidliftar.11 Något objektivt rättvist synsätt existerar knappast, enligt utredningen, utan det är närmast ett ställningstagande som får ske på politisk nivå.12

3 Synpunkter

Utredningens uttalanden är minst sagt anmärkningsvärda! De pågående rättsprocesserna angående tillämplig skattesats har tydligen inte med en oklar lagstiftning att göra, trots att Kammarrätten i Sundsvall kommit fram till att det är 6 istället för 12 procent mervärdesskatt som skall tillämpas vid omsättning av liftkort, eftersom det huvudsakligen är fråga om en idrottstjänst som omsätts. Som ovan nämnts har nu dessutom Regeringsrätten beviljat prövningstillstånd i samma mål. Regeringsrätten meddelar endast prövningstillstånd om frågan är till vägledning för rättstillämpningen. Någon ändringsdispens föreligger inte, d.v.s. enkom för att en dom kan uppfattas som fel, föreligger inte prejudikatsintresse. Således synes även Regeringsrätten finna frågan intressant ur ett rättstillämpningsperspektiv.

Vi vill också framhålla att utredningen tycks ha missat flera för rättstillämpningen intrikata ingredienser i ett modernt skidsystem. T.ex. ger ett liftkort rätt att åka buss i flera av de svenska skidsystemen. Personbefordran skall som bekant beskattas med 6 procent mervärdesskatt. Detta må sägas vara en bagatell, men visar ändå på att utredningen underskattar komplexiteten i frågan. En ytterligare synpunkt är att utredningen tycks förutsätta att en kabinbana alltid är en skidlift. Här kan erinras om att (tidsmässigt sett) kabinbanan i Åre torde användas mest utanför skidsäsongen. Någon reflektion över detta saknas helt.

Det är en sak är att inte dela en juridisk bedömning. Utredningens uttalanden ger dock intryck av att det snarast skulle vara en politisk process som bedrivs i domstolarna, eftersom utredningen inte delar den juridiska bedömningen. För vår del har vi uppfattat att det dels bedrivs en politisk process gentemot regeringen med krav på sänkt mervärdesskatt på skidliftar, dels, och med rätta, förs en juridisk process i domstolarna eftersom lagstiftningen är oklar.

Vi avfärdar således bestämt varje tanke om att det ”egentligen inte” skulle föreligga några avgränsningsproblem beträffande mervärdesbeskattningen av skidliftar, utan att det istället i första hand skulle vara vilja och rättvisekrav hos företrädarna för skidliftarna som de pågående rättsprocesserna utgör ett resultat av. Frågan om gränsdragningen mellan de reducerade skattesatserna i ML för transport i skidlift, idrottstjänster respektive personbefordran är tvärtom juridiskt problematisk och principiellt intressant. Detta borde, kunde man tycka, uttalandena från Lagrådet, undertecknade och Kammarrätten i Sundsvall ha visat vid det här laget.13 Men vi är väl alla ute och åker i lössnön.

Roger Persson Österman är docent i finansrätt och Jesper Öberg jur. dr och universitetslektor i finansrätt. Båda är verksamma vid Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet.