Recension

Anmälare: Leif Mutén

Anmälan av: Mikael Wokander

Skattmasens Manifest

Efron & Dotter AB, ScandbookAB (tryckort ej angiven) 2004, 153 s., Richard Yancey, Confessions of a Tax Collector, One Man’s Tour of Duty Inside the IRS, Harper Collins, New York.

Mikael Wokenius har ägnat 37 arbetsår åt skattemyndigheterna. Efter att ha lämnat tjänsten har han skrivit en bok, ”Skattmasens Manifest”, Efron & Dotter AB, ScandbookAB (tryckort ej angiven) 2004, 153 s., om skatteförvaltningens avigsidor. Boken avslutas med några korta förhållningsregler för skattskyldiga som vill skydda sig.

Vi har vant oss vid att leva om inte i den bästa av världar så i alla fall en där skattemyndigheterna åtnjuter ett i internationell jämförelse stort mått av förtroende. Bara en så viktig punkt som friheten från korruption är något att vara tacksam för. Den som erbjuder en taxeringsman en muta löper tillräckligt stor risk att bli åtalsanmäld för bestickning för att han skall finna det billigare att riskera den upptaxering mutan skulle avvärja.

Det finns också goda skäl att se positivt på Skatteverket när man betraktar dess ansträngningar att göra bördan lättare för de skattskyldiga. Vi får i förväg ifyllda deklarationsblanketter, vi kan i många fall deklarera elektroniskt, Skatteverkets hemsida är full med nyttig information, och till och med den som använder telefonen kan i regel komma fram till en mänsklig varelse som är redo att lyssna till hans problem. Detta måste värderas positivt, även om det också stämmer till eftertanke att de skattskyldigas kostnader för att uppfylla skattemyndigheternas krav särskilt för småföretagens del är på tok för höga.

Men den 28 februari 1995 kungjorde Svenskt Kvalitetsindex i SvD att Skatteväsendet sjunkit från kundnöjdhetsindex 59,4 2003 till 57,4 2004. med bara Posten, livförsäkringsbolagen och Polisen ännu längre ner på listan. Skatteväsendet skyltade därmed med den största branschförsämringen av alla under 2004. Tumregeln uppges vara att en bransch som får kundindex under 60 har rejäla problem. ”Rätt skatt på rätt sätt” verkar alltså inte ha trängt igenom lika framgångsrikt som förr, och det nya verket får kanske spotta upp sig.

Vad Wokenius berättar om är exempel på enskilda fall där skattemyndigheterna brustit i sitt sinne för proportioner och trakasserat skattskyldiga. Vi som då och då får se akter av det slaget kan bekräfta att detta slags ärenden tyvärr inte bara hör hemma i sagovärlden. Den tämligen ymniga förekomsten av skojare på skattebetalarsidan kan lätt förvandla en skattetjänsteman till en ämbetsman av det slag som en gång var polischef i Uppsala, han som delade in stadens invånare i dem han arresterat och dem han ännu inte arresterat. Och på tal om Uppsala – när jag på 50-talet gjorde mina lärospån i C-länets skatteförvaltning skedde det på högsta våningen i slottet, där utsikten var vidunderlig och människorna blev små. Man märkte hos många däruppe, också hos sig själv, en tendens att anlägga ett överhetsperspektiv. Den fick man förstås bekämpa, men ibland var det väl lite si och så med kamplusten.

Wokenius reagerar med skäl mot myndigheternas tendens att så länge som möjligt uppskjuta den tidpunkt, då skattetjänstemannen genom att tala om att brottsmisstanke föreligger meddelar den skattskyldige frihet att inte längre hjälpa till med utredningen eller ens yttra sig.1 Det är uppenbart att han har sett en hel del förfaranden som skulle ha stått sig slätt om de hade förts under Strasbourg-domstolens prövning.

Det är också bekymmersamt att det skall vara möjligt att försätta en skattskyldig i konkurs för en skatteskuld som inte ens hunnit prövas av domstol. Men vi måste självfallet inse att en regel om automatiskt uppskov med indrivning av varje skatt som överklagats skulle inbjuda till okynnesbesvär. Alltför länge har vi emellertid i Sverige gått till den motsatta ytterligheten och bara sällan meddelat uppskovsbeslut. Vi har nu fått automatiska uppskovsregler för skattetilläggens del, och även i övrigt har reglerna liberaliserats, men fortfarande möter man allvarliga fall där företag i onödan ödelagts genom av domstol oprövade taxeringsbeslut.

Wokenius (s. 32) är särdeles kritisk mot vad han kallar en ohelig allians mellan socialdemokraterna och moderaterna, som ledde till bibehållandet av deklarationstvånget. Vad författaren och på sin tid Riksskatteverket skulle vilja ha vore ett system med förtryckta deklarationer, där den som inte ville eller behövde ändra på den förtryckta deklarationen kunde förhålla sig helt passiv. Jag är oenig med honom på den punkten. Det ligger djupt inpräglat i vårt moraliska tankesystem att det är skillnad på vad kyrkan kallar ”verksynd” och ”underlåtenhetssynd”. Krävs en namnteckning på deklarationen och har den skattskyldige haft inkomster av ett slag som inte rapporteras in till skattemyndigheten (t.ex. utlandsinkomster) blir underskrivandet av den ojusterade blanketten en verksynd. Om namnteckningen inte krävs kan man alltid säga att man inte så noga läst den förtryckta deklarationen eller att man brukar lämna bruna kuvert oöppnade. Också detta kan visserligen bestraffas, men det moraliska fördömandet av enbart denna underlåtenhet har en annan och mycket lägre valör än den gärning som går ut på underskrivandet av en deklaration man måste veta är felaktig.

Wokenius går (på s. 51) hårt ut mot skattemyndigheternas tendens att tjuvhålla på upplysningar för att först dra fram dem vid slutgenomgången, då den skattskyldige förväntas bryta samman inför den företedda bevisningen. Han framhåller att den skattskyldige har rätt till insyn i akten och att detta är så mycket viktigare som en del av upplysningarna kan vara felaktiga. Den skattskyldige kan ju inte skydda sig mot falska anklagelser han inte vet något om. Ett förskräckligt exempel citeras.

Ändå tycker jag nog att det hade varit rimligt att nämna att fusket kan underlättas i mesta laget, om alla myndighetens papper genast läggs på bordet. Om exempelvis en skattskyldig har ett antal bankkonton i utlandet är det väl rimligt att skattemyndigheten först frågar honom om vilka sådana konton han har – i förhoppning att han då röjer något skattemyndigheten inte känner till – i stället för att ställa en fråga om det enda konto myndigheten fått upplysning om. Den skattskyldige kan då bekräfta detta, förtigande de andra.

De praktiska råden i slutet av boken är utmärkta. Särskild sympati kan man känna för de invandrare som försummar att kräva tolkhjälp och som har svårt att presentera den bokföring som krävs. Om den bästa lösningen är en schablonmässig beskattning efter yttre kriterier (t.ex. restaurangbord) – något författaren litet oegentligt kallar för avkastningsbeskattning – kan man naturligtvis undra över. Författaren är kanske för optimistisk härvidlag.

Det är ett lite lustigt sammanträffande att Wokenius ”manifest” kom ut mindre än ett år efter en liknande amerikansk bok, Richard Yancey, Confessions of a Tax Collector, One Man’s Tour of Duty Inside the IRS, Harper Collins, New York, N.Y. 2004. Yancey skildrar en långt ifrån glänsande karriär på uppbördssidan i ett skatteverk, inför vars råa och omänskliga metoder även de bryskaste svenska myndighetsutövare ter sig som söndagsskollärare. Dessa aktiviteter fördöms i huvudtextens många kapitel, som också psykologiserar en hel del i försök att analysera vilka människor som lånar sig till att driva in skatt och hur denna syssla påverkar dem.

Det intressanta med boken är emellertid att i dess epilog på sid. 363 dessa missbruk förklaras numera vara ett minne blott. Den lagstiftning som kom 1998 har inneburit en drastisk förändring, en anbefalld ny attityd mot de skattskyldiga. De ”tio dödssynderna”, sådana brott mot skattelagarna, begångna av personalen, som nu anses vara av en sådan valör att avsked måste följa, inkluderar trakasserier och hotelser mot de skattskyldiga. En smula cyniskt tillägger förf. att det inte är överraskande att antalet utmätningar, indrivningskrav och skattetillägg sedan dess har nått ett bottenrekord.

Kanske hade en ytterligare förklaring kunnat vara att knappheten på anslag till IRS (Internal Revenue Service) medfört att bara någon enstaka procent eller två av deklarationerna faktiskt granskas. Traditionellt brukar urvalskriterierna för granskningen sippra ut och nå offentligheten, och därmed öppnas vida möjligheter att lägga sig inom kriterierna och undgå granskning. Risken för en liknande utveckling i Sverige kan inte negligeras.

Leif Mutén är professor em. i internationell skatterätt vid Handelshögskolan i Stockholm.