I den återkommande avdelningen Skattenytt Internationellt är det allmänna syftet att spegla internationella skattenyheter. Avsikten är att i såväl kortare som längre notiser referera och analysera nyheter på det internationella skatteområdet. Det kan vara nyheter med internationell anknytning i intern svensk skatterätt och i främmande rättsordningar samt nyheter inom rättsområdena skatteavtalsrätt och EG-skatterätt. Jag tar tacksamt emot synpunkter på både innehåll och urval (Mattias Dahlberg, Uppsala universitet, Juridiska institutionen, Box 512, 751 20 Uppsala eller mattias.dahlberg@jur.uu.se).
Sverige
Regeringen har överlämnat proposition 2004/05:141 Skatteavtal mellan Sverige och Nigeria. I propositionen föreslås att riksdagen godkänner skatteavtalet och att den antar en lag om avtalet. Riksdagen godkände avtalet den 3 juni 2005 (SFS 2005:456). Sverige har inte tidigare haft något skatteavtal med Nigeria och med tanke på Nigerias ställning i regionen är det säkert betydelsefullt att ett avtal har slutits. Skatteavtalet är ett modernt avtal uppbyggt efter OECD:s modellavtal, och det har även vissa inslag hämtade från FN:s modellavtal. Här skall några delar av avtalet kommenteras. Hemvist bestäms i artikel 4. Artikel 4.3 avgör om en annan person än fysisk person, till exempel ett aktiebolag, anses ha hemvist i båda avtalsslutande staterna. Enligt avtalet skall denna fråga lösas genom ömsesidig överenskommelse mellan de behöriga myndigheterna. I OECD:s modellavtal är hemviststaten den stat i vilken personen har sin verkliga ledning. Enligt artikel 10.2 medges källstaten rätt att beskatta utdelning. Källskatten får dock inte överstiga 7,5 procent av utdelningens bruttobelopp om den som har rätt till utdelningen är ett bolag som direkt innehar minst 10 procent av det utdelande bolagets kapital. I övriga fall gäller en källskatt om 10 procent av utdelningens bruttobelopp. Ränta får också beskattas i källstaten. Källskatten får dock inte överstiga 7,5 procent av räntans bruttobelopp, artikel 11.2. Källstatsbeskattning medges också enligt artikel 12.2, vilken utgår med maximalt 7,5 procent av royaltyns bruttobelopp. I artikel 13.4 finns en bestämmelse som möjliggör för Sverige att beskatta vinster vid avyttring av andelar i svenska bolag. Bestämmelsen tar sikte på en fysisk person som flyttar ut från Sverige och därefter avyttrar andelarna. I det fallet behåller Sverige beskattningsrätten i tio år efter utflyttningen. Tidsperioden varierar i de svenska avtalen och de svenska avtalsförhandlarna får sägas ha varit framgångsrika i detta fall.
I artikel 22 (metodartikeln) gäller för Sveriges del avräkningsmetoden med en hänvisning till interna svenska bestämmelser. I metodartikeln finns även tax sparing-bestämmelser (matching credit) som är karaktäristiska för avtal med utvecklingsländer. Bestämmelserna om tax sparing är tidsbegränsade enligt artikel 22.2 f), dock med möjlighet till förlängning.
Artikel 26 är en uteslutningsartikel som stadgar om begränsning av avtalets förmåner för särskilt lågbeskattade bolagstyper. Artikeln är öppet utformad eftersom inga bolagstyper enligt gällande lagstiftning är särskilt omnämnda.
Europeiska unionen
Den 5 juli 2005 meddelade EG-domstolen dom i mål C-376/03 D. mot Inspecteur van de Belastingdienst/Particulieren/Ondernemingen buitenland te Heerlen. Målet rörde förmögenhetsbeskattningen i Nederländerna och dess förenlighet med fria kapitalrörelser enligt EG-fördraget, se även Maria Hillings artikel i detta nummer. I korthet var omständigheterna i målet följande. D. var bosatt i Tyskland. Tio procent av hans förmögenhet bestod av fast egendom i Nederländerna. Resterande del, alltså 90 procent, av hans förmögenhet fanns i Tyskland. D. var begränsat skattskyldig till förmögenhetsskatt i Nederländerna. Tyskland hade vid denna tidpunkt avskaffat sin förmögenhetsbeskattning. Vid den nederländska förmögenhetsbeskattningen ville D. få del av ett grundavdrag som obegränsat skattskyldiga var berättigade till. Enligt ett beslut av den nederländske finansministern medgavs dock en begränsat skattskyldig det grundavdraget endast om han hade minst 90 procent av sin förmögenhet i Nederländerna.
En annan väsentlig faktor i målet var skatteavtalet mellan Belgien och Nederländerna. En person med hemvist i Belgien och som var begränsat skattskyldig i Nederländerna hade nämligen samma rätt till grundavdrag vid den nederländska förmögenhetsbeskattningen som en person som var obegränsat skattskyldig i Nederländerna.
D. hävdade för det första att den nederländska lagstiftningen utgjorde ett hinder för fria kapitalrörelser och att detta hinder inte kunde rättfärdigas genom artikel 58 i EG-fördraget. EG-domstolen prövade inledningsvis om den situation som D. befann sig i, med tio procent av förmögenheten i Nederländerna, var objektivt jämförbar med den som en person bosatt i Nederländerna befann sig i. Enligt EG-domstolen befinner sig en sådan person som regel inte i en situation som är jämförbar med den som personer bosatta i den aktuella staten (Nederländerna) befinner sig i. Detta följer av tidigare utvecklad rättspraxis från EG-domstolen, till exempel C-279/93 Schumacker. Denna praxis kunde enligt EG-domstolen tillämpas i det aktuella målet även om det rörde förmögenhetsbeskattning. Likheterna mellan förmögenhetsbeskattning och inkomstbeskattning bedömdes i detta avseende vara tillräckligt stora. Eftersom D. endast hade en obetydlig del av sin förmögenhet i Nederländerna var hans situation inte jämförbar med den som en obegränsat skattskyldig i Nederländerna befann sig i. Det förhållande att hans bosättningsstat, Tyskland, inte hade någon förmögenhetsbeskattning påverkade inte den bedömningen.
EG-domstolen prövade för det andra om D. kunde få del av grundavdraget vid förmögenhetsbeskattningen eftersom det enligt skatteavtalet mellan Belgien och Nederländerna medgavs personer som hade hemvist i Belgien och som var begränsat skattskyldiga i Nederländerna. Enligt D. medförde bestämmelserna om fria kapitalrörelser i EG-fördraget en sådan rättighet. EG-domstolen svarade nekande på denna fråga. Frågan var här om den situation som den begränsat skattskyldige D. befann sig i var jämförbar med den som en annan begränsat skattskyldig person befann sig i. Enligt EG-domstolen kunde den aktuella avtalsförmånen inte anses utgöra en från övriga delar av avtalet lösgörbar förmån. Den aktuella förmånen var istället en integrerad del av avtalet som bidrog till dess allmänna harmoni.
Sammanfattningsvis får det sägas att denna dom gör det svårare att hävda att grundläggande friheter i EG-fördraget medför ett krav på behandling som mest gynnad nation. Den förmån som medgavs enligt skatteavtalet mellan Belgien och Nederländerna kunde ju inte utsträckas till en person som inte omfattades av skatteavtalets tillämpningsområde, åtminstone inte i detta fall.
Docent Mattias Dahlberg är universitetslektor i skatterätt vid Juridiska institutionen, Uppsala universitet.