A Inkomstskatt

1.1 Personliga levnadskostnader

RÅ 2003 ref. 12. Sakomständigheterna i målet var något oklara, men torde ha uppfattats på följande sätt i Regeringsrätten. En maka, KS, hade avyttrat en regressfordran på sin make, CS, och yrkade avdrag vid 1992 års taxering för realisationsförlust. Regeringsrätten fann att en avyttring förelåg och att som omkostnadsbelopp fick räknas vad den skattskyldige betalat till långivaren (RÅ 2001 ref. 57). Den avgörande frågan blev därvid om förlusten var att betrakta som en personlig levnadskostnad. Fallet kommenteras även av Persson Österman.

Regeringsrätten ansåg att ”utlåning till närstående och ingående av borgensförbindelse för sådana personer kan i allmänhet antas ha sådant samband med den personliga relationen att en förlust på grund därav har karaktär av personlig levnadskostnad, om inte den skattskyldige visar annat”. Omständigheterna i målet ansågs inte ge stöd för annat än att förlusten var en personlig levnadskostnad.

Bedömningen är konsekvent med tidigare avgöranden (RÅ 1985 Aa 204 och RÅ 2000 ref. 45). Rättspolitiskt kan följande korta synpunkter anföras. Rättstillämpningen torde ge uttryck för en uppfattning att de närstående kan betraktas som en enhet. Om ett lån av make A används för personliga levnadskostnader skall dessa kostnader inte kunna bli en avdragsgill förlust vid avyttring av maka B:s lånefordran. Något annat skulle nämligen göra den personliga levnadskostnaden avdragsgill sett för familjen som en enhet. På liknande sätt kan man se det om make A använt lånet till investering i exempelvis aktier och där lidit en avdragsgill kapitalförlust. Skulle maka B dessutom erhålla en avdragsgill kapitalförlust på sin nödlidande fordran, blev avdraget dubbelt för familjeenheten.

För två icke närstående personer skulle avdrag däremot medges för låneförlusten. Att det därvid sammantaget blir ett förlustavdrag för mycket i ovannämnda situationer accepteras eftersom varje förlust sedd för sig inte kan anses vara en personlig levnadskostnad. Vad man istället i princip kunde ifrågasätta är den troliga ”vinst” låntagaren gör genom att inte betala tillbaka lånet. Ackordvinster etc. anses dock av goda skäl inte medföra skatteförmåga för den som är på obestånd, och ett förlustavdrag torde även i praktiken ha begränsat värde i denna situation på grund av avsaknaden av kvittningsbara inkomster. Det sistnämnda gäller naturligtvis i samma mån i en familjesituation.

Ett alternativt synsätt att anse att förlust på lån lämnade till närstående inte skall anses vara personliga levnadskostnader om lånet har lämnats på affärsmässiga grunder. Dvs. man skulle kunna ha lämnat ett sådant lån till en oberoende person. Regeringsrätten kanske har lämnat öppet för en sådan bedömning, genom att ange att den skattskyldige kan visa att lånet inte har ”sådant samband med den personliga relationen att en förlust på grund därav har karaktär av personlig levnadskostnad”. Bedömningen blir svår i praktiken och faktum är väl att lån sällas ges till privatpersoner som man inte har någon personlig relation till.

Omständigheterna och utgången var likartade i RÅ 2003 not. 56.

1.2 Rätt avdragsår för pensionsförsäkring

RÅ 2003 ref. 43. I. hade den 30 december 1998 personligen besökt Föreningssparbanken och inbetalat 18 200 kr till Trygg-Hansa Livs bankgirokonto. Beloppet bokfördes den 4 januari 1999 på försäkringsbolagets konto. Frågan i målet var om premien skulle anses betald under 1998.

Regeringsrätten ansåg att banken tagit emot beloppet under 1998 och att det då saknade betydelse att det bokförts först några dagar efter årets utgång. Avdraget skulle därför medges vid 1999 års taxering.

Utgången förefaller vara en rätt klar följd av lagbestämmelsens formulering om ”avdrag för avgift som den skattskyldige har betalat under beskattningsåret” (42 § 2 mom. KL). Även RSV hade denna uppfattning vid prövningen i Regeringsrätten. Man kan därför förvånas över att länsrätten, och kammarrätten som inte gjorde annan bedömning, ansåg att avdraget skulle erhållas först för 1999. Länsrättsdomen innehåller en ambitiös utredningen av frågan, där kontrolluppgiftssystemet praktiska funktionsförmåga blir avgörande. Länsrätten anser nämligen att försäkringsbolagen inte vid utfärdande av kontrolluppgifterna kan bedöma annat än när premien kommit dem till handa, inte när de betalats. Det är antagligen korrekt, men har inte återspeglats i den materiella lagregeln. Avgörandet bör därför bli det som Regeringsrätten kom fram till.

I IL finns motsvarande bestämmelse närmast i 62 kap. 8 §. Där anges att ”avdrag skall göras för beskattningsårets premier”. Formuleringen är mindre precis än tidigare, men kan knappast innebära att avdraget erhålls senare än betalningen. Däremot kan diskuteras om lagtexten kan tolkas så att avdragsrätt skulle kunna föreligga redan innan betalning skett.

1.3 Läroböcker – litterär verksamhet?

RÅ 2003 ref. 57. (fallet behandlas även av Bergström). A.J. yrkade avdrag för underskott i handelsbolaget J:s Läromedel. Underskottet hade uppstått i verksamhet avseende läromedel. Avgörande för rätten till avdrag var om denna verksamhet kunde anses som ”litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet” enligt då gällande bestämmelse i 46 § 1 mom. KL (motsvarande bestämmelse i 62 kap. 4 § IL).

Regeringsrätten fann att även om vissa förarbetsuttalanden kunde tolkas som att bestämmelsen tar sikte på endast skönlitterära verk så fanns inte en sådan begränsning i lagtexten. Begreppet ”litterär verksamhet” återfanns i andra lagbestämmelser utan begränsning till skönlitterära verk. Eftersom läroböckerna var skyddade som litterära verk omfattades verksamheten av bestämmelsen och avdrag medgavs.

Peter Melz