Sedan några år har vi haft en organisation för europeiska skatterättsprofessorer, EATLP eller European Association of Tax Law Professors. Medlemskapet har gått upp kvickt, och de årliga mötena blir allt bättre besökta. Den 3–5 juni möttes omkring 200 deltagare i Paris för att diskutera rättsutvecklingen.
Initiativtagaren till organisationen och dess förste och hittills ende ordförande är den tyske professorn Manfred Mössner från Osnabrück. Hans tanke är att ge ett alternativ till IFA-kongresserna som blir billigare för deltagarna, bl.a. genom att allt försiggår på engelska och inga tolkar behöver betalas. Inslaget av fiskal turism elimineras. Förhoppningen är också att den vetenskapliga nivån vinner på att lobbyistelementet försvinner. Det noterades med glädje att organisationens europeiska karaktär inte hindrat deltagare att komma från både USA och Japan. Både rapporter och deltagare kom också från några av de nya medlemsstaterna.
Huvudämnet den här gången var ”De grundläggande friheterna och den nationella skattesuveräniteten i EU”. Frans Vanistendael från Leuven var generalrapportör och bidrag fanns med bl.a. av Moris Lehner och Axel Cordewener, München, Luc Hinnekens, Antwerpen, och Malcolm Gammie, London. Diskussionen spände över ett mycket brett fält, men vad deltagarna kunde ta med sig hem var åtminstone en djupare förståelse för EG-domstolens praxis.
EGD har som regel koncentrerat sig på de grundläggande friheterna enligt fördraget – etableringsfriheten, friheten att flytta arbetare, varor och tjänster över gränserna mellan medlemsstaterna och den fria rörligheten för kapital. Det diskuterades en del om det inte vore riktigare för domstolen att i första hand sätta stopp för diskriminering och tillämpa bestämmelserna om de grundläggande friheterna bara där ingen diskriminering föreligger. Den vägen har domstolen inte gått.
Vad man särskilt diskuterade var hur restriktiv domstolen är vid sin bedömning av rättfärdigandegrunder, med andra ord ursäkter som gör inskränkningar i de grundläggande friheterna tillåtliga. EGD har i flera sammanhang gjort klart att den inte tar det som en godtagbar rättfärdigandegrund att man vill skydda statsinkomsterna eller stoppa kringgående. Skattebestämmelsernas inre sammanhang, framgångsrikt åberopat bara i Bachmann-fallet (C-204/90), ger inte heller mycket stöd. Frihetsbegränsande skatteregler framstår i domstolens ögon också ofta som oproportionerliga.
Den brittiske diskussionsdeltagaren Philip Baker var kritisk mot domstolens vägran att se förlusten av statsinkomster som en rättfärdigandegrund. Han menade att det huvudsakliga ändamålet med beskattningen ju just är skyddet för statsinkomsterna. Man tyckte sig höra en genklang av de brittiska politiker som yrkar på att EGD skall förbjudas att ta upp skattemål.
Grundtonen i Vanistendaels långa generalrapport var emellertid ett starkt stöd för EGD, som bara gjort sin plikt att upprätthålla den inre marknadens principer.
Om någon bär skulden till att resultatet inte är så lyckat är det medlemsländerna själva, som inte är redo att erkänna skatter uttagna i andra medlemsstater som likvärdiga med deras egna, och som inte gått in för harmoniserade problemlösningar. För övrigt menade Vanistendael att domstolens ingrepp inte i någon rimlig mening rubbade medlemsstaternas skattesuveränitet.
Samma konflikt kom upp vid behandlingen av kongressens andra ämne, ”Förlustavdrag över gränserna och internationella koncernoperationer”. Det ämnet var skräddarsytt för att passa Marks & Spencer-målet (C-446/03). Det kryddades av att båda de engelska domare som först avdömt målet (och vägrat Marks & Spencer avdrag för utländska dotterbolags förluster), John Avery Jones och Malcolm Gammie, var med. Den kanske mest intressanta konflikten i sammanhanget är att om Marks & Spencer har framgång i EGD, den brittiska lagstiftningen med all sannolikhet kommer att ändras på sådant sätt, att koncernredovisning innebärande avdrag för dotterbolags förluster förbjuds också på hemmaplan. Det skulle bli en verklig Pyrrhus-seger. Motsvarande utveckling har vi sett på underkapitaliseringsområdet, när den tyska lagstiftningen under intryck av Lankhorst/ Hohorst (C-324/00) utvidgats till att lägga restriktioner också på inhemska transaktioner. Bosal-målet (C-168/01) kan bli ett liknande exempel.
Med andra ord kan man se det som en risk att EGD genom sina avgöranden i enstaka fall punkterar de nationella skattesystemen, samtidigt som enhällighetskravet innebär ett närmast oöverkomligt hinder för etablerandet av ett gemensamt, harmoniserat skattesystem. Det finns de som klagar över att domstolen går in på skatteområdet utan att i annat än undantagsfall ha skattespecialiserade domare. Men svaret på detta gav Vanistendael när han i sin rapport framhöll att EGD bara mycket försiktigt närmat sig skatteområdet. Som han såg situationen var det de enskilda staterna som visade sig okunniga om EG-rätten snarare än EG-domarna som skulle vara okunniga om skatterätten.
Ett tredje ämne var ”International Accounting Standards (IAS) och skatterna”. Här kom prof. Wolfgang Schön som leder den nyligen inrättade skatterättsliga avdelningen vid Max Planck-Institutet i München med ett tungt inlägg, som kommenterades elegant av Oxford-professorn Judith Freedman och EU-kommissionens Matthias Mors. Det var intressant att notera skillnaden mellan ämnesbehandlingen i Bryssel i april 2002, där EU-kommissionen hade ett stort seminarium, och den vid EATLP i Paris. I Bryssel framstod klyftorna som oöverstigliga, medan Schön och Freedman båda ansträngde sig att utveckla ämnet för att visa att skillnaderna egentligen inte är så väsentliga. IAS kan tillämpas både i de stater som i princip binder beskattningen till bokföringen och i dem som hyllar en motsatt regel.
Slutligen redovisade vår egen prof. Bertil Wiman och hans medarbetare Tanja Bender från Leiden en grundlig enkätundersökning om kraven på och rättigheterna för doktorander i skatterätt i olika medlemsländer. Avsikten med denna undersökning är att etablera jämförbarhet och att underlätta en harmonisering. Meningen är att undersökningen skall få uppföljare i framtiden.
Lokalerna för mötet ställdes till förfogande av Sorbonne-universitetet, och vi satt särskilt den första dagen i en svindlande vacker sal. En upplevelse var också middagen i senatens restaurang i Luxembourg-palatset. Så litet fiskal turism blev det i alla fall.
Leif Mutén
Leif Mutén är professor emeritus i internationell skatterätt vid Handelshögskolan i Stockholm.