Rättsfall

Fråga om hur ersättning för framtida hyresbetalningar skall periodiseras. Inkomsttaxering 1993.

Ett bolag hade genom avtal med en bank överlåtit rätten till framtida hyresbetalningar enligt vissa leasingavtal. Som ersättning erhöll bolaget ett engångsbelopp. Beloppet var i huvudsak beräknat som nuvärdet av de framtida betalningarna efter diskontering med en på marknaden tillämpad låneränta. Leasingobjekten ägdes även efter överlåtelsen av bolaget, som svarade för leasingavtalen gentemot hyresmännen. Bolaget hade också skyldighet att under vissa omständigheter återköpa de överlåtna hyresfordringarna. I redovisningen tillämpade bolaget en princip enligt vilken erhållet engångsbelopp inte intäktsfördes omedelbart utan periodiserades enligt en annuitetsmodell över den tid som de enskilda leasingavtalen löpte. Intäktsföringen matchades mot en planenlig avskrivning på leasingobjekten som beräknades med tillämpning av samma annuitetsmetod över kontraktstiden.

Frågan i målet var om den valda annuitetsmetoden för intäktsföringen av engångsersättningen skulle accepteras vid beskattningen eller om ersättningen skulle periodiseras linjärt.

RR inhämtade Bokföringsnämndens (BFN) yttrande. BFN ansåg sammanfattningsvis att bolagets periodisering enligt en annuitetsmetod av erhållen ersättning vid överlåtelsen av rätten till framtida hyresbetalningar inte stod i strid med god redovisningssed.

RR fann inte anledning att göra någon annan bedömning än BFN.

(RR:s dom den 19 november 2002, mål nr 4479-2000)

Fråga om villkoren för underprisöverlåtelser var uppfyllda vid överlåtelse från fysisk person till bolag när aktierna i det förvärvande bolaget inte var kvalificerade men hade karaktär av lageraktier. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

I ett ärende om förhandsbesked var fråga om en sökande som hade bedrivit byggnadsrörelse, vilket fått till följd att ett antal av hans fastigheter hade karaktär av lagertillgångar för honom. Han övervägde att bilda ett nytt bolag, AB1, och till underpris överlåta sina fastigheter till det nya bolaget. Därefter skulle aktierna i AB1 överlåtas till underpris till ett annat av sökanden nybildat bolag, AB2. Inget av de nybildade bolagen skulle bedriva någon egen näringsverksamhet och sökanden skulle inte heller komma att vara verksam i betydande omfattning i något av dessa bolag. Aktierna i AB1 skulle därmed inte bli kvalificerade i den mening som avses i 57 kap. 4 § IL. Sökanden frågade bl.a. om det trots det var möjligt att överlåta lagerfastigheterna till AB1 utan att det föranledde uttagsbeskattning.

SRN ansåg att överlåtelserna av fastigheterna skulle medföra att sökanden uttagsbeskattades. SRN framhöll bl.a. (se närmare i SN 2002 s. 65 f.) att fastigheterna skulle bli anläggningstillgångar hos AB1 efter förvärvet och att aktierna i det bolaget i konsekvens härmed skulle betraktas som lagertillgångar hos sökanden. När en fysisk person är överlåtare och ett företag förvärvare är enligt 23 kap. 18 § IL en förutsättning för att en underprisöverlåtelse skall föreligga att samtliga andelar i företaget är kvalificerade. I och med att detta villkor inte var uppfyllt i det aktuella fallet kunde undantag från uttagsbeskattning inte göras.

Regeringsrätten gjorde i denna fråga samma bedömning som SRN och fastställde förhandsbeskedet i denna del.

(RR:s dom den 5 december 2002, mål nr 7085-2001)

Rättsfallsredaktörens kommentar:

Den slutsats man kan dra av rättsfallet är att den omständigheten att aktierna blir lageraktier inte kan ersätta kravet på kvalificerade andelar för att uttagsbeskattning skall kunna underlåtas när en fysisk person överlåter lagerfastigheter till ett bolag. Därav följer inte nödvändigtvis att detsamma gäller om överlåtaren skulle vara verksam i betydande omfattning i det förvärvande bolaget. I ett sådant fall kan man antingen fästa avgörande vikt vid det förhållandet att bestämmelserna i 57 kap. IL om utdelning och kapitalvinst på kvalificerade andelar enbart gäller andelar som hänförs till inkomstslaget kapital och inte lageraktier som är hänförliga till inkomstslaget näringsverksamhet eller så kan man läsa definitionen av kvalificerad andel i 57 kap. 4 § isolerad. I det senare fallet tycks det räcka med att andelsägaren är verksam i företaget oavsett vilken karaktär det har.

Fråga om en omvandling av ett villkorat aktieägartillskott till ett ovillkorat innebär att omkostnadsbeloppet för aktierna höjs. Inkomsttaxering 1995.

A var hälftendelägare i ett aktiebolag. Han lånade ut 250 000 kr till bolaget. Under år 1992 omvandlades fordringen till ett villkorat aktieägartillskott. Den 31 maj 1993 utfärdade han en handling enligt vilken han avstod från kravet på återbetalning. Bolaget försattes i konkurs den 20 juli 1993. Konkursen avslutades den 9 maj 1994.

Vid inkomsttaxeringen 1995 yrkade A avdrag under inkomst av kapital med 70 procent av 275 000 kr, d.v.s. 192 500 kr. Av de 275 000 kr hänförde sig 250 000 kr till aktieägartillskottet. Frågan i målet var om A lämnat ett ovillkorat aktieägartillskott som skulle höja omkostadsbeloppet. Skattemyndigheten och LR godtog inte A:s yrkande. Däremot vann A:s talan bifall i KR. RSV överklagade till RR.

RR anförde bl.a. följande: ”Aktieägartillskott kan ges i form av kontant inbetalning eller andra tillgångar. När tillskottet utgörs av andra tillgångar än kontanta medel kan tillskott inte anses ske med högre belopp än som motsvarar tillgångarnas värde när tillskottet lämnas. Med hänsyn till den skilda karaktären på villkorade och ovillkorade aktieägartillskott måste detsamma gälla om ett villkorat tillskott omvandlas till ett ovillkorat.”

När det sedan gällde att bedöma vad som kunde anses ha varit det villkorade aktieägartillskottets marknadsvärde den 31 maj 1993 noterade RR bl.a. att konkursförvaltaren i förvaltningsberättelsen dragit slutsatsen att bolaget varit på obestånd senast i början av mars 1993 och troligen redan tidigare. Enligt RR:s mening fick det villkorade aktieägartillskottet vid tidpunkten för omvandlingen anses ha varit värdelöst. A:s avstående från villkoret om återbetalning innebar därför inte att han lämnat ett ovillkorat aktieägartillskott som kunde medföra en höjning av omkostnadsbeloppet. Han ansågs således inte berättigad att medräkna det yrkade beloppet om 250 000 kr i omkostnadsbeloppet.

(RR:s dom den 19 december 2002, mål nr 1078-2001)

Rättsfallsredaktörens kommentar:

Samma dag avgjorde RR också ett annat mål (mål nr 7604-1999) rörande samma rättsfråga och med samma utgång. Se också RR:s dom den 30 december (mål nr 6625-2001) om omvandling av fordran till ovillkorat aktieägartillskott. Domarna kommenteras av Ulf Tivéus i en artikel i ett kommande nummer av SN.

Fråga om hur omkostnadsavdrag för utländsk skatt skall kombineras med avräkningsreglerna. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

I ett ärende om förhandsbesked var RSV sökande. Frågan gällde om omkostadsavdrag och avräkning som grundas på samma utländska skatt kan kombineras på så sätt att avdrag yrkas för en del och avräkning för en annan del av den utländska skatten.

Ett bolag hade vid 2000 års taxering redovisat utländsk inkomst och utländsk skatt med vissa angivna belopp. Av den utländska skatten hade bolaget yrkat avräkning med en del och omkostnadsavdrag för återstoden.

SRN:s beslut har refererats i SN 2002 s. 545. I korthet ansåg SRN:s majoritet att någon valrätt för en skattskyldig, som enligt god redovisningssed skall bokföra den utländska skatten som en kostnad, att göra avdrag – helt eller delvis – eller att helt avstå från avdrag inte kan anses föreligga. Avdraget skall göras först och beräkningen av avräkningsutrymmet (spärrbeloppsberäkningen) därefter. SRN fann därför att omkostnadsavdrag och avräkning som grundas på samma utländska skatt inte kan kombineras, utan avdraget för den utländska skatten, för vilken avräkning skall ske, skall återläggs vid beräkningen av spärrbeloppet enligt 9 § avräkningslagen.

RR gjorde samma bedömning som SRN och fastställde förhandsbeskedet.

(RR:s dom den 20 december 2002, mål nr 3318-2002)

Fråga om arbetsgivares rätt till avdrag för avsättning till s.k. kompetenskonton för de anställda och om rätt tidpunkt för beskattning av de anställda av medel som tillförts kompetenskontona. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

I ett ärende om förhandsbesked var fråga om skattekonsekvenserna av s.k. kompetenskonton för anställda i X-koncernen. Medlen på dessa konton skulle ge möjlighet till utbildning eller utveckling utöver sådan som fanns i det egna yrket. Det kunde dels handla om relativt grundläggande utbildningar för att ändra nuvarande yrkesinriktning, dels påbyggnad för att få möjlighet till befordran och ökat ansvar utöver det som fanns i den årliga utvecklingsplanen. Kompetenskontona skulle även kunna användas för utbildningar eller liknande som syftade till att utveckla personliga intressen. Kompetenskontona kunde även ses som hjälpmedel för framtida omställningsbehov.

I korthet hade kompetenskontona följande konstruktion. Den anställde kunde regelbundet avsätta viss del (högst 5 procent) av sin fasta lön. X AB avsatte lika stort belopp som den anställde sparade. Medlen på kontot skulle finnas kvar som arbetande kapital i X AB.

I normala fall fick uttag göras först 12 månader efter påbörjat sparande. Uttagen skulle i första hand avse lön under ledighet för utbildning (kompetensutveckling) men även kostnader för utbildningsmaterial m.m. Om den utbildning eller kompetensutveckling som den anställde valde på sikt kunde vara till nytta för företaget fick den anställde ut ett lika stort belopp från X AB:s avsättning som han använde av den egna avsättningen. Om X AB endast till viss del kunde tillgodogöra sig den anställdes utbildning etc. fick han ut av X AB ett belopp motsvarande hälften av vad han tog ut av den egna avsättningen. Hade X AB ingen nytta av den valda utbildningen fick den anställde inte ut något belopp från bolagets avsättning. Denna bolagets avsättning kvarstod då på kontot. I tveksamma fall skulle beslut om hur stor del bolaget skall bidra med komma att fattas av en särskild utsedd partssammansatt grupp i bolaget.

SRN:s förhandsbesked finns refererat i SN 2002 s. 68 f. och återges här endast kortfattat. SRN:s majoritet ansåg att det avtal som skulle ingås mellan X AB och de anställda innebar att företaget förpliktade sig att i framtiden betala ut dels medel motsvarande vad de anställda tjänat in men tillfälligt avstått ifrån, dels – om vissa villkor var uppfyllda – motsvarande belopp tillskjutet från företaget. En sådan förpliktelse skulle i enlighet med god redovisningssed föranleda en avsättning i räkenskaperna. SRN ansåg att X AB hade rätt till avdrag på grundval av en sådan avsättning. Vid beräkning av avsättningens storlek och rätten till avdrag vid beskattningen skulle emellertid hänsyn tas till att endast en del av den företagsanknutna delen av kontona skulle komma att tas i anspråk.

När det gällde den anställde i X AB, som var medsökande i ärendet, kom SRN fram till att denne inte skulle beskattas förrän vid den tidpunkt då medlen enligt givna förutsättningar skulle betalas ut från kompetenskontot.

RSV överklagade förhandsbeskedet. RR gjorde samma bedömning som SRN och fastställde förhandsbeskedet.

(RR:s dom den 23 december 2002, mål nr 379-2002)

Fråga om de interna svenska skatteregler, som gäller när fysiska personer överlåter aktier i ett bolag till ett svenskt bolag ägt av ett utländskt bolag, är förenliga med EG-rätten. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

I ett ärende om förhandsbesked var fråga om ett aktiebolag (Bolaget) som till lika delar ägdes av sökandena (två fysiska personer) och ett utländskt företag. Sökandena planerade att överlåta sina aktier i Bolaget till ett nybildat svenskt aktiebolag som skulle ägas av ett belgiskt företag som i sin tur var ägt på samma sätt som Bolaget. Aktierna skulle överlåtas mot en ersättning motsvarande omkostnadsbeloppet, vilket understeg aktiernas marknadsvärden. Sökandena frågade om överlåtelserna skulle komma att beskattas utifrån åsatt pris.

Vid tidpunkten för ansökan om förhandsbesked fanns bestämmelser i 3 § 1 h mom. SIL om fysiska personers överlåtelser till underpris av tillgångar som är hänförliga till inkomstslaget kapital. Motsvarande bestämmelser återfinns numera i 53 kapitlet IL. I 3 § 1 h mom. tredje stycket SIL (numera 53 kap. 6–8 §§ IL) reglerades överlåtelse till underpris till en utländsk juridisk person i vilken överlåtaren eller närstående direkt eller indirekt ägde andel. En sådan underprisöverlåtelse skulle behandlas som om tillgången avyttrats mot en ersättning som motsvarade marknadsvärdet. Detsamma gällde vid överlåtelse till ett svenskt aktiebolag i vilket en sådan utländsk juridisk person direkt eller indirekt ägde andel.

SRN ansåg att sökandenas ifrågavarande överlåtelser av aktierna i Bolaget skulle behandlas som om överlåtelserna skett mot ersättningar motsvarande marknadsvärdena. SRN fann att varken dubbelbeskattningsavtalet med Belgien eller EG-rätten gav stöd för att de interna svenska bestämmelserna på grund av diskriminering inte skulle tillämpas på ifrågavarande överlåtelser.

Sökandena överklagade förhandsbeskedet till RR, som beslöt att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen. EG-domstolen har i dom den 21 november 2002 (mål C-436/00) ansett att det inte var förenligt med EG-rätten att utestänga klagandena från möjligheten att beviljas uppskov med beskattningen av övervärdet på de aktuella aktierna.

RR förklarade därför att aktierna skulle anses ha avyttrats mot ersättningar motsvarande omkostnadsbeloppen.

(RR:s dom den 20 december 2002, mål nr 7009-1999)

Rättsfallsredaktörens kommentarer:

EG-domstolens dom har kommenterats av Kristina Ståhl i Skattenytt 2003 nr 1–2, under avdelningen Skattenytt Internationellt.

Fråga om vissa varor som ett bolag tillverkat i Sverige skulle anses levererade till köparen vid räkenskapsårets utgång. Inkomsttaxering 1989 m.m.

Ett bolag tillverkade och sålde kartonger från egna fabriker. Kartongerna producerades i storformat och hanterades på stora rullar. Kvaliteten och dimensionerna på kartongerna varierade allt efter kundens behov. Dimensionerna på den kartong som producerades medförde att det inte gick att hålla något lager i traditionell mening. Produktionen styrdes i huvudsak av de prognoser som kunderna lämnade beträffande framtida kartongbehov.

Frågan i målet var om kartonger som bolaget tillverkat och som transporterats till utländsk ort skulle anses vara inneliggande lager hos bolaget vid utgången av räkenskapsåret 1988.

Enligt bolaget hade varorna transporterats för bolagets räkning från tillverkningsstället till av bolaget anlitade speditörer i utlandet där de lagrats för bolagets räkning och på bolagets bekostnad till dess kunderna avropat varorna. RSV:s ståndpunkt var att varorna överlämnats till självständiga fraktförare för att för kundernas räkning transporteras till dem och att detta innebar att varorna levererats i och med att de överlämnats till fraktförarna.

RR hänvisade till uttalande i prop. 1945:377 s. 42 om vad som utgör inneliggande lager vid varuinköp samt till RÅ 1987 ref. 45. RR anförde därefter: ”Som bolaget beskrivit förfarandet vid tillverkning och försäljning av de aktuella varorna har dessa inte före utgången av år 1988 omhändertagits av köparna eller av tredje man för köparnas räkning och inte heller avlämnats för transport till köparna. Oavsett om köparna dessförinnan lämnat för köparna bindande order eller inte leder bolagets uppgifter till att varorna inte kan anses levererade vid utgången av år 1988. De skall i så fall ingå i bolagets inneliggande lager vid den aktuella tidpunkten.

Bolagets uppgifter om förfarande motsägs inte av handlingarna i målet. Vad RSV anfört visar inte heller att uppgifterna är oriktiga eller missvisande.”

RR fann därför att bolaget hade rätt att i lagret vid utgången av räkenskapsåret 1988 inräkna de i målet aktuella varorna.

(RR:s dom den 3 december 2002, mål nr 1550-1999)

Fråga om rätt period för kommun att betala särskild löneskatt på pensionskostnader på avgifter för tjänstepensionsförsäkring. Förhandsbesked angående särskild löneskatt.

I kommunernas pensionsavtal PFA-98 finns en individuell premiebestämd del. För denna del skall arbetsgivaren årligen betala premie till den pensionsförsäkring (pensions- eller fondförsäkring) som arbetstagaren skriftligen meddelat arbetsgivaren. Har arbetsgivaren inte fått meddelande om vald försäkring före utgången av respektive kalenderår sker betalningen till KPA Pensionsförsäkring AB. För åren 1998–2000 skulle premier betalas senast den 31 mars 2001. I ansökan om förhandsbesked frågade en kommun vilket som var rätt beskattningsår för dessa premier.

Frågan i ärendet gällde om hänvisningen i 2 § femte stycket lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionkostnader, SLPL, till bokföringsmässiga grunder innebär att en kommuns utfästelse att trygga tjänstepension med pensionsförsäkring föranleder att särskild löneskatt skall betalas redan när utfästelsen skuldförts i balansräkningen även om utfästelsen inte tryggats genom att premien för pensionsförsäkringen betalats.

Efter att ha redogjort för tillämpliga lagrum och förarbetsuttalanden gjorde SRN:s majoritet följande bedömning: ”Reglerna för beräkning av underlaget för den särskilda löneskatten ansluter nära till det regelsystem som gäller för arbetsgivares pensionskostnader enligt 28 kap. IL. Uttalandena vid lagstiftningens tillkomst visar att en koppling mellan inkomstskatten och den särskilda löneskatten åsyftats. Bestämmelserna i SLPL bör enligt nämndens mening tolkas i ljuset av detta. Det får anses innebära att beskattningstidpunkten vid tryggande av pensionsutfästelse genom pensionsförsäkring inträffar först när premien betalas utan hinder av att det kan vara god redovisningssed att skuldföra pensionsutfästelser i balansräkningen vid en tidigare tidpunkt. Enligt förutsättningarna i ärendet betalas premien under år 2001.”

RSV överklagade förhandsbeskedet till RR. RR gjorde samma bedömning som SRN och fastställde förhandsbeskedet.

(RR:s dom den 20 december 2002, mål nr 7468-2001)

Fråga om betalkort till anställda utgjort en skattefri förmån av begränsat värde för vilken arbetsgivaren inte varit skyldig att betala arbetsgivaravgifter. Arbetsgivaravgifter för utgiftsåret 1996 samt avgiftstillägg m.m.

Ett företag erbjöd sina anställda s.k. företagsupphandlade privatkort. De anställda tillhandshölls betalkorten utan kostnad och de kunde utan inskränkning användas för privat bruk. Företaget gjorde gällande att betalkort utfärdades för anställda som på grund av tjänsteresor hade behov av att kunna göra reseutlägg för företagets räkning. Därigenom möjliggjordes att rutinen för reseförskott kunde tas bort. För det betalkort som tillhandhölls under de första månaderna av år 1996 betalade arbetsgivaren årsavgiften för korten. Under 1996 tecknades ett nytt avtal med ett annat kortföretag. Enligt det avtalet erlades inga avgifter till kortföretaget vare sig av arbetsgivaren eller den anställde. För båda korten gällde att samtliga fakturor för inköp tillställdes kontoinnehavarna direkt.

Frågan i målet var om betalkorten var en sådan skattepliktig förmån som arbetsgivaren skulle erlägga arbetsgivaravgifter på eller om förmånen var skattefri på grund av bestämmelsen i 32 § 3 c mom. KL. Enligt detta lagrum skall en vara eller tjänst inte tas upp som intäkt om förmånen är av väsentlig betydelse för utförandet av den anställdes arbetsuppgifter, förmånen är av begränsat värde för denne och förmånen inte utan svårighet kan särskiljas från nyttan i anställningen. Bestämmelsen har i sak oförändrad förts över till 11 kap. 8 § IL. Om förmånen är inkomstskattefri skall inga arbetsgivaravgifter erläggas.

Skattemyndighetens beslut att påföra företaget arbetsgivaravgifter på värdet av årsavgifterna för betalkorten undanröjdes av LR, med hänvisning till bestämmelserna i 32 § 3 c mom. KL. KR avslog skattemyndighetens överklagande.

RSV överklagade domen till RR. RR påpekade bl.a. att det av de omtvistade bestämmelserna om undantag från förmånsbeskattning framgår att en förutsättning för deras tillämpning är att arbetsgivaren själv direkt betalar den vara eller tjänst som är i fråga. RR menade att denna omständighet således tillmäts en förhållandevis stor vikt vid bedömningen av om varan eller tjänsten är av väsentlig betydelse för den anställde i dennes tjänst eller inte, eftersom en rimlig utgångspunkt ansetts vara att en arbetsgivare inte är beredd att dra på sig onödiga driftskostnader (jfr SOU 1994:98 s. 155 och prop. 1994/95:182 s. 40 och 44).

RR fortsatte: ”Mot företagets bestridande har RSV inte kunnat visa att betalkortstjänsten i fråga inte är av väsentlig betydelse för att de anställda skall kunna utföra sina arbetsuppgifter. Det förhållandet att bolaget valt det betalkortsalternativ som bolaget anser tillgodose det egna intresset av en kostnadseffektiv och smidig reseräkningsadminstration försvagar på intet sätt anknytningen mellan tjänsten och de anställdas arbetsgivaravgifter.

Förmånen är av begränsat värde för de anställda. Utredningen ger vidare vid handen att förmånen av att kunna utnyttja kortet privat inte utan svårighet kan särskiljas från nyttan i anställningen.”

RR anslöt sig därför till underinstansernas bedömning.

(RR:s dom den 19 december 2002, mål nr 1664-2001)

Ett bolag som upplösts efter avslutad konkurs har ansetts berättigad till en överprövning i förvaltningsdomstol av påförda skatte- och avgiftstillägg.

Ett bolags inkomsttaxering 1994 fastställdes på skönsmässig grund. Med anledning därav påfördes bolaget arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt samt skatte- och avgiftstillägg och respitränta. Bolaget överklagade skattemyndighetens beslut till LR. Efter överklagandet försattes bolaget i konkurs. Konkursen avslutades utan överskott. LR avvisade bolagets talan. KR avslog bolagets överklagande.

RR framhöll i sitt beslut att den i tidigare avgörande (RÅ 2000 ref. 41) uttalat att som huvudregel gäller att bolag som upplösts efter avslutad konkurs saknar rättskapacitet och därmed partshabilitet, d.v.s. förmåga att uppträda som part i rättegång, men att vissa undantag från denna huvudregel gjorts i praxis. Förhållandena har då varit sådana att det av särskilda skäl bedömts ligga i bolagets eller dess motparts intresse att en tvist får prövas av domstol efter det att bolaget formellt upplösts. Exempel härpå kan vara att ett bifall till bolagets talan i en skatteprocess skulle kunna innebära att skatt återbetalas till bolaget och därmed medföra en ny utdelning i konkursen (RÅ 1996 not. 192, jfr NJA 1979 s. 700 och RÅ 1999 ref. 34). Särskilda skäl har också ansetts föreligga när ställföreträdare för ett bolag har haft ett betydande intresse för egen del att få skattefrågan överprövad i förvaltningsdomstol.

RR framhöll vidare att det följer av artikel 6 i Europakonventionen att en skattskyldig alltid är berättigad till en överprövning i förvaltningsdomstol av påförda skatte- och avgiftstillägg. RR ansåg att denna princip får anses gälla även i fråga om ett bolag som är upplöst efter avslutad konkurs och som av den anledningen annars saknar rättskapacitet och partshabilitet. För att bolaget skulle kunna tillerkännas en rättssäker prövning av skatte- och avgiftstilläggen var det enligt RR nödvändigt att även skattemyndighetens beslut i fråga om inkomsttaxeringen, arbetsgivaravgifter, mervärdesskatt samt respitränta överprövades.

Bolaget skulle alltså, trots att det var upplöst, tillerkännas rättskapacitet och därmed partshabilitet i samtliga överklagade skattemål. RR visade därför målen åter till LR för ny handläggning.

(RR:s beslut den 25 november 2002, mål nr 6715-6722-2001)

Rättsfallsredaktörens kommentar:

En liknande fråga avgjordes av RR i beslut den 15 november 2002 (mål nr 6294–6295-2000). RR ansåg även i detta fall att ett bolag som upplösts efter avslutad konkurs skulle tillerkännas partshabilitet i skatteprocessen. RR framhöll att enligt vad som framkommit kunde ett bifall till bolagets talan innebära att skatt skulle komma att återbetalas till bolaget.

Redaktör Christer Silfverberg