Schablonbeskattning

2.1 Bakgrund

Riksskatteverket har utrett schablonbeskattning i två rapporter, Schablonbeskattning – Kartläggningspromemoria (RSV Rapport 2000:12) och Schablonbeskattning – en principskiss (RSV Rapport 2002:3). Kartläggningspromemorian utgör en förstudie till om det kunde vara av intresse att närmare undersöka hur schabloner för beskattningen kunde utformas. Riksskatteverkets slutsats i kartläggningspromemorian var att det fanns tillräckligt starka skäl för att gå vidare och överväga om schabloner borde införas och hur de i så fall skulle utformas.3

Riksskatteverkets principskiss visar hur ett regelverk för schabloner kan utformas.4 Riksskatteverket har därvid inte tagit ställning till frågan om schabloner bör införas eller inte.5 Däremot förespråkas ett sådant ställningstagande i principskissen.6 Schablonbeskattning skulle i så fall kunna införas tidigast från inkomståret 2004 (taxeringsåret 2005).7

2.2 Riksskatteverkets kartläggningspromemoria, RSV Rapport 2000:12

Riksskatteverkets kartläggningspromemoria bygger på ett tänkt flödesschema som innebär att komplexa skatteregler leder till oavsiktliga fel, försvårad kontroll och ökat skatteundandragande, vilket i sin tur leder till minskad systemacceptans.8 En hypotetisk lösning på dessa problem är att de komplexa skattereglerna ersätts av ett enkelt, schabloniserat system. På så sätt undanröjs grunden för det negativa flödet. Denna åtgärd antas leda till färre oavsiktliga fel, underlättad kontroll och minskat skatteundandragande. Kartläggningspromemorian inriktas på schablonbeskattning i mindre företag.9

I kartläggningspromemorian analyseras schablonbeskattningen utifrån vissa för skattesystemet grundläggande principer. Schabloner konstateras därvid inte vara förenliga med skatteförmågeprincipen, eftersom hänsyn inte tas till den verkliga skatteförmågan.10 Om hänsyn tas till den verkliga skatteförmågan går, enligt Riksskatteverket, enkelheten förlorad.11 Systemet riskerar då att bli lika komplicerat som beskattning inom ramen för det ordinarie skattesystemet.12 Däremot anser Riksskatteverket att skatteförmågeprincipen kan tillgodoses i tillräcklig utsträckning under förutsättning schablonerna utformas på rätt sätt.13

En annan för skattesystemet grundläggande princip som analyseras är likformighetsprincipen,14 vilken enligt Riksskatteverket innefattar att beskattningen blir rättvis.15 Utgångspunkten i Riksskatteverkets resonemang är att de ordinarie bestämmelser som är frivilliga för enskilda näringsidkare att tillämpa och som syftar till att uppnå neutralitet mellan olika företagsformer, såsom reglerna om expansionsfonder, tillämpas i mycket liten utsträckning.16 Enligt verket missgynnar dessa regler personer som på grund av bristande information och kontakter eller av ekonomiska och moraliska skäl inte utnyttjar dessa möjligheter till lägre skatt.17 Schablonbeskattning skulle, om jag förstår Riksskatteverket rätt, undanröja missgynnandet av dessa personer.18 På så sätt skulle schablonbeskattning vara åtminstone lika rättvis som det komplicerade ordinarie skattesystemet. Även rättviseaspekter mellan dem som omfattas och dem som inte omfattas av schablonbeskattningen diskuteras. Därvid konstateras att för låga schabloner kan uppfattas som orättvisa av dem som inte får tillämpa schablonen.19 Omvänt kan för höga schabloner uppfattas som orättvisa av dem som måste tillämpa dem.20 Slutsatsen torde vara att schablonerna bör utformas så att beskattningsresultatet blir så nära beskattning enligt det ordinarie systemet som möjligt.

Schablonbeskattningen diskuteras också utifrån rättssäkerhetsperspektivet.21 Med rättssäkerhet avses i detta sammanhang att rättstillämpningen inte får vara godtycklig.22 Ett godtyckligt system antas leda till att rättstillämpningen inte blir förutsebar och förlorar sin legitimitet i förhållande till medborgarna.23 Riksskatteverket anser att schablonbeskattning är positiv utifrån rättssäkerhetsperspektiv, under förutsättning att schablonerna utformas på ett sådant sätt att de är enkla att tillämpa och svåra att kringgå.24 Riksskatteverket konstaterar:

RSV 2000:12 s. 14.

”Att schabloner sedan inte är rättvisa i betydelsen att de avspeglar en beskattning av den verkliga nettovinsten är en annan fråga, rättssäkra får de i vart fall anses vara och de medför enhetlighet i betydelsen likabehandling av alla berörda skattskyldiga.”25

Det tyngsta argumentet för att fortsätta studera och överväga schabloner är enligt Riksskatteverket att schablonbeskattning antas kunna bidra till att tilltron till skattesystemet ökar,26 vilket anses viktigt på grund av att denna tilltro antas minska.27 Tilltrosminskningen förklaras med att skattsystemet är svåröverskådligt och att allmänheten har lågt förtroende för att skatteförvaltningen har möjlighet att bekämpa skatteundandragande och fusk.28 Riksskatteverket uttalar:

RSV 2000:12 s. 39.

”Kraftiga motåtgärder måste sättas in för att möta skattefusk och motverka illojal konkurrens. Något annat vore på sikt förödande för systemtilltron. [...] Mot denna bakgrund är det viktigt att pröva alla alternativ som kan medföra att systemtilliten ökar. Schabloner kan då vara ett alternativ.”29

I Riksskatteverkets kartläggningspromemoria framkommer således att det klart övervägande skälet för att utreda schablonbeskattning närmare är att stävja skatteundandragande, skattefusk och illojal konkurrens. Det framstår, enligt min uppfattning, som att den brist på systemtilltro som antas orsakas av dagens skattesystem och skatteförvaltning, inte i sig utgör det största problemet. Ett större problem torde det vara att bristen kan antas generera ytterligare skattefusk, vilket leder till minskade intäkter för staten.30 Behovet av att minska fusket förefaller överskugga det faktum att schablonbeskattningen inte ligger helt i linje med de för skattesystemet centrala principerna om skatteförmåga, likformighet, rättvisa och kanske i någon mån även rättssäkerhet.

2.3 Schablonbeskattning? – en principskiss, RSV Rapport 2002:3

Riksskatteverkets rapport Schablonbeskattning? – en principskiss utgår från ungefär samma antaganden som kartläggningspromemorian.31 Vidare understryks att skatteförvaltningens kontroll av små företag, särkilt sådana i kontantbranscher, i många avseenden har misslyckats.32

Vid utarbetandet av en lämplig schablon har Riksskatteverket försökt åstadkomma en hög grad av schablonisering och förenkling.33 Denna målsättning har emellertid inte till fullo realiserats i principskissen, eftersom jämkning har ansetts nödvändig i vissa fall, såsom när den skattskyldiges verksamhet går med förlust eller schablonen av andra skäl slår fel.34 I dessa fall har andra skäl än enkelhet ansetts väga tyngre.35

Den föreslagna schablonen bygger på grundvariabeln antal verksamma. Företaget påförs för varje verksam person ett schablonbelopp som ligger till grund för uttaget av skatter och avgifter.36 Skatteförvaltningen skall i detta sammanhang ha viss frihet att uppskatta antalet anställda. I principskissen nämns som exempel att det torde vara omöjligt att driva en pizzeria med normalt öppethållande med mindre än totalt två årsarbetskrafter, varför en sådan verksamhet generellt bör påföras två schablonbelopp.37 Antal anställda föreslås kunna brytas ned i en fjärdedels årsarbetskraft.38 Riksskatteverket beskriver tillämpningen av schablonen på följande sätt:

RSV 2002:3 s. 26.

”Schablonen innebär på inkomstsidan att en viss verksamhet ska påföras skatt och avgifter motsvarande en inkomst om x kronor. Från detta belopp avräknas sedan skatten på en inkomst om y kronor som redovisats öppet som löner för anställda. För resterande belopp ska den eller de som står som ägare av verksamheten, eller bolaget i fråga, beskattas.”39

Hur schablonen är tänkt att tillämpas är inte helt okomplicerat att utläsa. Som jag uppfattar det skall först verksamhetens totala inkomst räknas ut baserad på schablonen antal verksamma. Från verksamhetens totala inkomst avräknas inkomst som är hänförlig till de anställdas löner. Om den schablonmässigt uppskattade inkomsten är 30 och de anställdas löner är 10, återstår således 20. Dessa 20 skall hänföras till ägarna till verksamheten eller bolaget.40 Motsvarande synsätt kan enligt Riksskatteverket anläggas på mervärdesskatten.41

Schablonbeskattningen i principskissen förslås endast omfatta vissa kategorier av företag i vissa branscher. Avgränsningen till vissa branscher motiveras med att schablonfelet i vissa andra branscher riskerar bli så stort att schablonregler inte kan anses lämpliga.42 Schablonbeskattning anses särskilt olämplig för komplexa verksamheter.43 Däremot anses det vara enklare att finna schabloner för arbetsintensiva och huvudsakligen tjänsteproducerande verksamheter eller varuproducerande verksamheter med en produkt eller ett litet antal likartade produkter.44 Som exempel nämns i principskissen bagerier, kaféer, frisörer, pizzerior, vissa hantverkare och smågodisbutiker.45 I ett inledningsskede föreslås schablonbeskattning tillämpas på exempelvis frisörer, pizzerior och smågodisbutiker.46 I principskissen konstateras att det finns ett samband mellan företags storlek och deras verksamheters komplexitet.47 Enligt Riksskatteverket bör schablonbeskattning därför endast tillämpas på småföretag, vilket definieras som företag med högst fyra verksamma personer mätt i årsarbetskrafter.48

Schablonbeskattningen föreslås vara obligatorisk på inkomstskattens område.49 På mervärdesskattens område föreslås den vara frivillig, eftersom EG:s sjätte mervärdesskattedirektiv50 inte lämnar utrymme för obligatorisk schablonbeskattning.51

Som ovan nämnts innehåller principskissen möjligheter till jämkning. Riksskatteverket konstaterar att regler om jämkning medför att systemet blir mindre enkelt, att administrationen av systemet kompliceras och att företaget får svårare att beräkna skatteutfallet.52 Trots detta diskuteras en rad jämkningsgrunder. Dessa motiveras främst med att det med hänsyn till den enskildes skatteförmåga måste finnas vissa ventiler i systemet.53 Möjligheten till jämkning utgör således ett sådant hänsynstagande till skatteförmågeprincipen som efterfrågas i kartläggningspromemorian.54 Jämkning kan exempelvis ske om antalet verksamma varierar under året, med hänsyn till arbetstidens förläggning och på grund av oförutsedda händelser såsom t.ex. brand.55

De kanske intressantaste jämkningsgrunderna avser över- respektive underomsättning och över- respektive underlönsamhet. Skall jämkning av schabloninkomsten ske om omsättningen är högre eller lägre än den som schablonen bygger på? Och skall jämkning kunna ske om företagets lönsamhet ligger under den lönsamhet som normalt förekommer inom branschen? Den lösning som diskuteras i principskissen är att jämkning skall kunna ske om omsättningen avviker väsentligt uppåt eller nedåt från den i branschen genomsnittliga omsättningen.56 Om den genomsnittliga omsättningen är 3,9 kan jämkning ske om avvikelsen uppåt eller nedåt är mer än 0,3.57 Om Riksskatteverkets siffror tillämpas generellt innebär detta att en avvikelse på knappt åtta procent accepteras. Lönsamheten avser företagets resultat, d.v.s. omsättningen (intäkterna) med hänsyn tagen till företagets kostnader. Denna kan avvika i förhållande till den för branschen genomsnittliga lönsamhet som använts vid fastställandet av schablonen. Enligt Riksskatteverket bör jämkning kunna ske på motsvarande sätt som vid över- eller underomsättning.58 Däremot bör, enligt Riksskatteverket, någon jämkning inte ske i de fall de faktiska lönerna markant avviker från de löner som legat till grund för fastställandet av schablonen.59 Eftersom emellertid lönsamheten kan minska markant om de faktiska lönerna är mycket höga och jämkning på grund av underlönsamhet kan medges i vissa fall, torde höga faktiska löner, som jag förstår det, trots detta indirekt kunna medföra jämkning. Enligt Riksskatteverket bör bevisbördan vid jämkning ligga på den skattskyldige. Riksskatteverket uttalar:

RSV 2002:3 s. 35.

”Det är inte skattemyndigheten som ska visa att schablonen är korrekt utan den skattskyldige som när han vill jämka schablonen ska visa att den är fel.”60

Hur bevisbördan skall placeras vid jämkning på grund av överomsättning eller överlönsamhet framgår inte klart av principskissen. Man skulle kunna tänka sig att bevisbördan då borde ligga på skattemyndigheten på så sätt att skattemyndigheten skall visa att schablonen är fel. I principskissen uttalas emellertid att företaget är skyldigt att ta initiativ till jämkning, eftersom det är företaget som först får kännedom om att en större avvikelse från beräknat underlag för schablonen föreligger.61 Det kan noteras att en sådan ordning ställer förhållandevis höga krav på företagen. De torde nämligen inte endast behöva hålla sig informerade om sin egen omsättning och lönsamhet, utan även om det underlag Riksskatteverket har använt sig av för fastställande av schablonen.

3.1 Effektivare uppbörd av skatt och förenkling för de skattskyldiga – förenliga eller oförenliga syften?

I principskissen framhålls på ett flertal ställen att systemet med schablonbeskattning skall leda till ökad enkelhet både för skatteförvaltningen och för de enskilda.62 En intressant fråga är om syftet att effektivisera uppbörden av skatten är förenligt med syftet att förenkla för de skattskyldiga.

Generellt förefaller syftena att förenkla och effektivisera uppbörden av skatten och att förenkla för de skattskyldiga vara möjliga att förena. Ett sätt att uppfylla båda dessa syften skulle vara att införa en låg skattesats på alla inkomster utan möjlighet till avdrag. De skattskyldiga skulle i ett sådant fall inte ha något stort incitament att inte deklarera inkomsterna, varför uppbörden av skatten skulle kunna ske i enlighet med deklarationen.

Det problem som Riksskatteverkets rapporter avser är emellertid att den skattskyldige över huvud taget inte deklarerar eller underlåter att deklarera vissa inkomster. Det är knappast troligt att dessa personer inte deklarerar på grund av att det är för svårt att deklarera, eller utelämnar en del av inkomsterna på grund av att det skulle vara lättare att deklarera exempelvis 100 000 kr i stället för 1 000 000 kr. Enligt min uppfattning framstår det därför som tveksamt att de problem med att vissa skattskyldiga utelämnar vissa inkomster vid deklarationen beror på att skattesystemet är komplicerat.

Trots att de problem principskissen avser avhjälpa troligen inte beror på att de ordinarie skattereglerna är för komplicerade, kommer en konsekvens av en schablonbeskattning kunna vara att skattereglerna blir enklare för de näringsidkare som omfattas av schablonbeskattningen. Det är emellertid inte självklart att så är fallet, utan om någon förenkling för de skattskyldiga uppnås beror på utformningen av schablonerna. Om det finns olika schabloner för varje bransch och dessutom olika schabloner inom samma bransch beroende på exempelvis lokala och regionala skillnader, verksamhetsinriktning och liknande, kan nya problem uppstå för de skattskyldiga beträffande vilken schablon som skall tillämpas och hur denna skall tillämpas. För att syftet enkelhet för de skattskyldiga skall kunna förenas med enkelheten för det allmänna med uppbörd av skatten måste schablonen eller schablonerna utformas på ett enkelt sätt. Detta torde kunna medföra att schablonerna inte kan vara särskilt förfinade utan måste vara förhållandevis grova.

Eftersom schablonbeskattning inte nödvändigtvis uppfyller förenkling både för det allmänna och de skattskyldiga, framstår det som lämpligt att rangordna dessa båda syften. På så sätt kan ett syfte prioriteras när det inte är möjligt att uppfylla båda syftena i samma utsträckning. Det huvudsakliga syftet i principskissen förefaller vara enkelhet för det allmänna om därmed en effektivare uppbörd av skatt.63 Enkelheten för de skattskyldiga tycks vara ett underordnat syfte, som främst skall förverkligas för att öka skattemoralen och respekten för skattesystemet.64

3.2 Särregler eller allmänna regler

Frågan om särregler eller allmänna regler skall användas diskuteras ofta i samband med lagstiftningsprocessen. Exempelvis uttalas i prop. 1999/2000:15, Avskaffade stoppregler:

Prop. 1999/2000:15 s. 35.

”En grundläggande tanke är att skattesystemet skall vara neutralt och att skattereglerna så långt som möjligt skall vara generella. Särlagstiftning för en viss kategori näringsidkare eller ägargrupp bör alltså om möjligt undvikas. Dessutom bör regler vara så enkla som möjligt. Mot denna bakgrund anser regeringen att det är en viktig åtgärd – både ur praktisk och principiell synpunkt – att så långt som möjligt avskaffa de regler som finns för fåmansföretagen och de fåmansägda handelsbolagen. En förutsättning för slopande av de olika reglerna är dock att en korrekt beskattning kan ske inom det vanliga systemets ram och att inte obehöriga skatteförmåner kan befaras uppkomma i alltför stor utsträckning.”65

I SOU 2002:52, Beskattning av småföretag, Betänkande från 3:12-utredningen, konstateras:

SOU 2002:52 s. 122.

”Sammanfattningsvis kan således konstateras att det inte är möjligt att inom ramen för de allmänna reglerna komma till rätta med problemet att på ett materiellt tillfredsställande sätt beskatta ersättning för arbetsinkomster i fåmansföretag. Någon form av särreglering synes ofrånkomlig så länge skattesystemets grundstruktur innefattar en lägre beskattning av kapitalinkomster än av arbetsinkomster.”66

I prop. 1999/2000:15 och SOU 2002:52 är problemen snarlika dem som diskuteras i principskissen. De avser nämligen de områden där det anses behövas särregler för småföretagare på grund av att en tillämpning av de ordinarie skattereglerna – även med tillämpning av skatteflyktslagen eller genomsynsprincipen – inte ger ett tillfredsställande materiellt beskattningsresultat. Detta är inte fallet beträffande de områden som föreslås omfattas av schablonbeskattningen. På dessa områden skulle nämligen en tillämpning av vanliga skatteregler ge ett materiellt tillfredsställande resultat. Problemet är, som ovan nyss nämnts, i stället att vissa skattskyldiga underlåter att deklarera vissa inkomster. Av detta skäl är det inte heller relevant att diskutera schablonbeskattningen som ett alternativ till en ökad tillämpning av skatteflyktslagen eller genomsynsprincipen. Motsvarande torde gälla för paralleller med motiven för reglerna om räntefördelning, vilka ju i huvudsak är konstruerade som 3:12-reglerna (numera 57 kap. IL) fastän omvänt, på så sätt att sådant som egentligen skulle beskattas i inkomstslaget näringsverksamhet i stället beskattas i inkomstslaget kapital.67

De stoppregler som avskaffades till följd av prop. 1999/2000:15 syftade till att ge ett så oförmånligt resultat att de skattskyldiga skulle avhålla sig från att vidta vissa dispositioner.68 Den i rapporten diskuterade schablonbeskattningen leder inte till motsvarande oförmånliga resultat, utan förefaller i stället syfta till att beskattningsresultaten i större utsträckning skall bli materiellt riktiga. På så sätt skiljer sig schablonbeskattningen från de tidigare stoppreglerna på fåmansföretagsbeskattningens område.

Av citatet ovan ur prop. 1999/2000:15 framgår vissa allmänna målsättningar beträffande om skatteregler bör vara allmänna eller inte och i vilken mån särregler bör användas. Enligt citatet skall skattereglerna så långt som möjligt vara allmänna, vilket enligt citatet leder till att särlagstiftning så långt som möjligt bör undvikas. Förutsättningen för att de allmänna bestämmelserna skall kunna tillämpas är dock att en korrekt beskattning kan ske inom det vanliga systemets ram och att inte obehöriga skatteförmåner kan befaras uppkomma i alltför stor utsträckning. Tjernberg framhåller att särbehandling för en viss grupp skattskyldiga endast är motiverad om allmänna regler inte anses tillräckliga och osäkerhet föreligger om tillämpningen av allmänna regler.69 I dessa fall är det, enligt Tjernberg, angeläget att särbehandling inte försvårar för en viss grupp skattskyldiga att bedriva ekonomisk verksamhet inom ramarna för allmänna skatterättsliga regler under lika former som övriga skattskyldiga.70

Om utgångspunkten för skattesystemet är att reglerna så långt som möjligt bör vara allmänna och att särregler om möjligt bör undvikas, torde utgångspunkten vara att den särbehandling som schablonbeskattningen innebär för vissa kategorier av näringsidkare inte borde införas. Schablonbeskattning torde dock ändå kunna vara berättigad under vissa ovan angivna förutsättningar. Det kan, enligt min uppfattning, konstateras att en korrekt beskattning faktiskt kan ske inom ramen för det ordinarie systemet. En fråga är därför om en beskattning inom ramen för det ordinarie systemet leder till obehöriga skatteförmåner. Detta uttalande syftar troligen på att en beskattning inom ramen för det ordinarie systemet leder till att vissa skattskyldiga, som kan välja om de vill ha sin ersättning i form av utdelning eller lön, anses få obehöriga skatteförmåner i förhållande till arbetstagare som inte har denna valmöjlighet. Schablonbeskattningen avser inte att avhjälpa några motsvarande skatteförmåner, utan torde, som ovan nämnts, snarare vara motiverad av ett antaget deklarationsfusk inom vissa branscher.

Det utrymme Tjernberg diskuterar för särregler för vissa grupper av näringsidkare är mer generellt definierat, eftersom han öppnar upp för särregler när allmänna regler inte anses tillräckliga och när osäkerhet föreligger om tillämpningen av allmänna regler. Utifrån domarperspektivet föreligger det knappast något särskild osäkerhet om tillämpningen av allmänna regler just inom de branscher som föreslås omfattas av schablonbeskattningen. Utifrån de skattskyldigas perspektiv kan det däremot anses föreligga osäkerhet om tillämpningen av allmänna regler, under förutsättning att Riksskatteverkets syfte att förenkla beskattningen för de enskilda grundar sig på ett verkligt och faktiskt problem för den föreslagna målgruppen att fullgöra sina skyldigheter inom ramen för det ordinarie systemet. I så fall skulle denna osäkerhet kunna motivera särregler för den tänkta målgruppen.

De ovan nämnda uttalandena ger inte något stöd för att införa materiella särregler på grund av problem med uppbörden av skatten och kontrollsvårigheter hos vissa kategorier av skattskyldiga. Enligt min uppfattning skulle det ändå kunna vara motiverat att införa särregler av detta skäl, eftersom en effektiv uppbörd av skatt utgör ett viktigt allmänt intresse. I ett sådant fall bör dock, enligt min uppfattning, undersökas om det finns någon åtgärd som är mindre ingripande än schablonbeskattning genom vilken motsvarande resultat uppnås.71 Sådana alternativ diskuteras i de härefter följande två avsnitten.

3.4 Materiell eller processuell reglering

Schablonbeskattningen går ut på att den materiella skatterätten skall ändras. En grundläggande fråga är därför om skatteuttaget bör underlättas genom förändringar i den processuella eller materiella regleringen.

Redan nu finns möjlighet att påföra skatt enligt en schablonmässig uppskattning genom skönstaxering och skönsbeskattning.72 Denna möjlighet föreligger både för inkomstskatt och mervärdesskatt,73 vilka är de skatter principskissen avser.74 Skönstaxering och skönsbeskattning aktualiseras när de uppgifter den skattskyldige har lämnat är så bristfälliga att något beskattningsbeslut inte kan fattas på grundval av den skattskyldiges uppgifter.75 Möjligheten till skönstaxering eller skönsbeskattning återfinns inom ramen för den processuella regleringen. Ett alternativ till att ändra den materiella rätten skulle kunna vara att utvidga möjligheten till skönstaxering och skönsbeskattning och eventuellt utgå ifrån de i principskissen framlagda schablonerna.

Vid en avvägning mellan om den materiella eller den processuella regleringen bör ändras framstår det som avgörande vilket intresse som sätts i första hand. Skall man utgå ifrån att den enskilde fuskar med skatten och därför utforma de materiella skattereglerna utifrån detta? Eller skall man utgå ifrån att den enskilde fullgör vad han eller hon skall och sedan ha korrigeringsmöjligheter att ingripa med när den enskilde inte fullgör sina skyldigheter? I det förra fallet förefaller en förändring av de materiella reglerna lämplig och i det senare en förändring av de processuella bestämmelserna. Från perspektivet att förenkla skatteuttaget för skatteförvaltningen framstår det förra alternativet, d.v.s. att införa en schablonbeskattning, som lämpligast. Med ett större beaktande av den enskilda företagarens intressen, samtidigt som det allmänna intresset att på ett effektivt sätt samla in skatt beaktas, kan en förändring och effektivisering av skönstaxerings- och skönsbeskattningsförfarandet eventuellt vara ett mer ändamålsenligt alternativ.

3.5 Ökad kontroll m.m. som alternativ

Att ge upp kampen mot skattefusk och därmed acceptera ett utbrett fusk i vissa branscher framstår enligt min uppfattning, liksom enligt Riksskatteverkets, som uteslutet.76 Det förefaller därför angeläget att förbättra möjligheterna till skattekontroll, genom att tillhandahålla skatteförvaltningen mer resurser för att förbättra skattekontrollen. Detta framstår som nödvändigt, oavsett om ett system med schablonbeskattning införs eller inte.

Det kan finnas skäl att överväga varför det kan antas förekomma ett utbrett fusk i vissa branscher. I exempelvis frisör- och pizzeriabranschen framstår detta som uppenbart: Aktörerna konkurrerar genom att sänka priserna och priserna har nu nått en sådan nivå att branscherna inte torde kunna vara lönsamma med bibehållen prisnivå om alla skatter och avgifter betalades. En ökad effektivitet beträffande skatteuttaget på dessa områden kommer att leda till högre priser, samtidigt som de som tar risker med att ändå fuska med skatten kommer att ha ännu mer att tjäna på det. Ett alternativ som kanske skulle kunna övervägas är om dessa branscher på grund av att de är hårt konkurrensutsatta eventuellt borde beredas skattelättnader för att ha en möjlighet att både konkurrera och betala sina skatter. Även om skattelättnader skulle införas, skulle det emellertid ändå vara mer lönsamt att inte betala någon skatt alls. Skattelättnader för konkurrensutsatta branscher löser således inte problemet, utan måste i så fall kombineras med konkreta åtgärder mot skattefusk. Skattelättnader för vissa konkurrensutsatta branscher skulle, liksom schablonbeskattningen, utgöra särregler. De skulle således strida mot den i förarbetena ovan nämnda målsättningen att skattereglerna så långt som möjligt skall vara generella. Det är därför tveksamt om en skattesänkning för vissa branscher skulle vara en bättre åtgärd än schablonbeskattning för att lindra de problem schablonbeskattningen antas kunna avhjälpa.

3.6 Slutsatser

Oavsett utifrån vilken utgångspunkt förslaget i principskissen betraktas kan konstateras att ett införande av schablonbeskattning är en förhållandevis ingripande åtgärd, eftersom den kan anses bygga på en presumtion om att den skattskyldige fuskar med skatten.77 Schablonbeskattningen skapar dessutom särregler för vissa branscher, samtidigt som den endast delvis kan anses uppfylla för skattesystemet centrala principer om likformighet, rättvisa och skatteförmåga.

I sådana situationer bör det, enligt min uppfattning, alltid övervägas om det finns alternativ som är mindre ingripande för den enskilde men uppnår samma eller motsvarande resultat (ett utflöde av proportionalitetsprincipen).78 Jag tror att man skulle kunna uppnå ett motsvarande resultat genom att utvidga möjligheterna till skönstaxering och skönsbeskattning kombinerat med att skatteförvaltningen tillhandahålls ökade resurser för kontroll. Jag tror också att de schabloner som Riksskatteverket har utarbetat i principskissen kan komma till god användning som ett verktyg för att skönsmässigt uppskatta inkomsten. Jag är därför tveksam till att införa schablonbeskattning i den materiella rätten, men anser att det däremot kan vara lämpligt att använda schabloner i förfarandet vid taxerings- och beskattningsarbetet.