Den 1 juli 2001 tog skattemyndigheterna över beslutsbehörigheten när det gäller att registrera bouppteckningar och fastställa arvsskatt. Samtidigt övertog Riksskatteverket (RSV) Kammarkollegiets roll som tillsynsmyndighet, både när det gäller arvs- och gåvobeskattning. RSV blev också behörig myndighet för dubbelbeskattningsärenden avseende arvs- och gåvobeskattning. Som en följd av att arvsskattebesluten i första instans flyttades till skattemyndigheterna ändrades förfarandet så att beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Avsikten med denna artikel är att ge en överblick över de ändrade förfarandereglerna. Författaren är skattedirektör vid Riksskatteverket.
1 Bakgrund
Arvs- och gåvoskattelagen (1941:416, AGL) lever alltjämt i högönsklig välmåga. Av det s.k. Anclowska betänkandet (SOU 1987:62) bidde det knappt en tumme. Av det som en gång såg ut att kunna bli en aptitlig ny arvs- och gåvoskattelag har bara bestämmelserna om den territoriella skattskyldigheten resulterat i lagstiftning. Lägg till det ändringarna p.g.a. 1987 års familjerättsreform så har vi en i princip 60 år gammal lagstiftning intakt. Det är med glädje jag i skrivande stund konstaterar att regeringen vid sammanträde den 19 juni beslutade tillsätta en utredning omfattande bl.a. en övergripande teknisk översyn av arvsskattereglerna.1 Men på förfarandesidan har reglerna redan ändrats väsentligt. Sommaren 2001 tog nämligen skattemyndigheterna över tingsrätternas roll när det gäller beslut om registrering av bouppteckningar och beslut om arvsskatt. En anledning till reformen var att domstolarnas arbete härigenom skulle kunna koncentreras på dömande verksamhet. Arbetet med att registrera bouppteckningar saknar inslag av konfliktlösning och skulle därför passa bättre för en förvaltningsmyndighet än en domstol2. Skattekontosystemet utvidgades samtidigt till att omfatta även arvs- och gåvoskatt3.
Översyn av reglerna om fastighetsskatt på småhus samt arvs- och gåvoskatt, Dir. 2002:87.
Prop. 2000/01:21 s. 41.
Prop. 2000/01:117 s. 47.
2 Övertagandet
Övertagandet låg i linje med Ärvdabalksutredningens förslag i Bouppteckningar och arvsskatt (SOU 1996:160). De organisatoriska konsekvenserna av förslaget kartlades sedan i den av Domstolsverket och Riksskatteverket gemensamt utarbetade rapporten Registrering och skattläggning av bouppteckningar – Förslag till framtida organisation (DV Rapport 1999:1 och RSV Rapport 1999:10). I budgetpropositionen för år 2000 föreslog så regeringen att bouppteckningsverksamheten skulle föras över från tingsrätterna till skattemyndigheterna4. Vissa förslag avseende bouppteckningsverksamheten hade behandlats redan i Ärvdabalksutredningens slutbetänkande Makes arvsrätt, dödsboförvaltare och dödförklaring (SOU 1998:110). Dessa förslag avsåg dels att den avlidnes personnummer skulle anges i bouppteckningen, dels att hans yrke inte längre skulle vara en obligatorisk uppgift i bouppteckningen.
Sedan beslutet om övertagandet fattats, tog själva överföringen till arvsskattesidan vid.
I prop. 2000/01:21 Ansvaret för inregistrering av bouppteckningar och för arvsbeskattning, m.m. föreslogs ändringar i Ärvdabalken (1958:637, ÄB) och i AGL. I samma proposition föreslogs också att överklaganden i arvs- och gåvoskatteärenden skulle ske till allmän förvaltningsdomstol och att skatteförvaltningen skulle ta över Kammarkollegiets parts- och tillsynssroll. Hur den nya IT-tekniken skulle kunna appliceras på detta för skattemyndigheterna jungfruliga ansvarsområde redovisades i prop. 2000/01:117 Arvs- och gåvoskattens infogning i skattekontosystemet, m.m. Förslagen i denna proposition bygger i allt väsentligt på en till propositionen som bilaga fogad rapport, som RSV gjorde på regeringens uppdrag i oktober 2000. Genom sistnämnda proposition avsåg lagstiftaren att skapa förutsättningar för ett rationellt och ändamålsenligt hanterande av bouppteckningsverksamheten och debitering och betalning av arvsskatt och även gåvoskatt.
Från att ha hanterats vid landets alla tingsrätter (vid själva övertagandetidpunkten bara vid 87 av dem), blev det i stället elva olika skattekontor som fick förtroendet att ta hand om de nya, krävande uppgifterna att registrera bouppteckningar och fastställa arvsskatt. Skatteförvaltningen är i dag lokalt indelad i tio regioner. Arvsbeskattningen har förlagts till skattekontor på elva olika orter i de tio regionerna. I region Stockholm har man valt modellen att samtliga bouppteckningar som före övertagandet skulle ha registrerats vid Stockholms tingsrätt behandlas vid kontoret på Götgatan. Övriga bouppteckningar i regionen registreras vid skattekontoret i Visby. För resten av landet har arvsbeskattningen koncentrerats till Malmö, Kalmar, Göteborg, Jönköping, Örebro, Uppsala, Gävle, Härnösand samt Umeå.
Överflyttningen från tingsrätterna till skattemyndigheterna skedde per den 1 juli 2001. Enligt övergångsbestämmelserna (SFS 2001:95) skall ärenden som kommit in till tingsrätterna dessförinnan även fortsättningsvis handläggas vid dessa. Detta innebär inte bara att en bouppteckning som lämnades in till tingsrätten före halvårskiftet 2001 registreras där, utan också att den instansordning som gäller för allmänna domstolar skall tillämpas vid ett eventuellt överklagande. Självfallet tillämpas de äldre bestämmelserna också på redan pågående processer. Överflyttningen har dock inneburit att RSV även i dessa fall för statens talan, nota bene i allmän domstol. Den 1 juli i fjol låg 126 processer och 33 dubbelbeskattningsärenden på lut i Kammarkollegiet och budades till RSV. Men sedan dess droppar det varje vecka in än den ena, än den andra processen, i såväl arvs- som i gåvoskattemål. Fram till den 1 juni 2002 har 184 nya processer avseende den gamla ordningen kommit in. Eftersom besvärstiden för ett fastställt arvs- eller gåvoskattebeslut är tre år (60 § AGL) framstår det som klart att RSV under avsevärd tid framöver kommer att bli part i åtskilliga nya processer i allmän domstol avseende bouppteckningar som registrerats i tingsrätt. Besvärstiden är f.ö. tre år även i den nya ordningen. I det följande koncentrerar jag framställningen till att avse de regler som gäller efter övertagandet.
Prop. 1999/2000:1 utgiftsområde 4 s. 107.
3 Civilrätt contra skatterätt
Det är viktigt att förstå att registrering av en bouppteckning och fastställande av skatten är två skilda beslut. Genom registreringen fastställs vilka som är rättsägare i boet. Bouppteckningen är en form av legitimationshandling för dödsboet. Det är viktigt att ha detta i bakhuvudet när man diskuterar hantering av bouppteckningar vid skattemyndigheterna.
Ett riktigt fattat arvsskattebeslut kräver samspel mellan minst tre lagar. De civilrättsliga grunderna i 20 kap. ÄB, reglerna i AGL om värderingen och fastställande av skatt samt bestämmelserna om bl.a. debitering av skatten i skattebetalningslagen (1997:483, SBL). I 1 kap. 1 a § SBL har införts en ny bestämmelse som anger att SBL gäller vid debitering och betalning av skatt och förseningsavgift enligt AGL och vid bestämmande av samt debitering och betalning av ränta på sådan skatt och avgift. Detta innebär att skattekontosystemet utvidgas genom att arvsskatten (och även gåvoskatten) inrangeras i skattekontosfären.
De civilrättsliga bestämmelserna om bouppteckningen finns i 20 kap. ÄB. Kapitlet är i princip intakt. Skattemyndigheten skall registrera bouppteckningen och förse den med bevis om detta (20 kap. 9 § andra stycket ÄB). Tidsfristerna för upprättande och ingivande av bouppteckningen är desamma som tidigare (20 kap. 1 och 8 §§ ÄB). De viktigaste ändringarna är att det numera krävs att den avlidnes personnummer eller i förekommande fall samordningsnummer anges (20 kap. 3 § ÄB) samt att skattemyndigheten har möjlighet att skicka ut en i vissa delar förtryckt bouppteckning (20 kap. 3 a §). Det tidigare kravet i 3 § att den avlidnes yrke skulle anges i bouppteckningen har tagits bort. Möjligheterna att förelägga vid vite är också desamma som tidigare (20 kap. 9 § ÄB). I dessa delar hänvisar jag till lagtexten. I övrigt tillämpas bestämmelserna i AGL i fråga om förfarandet hos skattemyndigheten och vid överklaganden (20 kap. 11 § ÄB).
Till vilken skattemyndighet bouppteckningen skall ges in för att registreras framgår av 20 kap. 8 § ÄB genom en hänvisning till 2 kap. 2 eller 5 § SBL. Bestämmelsen i 2 kap. 2 § SBL är utformad så att besluten alltid ska fattas av den skattemyndighet som senast var behörig att fatta beslut om den avlidne. 2 kap. 5 § SBL avser vad som gäller ifråga om överflyttning av beslutsbehörigheten mellan olika myndigheter. För arvsskatten finns motsvarande hänvisning till SBL, nämligen i 34 § AGL.
Bestämmelser om skatteläggning finns i 51 § AGL. När en bouppteckning eller en tilläggsbouppteckning registreras, skall också skatten fastställas. Bevis om hur stor den sammanlagda skatten blir skall tecknas på bouppteckningen.
4 Skatterätt
4.1 Skattekontot
Inbetald arvs- och gåvoskatt (liksom andra skatter och avgifter) registreras på den betalningsskyldiges skattekonto (3 kap. 5 § SBL). I normalfallet skall dödsboet svara för arvsskatten. Det blir därför som regel på dödsboets (den avlidnes) konto som skatten registreras, men kan under vissa förutsättningar registreras på förvärvarens (1 kap. 4 § 7 SBL).
Dödsboets roll att ansvara för att skatten betalas in uttrycks i 54 § AGL med det ålderdomliga uttrycket ”förskjutas”. Arvsskatt som enligt dessa bestämmelser skall förskjutas av dödsboet registreras följaktligen på dödsboets skattekonto. I ett civilrättsligt skifte görs sedan regelmässigt avräkning från vars och ens lott för den del av arvsskatten som belöper på respektive lott. I fråga om vissa förvärv skall boet däremot inte förskjuta skatten. Detta gäller t.ex. förmånstagarförvärv. Sådan skatt registreras i stället på förvärvarens skattekonto.
När det gäller gåva är mottagaren skattesubjekt. Sådan skatt registreras på gåvotagarens skattekonto, oberoende av om givaren skulle ha åtagit sig att svara för gåvoskatten.
Som huvudregel kan pengar som betalas in till skattekontot inte öronmärkas för en viss skatt. Ett inbetalt belopp räknas enligt 16 kap. 9 § SBL av från den skattskyldiges sammanlagda skatteskuld. Om ett dödsbo skall förskjuta arvsskatten för ett legat, gäller dock särskilda bestämmelser i 16 kap. 10 a § SBL. De får ses mot bakgrund av att en legatarie inte är dödsbodelägare och därför inte skall behöva vidkännas avdrag från legatet för den avlidnes eventuella andra skatteskulder. Dödsboet får enligt dessa bestämmelser ange att en inbetalning till skattekontot avser ett visst legat. Detsamma gäller om legatarien själv av någon anledning väljer att betala in den skatt som avser legatet till dödsboets skattekonto. Detta undantag från huvudregeln i 16 kap. 9 § SBL gäller inte i fråga om s.k. skattelott. Med skattelott avses att dödsboet enligt ett förordnande i testamentet skall svara för arvsskatten utan att det skall inkräkta på legatariens lott (jfr 11 § 2 mom. AGL).
Bestämmelserna om ränta i AGL har ersatts av SBL:s regler om kostnadsränta och intäktsränta (19 kap. 6 och 7 b §§). Samtidigt har en ny bestämmelse, 58 b § AGL, som särskilt reglerar att regeringen i vissa dispensärenden skall beräkna ränta, införts.
Fristen för inbetalning av arvs- och gåvoskatt är avhängig av de förfallodagar som anges i 16 kap. 7 a § SBL. Förfallodagarna varierar beroende på månad. Fristen är alltid minst 30 dagar, eftersom inbetalning skall ha gjorts senast den förfallodag som inträffar närmast efter det att 30 dagar gått från beslutsdagen. Under lagstiftningsarbetet diskuterades även en längre frist, nämligen 90 dagar enligt vad som gäller för det grundläggande beslutet om slutlig skatt vid den årliga taxeringen. En sådan ordning ansågs dock alltför generös.5
Bestämmelserna om anstånd har flyttats från AGL till SBL, nämligen till 17 kap. 6 a och 6 b §§. Tillsvidare finns de otidsenliga reglerna om betalningsintervall och kredittider på i vissa fall upp till 20 år kvar. Kravet på att dödsboet skall upprätta en skuldförbindelse för att få anstånd har dock slopats, eftersom ett sådant krav inte finns när det gäller anstånd för övriga skatter. Om en överrätt ändrar skatten ankommer det på skattemyndigheten att göra erforderliga ändringar i debiteringen (11 kap. 20 § SBL).
Som en följd av att bestämmelserna om skattekonto skall tillämpas gäller självfallet de allmänna reglerna om återbetalning i 18 kap. SBL.
Prop. 2000/01:117 s. 56.
4.2 Bouppteckningen återlämnas till ingivaren
En väsentlig nyhet jämfört med föregående ordning är att skattemyndigheten återlämnar bouppteckningen till ingivaren så fort arvsskatten fastställts. Detta förslag gav under lagstiftningsarbetet upphov till avsevärt rabalder. Flera remissinstanser, däribland både kammarrätten i Stockholm och Kammarkollegiet menade att förslaget innebar att man helt bortsåg från det påtryckningsmedel som ligger i att skatten måste ha betalats innan bouppteckningen lämnades tillbaka. Ekonomistyrningsverket däremot menade att uppbördsförlusten skulle vara försumbar. I runda slängar kan uppbördsförlusten beräknas till 2 % av den totala arvskatten dvs. till ca 700 000 kr.6
Prop. 2000/01:117 s. 63.
4.3 Ändring av beslut.
Besvärstiden är precis som före övertagandet tre år för beslut om fastställande, eftergift eller återvinning (60 b § AGL). För övriga beslut, i den mån de går att överklaga, gäller den allmänna besvärstiden på tre veckor enligt 23 § förvaltningslagen (1986:223, FL). Ett beslut om registrering av en bouppteckning kan alltså överklagas inom tre veckor från den dag klaganden fick del av beslutet.
I 27 § FL finns bestämmelser om att en myndighet kan ompröva sitt beslut om det är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning. Sådan omprövning är obligatorisk vid överklaganden. I motsats till vad som gäller vid taxeringen kan omprövningar göras bara till den enskildes fördel.
Den långa överklagandetiden kom ursprungligen till för att möjliggöra att Kammarkollegiet skulle kunna granska tingsrätternas beslut och svara för att rättstillämpningen blev enhetlig. I takt med teknikens landvinningar och den koncentration i fråga om antalet beslutsmyndigheter som skett genom övertagandet finns det all anledning att fundera på om inte besvärstiden kan förkortas. Det kan nämnas att RSV inom ramen för sitt Kvalitetsprojekt håller på att arbeta fram nya, modernare former för kvalitetsuppföljning. När detta arbete är klart bör det bli en uppgift de lege ferenda att förkorta besvärstiden.
Andra sätt att ändra ett skattebeslut är efterbeskattning (som leder till högre skatt, 32 § AGL) och återvinning (som leder till lägre skatt, 59 § AGL). Det finns också bestämmelser om eftergift i 56–58 a § AGL. Den ojämförligt vanligaste grunden till eftergift är den i 56 § AGL. Bestämmelsen innebär att om någon som mottagit ett arv och betalt arvsskatt för sin lott dör inom tio år efter arvlåtaren, har hans dödsbo rätt till eftergift genom reducering enligt en fallande skala inom en tioårsperiod efter det första dödsfallet. Bestämmelsen om undanröjande av dubbelbeskattning på grund av att det i dödsboet finns tillgångar i olika länder i 58 § AGL ger årligen upphov till ett antal ansökningar. Dubbelbeskattningsärendena handläggs numera av RSV. Enligt 58 a § har så regeringen möjlighet att medge skattebefrielse om det finns ”synnerliga skäl”. Ett i dessa dagar frekvent problem är den arvsskatt som skall betalas med utgångspunkt i på dödsdagen högt värderade aktier som sjunkit i värde. Vi vet ju alla hur börsen gått efter den oerhörda uppgången i början av millenniet. Åtskilliga sådana ansökningar har kommit in till regeringen.
5 Särskilt om gåvobeskattning
För gåvoskatteskyldiga regleras beslutsbehörigheten i 44 § AGL genom hänvisning inte bara till 2 kap. 2 eller 5 § SBL utan även till 2 kap. 1 § SBL, eftersom gåvor naturligtvis kan mottas även av juridiska personer. Skattemyndigheterna har även tidigare varit beskattningsmyndighet för gåvor, men efter den 1 juli i fjol skall även dessa beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Äldre bestämmelser gäller också här i fråga om ärenden som anhängiggjorts före ikraftträdandet, punkten 2 övergångsbestämmelserna (SFS 2001:95). Beskattning av gåvor grundas på en deklaration som mottagaren är skyldig ge in till skattemyndigheten. Bestämmelser om detta finns i 44–46 §§ AGL. En väsentlig nyhet är att deklarationstidpunkten för gåvor flyttats från den 15 februari till den 2 maj året efter det år skattskyldigheten inträdde7. Som motivering anfördes bl.a. att det egentligen inte längre finns något skäl att behålla den 15 februari och att det i själva verket torde vara en utbredd uppfattning att deklarationstidpunkten är just den 2 maj, alltså samma dag som för den förenklade självdeklarationen8. En annan nyhet är att den som inte deklarerar en gåva inom föreskriven tid påförs en förseningsavgift om 1 000 kr, se 47 a §.9 Den bärande motiveringen till att det infördes en förseningsavgift var att räntan inte längre ses som ett påtryckningsmedel eftersom de tidigare räntebestämmelserna i AGL ersatts med bestämmelserna i SBL. Ytterligare en motivering var att skattemyndigheten inte på något annat sätt får kännedom om att det skett en gåva. Under lagstiftningsarbetet diskuterades frågan om en förseningsavgift borde påföras även för bouppteckningar. Men eftersom bouppteckningen utgör ett så viktigt civilrättsligt instrument (den förutan kan lagfart inte erhållas, inte heller kan delägarna få tillgång till bankmedel m.m.) förkastades den tanken. När det gäller bouppteckningar finns inte heller någon kännedomsproblematik eftersom skattemyndigheten regelmässigt får kännedom om dödsfallet, jfr 5 § begravningslagen 1990:1144).
Om givaren avlider dessförinnan och om deklarationer i fråga om vissa arv, bortses i det följande (45–46 § AGL).
Prop. 2000/01:21 s. 65.
Prop. 2000/01:117 s. 49.
6 Avslutning
I skrivande stund har det gått ett år sedan skatteförvaltningen övertog ansvaret för arvsbeskattningen. Det är en ny, med förlov sagt, oerhört spännande uppgift som vi fått förtroendet att ta hand om. Som ett kuriosum kan jag nämna att det i slutet av våren 2001 florerade olika rykten bland landets ingivare av bouppteckningar. Några lär ha uppmanat sina klienter att invänta skatteförvaltningens övertagande av bouppteckningsverksamheten och alltså vänta till den 1 juli innan bouppteckningen lämnades in. Åter andra försökte forcera hanteringen så att tingsrätterna skulle bli beslutande myndighet. Om vilka överväganden som låg bakom dessa råd kan man bara gissa.
Den som suttit på första parkett vet att resan gått över stock och sten. Att fånga in arvsskatten i skattekontosystemet har inneburit stora utmaningar. Det tekniska systemets barnsjukdomar förefaller dock nu vara botade. Att handhavandet av bouppteckningar vidare ställer krav på ett civilrättsligt kunnande långt större än vad vi i skatteförvaltningen normalt är vana vid, kommer knappast som en överraskning. Vikten av att förstå och rätt kunna tillämpa civilrätten, denna för oss i mångt främmande fågel, är ett oavvisligt krav för den som ska registrera en bouppteckning. Att fastställa skatten är – med tanke på de tämligen blygsamma skatteintäkterna (för år 2002 beräknade till 2 225 mnkr arvsskatt och 460 mnkr gåvoskatt) egentligen en roll som är helt underordnad den att registrera själva bouppteckningen. Den beredvillighet och den glädje med vilken landets skattehandläggare tagit sig an uppgiften att ta till sig successionsrätten gör att det finns all anledning att se framtiden an med förtröstan.
Monika Linder är sektionschef på Riksskatteverkets skatteavdelning, rättsenheten.
Monika Linder