Varför golfspel bör godtas som skattefri personalvård

Artikeln ägnas åt frågan om golfspel under vissa förutsättningar kan anses utgöra skattefri personalvård. Skattemyndighetens inställning synes vara att golf är en så kallad lyxsport, vars utövande med automatik leder till skatteplikt för den anställde. Artikeln vill visa på att denna inställning är förlegad, enär det föreligger ett flertal objektiva likheter med andra motionsformer, vars utövande anses utgöra skattefri personalvård.

Numera kan man var och varannan dag läsa i dagstidningarna att det kommer att råda brist på arbetskraft i Sverige inom en snar framtid. Inom vissa brancher är den bristen påtaglig redan idag, t.ex. inom vården och skolan. Framför allt råder det i de flesta branscher brist på utbildad och/eller erfaren personal. Rörligheten på arbetsmarknaden har också ökat, såväl nationellt som internationellt. Detta i kombination med en ökad medvetenhet avseende friskvård, har fått till följd att arbetsgivare i dag måste lägga än mer vikt vid vad som allmänt kallas för personalvård. Personalvård är i och för sig inte något nytt begrepp, men medvetenheten om att frisk och välmående personal gynnar företaget har lett till att mer och mer vikt läggs vid det s.k. humankapitalet, det vill säga personalen. Personalvård (allmänt sett, ej att förväxlas med det skattemässiga begreppet personalvårdsförmåner) är i sig ett mycket vitt begrepp, omfattande allt från att arbetsgivaren bjuder på kaffe på arbetet till möjligheter att motionera på arbetstid samt sjuk- och hälsovård. Syftet med de flesta sådana åtgärder är emellertid detsamma, nämligen att öka trivseln på arbetsplatsen och få en bättre hälsa hos personalen, varigenom företagets förutsättningar för lönsamhet ökas.

Naturligtvis har denna utveckling inte undgått lagstiftaren. 1987 1 gjordes en översyn av beskattningen av naturaförmåner, vilket ledde till en uppdelning av förmåner i dels skattepliktiga naturaförmåner och dels skattefria personalvårdsförmåner. Före 1987 års översyn delades förmåner in i tre olika grupper. Den första gruppen utgjordes av icke skattepliktig personalvård (trivsel- och verksamhetsförmåner m.m.). Den andra gruppen innehöll förmåner vars skatteplikt berodde på förmånernas värde (om värdet av samtliga erhållna förmåner översteg 600 kr var allt skattepliktigt). Slutligen fanns det en tredje grupp, som bestod av förmåner som alltid var skattepliktiga för förmånstagaren, då dessa var att jämställa med lön eller annan kontant ersättning för arbete (t.ex. bil- och bostadsförmån). Den nya indelningen innebar att man definierade vad som utgjorde skattefria personalvårdsförmåner, och övriga förmåner ansågs vara skattepliktiga. Dock bibehölls bestämmelsen att förmåner vars sammanlagda värde understeg 600 kr var skattefria. I förarbetena 2 sades att det karaktäristiska för personalvårdsförmåner är att de inte är avsedda att utgöra ett direkt vederlag för utfört arbete. Avseende motion som skattefri personalvårdsförmån uttalade föredragande statsråd att gränsen mot fritidsaktiviteter borde dras på så sätt att det skall vara fråga om enklare motionsidrott, som kan utövas av i stort sett var och en i direkt anslutning till arbetstidens början eller slut. Som exempel gavs gymnastik, styrketräning, bowling, racketsporter samt olika lagidrotter (t.ex. fotboll, volleyboll, handboll och bandy). Vidare uttalades att 3:

”Sporter som kräver dyrbarare anläggningar, redskap och kringutrustning och som oftast utövas skilt från arbetet både i tid och rum t.ex. golf, segling, ridning och utförsåkning på skidor bör inte omfattas av skattefriheten.” Denna lokution har sedan i det närmaste ordagrant återkommit i Riksskatteverkets handledningar och rekommendationer.

Det medgavs också att det är svårt att dra en skarp gräns mellan vilka sporter och idrotter som skall vara skattefria, men att de nämnda exemplen skulle utgöra en ledning i rättstillämpningen. Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 19884. Samtidigt infördes bestämmelser om att skattepliktiga förmåner skulle ingå i underlaget för socialavgifter och att preliminärskatt skulle erläggas för värdet av skattepliktiga förmåner.

Reglerna avseende personalvårdsförmåner skärptes i samband med 1990 års skattereform5, på så sätt att 600 kr-gränsen slopades. I stället infördes att det skulle vara fråga om en enklare åtgärd av ringa ekonomiskt värde, för att skattefrihet skulle kunna föreligga. Detta krav gällde även då det var fråga om förmåner som utgick på grund av sedvänja. Någon definition av vad som utgör en enklare åtgärd av ringa ekonomiskt värde, gavs inte i förarbetena. Avseende motion har emellertid Riksskatteverket numera accepterat kostnader upp till 2 000 kr per anställd och år 6.

1994 infördes ytterligare ändringar 7 avseende förmåner i form av rabatter.

Avseende den i dag gällande lagstiftningen på området kan man generellt säga att kostnader för personalvård är avdragsgilla för arbetsgivaren och de eventuella förmåner som uppstår för den enskilda arbetstagaren är skattefria. Naturligtvis är detta en sanning med modifikation. Avseende förmåner i form av av arbetsgivaren betald motion/idrott kan man, liksom avseende andra typer av förmåner, utläsa vissa krav som måste vara uppfyllda för att skattefrihet skall kunna anses föreligga.

• Förmånen skall inte kunna bytas ut mot kontanter

• Förmånen skall rikta sig mot hela personalen, oavsett anställningsform

• Förmånen skall generellt sett inte kunna åtnjutas utanför arbetsplatsen mot kupong eller liknande betalningssystem

• Förmånen skall utgöra enklare åtgärd av mindre värde

Riksskatteverket har i sina rekommendationer m.m. om vissa förmåner att tillämpas vid beräkning av skatteavdrag och arbetsgivaravgifter m.m.8, uttalat följande:

”Skattefriheten omfattar endast motion eller annan friskvård av mindre värde och enklare slag. Det kan gälla t.ex. gymnastik, styrketräning, bowling, racketsporter som bordtennis, tennis eller squash. Till det skattefria området bör också räknas vanliga lagidrotter som t.ex. volleyboll, fotboll, handboll och bandy. Subvention av exklusiva sporter eller sporter som inte innebär motion i betydelsen fysisk träning omfattas inte av skattefriheten. Undantaget från beskattning gäller inte heller sporter som kräver dyrbarare anläggningar, redskap och kringutrustning och som oftast utövas skilt från arbetet i både tid och rum, som t.ex. golf, segling, ridning och utförsåkning på skidor.”

Som tidigare nämnts så är detta nästan ordagrant vad som sagts i de äldre förarbetena. Några justeringar avseende olika typer av sporter har således inte skett sedan 1987.

Såsom exklusiv sport räknas enligt Riksskatteverket golf. Det må vara hänt att golf ansågs vara en mycket exklusiv sport så sent som 1987, men i dag, i det 21:a århundradet, har golf kommit att bli något av en folksport, i vart fall i Sverige. Det går i dag inte att peka på en golfspelare och säga att han eller hon, tillhör någon särskild yrkesgrupp. Till yttermera så har den golf som utövas i samband med arbetet idag åtskilliga likheter med av Riksskatteverket godtagna motionsidrotter, t.ex. lagidrott som utövas i korporationsform och racketsporter som tennis och squash.

Utmärkande för olika former av korporationsidrott är att de utövas i lagform och under arbetsgivarens namn samt att kostnaden är förhållandevis ringa. Om man läser en tabell i t.ex. korpfotboll, så förekommer ett antal olika företagsnamn i denna tabell. I dag är det mycket vanligt med lagtävlingar även i golf, t.ex. Ramlösa cup och Kvällsposten cupen. I dessa tävlingar tävlar oftast tvåmannalag. Vid en genomläsning av deltagarlistorna till sådana tävlingar märker man att merparten av lagen har rena företagsnamn. Vissa företag har till och med flera lag anmälda, och dessa är därför numrerade, t.ex Volvo 1, Volvo 2 osv. Det kan därför med fog hävdas att det är arbetsgivaren, och inte enskilda individer, som tävlar. Mot denna bakgrund framstår det som tämligen inkonsekvent att en anställd som spelar fotboll, är skattebefriad medan en anställd som spelar golf påförs skatt för de av arbetsgivaren betalade avgifterna. Den enda orsaken till denna skillnad synes vara att skattemyndigheten en gång för alla bestämt sig för att golf är en lyxsport, vars utövande skall beskattas.

En annan form av lagtävling som synes ha godtagits av skattemyndigheten som skattefri motion är de numera så populära drakbåtstävlingarna. I dag finns det knappast någon större ort i landet som inte anordnar någon sådan tävling, ofta i samband med olika festivaler. Denna form av motion kan knappast anses vara regelbunden, då den endast utövas en eller ett par gånger per år. Då denna typ av motion anses vara skattefri, framstår det som än mer märkligt att deltagande i tidigare nämnda golftävlingar skall vara skattepliktigt.

Vissa former av sport eller idrott, t.ex. ridning, segling och golf, anses således vara mer lyxbetonade och medför med automatik förmånsbeskattning för utövaren. Det kan inte förnekas att golf är en sport som kräver särskild och i många fall, dyrbar utrustning. Denna utrustning är emellertid individuell. De som spelar golf har sina egna klubbor, bagar, skor, m.m. Vad som betalas av arbetsgivaren är greenfees och eventuella startavgifter i tävlingar. Några andra kostnader uppkommer i praktiken ej för arbetsgivaren då de anställda utövar golfspel. Det kan därför inte anses tillfyllest att endast konstatera att en sport kräver dyrbar utrustning för dess utövande, och att utövandet av sporten i fråga i och med detta skall vara skattepliktigt. Vad som i stället borde vara avgörande, är huruvida arbetsgivaren har några kostnader för tillhandahållande av sådan särskild utrustning, och om så skulle vara fallet, en enskild bedömning av storleken på sådana kostnader.

Det är även allmänt accepterat att möjligheten att utöva vissa racketsporter, t.ex. tennis och badminton, anses vara en skattefri personalvårdsförmån. Ett utmärkande drag för dessa sporter är att de är individuella sporter som kräver en motspelare. Likaså utövas golf på en särskild bana, som utövaren får tillgång till mot erläggandet av en viss avgift. Inte heller avseende dessa sporter har arbetsgivaren några kostnader för utövarnas utrustning. Även i detta fall synes orsaken till att utövandet av den ena sporten skall vara skattepliktig, vara att skattemyndigheten bestämt sig för att allt golfspel med automatik är skattepliktigt.

Ett annat ursprungligt krav för skattefrihet är att motionen/sporten skall utövas i eller på anläggningar som arbetsgivaren regelbundet disponerar och att avtal skall skrivas med arbetsgivaren, inte med den anställde. Som vi sett ovan har detta krav på regelbunden disposition luckrats upp under åren. Vad gäller golf finns det inget hinder för en arbetsgivare att träffa avtal med en golfklubb om att företaget skall få disponera ett visst antal greenfees året runt. Naturligtvis kan ett sådant avtal fritt utformas, t.ex. på så sätt att greenfees tillhandahålls endast på vardagar. På så sätt kan även kravet på att motionen skall utövas i anslutning till arbetstidens början eller slut uppfyllas. Dock framstår detta krav inte längre som absolut enär det inom korporationsidrotten ofta spelas matcher förhållandevis sent på kvällarna (detta kan naturligtvis variera från ort till ort).

I dagens samhälle är alla väl införstådda med nyttan av fysisk aktivitet och motion, framförallt för personal som har ett stillasittande arbete. Det framhålles även ofta i tidningar och tidskrifter hur nyttigt det är att promenera. Golf är ett alldeles utmärkt exempel på friskvård som de flesta, oavsett ålder, kan ägna sig åt. En rask promenad om cirka en mil på under tre och halv timma, är enligt läkarvetenskapen till mer nytta än ett hektiskt jagande efter en boll i trettio minuter.

Ytterligare en aspekt på utövande av idrott under arbetsgivarens namn är att det gagnar företaget rent marknadsföringsmässigt. Genom att laget har samma namn som företaget i fråga syns företagsnamnet utåt. Ofta uppmärksammas lite större turneringar i dagspressen, vilket kan leda till en förhållandevis stor genomslagskraft. Kostnader för marknadsföring är avdragsgilla inom näringsverksamheten. Med tanke på att omfattande reklam erhålles för en ringa kostnad, torde sådan sponsring vara avdragsgill.

Sammanfattningsvis kan det sålunda sägas att det enda hindret mot att tillåta golfspel som skattefri arbetsgivarstödd motion, är skattemyndighetens och Riksskatteverkets något föråldrade inställning till golf i allmänhet. Med tanke på i artikeln påvisade likheter med andra typer av motion, som anses som skattefria, framstår det som ytterst anmärkningsvärt att golfspel per se skall anses vara skattepliktigt. I vart fall deltagande i olika tävlingar under arbetsgivarens namn borde i fortsättningen kunna anses vara skattefritt.

Anders Lagerholm arbetar som skattejurist hos Deloitte & Touche i Malmö.