Rättsfall

Näringssmitta

Fråga om fysiska personer skulle beskattas som näringsidkare när de till ett av dem ägt aktiebolag sålde en rättighet som de ägde personligen och som utnyttjades i bolagets verksamhet. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

X AB ägdes av två fysiska personer A och B, som var anställda och styrelseledamöter i bolaget. A och B ägde sedan 1980-talet personligen en rättighet som utnyttjades i bolagets verksamhet till synes utan ersättning. A och B planerade att överlåta rättigheten till bolaget för marknadspris. I ansökan om förhandsbesked frågade de i vilket inkomstslag försäljningen av rättigheten skulle beskattas.

SRN:s majoritet ansåg att en avyttring av rättigheten skulle beskattas i inkomstslaget näringsverksamhet. Förhandsbeskedet har återgivits i SN 2002 s. 548 f.

Både RSV och sökandena överklagade förhandsbeskedet. RSV yrkade att förhandsbeskedet skulle fastställas och sökandena yrkade att RR skulle fastställa att en avyttring av rättigheten skulle beskattas som en kapitalvinst i inkomstslaget kapital.

Regeringsrätten framhöll bl.a. att syftet med anskaffandet av rättigheten uppenbarligen hade varit att den skulle användas i en näringsverksamhet. En nödvändig förutsättning för att bolaget skulle kunna bedriva sin verksamhet var att det fanns en rättighet av det slag som var aktuellt i målet. Samtidigt har sökandena haft ett starkt intresse av att rättigheten skulle utnyttjas för sitt ändamål. Rättigheten innefattade det ekonomiska värdet av den verksamhet som sökandena bedrev genom sitt aktiebolag och rättigheten fick i allt väsentligt ett sådant värde endast om den användes i en näringsverksamhet på sätt som skett.

Regeringsrätten fann därför att ersättningen vid försäljningen av rättigheten skulle tas upp till beskattning i inkomstslaget näringsverksamhet. Regeringsrätten fastställde därmed Skatterättsnämndens förhandsbesked.

(RR:s dom den 11 september 2002, mål nr 746-2002)

Sexmånadersregeln och väsentlig anknytning

Fråga om sexmånadersregeln är tillämplig på lön som utbetalas i förskott respektive efterskott till den som tillfälligt tjänstgör i utlandet. Dessutom fråga om den skattskyldige fortfarande har väsentlig anknytning till Sverige för det fall han före utflyttningen säljer familjebostaden. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

A var anställd av ett företag i Sverige. Han blev erbjuden att tillfälligt tjänstgöra i land B under tre år. I ansökan om förhandsbesked ville A först ha besked om hur lön som utbetalas till honom i förskott och efterskott för tjänstgöringen i land B skulle behandlas vid en tillämpning av sexmånadersregeln. Som förutsättning för frågorna gällde att dessa lönedelar skulle beskattas i land B. A ville vidare ha besked om han fortfarande hade väsentlig anknytning till Sverige i det fall han före flyttningen till land B bestämde sig för att avyttra familjebostaden i Sverige. Det förutsattes att hans familj flyttade med till land B. Det var meningen att han efter kontraktstidens utgång skulle flytta tillbaka till Sverige med familj och återgå till arbetet här. Det fanns dock inget i arbetets natur som hindrade honom om så skulle bli aktuellt att även efter kontraktstidens slut fortsätta tjänstgöringen utomlands.

När det gällde frågan om tillämpning av sexmånadersregeln gjorde SRN följande bedömning: ”Enligt 3 kap. 9 § första stycket IL är en obegränsat skattskyldig person som har anställning som innebär att han vistas utomlands i minst sex månader inte skattskyldig för inkomst av sådan anställning till den del inkomsten beskattas i verksamhetslandet.

Enligt vad som framgår av Regeringsrättens avgörande RÅ83 1:58 saknar det betydelse vid tillämpningen av sexmånadersregeln var och när utbetalningen sker av lön som hänför sig till arbete vid utlandstjänstgöring. Den omständigheten att A erhåller lön i förskott respektive efterskott som hänför sig till arbetet i land B medför således inte att inkomsten inte är undantagen från beskattning i Sverige enligt sexmånadersregeln.”

När det gällde frågan om väsentlig anknytning gjorde SRN följande bedömning. ”Som obegränsat skattskyldig räknas bl.a. den som har väsentlig anknytning till Sverige och som tidigare har varit bosatt här, se 3 kap. 3 § första stycket 3 IL. I 3 kap. 7 § första stycket samma lag anges de faktorer som ska beaktas vid bedömningen av om en person har väsentlig anknytning hit. Enligt vad som framgår av ansökningen är avsikten med vistelsen i land B i fösta hand att vinna erfarenhet för den fortsatta karriären inom företaget. Med hänsyn härtill och till den i ärendet givna presumtionen att familjen återvänder till Sverige efter utlandsvistelsen anser nämnden att A:s förhållanden är sådana att han under sin vistelse i land B alltjämt har en sådan anknytning till Sverige att han skall anses bosatt här.

RSV överklagade förhandsbeskedet och yrkade att det skulle fastställas.

RR gjorde samma bedömning som SRN och fastställde förhandsbeskedet.

(RR:s dom den 26 september 2002, mål nr 4034-2001)

Skattetillägg

Fråga om det förhållandet att en skattskyldig genom lagakraftvunnen dom dömts till ansvar för skattebedrägeri utgör hinder att låta ett påfört skattetillägg bestå. Eftertaxering för inkomst för 1987 och skattetillägg.

Genom dom den 20 december 1993 eftertaxerade länsrätten A för värdet av vissa uttagna varor ur ett aktiebolag i vilket A var huvudaktieägare. A hade i sin självdeklaration år 1987 underlåtit att ta upp värdet av de uttagna varorna som inkomst. A påfördes skattetillägg. Genom dom den 19 november 1998 avslog kammarrätten A:s överklagande.

A åtalades också vid tingsrätten för skattebedrägeri bestående i att han underlåtit att i sin självdeklaration ta upp värdet av de uttagna varorna som inkomst. Tingsrätten fällde honom i dom den 20 april 1994 till ansvar för detta brott och bestämde påföljden till villkorlig dom och dagsböter. A överklagade domen till hovrätten, som i dom den 22 mars 1995 ändrade tingrättens dom endast såvitt avsåg storleken av varje dagsbot. Hovrättens dom överklagades inte och vann laga kraft.

A överklagade kammarrättens dom och yrkade att eftertaxeringen och skattetillägget skulle undanröjas.

RR beslutade att meddela prövningstillstånd i målet för prövning av frågan om det förhållandet att A genom lagakraftvunnen dom fällts till ansvar för skattebedrägeri, med hänsyn till innehållet i artikel 4.1. i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (sjunde tilläggsprotokollet), utgör hinder mot att låta det A påförda skattetillägget bestå.

RR framhöll bl.a. i sina domskäl att det inte är helt klart vilken räckvidd som skall ges åt artikel 4.1. i sjunde tilläggsprotokollet och den princip som uttrycks där, nämligen att ingen får lagföras eller straffas på nytt i en ny brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilken han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat. Någon särskild bestämmelse om hinder för att väcka ny talan under pågående förfarande finns inte.

RR erinrade om sin bedömning i RÅ 2000 ref. 66, att systemet med skattetillägg innefattar en anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen. Vidare konstaterade RR att den inbördes ordningen mellan två rättsliga förfaranden saknar betydelse för tillämpningen av förbudet mot dubbelbestraffning. I detta sammanhang hänvisade RR till Europadomstolens avgörande den 29 maj 2001 i målet Franz Fischer mot Österrike. RR framhöll också att Högsta domstolen i ett avgörande (NJA 2000 s. 622) rörande förbudet mot dubbelbestraffning funnit att det förhållandet att en skattskyldig påförts skattetillägg inte hindrade att han därefter ådömdes påföljd för skattebedrägeri. Den omständigheten att förhållandet i det nu aktuella fallet var det omvända ansåg RR inte i sig kunna påverka bedömningen.

Den avgörande frågan var enligt RR om A:s handlande var att bedöma som ett eller flera brott. Europadomstolen har konstaterat att ett och samma handlande, eller en och samma gärning kan innefatta flera brott. Artikel 4.1. i sjunde tilläggsprotokollet avser endast den situationen att någon lagförs två gånger för samma brott men innebär inte ett förbud mot att någon vid olika tillfällen lagförs inför skilda domstolar med anledning av en gärning som innefattar två olika brott.

Detta synsätt låg bakom utgången i bl.a. Europadomstolens beslut den 14 september 1999 i målen Ponsetti och Chesnel mot Frankrike (ECHR 1999-VI). Målen gällde två skattskyldiga som underlåtit att avge mervärdesskattedeklaration. De påfördes skattetillägg och straffades även för skattebrott. Europadomstolen konstaterade att det för ansvar för skattebrott skulle komma i fråga fordrades att underlåtenheten att deklarera var avsiktlig medan det för påförande av skattetillägg var tillräckligt att deklaration inte avgavs. Domstolen fann att det således inte var fråga om samma brott. Klagomålen ansågs därför vara uppenbart ogrundade och kunde inte tas upp till prövning.

RR redogjorde för ytterligare mål från Europadomstolen samt förutsättningarna för att dömas för skattebedrägeri respektive skattetillägg. Regeringsrätten konstaterade därefter sammanfattningsvis ”att skattetillägg är en generell och schabloniserad sanktion för att motverka bl.a. bristande noggrannhet vid fullgörandet av deklarationsplikten och som alltid, när grund för eftergift saknas, tas ut enligt en av två bestämda procentsatser. Det påförs utan hänsyn till uppsåt eller oaktsamhet. För det fall då någon uppsåtligen lämnar oriktig uppgift eller underlåter att deklarera kan därutöver utmätas straff för brottet skattebedrägeri (numera skattebrott). Uppsåtet utgör ett av detta brotts konstitutiva element vars existens det åligger åklagaren att bevisa. Brottet föranleder fängelse eller någon av de andra påföljder som med hänsyn till främst den tilltalades förhållanden i stället kan komma i fråga.

För att någon skall dömas för skattebedrägeri fordras således, vid en jämförelse med grunderna för påförande av skattetillägg, att ett ytterligare, väsentligt rekvisit är uppfyllt. Det är alltså i Europakonventionens mening fråga om olika brott. Om det skattetillägg som A påförts nu får kvarstå, har han därför inte i strid med artikel 4.1. sjunde tilläggsprotokollet lagförts och ådömts en ytterligare påföljd för samma brott som han tidigare dömts för.

Mot bakgrund av det anförda finner Regeringsrätten att hinder inte föreligger mot att låta det A påförda skattetillägget kvarstå.”

(RR:s dom den 13 september 2002, mål nr 624-1999)

Redaktör Christer Silfverberg