Förhandsbesked mervärdesskatt första halvåret 2002

2.1 Fråga om tjänst omsatts

A var en ideell sammanslutning, vars medlemmar var ett antal fackförbund. A hade i kollektivavtal med en arbetsgivarorganisation kommit överens om att lämna viss information till arbetstagare i de olika förbunden för att öka arbetstagarnas kunskaper om lagstadgade och kollektiva försäkringar såvitt gällde sjukdom, arbetsskada, föräldraledighet, ålderspension och dödsfall. Denna information hade på olika sätt lämnats av A. Medel för verksamheten hade erhållits genom att försäkringsgivare, som meddelade tjänstepensionsförsäkringar för arbetstagarna, till A avsatt en viss andel av premieintäkterna för dessa försäkringar. Avsikten var nu att de olika förbunden skulle ta över informationsverksamheten, varvid A skulle föra över medlen till medlemsförbunden. Medlemsförbundet B frågade om överföringen innebar att en skattepliktig omsättning skulle anses föreligga.

Nämnden (W, E, On, O, P, S) ansåg att någon omsättning inte förelåg och anförde bl.a. följande.

Det i handlingarna beskrivna förfarandet utgör närmast en omfördelning av ansvaret för försäkringsinformationsverksamheten för förbundens, däribland B:s, medlemmar. De av A till B tillskjutna medlen utgör därmed inte ersättning för tjänster som har sin grund i ett avtalsförhållanden mellan A och B. Någon omsättning av tjänst föreligger därmed inte (jfr RÅ 2001 ref. 34 II).

Förhandsbesked 2002-04-17. Ej överklagat.

3.1 Tjänst att upprätta och genomföra ett s.k. incitamentsprogram för anställda i ett företag

Enligt 3 kap. 9 § första stycket undantas från skatteplikt omsättning av bank- och finansieringstjänster samt sådan omsättning som utgör värdepappershandel eller därmed jämförlig verksamhet. Med värdepappershandel förstås enligt tredje stycket 1 bl.a. omsättning och förmedling av aktier.

Undantaget har utformats efter förebild av motsvarande bestämmelse om undantag från skatteplikt för vissa tjänster i artikel 13 B d 5 i det sjätte mervärdesskattedirektivet som i den svenska översättningen anger som sådana undantagna tjänster ”transaktioner och förhandlingar” med undantag av förvaltning och förvar rörande aktier, andelar i bolag eller andra sammanslutningar, obligationer eller andra värdepapper med vissa i ärendet inte aktuella undantag. I den engelska versionen lyder det citerade uttrycket ”transactions, including negotiations” och i den tyska ”die Umsätze – einschliesslich der Vermittlung”.

X AB tillhandahöll bl.a. tjänster avseende incitamentsprogram för ett företags anställda. Därmed avsågs uppdrag att utforma och upprätta options-, konvertibel- eller aktieprogram för ett företags räkning. Optionsprogrammen kunde baseras på syntetiska optioner, teckningsoptioner eller köpoptioner. De kunde skattemässigt vara att betrakta som självständiga värdepapper eller personaloptioner. Vid utförandet av uppdraget upprättades normalt ett prospekt eller försäljningsmemorandum och vidare utfördes regelmässigt en värdering av optionerna. Bolaget uppgav i ansökningen att fråga var om en renodlad förhandling rörande förmedling av värdepapper och frågade om dessa tjänster var undantagna från skatteplikt. Bolaget ifrågasatte om inte undantaget i direktivet var mer omfattande än bestämmelsen i ML och att undantaget enligt detta omfattade såväl förmedling som förhandling avseende aktier.

Nämnden (W, N, On, O, P, R, S) ansåg att omsättningen av tjänsterna inte var undantagen från skatteplikt och anförde bl.a. följande.

EG-domstolen har i sin dom den 13 december 2001 i målet C-235/00 ang. CSC Financial Services Ltd. uttalat sig om innebörden av uttrycket ”förhandlingar” i artikel 13 B d punkt 5. Domstolen anför härvid att det kan konstateras, utan att det är nödvändigt att fråga sig exakt vilken räckvidd uttrycket förhandlingar har, att uttrycket i sammanhanget i punkt 5 avser verksamhet som utförs av en mellanman som inte är part i ett avtal avseende en finansiell produkt och vars verksamhet skiljer sig från de typiska avtalsenliga prestationer som parterna i sådana avtal utför. Förhandlingsverksamhet är nämligen en tjänst som utförs för en avtalsparts räkning och för vilket denne utger vederlag såsom fristående förmedlingsverksamhet. Verksamheten kan bl.a. bestå i att underrätta parten om tillfällen att sluta ett sådant avtal, att komma i kontakt med motparten och förhandla om detaljerna i prestationen och motprestationen i kundens namn och för dennes räkning. Denna verksamhets ändamål är således att göra det som är nödvändigt för att parterna skall sluta avtal, utan att förhandlaren har ett eget intresse i vad gäller avtalets innehåll (p. 39).

Med utgångspunkt i det ovan anförda avser enligt nämndens mening såväl direktivets som ML:s nu aktuella undantag endast finansiella tjänster i form av omsättning eller förmedling av aktier och andra värdepapper. En förhandlingstjänst omfattas av undantaget endast om tjänsten ingår som ett led i en omsättning eller förmedling. Då de med frågan avsedda tillhandahållandena inte kan anses utgöra en förmedlingstjänst och inte heller kan anses som ett led i en sådan tjänst omfattas de ifrågavarande tjänsterna inte av nämnda bestämmelse.

Förhandsbesked 2002-01-09. Ej överklagat.

3.2 Visst administrativt arbete som tillhandahålls fondbolag som förvaltar s.k. nationella värdepappersfonder

Bolaget X avsåg att tillhandahålla förvaltare av två s.k. nationella fonder vissa administrationstjänster. Tjänsterna kunde uppdelas i dagligt arbete och månatligt bokslutsarbete. Det dagliga arbetet bestod i att kontrollera att avräkningsnotor från banker m.fl. avseende affärer i värdepapper som gjorts av fondförvaltare eller traders stämde överens med tidigare företeckningar som bolaget erhållit från dessa förvaltare avseende affärerna, att efter kontrollen översända uppgifter om transaktionerna till depåbank, som tillsåg att värdepapperen traderades och likvid lämnades. Bolaget registrerade vidare de gjorda affärerna i ett portföljsystem som redovisade fondernas realiserade och orealiserade förmögenhet och slutligen gjordes en likviduppföljning av transaktionerna mot bankkontoutdrag. I samband med terminsaffärer m.m. tillsåg bolaget att säkerheter blev överförda till depåbanken. Det månatliga arbetet bestod i avstämning av balanskonton mot bankkonton, uppdatering av slutkurser, redovisning av upplupna kostnader m.m. Slutligen upprättade kvartalsrapporter till Finansinspektionen avseende balansräkning, positioner m.m. i fonderna.

Nämnden (W, E, On, O, P, S) fann att bolagets verksamhet inte kunde hänföras till värdepappershandel eller därmed jämförlig verksamhet.

I domen angående CSC Financial Services, C-235/00, framhåller EG-domstolen vad gäller transaktioner rörande överföringar i den mening som avses i artikel 13 B d punkt 3 i sjätte direktivet att de tillhandahållna tjänsterna måste ha som verkan att medel överförs och medföra rättsliga och ekonomiska förändringar (p. 26). Denna analys gäller i princip, i tillämpliga delar, även för transaktioner rörande värdepapper i den mening som avses i artikel 13 B d punkt 5 i sjätte direktivet (p. 27). Tillhandahållandet av en tjänst som enbart är materiell, teknisk eller administrativ och som inte medför rättsliga och ekonomiska förändringar framstår enligt domstolen som en transaktion som inte omfattas av det undantag från skatteplikt som föreskrivs i punkt 5 (p. 28). Det är inte möjligt att enbart av det förhållandet att en beståndsdel är oundgänglig för att genomföra en transaktion som är undantagen från skatteplikt dra slutsatsen att den tjänst som motsvarar denna beståndsdel är undantagen från skatteplikt (p. 32).

De tjänster som bolaget tillhandahåller de båda fondbolagen har, bl.a. mot bakgrund av EG-domstolens ovan redovisade uttalanden, enligt nämndens mening inte ett sådant samband med omsättning eller förmedling av värdepapper som fordras för att sådan värdepappershandel som avses i 3 kap. 9 § tredje stycket 1 ML eller sådana transaktioner rörande värdepapper som omfattas av artikel 13 B d punkt 5 i det sjätte mervärdesskattedirektivet skall föreligga.

Fråga uppkom då om bolagets tjänster i stället skulle kunna hänföras till sådan förvaltning av värdepappersfond som avses i 3 kap. 9 § tredje stycket 2 ML.

En grundläggande förutsättning för att den aktuella undantagsbestämmelsen skall vara tillämplig är att fråga är om ”förvaltning av värdepappersfond”. Enligt nämndens mening bör vid tolkningen av innebörden av begreppet ”förvaltning” viss ledning kunna hämtas från förarbetena till aktiefondslagen. Av dessa framgår bl.a. följande. I förvaltningen av en fond ingår att placera fondmedlen i aktier eller andra värdepapper och att vidta åtgärder för fondens bibehållande och förkovran, t.ex. omplaceringar, utnyttjande av teckningsrätter etc. Förvaltningen skall skötas på ett sätt som bäst gagnar fondandelsägarna och ske under principen om riskfördelning (prop. 1974:128 s. 117 f. och s. 140). Vid tolkningen av begreppet bör även ledning sökas i allmänt språkbruk. Begreppet ”förvaltning” kännetecknas härvid av att fråga skall vara om ett handhavande eller skötsel av något som har ett ekonomiskt värde. Förvaltningen styrs av syftet och utövas aktivt, många gånger med viss valfrihet för förvaltaren.

De tjänster som bolaget tillhandahåller de båda fondbolagen kan enligt nämndens mening inte anses vara av den förhållandevis kvalificerade art som enligt det ovan sagda kännetecknar en förvaltning. De omfattas därför inte heller av undantaget i punkt 2 i 3 kap. 9 § tredje stycket ML.

Förhandsbesked 2002-04-29. Ej överklagat.

3.3 Upplåtelse av bl.a. möblerade kontorsrum utrustade med diverse kontorsinventarier m.m.

Från skatteplikt undantas enligt 3 kap. 2 § första stycket ML bl.a. upplåtelse av arrenden, hyresrätter, bostadsrätter, tomträtter, servitutsrätter och andra rättigheter till fastigheter. Enligt andra stycket omfattar undantaget också upplåtarens tillhandahållande av gas, vatten, elektricitet, värme och nätutrustning för mottagning av radio- och televisionssändningar, om tillhandahållandet är ett led i upplåtelsen av nyttjanderätten.

X AB hade som verksamhetsidé att i fastigheter upplåta möblerade arbetsplatser alltifrån enskilda arbetsrum till kontorslandskap, fullt utrustade sammanträdesrum, reception med väntrum för besökande, serviceutrymmen med fotokopiatorer m.m. Tillhandahållandena kunde ske per timme, dag, månad eller år. Den grundavgift (tilläggstjänster kunde förekomma men dessa var inte aktualiserade i ärendet) som erlades vid ett avtal med bolaget omfattade tillgång till rum, service av telefonist, mottagande av gäster genom receptionist, centralvärme och i förekommande fall luftkonditionering, belysning och elektricitet, städning reparation och tillsyn av utrustningen samt tillträde till kök, badrum, kopieringsrum m.m. Fråga i ärendet var i första hand om vad bolaget tillhandahöll mot grundavgift helt, delvis eller inte alls skulle anses som upplåtelse av nyttjanderätt till fastighet.

Nämnden (W, N, O, P, R, S) fann att vad som tillhandahölls mot grundavgift i sin helhet var att hänföra till icke skattepliktig upplåtelse av nyttjanderätt till fastighet. I motiveringen anfördes bl.a. följande.

Vad avser frågan om avtalets rättsliga karaktär talar enligt nämndens mening övervägande skäl för att detta utgör ett hyresavtal. Vid bedömningen uppkommer då frågan om de enligt avtalet mot grundavgift tillhandahållna tjänsterna skall bedömas dels som upplåtelse av nyttjanderätt till fastighet, dels som tillhandahållande av skattepliktiga tjänster eller om fråga skall anses vara om tillhandahållande av en enda tjänst.

Tillhandahållande avseende värme och elektricitet omfattas enligt 3 kap. 2 § andra stycket ML av nyttjanderättsupplåtelsen. Övriga tjänster som tillhandahålls mot grundavgift efterfrågas inte i sig av uthyraren utan får i allt väsentligt anses ha ett sådant samband med nyttjanderättsupplåtelsen att de framstår som underordnande denna.

Förhandsbesked 2002-01-08. Ej överklagat.

3.4 Innebörden av begreppet ”recept”

Enligt 3 kap. 23 § 2 ML undantas från skatteplikt omsättning av bl.a. läkemedel som lämnas ut enligt recept. Bestämmelsen har utan ändrad innebörd i princip gällt alltsedan lagen (1959:507) om allmän varuskatt.

X AB bedrev verksamhet som bl.a. omfattade försäljning av vaccin och serum. Bolaget hade tillstånd att bedriva sådan verksamhet i detaljhandel. Bolagets kunder var bl.a. privatläkarmottagningar och vaccinationscentraler. I praktiken kunde en läkare förvärva vaccin och serum antingen genom att i form av recept skriva ut medlen till sig själv för användning på mottagningen eller också använde han sig av en särskild beställningsblankett. Receptet eller beställningsblanketten skickades sedan till bolaget som levererade produkterna. Bolaget ansåg att oavsett vilken form – recept eller beställningsblankett – som användes för rekvisition så var det fråga om läkemedel som lämnades ut enligt recept.

Nämnden (W, N, O, P, R, S) delade bolagets uppfattning och anförde bl.a. följande i motiveringen.

För tillämpningen av bestämmelsen i lagen om mervärdesskatt utfärdade dåvarande Riksskattenämnden den 30 december 1968 vissa anvisningar (RSN II 1969:59.6). I anvisningarna anfördes att begreppet recept definierades i medicinalstyrelsens kungörelse 1965:100 angående förordnande och utlämnande av läkemedel från apotek m m (receptkungörelsen). Enligt 3 § nämnda kungörelse förstods med recept av person som ägde utöva läkar-, tandläkar- eller veterinäryrket, skriftligen eller per telefon meddelad ordination eller beställning av läkemedel. Riksskattenämnden fann att som recept i mervärdesskattehänseende borde betraktas vad som enligt receptkungörelsen utgjorde recept. Begreppet recept har även i av Riksskatteverket senare meddelade anvisningar getts samma innebörd (se RSV Im 1981:6 och RSV Im 1984:3).

- - -

Läkemedelsverket har i föreskrifter om förordnande och utlämnande av läkemedel m.m. (receptföreskrifter) /LVFS 97:10/, som trätt i kraft den 1 januari 1998, definierat recept som ordination av läkemedel eller teknisk sprit för enskild användare utfärdad av behörig förordnare. Med rekvisition avses vidare enligt föreskrifterna beställning av läkemedel eller teknisk sprit från apotek av behörig förordnare. Fråga i ärendet är om denna numera snävare definition av begreppet recept skall ges motsvarande mer begränsade innebörd även vid tillämpningen av 3 kap. 23 § 2 ML.

Nämnden gör följande bedömning.

I bestämmelserna om undantag från skatteplikt i ML förekommer flera till sin innebörd inte närmare preciserade begrepp som t.ex. det i ärendet aktuella ”läkemedel som lämnas ut enligt recept”. För att kunna fastställa innebörden av sådana begrepp får ledning sökas i förarbetena till bestämmelserna och i förekommande fall även i annan rättslig reglering där begreppet används. De tidigare återgivna förarbetsuttalandena ger inte uttryck för att undantaget för läkemedel som lämnas ut enligt recept skall ges ett snävt tillämpningsområde. De åberopade anvisningar från dåvarande Riksskattenämnden och Riksskatteverket angående tillämpningen av undantaget ger genom hänvisningen till dåvarande receptkungörelsen m.m. också uttryck för en förhållandevis vid tolkning av vilka läkemedel som omfattas av undantaget. Mot denna bakgrund kan enligt nämndens mening det förhållandet att begreppet ”recept” genom Läkemedelsverkets föreskrifter LVFS 97:10 av skäl som inte kan antas ha någon anknytning till mervärdesskatten, getts en mer inskränkt betydelse inte leda till att begreppet recept i 3 kap. 23 § 2 ML, i strid mot vad som får anses ha gällt tidigare, skall ges en motsvarande begränsad innebörd.

Förhandsbesked 2002-01-09. Överklagat av RSV.

3.5 Träning med s.k. konduktiv pedagogik

X AB, som ägdes av legitimerade sjukgymnasten A, bedrev förutom sjukgymnastikverksamhet, träning som benämndes konduktiv pedagogik. Verksamheten innebar att personer med neurologiska diagnoser som t.ex. stroke genomgick intensivträningsperioder i grupp om ca tre veckor avseende rörelseförmågan. Verksamheten var lik vanlig sjukgymnastik och innehöll inte några moment som inte skulle kunna användas inom sjukgymnastiken. För varje treveckorsperiod anlitade företaget konsulter, som hade högskoleutbildning utomlands för denna speciella rörelseträning, s.k. konduktorer. A hade från Socialstyrelsen fått besked om att verksamheten innehöll inslag av hälso- och sjukvård och därmed föll under styrelsens tillsyn. A hade enligt hälso- och sjukvårdslagen ledningsansvar för verksamheten men med hänsyn till bristande kunskaper framför allt i den pedagogik som tillämpades deltog han endast sporadiskt i verksamheten. Denna bedrevs i stället av konduktorerna som inte var legitimerade inom sjukvården. Frågan i ärendet gällde om den träning som konduktorerna ledde var undantagen från skatteplikt som sjukvårdstjänster.

Nämnden (W, E, On, O, P, S, T) fann att verksamheten inte var undantagen från skatteplikt och anförde bl.a. följande.

Med sjukvård förstås enligt 3 kap. 5 § första stycket åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda eller behandla sjukdomar, kroppsfel och skador samt vård vid barnsbörd – om åtgärderna vidtas vid sjukhus eller någon annan inrättning som drivs av det allmänna eller, inom enskild verksamhet, vid inrättningar för sluten vård, eller – om åtgärderna vidtas av någon med särskild legitimation att utöva yrke inom sjukvården.

Enligt artikel 13 A.1 c i det sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG) undantas från skatteplikt sjukvårdande behandling som ges av medicinska eller paramedicinska yrkesutövare såsom dessa definieras av medlemsstaten i fråga.

En grundläggande förutsättning för att en sjukvårdstjänst skall föreligga enligt de ovan redovisade bestämmelserna i ML är således att åtgärderna vidtas antingen vid sjukhus eller annan angiven inrättning eller annars av någon med särskild legitimation att utöva yrke inom sjukvården. Med hänsyn till att de aktuella tjänsterna inte vidtas vid sjukhus eller motsvarande och inte heller tillhandahålls av personer som innehar erforderlig legitimation föreligger inte någon sjukvårdstjänst. Det förhållandet att en legitimerade sjukgymnast har ledningsansvaret medför inte någon annan bedömning.

En sådan bedömning får anses vara i överensstämmelse med sjätte mervärdesskattedirektivet.

Förhandsbesked 2002-06-14. Ej överklagat.

3.6 Är tillhandahållande av inventarier till skolor, som bedriver skattebefriad utbildning, ”ett led i utbildningen”?

Enligt 3 kap. 8 § första stycket 1 och 2 undantas från skatteplikt omsättning av sådana tjänster som utgör i stycket närmare angiven utbildning. Enligt andra stycket omfattar undantaget även omsättning av varor och tjänster som omsätts som ett led i utbildningen.

X AB marknadsförde och sålde kontorsmöbler, datorer, kopiatorer och annan kontorsutrustning. Kunder var bl.a. till skolor, som bedrev skattebefriad utbildning enligt 3 kap. 8 § första stycket 1 och 2 ML. Bolaget ansåg att även om det inte självt bedrev utbildning, dess tillhandhållanden skulle anses som ett led i utbildningen och således undantagna från skatteplikt. Som stöd för denna ståndpunkt åberopades bl.a. att det s.k. direktkravet numera var slopat.

Nämnden (W, E, On, O, P, S) anförde bl.a.

En grundförutsättning för att undantaget enligt 3 kap. 8 § andra stycket ML skall anses vara tillämpligt är enligt nämndens mening att tillhandahållandet görs av den som bedriver utbildningen till den som åtnjuter den. Regeln får även enligt sin lydelse anses syfta på utbildningstjänsten som ett övergripande tillhandahållande. På grund härav är undantaget inte tillämpligt på bolagets ifrågavarande omsättning av varor.

Förhandsbesked 2002-04-17. Ej överklagat.

4.1 Kommuns verksamhet avseende avgiftsbelagd gatumarksparkering

Enligt 4 kap. 6 § ML utgör bl.a. en kommuns omsättning av varor och tjänster mot ersättning yrkesmässig verksamhet oavsett om den bedrivs i vinstsyfte eller inte, dock att en sådan omsättning enligt 4 kap. 7 § ML inte utgör inte yrkesmässig verksamhet, om omsättningen ingår som ett led i myndighetsutövning.

A stad ansökte om förhandsbesked huruvida staden var skattskyldig för tillhandahållande av parkeringsplatser på offentliga platser, sådana de definieras i ordningslagen (1993:1617), som vissa tider är avgiftsbelagda enligt 2 § lagen ((1957:259) om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig plats m.m. Närmare bestämt avsåg ansökning skattskyldighet vid uttagande av avgift för s.k. korttidsparkering, boendeparkering och nyttoparkering. Med korttidsparkering avses närmast parkering på gatumark där parkering är tillåten mot avgift och med boendeparkering tillåtelse för boende att parkera framför allt under nattetid på gatumark i bostadsområdet mot avgift samt med nyttoparkering näringsidkares rätt att parkera på gatumark där parkeringsförbud normalt råder.

Nämnden (E, On, O, S, T) fann att verksamheten var yrkesmässig och att staden därför var skattskyldig för tillhandahållandena. I motiveringen redovisades inledningsvis de förarbetsuttalanden som tidigare gjorts angående innebörden av begreppet myndighetsutövning. I dessa anförs bl.a. att med myndighetsutövning förstås i enlighet med vad som gäller i andra sammanhang beslut eller åtgärder som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogenheter och som kommer till stånd och får rättsverkningar för eller emot den enskilde i kraft av offentligrättsliga regler och inte på grund av avtal eller i övrigt av regler av privaträttslig natur (prop. 1989/90:111 s. 209 f.). Vidare hänvisades till uttalanden i förarbetena till ML i vilka det med exemplifieringar beträffande gränsdragningen mot det yrkesmässiga området anförs att en kommuns upplåtelse av allmän plats för parkeringsändamål inte utgör myndighetsutövning (prop. 1993/94:99 s. 171). I motiveringen hänvisades också till EG-domstolens praxis vid tillämpningen av artikel 4.5 första stycket i det sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG) som innehåller att offentligrättsliga organ inte anses som skattskyldiga när det gäller verksamhet eller transaktioner som de utför i sin egenskap av offentliga myndigheter, även om de i samband härmed uppbär avgifter, arvoden, bidrag eller inbetalningar. När de genomför sådana verksamheter eller transaktioner, skall de dock enligt artikeln ändå betraktas som skattskyldiga personer om det skulle leda till konkurrenssnedvridning av viss betydelse om de inte betraktades som sådana. I EG-domstolens dom i mål C-446/98 ang. staden Porto fann domstolen att uthyrning av lokaler och platser för parkering av fordon är en verksamhet som, då den bedrivs av ett offentligrättsligt organ, kan anses bedrivas av detta organ i egenskap av offentlig myndighet i den mening som avses i den nämnda artikeln, såvida denna verksamhet utövas inom ramen för den rättsliga reglering som gäller för offentligrättsliga organ. Detta var fallet när denna verksamhet innefattar utövande av offentliga maktbefogenheter.

Nämnden gjorde därefter följande bedömning.

Tillhandahållande av parkeringsplatser blev skattepliktigt i samband med att lagen om mervärdesskatt ändrades den 1 januari 1991 på så sätt att generell skatteplikt infördes för tillhandahållande av tjänster. Alltsedan dess har bestämmelserna om omsättning, skatteplikt, yrkesmässighet och skattskyldighet tillämpats så att även en kommuns tillhandahållanden av parkeringsplatser på allmän plats mot avgift har ansetts utgöra en skattepliktig omsättning som medför skattskyldighet för kommunen. Att detta har varit lagstiftarens uttryckliga avsikt framgår av de förarbetsuttalanden som är redovisade i det föregående. Nämnda tillämpning har bestått även efter Sveriges anslutning till EG. Frågan är nu närmast om mervärdesskattelagstiftningen, sedd i ljuset av EG-rätten, likväl skall anses innebära att det inte föreligger någon skattskyldighet. Grunden härför skulle i sådant fall vara att de kommunala parkeringsplatserna tillhandahålls som ett led i myndighetsutövning och att det därmed till följd av 4 kap. 7 § ML inte föreligger någon skattskyldighet.

En kommuns möjligheter att tillhandahålla parkeringsplatser och att avgiftsbelägga sådana tillhandahållanden är visserligen underkastade en offentligrättslig reglering genom bestämmelser i plan- och bygglagen (1987:10), trafikförordningen (1998:1276) och lagen (1957:259) om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig plats, m.m. I förhållande till den enskilde bör emellertid tillhandahållande av en parkeringsplats i sig inte anses innebära ett utövande av sådana offentligrättsliga maktbefogenheter som konstituerar att det inte uppstår skattskyldighet enligt ML. Kommunens rätt till avgift och den enskildes däremot svarande skyldighet att erlägga sådan uppstår endast om den enskilde väljer att ställa sin bil på någon av de parkeringsplatser som kommunen tillhandahåller mot avgift i stället för att ställa bilen på exempelvis någon av de parkeringsplatser som privat näringsidkare tillhandahåller. Tjänsterna får till sin natur anses vara av motsvarande slag som privata parkeringsföretag tillhandahåller och får åtminstone ur dessa företags synvinkel anses vara tillhandahållna i konkurrens med deras verksamheter.

Mot bakgrund av nu angivna förhållanden och med beaktande av att det sjätte mervärdesskattedirektivet får anses lämna ett icke obetydligt utrymme för nationella differenser vid tillämpningen av direktivets bestämmelser om offentlig verksamhet, finner nämnden att A stads tillhandahållanden av parkeringsplatser utgör sådan omsättning av tjänster som inte kan anses utgöra ett led i utövandet av offentliga maktbefogenheter i egentlig mening. - - -

På nu anförda skäl skall A stads tillhandahållande av parkeringsplatser mot ersättning anses utgöra omsättning av sådana skattepliktiga tjänster som medför skattskyldighet. Anledning saknas att göra någon annan bedömning med hänsyn till huruvida det är fråga om gatuparkering (korttidsparkering), nyttoparkering eller boendeparkering.

W var skiljaktig och ansåg att avgiftsuttaget ingick som ett led i myndighetsutövning med en motivering, som sammanfattades enligt följande.

Såväl avgiftsuttaget för gatumarksparkeringen som formen för upplåtelse av platser för parkering på gatumarken är offentligrättsligt reglerad genom generella föreskrifter med syfte att ordna trafiken. Det nu sagda gäller även nytto- och boendeparkeringen även om tillstånd till sådan parkering förutom genom lokala trafikföreskrifter kan lämnas genom individuella beslut i de enskilda fallen. Några privaträttsliga inslag i uttaget av avgifter förekommer inte och är inte heller tillåtna. Det är alltså fråga om rättsverkningar för den enskilde genom offentligrättsliga regler och inte genom avtal eller regler i övrigt av privaträttslig karaktär. I förevarande fall är det således lika lite fråga om ett avtal mellan staden och den enskilde som i andra fall när avgift utgår i samband med att en myndighet lämnar en enskild ett tillstånd. Uttalandet i förarbetena till ML (prop. 1993/94:99 s. 177) att kommuns upplåtelse av allmän plats för parkeringsändamål inte utgör myndighetsutövning är en alltför generell bedömning eftersom olika regler gäller för olika parkeringsformer. Uttalandet synes närmast ha bäring på sådana parkeringsupplåtelser som innehåller privaträttsliga inslag, t.ex. parkering på sådana parkeringsanläggningar vars bedrivande utgör sedvanlig kommunal affärsverksamhet.

Mot bakgrund av det anförda finner jag att upplåtelse genom lokala trafikföreskrifter av platser på gatumark för parkering och uttagande av avgift för sådan parkering enligt avgiftslagen ingår som led i myndighetsutövning. Detta omfattar även nytto- och boendeparkering på sådana platser. Denna bedömning har enligt min mening stöd i EG-rätten. Såvitt därvid gäller frågan om konkurrenssnedvridning ligger i bedömningen att avgiftsuttaget bl.a. är avsett att motverka överströmning av parkering från kvartersmark eller tomtmark oavsett om denna sker i kommunal eller privat regi.

Förhandsbesked 2002-06-28. Överklagat av sökanden.

5.1 Skattesats för s.k. tankekort

Enligt 7 kap. 1 § första stycket ML är skattesatsen normalt 25 procent av beskattningsunderlaget. Enligt tredje stycket 1 första strecksatsen gäller emellertid att skatten tas ut med 6 procent för bl.a. omsättning av böcker, broschyrer, häften och liknande alster, även i form av enstaka blad, under förutsättning att varorna inte helt eller huvudsakligen är ägnade åt reklam.

X-förlaget AB ansökte om förhandsbesked huruvida vissa av dess produkter omfattades av bestämmelsen. De produkter som avsågs var ett antal kort med text i form av kortfattade aforismer. Korten var förpackade i kartong och inte inbundna. Vidare avsågs S:s flerårsalmanacka som var en bok på ca 380 sidor i spiralbindning med text och bild för varje dag.

Nämnden (W, E, N, O, P, R, S) ansåg att den lägre skattesatsen inte var tillämplig på någon av produkterna och anförde bl.a.

I förarbetena till bestämmelserna (prop. 2001/02:45 s. 43 f.) anförs att den Kombinerade tull- och statistiknomenklaturen, EG:s tulltaxa, lämpar sig väl att använda som ledning för att avgränsa de varor som skall beskattas med den reducerade skattesatsen. Avsikten är således att om varan ingår i tulltaxenummer 4901–4905 föreligger en presumtion för att varan omfattas av tillämpningsområdet för tredje stycket 1 och motsatsvis, om varan ingår i ett annat tulltaxenummer så är presumtionen att den inte omfattas av tillämpningsområdet för denna punkt. Till nr 4901 hänförs tryckta böcker, broschyrer, häften och liknande tryckalster, även i form av enstaka blad. Vidare påpekas särskilt att almanackor inte omfattas av 4901–4905 utan sådana produkter regleras i stället under nr 4910.

I lagrådets yttrande (a.prop. s. 76) anförs att om tulltaxan enbart skall tjäna till ledning vid tolkningen blir följden att de kategorier av varor som räknas upp i tredje stycket 1 enligt vanlig lagstiftningsteknik normalt skall ges den innebörd de har i allmänt språkbruk och att det främst är i fall då innebörden är otydlig som tulltaxan behöver tillgripas som ett medel vid tolkningen.

Nämnden gör följande bedömning.

De (- - -) i ansökningen angivna varorna omfattas enligt nämndens bedömning inte av KN-nr 4901–4905. S:s flerårsalmanacka utgör en sådan almanacka som omfattas av KN-nr 4910. Inte någon av de med ansökningen avsedda produkterna kan anses utgöra en sådan vara som avses i 7 kap. 1 § tredje stycket ML.

Förhandsbesked 2002-03-05. Ej överklagat.

5.2 Fråga om skattesats för visst tryckalster med almanacka

A var bl.a. projektledare för en grupp om fyra personer bestående av en fotograf, en formgivare och en dietist som stod i begrepp att ge ut en almanacka, som för varje månad i ett konstnärligt och pedagogiskt syfte skulle presentera mat, hälsa och friskvård. Exempel på teman var frukostens betydelse, motion, rätt sorts fett och frukt och grönt. Varje månadsuppslag i almanackan bestod av tre delar, varav en var ett specialkomponerat foto som fångade upp temats budskap, en var en text, t.ex. recept med mindre bilder för att komponera en frukost, som knöt an till temat samt en del själva kalenderdelen, där på vissa dagar kort information lades in med anknytning till temat. A frågade om en skattesats om 6 procent kunde tillämpas på trycksaken.

Nämnden (W, E, N, O, P, R, S) besvarade frågan jakande och anförde efter en redogörelse av de ovan redovisade ärende under 5.1 nämnda förarbetsuttalandena följande.

Av de ingivna utkasten avseende den aktuella trycksaken framgår att en förhållandevis stor del av denna skall upptas av information om olika åtgärder m.m. som kan förbättra läsarens hälsa. Även i själva kalenderdelen kommer meddelanden med anknytning härtill att lämnas. Vid sådant förhållande får trycksaken anses vara att hänföra till sådant tryckalster som är avsett att läsas. KN-nr 4901 och får enligt nämndens mening anses som en sådan vara som omfattas av 7 kap. 1 § tredje stycket 1 första strecksatsen.

Förhandsbesked 2002-03-05. Överklagat av RSV.

5.3 Tillämplig skattesats vid försäljning av tidskrift med medföljande CD-skiva

Skatt skall enligt 7 kap. första stycket ML tas ut med 25 procent av beskattningsunderlaget om inte annat följer av andra eller tredje stycket. Enligt tredje stycket 1 skall skatten tas ut med 6 procent av beskattningsunderlaget för bl.a. tidningar och tidskrifter, under förutsättning att varorna inte helt eller huvudsakligen är ägnade å reklam.

Tidningsförlaget X utgav bl.a. tidskrifter med inriktning på läsare med intresse för datateknik. Vissa nummer av tidskrifterna hade en medföljande CD-skiva, som till den övervägande delen (90–95 %) innehöll s.k. demos (glimtar, smakprov) av olika dataprogram samt en fullversion av något äldre dataprogram, som programmets skapare hade skänkt. Tidskriftens olika nummer hade samma pris oavsett om en sådan CD-skiva medföljde eller ej. Förlagets fråga gällde huruvida en uppdelning skulle ske av vederlaget dels på tidskriften och dels på CD-skivan vid bestämmandet av beskattningsunderlaget eller om en huvudsaklighetsbedömning skulle göras.

Nämnden (W, E, On, O, P, S) ansåg att någon uppdelning inte skulle ske och anförde i motiveringen bl.a. följande.

Bolaget har uppgett att kostnaden för de i ärendet ingivna CD-skivorna är cirka två kronor per styck. På flertalet av de ingivna skivorna har bl.a. särskilt angetts att varken respektive tidskrift eller programföretag ger några som helst garantier för att programmen fungerar överhuvudtaget. Med hänsyn till det ringa värde som CD-skivorna får anses betinga, såväl i förhållandet till respektive tidskrifts pris, 59 kr, som i sig själva, får CD-skivorna enligt nämndens mening anses utgöra en närmast försumbar del av tillhandahållandet av tidskriften. Den omständigheten att en eller några CD-skivor med huvudsakligen demonstrationsmaterial och i övrigt äldre versioner av viss programvara medföljer en tidskrift framstår därför närmast som ett led i marknadsföringen av tidskriften och programföretagens produkter. Nämnden finner med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt att i sådana fall som kan anses motsvara de som avses med ansökningen får fråga anses vara om endast en omsättning i form av tillhandahållande av en tidskrift. Skatt skall därför tas ut med 6 procent av hela beskattningsunderlaget för tillhandahållandet.

Förhandsbesked 2002-05-03. Ej överklagat.

6.1 Ingående mervärdesskatt hänförlig till anskaffningar i ett aktiebolags verksamhet som kommanditbolagsdelägare

AB X:s tillhandahöll i sin verksamhet förvaltnings- och rådgivningstjänster till s.k. Venture-capitalfonder. Tillhandahållandet kunde ske dels såsom ett fristående konsultbolag varvid uppburna arvoden medförde skattskyldighet, dels såsom komplementär i kommanditbolaget Y som förvaltade en fond varvid X enligt ett tidigare, lagakraftvunnet förhandsbesked inte ansågs skattskyldig för betalningar som det mottog. Bolagets kostnader bestod till stor del av s.k. over-headkostnader, vilket innebar att de inte kunde hänföras till några specifika intäktsbringande transaktioner och inte heller till arbetet med en viss fond. Som exempel på sådana mervärdesskattebelagda anskaffningar nämndes kostnader för lokalhyra, inventarier, utbildning och administration. Bolaget frågade om bolagets avdragsrätt för ingående mervärdesskatt på over-headkostnader begränsades på grund av att det uppbar icke mervärdesskattepliktiga förvaltningsarvoden från kommanditbolaget.

Nämnden (W, E, On, O, P, S) fann att A inte var berättigat till avdrag för ingående mervärdesskatt som hänförde sig till förvärv avseende allmänna omkostnader som avsåg bolagets deltagande i förvaltningen av kommanditbolaget. Nämnden redovisade sammanfattningsvis hur den uppfattade innebörden av EG-domstolens domar angående avdragsrätten i sjätte mervärdesskattedirektivet i målen C-98/98 angående Midland Bank, C-408/98 angående Abbey National och C-16/00 angående Cibo Participations SA och anförde därefter följande.

Bolagets verksamhet utgörs av dels att till utomstående tillhandahålla förvaltnings- och rådgivningstjänster för vilken verksamhet bolaget är skattskyldigt till mervärdesskatt, dels att som komplementär i Y delta i förvaltningen av bolaget. I det senare fallet kan bolaget inte anses omsätta några tjänster i mervärdesskattehänseende och förfarandet medför därför inte skattskyldighet till mervärdesskatt.

De allmänna omkostnader som avses med ansökningen består bl.a. i kostnader för lokaler, inventarier, resor, utbildning och administration. Kostnaderna hänför sig såväl till den del av bolagets verksamhet som medför skattskyldighet och den del som inte gör det. Med utgångspunkt i EG-domstolens ovan redovisade praxis har bolaget endast rätt att dra av mervärdesskatten på de allmänna omkostnader som kan anses hänförliga till den del av bolagets verksamhet som medför skattskyldighet till mervärdesskatt. Skulle, vilket bolaget gör gällande, avdragsrätt föreligga för all den ingående mervärdesskatt som hänför sig till samtliga allmänna omkostnader skulle detta strida mot en av förutsättningarna för den grundläggande principen om neutralitet i mervärdesskattesystemet, nämligen att verksamheten i sig är underkastad mervärdesskatt.

Förhandsbesked 2002-04-12. Överklagat av sökanden.

6.2 Fråga om uthyrning av s.k. företagsbostad avser stadigvarande bostad

Enligt 8 kap. 9 § första stycket 1 ML får avdrag inte göras för sådan ingående skatt som hänför sig till stadigvarande bostad med ett nu inte aktuellt undantag.

Ett kommanditbolag, som var frivilligt registrerat som skattskyldigt för uthyrning av lokaler i sin fastighet, avsåg att genomföra en större ombyggnad av lokalerna till s.k. företagsbostäder. Lokalerna skulle således byggas om helt för att anpassas till en hotellrörelseliknande verksamhet. Uthyrningen av lokalerna skulle antingen göras av bolaget självt eller genom upplåtelse av fastigheten till ett närstående aktiebolag som i sin tur skulle bedriva uthyrningsverksamheten. Verksamheten avsåg korttidsuthyrning på mellan en vecka och sex månader. Lokalerna skulle i princip få samma utformning som vanliga bostäder. Frågorna i ärendet gällde i huvudsak om kommanditbolaget, om det var frivilligt registrerat som skattskyldigt, hade rätt till avdrag för ingående skatt som belöpte på ombyggnationen samt på driftkostnader för fastigheten om det självt bedrev verksamheten eller hyrde ut fastigheten till annan som bedrev verksamheten eller till någon, som efter registrering som skattskyldig, i sin tur hyrde ut fastigheten till någon som bedrev verksamheten.

Nämnden (W, N, O, P, R, S) fann att avdragsrätt förelåg och anförde bl.a. följande.

Med stadigvarande bostad avses byggnad eller del av byggnad som är inrättad för permanent boende. Avdragsförbudet avser all ingående skatt som kan hänföras till bostaden, dvs. såväl kostnader för inventarier som reparationer samt kostnader för drift och underhåll (SOU 1994:88 s. 242). Skälet till att avdragsförbudet införts är att avdrag för ingående skatt endast skall medges för förvärv som görs i en verksamhet som medför skattskyldighet. Förvärv för privat konsumtion skall inte medföra avdragsrätt (a.SOU s. 254).

En lägenhet eller motsvarande utrymme i en byggnad, som efter uppförande eller ombyggnad används för uthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet används inte för permanent boende. Oavsett hur boendeutrymmena är utformade kan de enligt nämndens mening inte anses inrättade för permanent boende och därmed inte utgöra stadigvarande bostad i mervärdesskattehänseende. Det förhållandet att en fastighetsägare hyr ut lägenheter till ett hotellföretag för sådan användning eller till någon som i sin tur hyr ut lägenheterna till ett sådant företag bör inte medföra att lägenheternas mervärdesskatterättsliga karaktär blir en annan än om ägaren i stället själv hade drivit hotellverksamheten.

Förhandsbesked 2002-01-08. Överklagat av RSV.

6.3 Fråga om avdragsförbudet för ingående skatt helt eller delvis på anskaffning och förhyrning av personbilar i en verksamhet som medför skattskyldighet strider mot det sjätte mervärdesskattedirektivet (388/77/EEG).

Enligt 8 kap. 15 § 1 ML får avdrag, med vissa icke aktuella undantag, inte göras för ingående skatt som hänför sig till förvärv av personbil. Ett motsvarande avdragsförbud har funnits sedan den numera upphävda lagen (1968:430) om mervärdesskatt (GML) trädde i kraft den 1 januari 1969 och bestämmelsen har med smärre justeringar förts över till ML. Vidare gäller enligt 8 kap. 16 § första stycket 2 ML att en skattskyldig som använder en personbil i en verksamhet som medför skattskyldighet får dra av endast hälften av den ingående skatt som hänför sig till förhyrning av fordonet för sådan användning. Denna begränsning av avdragsrätten infördes i GML genom SFS 1979:304 och även den bestämmelsen fördes över till ML.

X AB avsåg för sin verksamhet avseende tidningsdistribution som i sin helhet medförde skattskyldighet att anskaffa eller hyra personbilar som uteslutande skulle användas i denna verksamhet. X AB frågade om det, särskilt mot bakgrund av artikel 17 (2) och (6) i det sjätte direktivet, hade avdragsrätt för den mervärdesskatt som debiterades vid förvärvet av personbilarna för verksamheten. Bolaget hävdade att avdragsrätt förelåg eftersom motsvarande begränsningar i avdragsrätten inte finns i det sjätte mervärdesskattedirektivet. Detta hade trätt i kraft den 1 januari 1978 före Sveriges anslutning till unionen varför Sverige inte hade rätt att i enlighet med artikel 17 (6) behålla undantag från den generella avdragsrätten.

Nämnden (W, E, N, O, P, R, S) fann att undantagen från avdragsrätt inte stred mot direktivet och anförde i motiveringen bl.a. följande.

Det sjätte direktivet (77/388/EEG) saknar för närvarande begränsningar i avdragsrätten av det slag som finns i ML. I artikel 17.6 första stycket anges dock att rådet enhälligt på kommissionens förslag, inom fyra år efter det att direktivet trätt i kraft, skall besluta vilka utgifter som inte skall berättiga till avdrag av mervärdesskatt. Mervärdesskatt skall dock under inga förhållanden vara avdragsgill på utgifter som inte strikt är rörelseutgifter, t.ex. sådana som hänför sig till lyxartiklar, nöjen eller underhållning. Enligt EG-domstolens praxis, se t.ex. domen i målet C-305/97 angående Royscot Leasing Ltd. m.fl., gäller den befogenhet som ges medlemsstaterna att behålla sin befintliga lagstiftning i fråga om undantag från avdragsrätten fram till dess att rådet har utfärdat de bestämmelser som avses i artikeln. Så har ännu inte skett.

Enligt artikel 17.6 andra stycket får medlemsstaterna till dess att regler enligt första stycket trätt i kraft, behålla alla de undantag som föreskrivs i deras nationella lagstiftning när direktivet trädde i kraft. EG-domstolen har i domen i målet C-409/99 ang. Metropol Treuhand och Stadler slagit fast att för Österrike, som i likhet med Sverige anslöts till den Europeiska unionen den 1 januari 1995, trädde det sjätte mervärdesskattedirektivet i kraft vid tidpunkten för anslutningen. Det är sålunda detta datum som är relevant vad gäller tillämpningen av artikel 17.6 andra stycket i direktivet (p. 41 i domen).

De nu aktuella bestämmelserna i ML om begränsning av avdragsrätten för ingående mervärdesskatt som hänför sig till förvärv respektive förhyrning av personbilar fördes över från GML till ML, som trädde i kraft den 1 juli 1994. I enlighet med EG-domstolens ovan redovisade praxis har därför Sverige rätt att behålla och tillämpa de med ansökningen avsedda begränsningarna i avdragsrätten.

Förhandsbesked 2002-03-18. Ej överklagat.

7.1 Resebyrås försäljning av enbart sittplatsbiljett på passagerarflygplan för resa till viss destination

I 9 b kap. ML finns särskilda bestämmelser om viss resebyråverksamhet. Enligt 1 § första stycket skall kapitlet tillämpas vid sådan omsättning av resor som en resebyrå tillhandahåller resenärer, om resebyrån som ett led i den omsättningen förvärvat varor eller tjänster från andra näringsidkare eller förmedlar varorna och tjänsterna i eget namn för deras räkning. Vad resebyrån på detta sätt tillhandahåller en resenär skall anses som omsättning av en enda tjänst (resetjänsten). Denna tjänst anses enligt 9 b kap. 4 § jämfört med 5 kap. 8 § ML omsatt i Sverige om den tillhandahålls från ett fast driftställe eller motsvarande här.

X bedrev resebyråverksamhet och anordnade bl.a. charterresor till olika resemål. I sin verksamhet sålde bolaget också enbart flygbiljetter som bolaget förvärvat av olika flygbolag för bestämda avgångar till olika destinationer (A-biljetter). Tillhandahållandet i det senare fallet avsåg enbart sittplatsen på flygplansavgången. Biljetterna registrerades och skrevs ut i bolagets ordinarie bokningssystem. Bolaget sålde också biljetter avseende flygavgångar med flygplan tillhörande ett i samma koncern ingående flygbolag (B-biljetter). Dessa biljetter tillhandahölls genom ett bokningssystem för reguljära flygbiljetter och kunde bokas, betalas och hämtas ut världen över genom resebyråer som inte var knutna till X. Både X:s och flygbolagets namn angavs på dessa biljetter. Bolaget önskade förhandsbesked om de aktuella tillhandahållandena av platsbiljetter för resa till annat EG-land var att anse som resetjänster enligt 9 b kap. ML och därmed omsatta i Sverige. Bolaget hävdade att fråga var om transporttjänster som inte skulle anses omsatta i Sverige.

Nämnden (W, E, N, O, P, R, S) fann att bolaget tillhandhöll resetjänster och anförde bl.a.

Bestämmelsen i 1 § första stycket innehåller två grundläggande rekvisit för att den särskilda marginalbeskattningen skall bli tillämplig, nämligen dels att resan tillhandahålls i eget namn, dels att för resans genomförande åtminstone någon tjänst köps upp från annan näringsidkare (jfr prop. 1994/95: 202 s. 82).

Nämnden gör följande bedömning.

Av handlingarna framgår att bolaget såväl vad avser A-biljetter som B-biljetter förvärvar flygplansplatser till olika destinationer och till marknadspris säljer dessa platser vidare till resenärer. Vid sådant förhållande får bolaget enligt nämndens mening, trots att bl.a. försäljningsrutinerna och biljetternas utformning i viss mån skiljer sig åt, självt i båda fallen anses tillhandahålla resor. Bolaget tillhandahåller med denna utgångspunkt sådana resetjänster som anges i 9 b kap. ML. Den omständigheten att resenären i förekommande fall mot särskild avgift kan köpa en busstransferresa på destinationsorten medför inte någon annan bedömning.

Förhandsbesked 2002-03-18. Överklagat av sökanden.

8.1 Restaurangföretags tillhandahållande av lunchmat till anställda

Detta ärende är en repris. Omständigheterna i ärendet och Skatterättsnämndens ursprungliga beslut har refererats i SN 98:11 s. 729 (2.8). Kort var frågan om tillhandahållande av lunchmat till de anställda var serveringstjänster eller försäljning av varor. Nämnden fann att det var fråga om serveringstjänster. Beslutet överklagades och RR undanröjde beslutet och återförvisade ärendet till nämnden för ny behandling (se SN 01:11 s. 628 /9.1/). RR anförde bl.a. följande.

Det svenska förhandsbeskedsinstitutet ger sökanden möjligheter som inte står till buds i den ordinarie processen. Så t.ex. kan ett besked från Skatterättsnämnden utan prövningstillstånd överklagas till Regeringsrätten som – om ett klarläggande av EG-rättens innebörd behövs – har att inhämta ett förhandsavgörande från EG-domstolen. Inte minst i det perspektivet bör processen i Skatterättsnämnden utformas så att också EG-rättsliga aspekter blir belysta.

RR fann att det i ärendet funnits behov av en belysning av de EG-rättsliga aspekterna och att denna inte lämpligen borde göras först i RR, varför målet återförvisades till nämnden för ny behandling.

Nämnden (W, E, On, O, P, S) kom vid sin förnyade prövning och med en närmare utveckling av de EG-rättsliga aspekterna fram till samma slutsatser som i det tidigare beslutet.

Förhandsbesked 2002-06-10. Överklagat av sökanden.

9.1 Regeringsrättens domar t.o.m. 2002-08-31

Skattskyldighet för vägsamfällighet för upplåtelse av väg mot avgift, 00:11 s. 609 (2.2). Nämnden fann att skattskyldighet förelåg. RR fastställde (2002-02-12).

Fråga om skattesats vid framförande av sceniskt verk (musikföreställning), 01:4 s. 160 (4.1). RR fastställde med annan motivering (2002-03-11).

Justering av beskattningsunderlag vid försäljning av förlustfordran, 01:4 s. 161 (5.1). Nämnden fann att justering inte skulle ske. RR fastställde (2002-06-25)

Fråga om kyrklig samfällighets verksamhet är yrkesmässig, 01:11 s. 616 (4.1). Nämnden fann att samfälligheten var skattskyldig för tillhandahållande av bl.a. vaktmästartjänster till stiftet vid stiftsförrättningar i domkyrka. RR ändrade förhandsbeskedet i denna del. Genom deltagandet i såväl församlingarnas som stiftets verksamhet deltog samfällighetens personal i kyrkans gudstjänstliv varav följde att tjänsterna inte tillhandahölls något utomstående subjekt. Verksamhet var alltså inte yrkesmässig (2002-06-25).

Fråga om omsättningsland vid försäljning av varor som förbeställts av charterresenär och som transporteras på flygplanet för att levereras till resenären i samband med avstigningen, 01:4 s. 159 (3.1). Nämnden fann att Sverige var omsättningsland. RR fastställde (2002-07-02).

9.2 Överklagade förhandsbesked som Regeringsrätten ännu inte avgjort (2002-08-31)

Fhb 1999-02-26. Yrkesmässig verksamhet när ideell förening förvaltar vissa till föreningen anknutna stiftelser, 99:11 s. 683 (4.1).

Fhb 1999-11-23. Bestämmande av beskattningsunderlag när del av skattskyldigs försäljningsintäkter lämnas till allmännyttigt ändamål, 00:4 s. 152 (4.1).

Fhb 2001-02-14. Avdrag för ingående skatt hänförlig till olika tjänster avseende försäljning av aktier i dotterbolag, 01:11 s. 622 (8.3).

Fhb 2001-05-08. Fråga om värdepappershandel, 01:11 s. 614 (3.2).

Fhb 2001-05-28. Fråga om vissa bidrag som mottagits av en företagarförening utgjort ersättning för tjänster, 01:11 s. 611 (2.1).

Fhb 2001-06-28. Fråga om avdrag för ingående skatt samt uttagsbeskattning, 01:11 s. 625 (8.5).

Fhb 2001-12-19. Skatteplikt för bostadsrättsförenings upplåtelse av parkeringsplatser, 02:4 s. 143 (3.1).

Fhb 2001-12-05. Fråga om kreditförmedling eller annan finansiell tjänst, 02:4 s. 146 (3.3).

Fhb 2001-11-21. Fråga om stadigvarande bostad, 02:4 s. 148 (5.2).

Fhb 2001-11-12. Fråga om häst, som förvärvats och efter träning säljs vidare, är att anse som begagnad vara (vinstmarginalbeskattning), 02:4 s. 149 (6.1).

Fhb 2002-01-08. Fråga om uthyrning av s.k. företagsbostad avser stadigvarande bostad, denna artikel (6.2).

Fhb 2002-01-09. Innebörden av begreppet ”recept”, denna artikel (3.4).

Fhb 2002-03-05. Fråga om skattesats för visst tryckalster med almanacka, denna artikel (5.2).

Fhb 2002-03-18. Resebyrås försäljning av enbart sittplatsbiljett på passagerarflygplan för resa till viss destination, denna artikel (7.1).

Fhb 2002-04-12. Avdrag för ingående mervärdesskatt hänförlig till anskaffningar i ett aktiebolags verksamhet som kommanditbolagsdelägare, denna artikel (6.1).

Fhb 2002-06-10. Restaurangföretags tillhandahållande av lunchmat till anställda, denna artikel (8.1).

Fhb 2002-06-28. Fråga om kommuns verksamhet avseende avgiftsbelagd gatumarksparkering, denna artikel (4.1).

Carl-Gustaf Wingren är ordförande i Skatterättsnämnden, avdelningen för indirekt skatt.