Rättsfall

Periodisering av intäkter

I samband med uthyrning av containrar uttogs särskilda ersättningar för att täcka framtida reparationskostnader. Fråga om beskattningen av ersättningarna kunde skjutas upp till dess reparationskostnaderna var kända till sitt belopp. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

Ett bolag hyrde ut containrar. Under hyresperioden uppstod skador och förslitningar på containrarna. Dessa skador var tvungna att repareras för att tillgångarna skulle kunna hyras ut igen. I enlighet med tillämpade villkor hade kostnaderna för reparationerna fördelats mellan uthyrare och hyrestagare efter hyrestidens slut. Hyrestagaren betalade då alla reparationer som ålåg honom.

Bolaget planerade att införa ett alternativt sätt att reglera ansvaret för uppkomna skador, det s.k. Damage Protection Plan (DPP) systemet. Det systemet innebär att hyrestagaren erlägger ett belopp, s.k. DPP-premie, månadsvis och samtidigt med hyresavgiften. Dessa premier är avsedda att täcka kostnaderna för de skador på bolagets containrar som uppkommit under hyrestiden, men som fastställs och åtgärdas först efter hyrestidens utgång.

I ansökan om förhandsbesked frågade bolaget om det fick intäktsföra premier som erhålls för täckande av framtida reparationskostnader först när reparationskostnaderna var kända till sitt belopp.

SRN besvarade frågan nekande, dvs. bolaget hade inte rätt att uppskjuta intäktsföringen av erhållna DPP-premier på det tilltänkta sättet. Förhandsbeskedet har redovisats i SN 2001 s. 78 f. I korthet menade SRN att en tillämpning av DPP-systemet i praktiken skulle innebära att bolaget friskrev hyrestagaren från reparationsansvar för skador på återlämnade tillgångar mot en förhöjd hyresersättning. De s.k. DPP-premierna kunde mot denna bakgrund inte anses vara kopplade till annan utfäst prestation från bolagets sida än att bolaget inte efter hyrestidens utgång skulle göra gällande ett ansvar mot hyrestagaren för uppkomna skador på bolagets tillgångar.

Nämnden ansåg således att DPP-systemet inte ledde till att bolaget mot hyrestagaren kunde anses ha åtagit sig att utföra en serviceliknande tjänst som skulle fullgöras vid det tillfälle kostnader för behövliga reparationer på återlämnade tillgångar fastställdes. Detta medförde att det inte heller uppkom något sådant åtagande om ett framtida utförande av en mot annan riktad prestation som skulle kunna föranleda en intäktsredovisning först när prestationen utfördes.

Bolaget överklagade förhandsbeskedet. RR inhämtade yttrande från Bokföringsnämnden. Bokföringsnämnden kom fram till att DPP-premien skulle ses som en del av ersättningen i ett hyresavtal och därmed intäktsredovisas som hyra. I enlighet härmed skulle premien redovisas linjärt under hyrestiden. Bokföringsnämnden framhöll att enligt allmänt accepterade redovisningsprinciper får inte avsättning göras till framtida reparationsbehov på egna tillgångar. Det kan visserligen föranleda en mindre bra matchning av intäkter och kostnader, men överväganden avseende redovisningen av kostnader får i princip inte styra intäktsredovisningen.

På de grunder som SRN angivit i motiveringen till förhandsbeskedet och mot bakgrund av vad Bokföringsnämnden anfört fann RR att DPP-premien var att anse som en till hyresavtalet mellan bolaget och hyrestagaren knuten ersättning som skulle tas upp till beskattning enligt samma grunder som den hyra bolaget erhöll med anledning av hyresavtalet.

RR fastställde därför förhandsbeskedet.

(RR:s dom den 10 juni 2002, mål nr 8443-2000)

Förvärv från fåmansföretag

Fråga om uppskattning av marknadsvärdet vid förmånsbeskattning när en närstående till en delägare i ett fåmansföretag förvärvat byggnader under speciella förhållanden från företaget. Inkomsttaxering 1993.

A ägde tidigare ett bolag som bedrev tillverkning av fritidshus. Fem visningshus stod uppställda på hans tomt. Sedan A överlåtit bolaget till sin son och verksamhetens ändrats, avyttrade bolaget tre visningshus för bortforsling. Svårigheter förelåg dock att avyttra de kvarvarande två husen. Dessa överläts till A genom kvittning mot hans fordran för marken, varvid byggnaderna värderades till sammanlagt 18 000 kr.

Frågan i målet var om A förvärvat byggnaderna till lägre pris än deras marknadsvärde och om förmånsbeskattning därför skulle ske enligt 32 § anv. p. 14 KL i den vid 1993 års taxering tillämpliga lydelsen. Underinstanserna värderade byggnaderna till 150 000 kr, vilket ansågs vara det värde som byggnaderna representerade hos A på hans fastighet.

A överklagade till RR, som bl.a. anförde följande i sina domskäl: ”Av utredningen i målet framgår att vad bolaget kunnat erhålla vid en avyttring till en utomstående av de båda byggnaderna ungefär motsvarar det pris A betalat, om man förutsätter att byggnaderna i samband med avyttringen skall bortforslas från tomten. Vidare framgår att byggnaderna i sig – även med beaktade av att de saknar vatten och avlopp – är sådana att det vid en försäljning av dem kunnat påräknas ett betydligt högre pris, om man förutsätter att de är belägna på en arrenderad tomt, där de kan stå kvar.

Vad som framkommit om marknadsvärdet på liknande byggnader på arrenderad mark har begränsat värde för fastställande av marknadsvärdet på de nu aktuella byggnaderna med hänsyn till de mycket speciella förhållandena som starkt avviker från en normal situation vid förvärv av fritidshus. Inte heller kan vad som kunnat erhållas vid en avyttring för bortforsling direkt läggas till grund för bestämmande av vad som skall anses som marknadsvärde i det nu aktuella fallet. En bedömning får därför göras av vad en utomstående person i en liknande situation skulle ha varit beredd att betala för byggnaderna. Regeringsrätten gör bedömningen att marknadsvärdet kan uppskattas till 30 000 kr. Förmånen blir då (30 000 - 18 000=) 12 000 kr.”

RR förklarade sålunda att A skulle beskattas med 12 000 kr i inkomstslaget tjänst för förmån vid förvärvet av byggnaderna.

(RR:s dom den 25 mars 2002, mål nr 4749-1999)

Underlag för skattetillägg

Fråga om ”saken” vid beräkning av underlaget för skattetillägg när uppgifter saknats om utgående och ingående mervärdesskatt under redovisningsperioden. Skattetillägg vid 1998 års taxering till mervärdesskatt.

Bolaget X, som var registrerat för att redovisa mervärdesskatt i sin särskilda självdeklaration, redovisade inte någon utgående eller ingående mervärdesskatt till ledning för 1998 års taxering. Däremot framgick av räkenskapsschemat till deklarationen att bolaget hade en mervärdesskatteskuld om 33 410 kr. På begäran av skattemyndigheten lämnade bolaget uppgift om utgående och ingående mervärdesskatt. De av bolaget lämnade uppgifterna godtogs av skattemyndigheten.

Enligt 5 kap. 1 § taxeringslagen skall skattetillägg påföras om skattskyldig i deklarationen lämnat uppgift som befinns oriktig. Enligt 2 a § samma kapitel skall underlaget för skattetillägg bestämmas utan hänsyn till invändningar rörande annan fråga än den som föranlett tillägget.

Genom sin underlåtenhet att redovisa utgående och ingående mervärdesskatt har bolaget lämnat sådana oriktiga uppgifter som utgjorde grund för påförande av skattetillägg. Frågan i målet var om skattetillägget skulle beräknas på hela den utgående mervärdesskatten, 204 507 kr, eller på ett underlag som utgjordes av utgående mervärdesskatt med avdrag för ingående mervärdesskatt, 171 097 kr, dvs. på ett underlag av 33 410 kr.

LR ansåg att underlaget skulle bestämmas till 33 410 kr medan KR kom fram till att skattetillägget skulle beräknas på hela den utgående skatten.

RR framhöll i sina domskäl bl.a. att bestämmelserna i 5 kap. 2 a § TL innebär att det vid bestämmande av underlaget för skattetillägg är tillåtet att kvitta oredovisade utgiftsposter mot utelämnade inkomstposter endast om de är att hänför att en och samma ”fråga”. Begreppet fråga, eller det synonymt använda uttrycket ”sak”, har inte närmare definierats i TL. I sammanhanget hänvisade RR till prop. 1989/90:74 s. 371 och 374. RR fortsatte: ”I förarbeten till TL har uttalats att en fråga normalt identifieras med hjälp av det yrkande som framställts och de omständigheter som åberopats till stöd för yrkandet (a. prop. s. 369 f.). För att åberopade omständigheter skall höra till samma fråga krävs i princip att de ingår i samma händelseförlopp eller saksammanhang (jfr Almgren-Leidhammar, Skatteförfarandet, s. 6:19:3–4 TL med hänvisningar). Vad gäller skönstaxering sägs i förarbetena att processföremålet utgörs av alla de inkomst- och avdragsfrågor som ingår i det belopp som uppskattas (a. prop. s. 377). I sådant fall utgörs underlaget för skattetillägg normalt av den skatt som till följd av skönstaxeringen påförs den skattskyldige utöver den skatt som annars skulle ha påförts honom (jfr 5 kap. 2 § TL).

I detta mål avser de oriktiga uppgifterna inte någon enskild mervärdeskattepost. I deklarationen har uppgifter saknats om all utgående och ingående mervärdeskatt under redovisningsperioden, men som tidigare nämnts har de av bolaget i efterhand lämnade uppgifterna godtagits av skattemyndigheten. I ett sådant fall får redovisningen av mervärdesskatt ses som en och samma fråga. Underlaget skall därför utgöras av skillnaden mellan utgående och ingående mervärdesskatt.”

RR upphävde sålunda KR:s dom och fastställde LR:s domslut.

(RR:s dom den 19 juni 2002, mål nr 2458-2000. RR avgjorde samma dag det likartade målet 1240-2001 med samma utgång.)

Dröjsmålsavgift

Fråga om rätt tidpunkt för skatteavdrag. Avgiftstillägg och dröjsmålsavgift avseende uppbörd av arbetsgivaravgifter och avdragen skatt utgiftsåren/uppbördsåren 1995 och 1996 m.m.

Ett bolag betalade ut löner var 14:e dag. Utbetalningsdag var varannan torsdag, oavsett datum. För att utbetalningarna skulle kunna ske till de anställda på löneutbetalningsdagen via deras bankkonton måste banken senast två dagar före utbetalningsdagen ha tillgång till löneutbetalningslistan.

I målet uppkom bl.a. frågan om skatteavdrag enligt 1953 års uppbördslag skulle anses ha gjorts när arbetsgivaren i sin redovisning bokfört löner och skatteavdrag samt överfört lönebeloppet till sitt arbetsgivarkonto i banken eller när banken, på arbetsgivarens uppdrag, överfört lönebeloppen till de anställdas lönekonton.

RR anförde bl.a. följande: ”I förarbetena till aktuella bestämmelser (prop. 1983/84:167 s. 57) anges att det är angeläget att reglerna om uppbörd av källskatt och arbetsgivaravgifter samordnas så långt det är möjligt. Det anges vidare att ordningen för arbetsgivarnas redovisning av källskatt och arbetsgivaravgifter så långt som möjligt bör tillgodose kravet på att redovisningsskyldigheten skall kunna kontrolleras på ett rationellt och effektivt sätt. En förutsättning för detta är bl.a. att arbetsgivarnas redovisning av källskatt och arbetsgivaravgifter hålls samman.

Enligt Regeringsrättens mening är lönen utbetald när lönebeloppet blir tillgängligt för lyftning på respektive anställds lönekonto (jfr numera 5 kap. 1 § skattebetalningslagen). Mot bakgrund främst av den vikt som i lagstiftningen fästs vid samordningen av uppbörd av källskatt och arbetsgivaravgifter, där redovisningen knutits till den tidpunkt då lönen utgetts, finner Regeringsrätten att skatteavdrag får anses ha gjorts först när lönen betalats ut.”

RR konstaterade att den innehållna skatten således betalats i rätt tid och förklarade att bolaget inte skulle påföras dröjsmålsavgift.

(RR:s dom den 16 maj 2002, mål nr 2720-2723-2000)

Redaktör Christer Silverberg