Sammanfattning

Några frågor om sambandet mellan redovisning och mervärdesskatt togs upp i en tidigare artikel, se nr 5 s. 225 ff. I anslutning till den skall här blott ett par ytterligare frågor beröras beträffande punktskatterna. De är sinsemellan mycket olika och gäller skilda typer av skatteobjekt som energi, alkohol, tobak, reklam, lotteri, avfall, utsläpp av svavel och koldioxid m.m. Dessa skatter skall enligt huvudregeln redovisas enligt god redovisningssed men skattskyldigheten anknyter emellertid inte alltid till en affärshändelse. Den relevanta händelsen kan gälla något annat förhållande som att varor tagits ur ett lager som är ett skatteupplag. För sådana fall inträder redovisningsskyldigheten samtidigt som skattskyldigheten. Det gör att det kan ifrågasättas om god redovisningssed överhuvudtaget är en lämplig metod för redovisning av punktskatter.

1 Inledning

Ca 10 000 näringsidkare är skattskyldiga för punktskatter. Av dem erlägger drygt 4 000 högst 200 000 kr per år i skatt. Skatteintäkterna uppgick för år 1998 till ca 82 miljarder kr.1 Punktskatterna blir därför enklare och billigare att administrera och kontrollera än inkomst- och mervärdesskatt.

De mest betydelsefulla frågorna vid punktbeskattningen är sådana som gäller skatteplikt och rätten till eventuella avdrag. Avsikten med denna artikel är att uppmärksamma några frågor beträffande redovisningen av punktskatter. P.g.a. skatternas komplexitet sker det endast översiktligt för att närmast illustrera en del frågor. Det finns endast några få rättsfall från Regeringsrätten som gäller sådana frågor.

Skattestatistisk årsbok 1999, tabell 5.8, RSV 152 utgåva 2.

2 Redovisningsregler

I 2 kap. 2–5 §§ lagen (1983:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter finns bestämmelser om redovisningsperioder och redovisningsskyldighetens inträde. Därav framgår att skatteredovisningen skall ske i deklarationer och avse bestämda tidsperioder (redovisningsperioder) och att den gängse perioden är kalendermånad. Till varje redovisningsperiod skall hänföras den skatt för vilken skattskyldighet har inträtt under perioden. Vidare föreskrivs att redovisningsskyldigheten inträder när affärshändelser, som grundar skattskyldighet, enligt god redovisningssed bokförs eller borde ha bokförts. Är den skattskyldige inte bokföringsskyldig enligt bokföringslagen inträder redovisningsskyldigheten samtidigt med skattskyldigheten. Detsamma gäller om skattskyldigheten inträder vid händelser som inte föranleder någon bokföringsåtgärd. Denna senare bestämmelse förefaller att få allt större betydelse på grund av EG-rätten, som inte anknyter till affärshändelser.

Det finns alltså två alternativa tidpunkter för redovisning av punktskatt. Den ena är den som beror på att en affärshändelse har inträffat. Redovisningen skall i sådana fall för de som är bokföringsskyldiga ske när affärshändelsen enligt god redovisningssed bokförs eller borde ha bokförts. Den andra är den redovisningstidpunkt som gäller en händelse som inte är en affärshändelse men som konstituerar skattskyldighet. I sådana fall sammanfaller tidpunkten för skattskyldighet och redovisningsskyldighet. Detsamma gäller de som inte är skattskyldiga enligt bokföringslagen.

Kommuner och staten är inte bokföringsskyldiga enligt bokföringslagen, se 2 kap. 5 § nämnda lag. Detta innebär att t.ex. ett kommunalt energiverk – alltså inte organiserat som aktiebolag utan som en kommunal förvaltning – borde redovisa energiskatt för vad som under redovisningsperioden levererats till kunder, som inte är registrerade för energiskatt. Skatten behöver emellertid bestämmas på grundval av mätningar av vad som levererats under redovisningsperioden och deklareras senast den 25 i den följande månaden. Fastställandet av elleveransen för en kund låter sig dock göras först när redovisningsperioden gått till ända. För storkonsumenter torde mätningen ske i omedelbar anslutning till periodens utgång men för privatkonsumenter kan mätningen dröja ganska länge. I många fall uppskattas storleken på leveransen under perioden till en privatkund. Mot bakgrund av dessa bestämmelser framstår det som tveksamt om denna kategori skattskyldiga kan följa lagstiftningen. Redovisningen av leveranserna borde rimligen komma att släpa efter eller ske för tidigt.

För skattskyldiga, som är bokföringsskyldiga, uppkommer frågan om vad som kan vara god redovisningssed när faktureringen för t.ex. elleveranser sker för två eller i vissa fall tremånadersperioder.

En sådan faktura kan omfatta dels el, som får anses levererad, och dels el för vilken kostnaden debiteras preliminärt för vad som förväntas bli levererat. Det torde vara en obesvarad fråga vad som är den korrekta redovisningen av en sådan faktura. Såvitt mig är bekant förekommer flera olika redovisningsmodeller för energiskatt på elleveranser. Eftersom skattemyndigheterna regelmässigt godtagit företagens redovisningar har olikheterna inte skapat några problem för de skattskyldiga.

3 Definition av punktskatter

RSV betecknar punktskatter som speciella konsumtionsskatter som tas ut på särskilt utvalda varor och tjänster.2 Energiskatteutredningen definierade punktskatter på följande sätt: ”Med punktskatter brukar avses sådana indirekta skatter som tas ut vid produktion, import, tillhandahållande av vissa varor och tjänster.”3 I 1 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter finns en uppräkning av de punktskatter, som lagen skall tillämpas för.

Det har under årens lopp funnits ett flertal punktskatter, som sedermera har avskaffats exempelvis lagen (1941:251) om särskild varuskatt. Den omfattade bl.a. sockerkonfektyr, choklad, parfym, puder, smink och läppstift. Lagen ändrades över trettio gånger. Det finns en rik flora av förhandsbesked, som nästan uteslutande gäller skattepliktsfrågor. Den särskilda varuskatten upphörde att gälla vid utgången av år 1992. Vidare kan nämnas lagen (1978:144) om skatt på vissa resor, charterskatten, som avskaffades 1993 samt den likaledes sedermera upphävda lagen (1982:1200) om skatt på videobandspelare. Skatter som förblivit är bl.a. de på tobak, alkohol och energi men även de med ett stort antal lagändringar. Punktskatterna speglar politiska värderingar och förändras från skatter på s.k. lyxkonsumtion4 till att vara medel för att uppnå miljöpolitiska mål. Följaktligen beskattas numera avfall, koldioxid och svavel.

Handledning för punktskatter 1997 s. 21

Betänkande av energiskatteutredningen, Stockholm 1991, SOU 1994;85 s. 27. Jfr även 1981 års punktskatteutredning, SOU 1981:83 s. 14.

Se t.ex. Kunglig förordning om nöjesskatt (SFS 1940:478) och jfr 7 kap. 1 § 3 st. mervärdesskattelagen.

4 Något om lagstiftningsteknik

Eftersom punktskatterna skall träffa endast vissa bestämda varor och tjänster måste de definieras på något sätt. Skattepliktiga varor kan vanligen bestämmas genom hänvisningar till klassificeringen i den Kombinerade nomenklaturen (KN-nr), se t.ex. 1 kap. 3 § lagen om skatt på energi. Skulle en tvist uppkomma om vad sorts vara det är fråga om kan tullverket lämna ett expertutlåtande. Vad som är elektrisk kraft torde inte vålla något problem liksom inte heller vad som är elektrisk kraft som framställts inom landet i ett kärnkraftverk. Det kan å andra sidan vara svårare att bestämma vad som är en tjänst i form av reklam. Det finns följaktligen ett stort antal förhandsbesked som gäller skattepliktsfrågor för reklamskatt.

Följande exempel på lagstiftningsteknik kan illustrera hur en skatt kan tas ut på alternativa sätt.

Tidigare gällde lagen (1982:1201) om skatt på viss elektrisk kraft (vattenkraftskatten). Den togs ut per kilowattimme för elektrisk kraft som framställts inom landet i vattenkraftverk. Skattskyldigheten inträdde då kraften levererades från kraftverket. Det var då nödvändigt att mäta den skattepliktiga kraften vid varje kraftverk Lagen upphävdes vid utgången av år 1996.5

El är kanske den mest utpräglade färskvara som existerar, eftersom den framställs i samtidigt som den konsumeras. Den är därefter förbrukad. Trots detta tekniska förhållande torde elproducenterna var de industriidkare som har den längsta planeringshorisonten av alla i samhället. En investering i ett kraftverk ger under inledningsfasen mycket höga kapitalkostnader. När dessa småningom efter ett antal amorteringar av kapitalskulden sjunker uppkommer vanligen betydande överskott i kraftverksrörelsen. Driftkostnaderna i sådan verksamhet är nämligen mycket låga. Det innebär att stor omsorg måste ägnas ekonomiska kalkyler och att valet av kalkylränta får stor betydelse för bedömningen av vilka investeringar som skall göras. Vattenkraftskatten var differentierad i förhållande till åldern på kraftverken. Denna ordning skapade dock såvitt känt inte några redovisningsproblem vid beskattningen.

Numera tas fastighetsskatt ut med 0,5 procent på taxeringsvärdet för elproduktionsenheter. Detta är ett alternativt sätt att ta ut en skatt på elproduktion utan att behöva relatera skatten till den faktiska produktionen av el. Om denna beskattning skulle kunna klassificeras som en punktskatt överlåter jag till läsaren att bedöma.

Fastighetstaxeringslagen (1979:1152) innehåller ett särskilt kapitel om värdering av elproduktionsenheter. Värderingen sker genom att flera faktorer beaktas av vilka här kan nämnas utnyttjandetid, eventuell flerårsreglering, ålder, belägenhet och normalårsproduktion. Utnyttjandetiden speglar möjligheten att anpassa produktionen till tider av hög efterfrågan. Belägenheten ger utryck för kostnader för inmatning av produktion på stamnätet. Utan att göra någon närmare analys framstår fastighetsskatten som mer individuellt anpassad till det enskilda vattenkraftverket än vad vattenkraftskatten var.

De olika sätten att utforma lagstiftningen kan illustrera hur det kan vara möjligt att nå liknande skattintäkter genom en enklare lagstiftning. Administrationskostnaderna blir givetvis mindre och några redovisningsproblem kan knappast uppkomma för en fastighetsskatt.

Lag (1996:1221) om upphävande av lagen (1982:1201) om skatt på viss elektrisk kraft.

5 Beräkningsfrågor

Punktskatterna ger upphov till flera beräkningsfrågor men trots detta förhållande finns endast några få rättsfall från Regeringsrätten. En tänkbar förklaring till detta kan vara att det under lång tid funnits särskilda punktskatterevisorer. De kan tänkas ha löst dessa frågor under hand med respektive skattskyldig. Det ha då inte behövts någon process.

6 Några illustrationer

6.1 Mängdberäkning

I energiskattelagen finns särskilda regler om hur volym och vikt skall bestämmas för bränslen, se. t.ex. 1 kap. 2 § nämnda lag där bränslets volym skall bestämmas vid 15° C. Detta skapar givetvis ett kontrollproblem när mängden av använt eller lagerhållet bränsle skall bestämmas. Å andra sidan är en sådan bestämmelse nödvändig för att det skall finnas en klar norm för bedömning av volymen eftersom skatten på bränsle är relaterad till den.

RÅ 1999 ref. 42, förhandsbesked, gällde följande. Innehavaren av en kraftvärmeanläggning har ansetts ha rätt till avdrag för energiskatt på elektrisk kraft som producerats i anläggningen och förbrukats för drift av innehavarens värmepump på annan plats. Av domen framgår även hur mycket vatten som kan finnas i bränsle. Varje år förbrukade den skattskyldige stora mängder olja och kol i sin verksamhet. Om vattenföroreningar finns i bränslet försämras verkningsgraden, särskilt vad beträffar olja. Olja som sådan innehåller inget vatten; i kol finns däremot vatten bundet i kristallisk form, normalt ca 1–3 procent. När olja eller kol används kan emellertid vattenföroreningar ha tillkommit på grund av transport, lagring, nederbörd och/eller andra omständigheter. Hur mycket vattenföroreningar som förekommer i bränslet vid förbrukning varierar, men uppgår normalt till ca 0–5 procent vad beträffar olja och ca 4–11 procent vad beträffar kol. Frågan om vattenföroreningar skall beaktas när den skattepliktiga kvantiteten bränsle enligt energiskattelagen skulle fastställas avvisades av rättsnämnden eftersom frågan inte ansågs kunna besvaras inom ramen för ett förhandsbesked.

Det kan alltså sättas i fråga om inte företag betalar energiskatt för vatten, som finns i bränsle.

Frågan har fått ny aktualitet genom lagen (1999:673) om skatt på avfall. Lagen gav upphov till frågan om hur beräkning av skattepliktig kvantitet för kommunalt avloppsslam borde ske. Riksskatteverket har i en skrivelse den 1 december 1999 behandlat frågan. Av den framgår att vattenverksslammets torrsubstanshalt är 0,1–1 procent. RSV ansåg bl.a. att ett avloppsreningsverk är en anläggning där det huvudsakligen bedrivs annan verksamhet än avfallshantering. Avloppsreningsverket utgjorde således en skattepliktig anläggning. Avfallsskatten är viktbaserad (5 § LSA). Avfallets vikt när skattskyldigheten inträder är avgörande för hur mycket skatt som den skattskyldige skall betala. Skatten skall således inte beräknas på avfallets vikt i torrt tillstånd (jfr prop. 1998/99:84 s. 44).

6.2 Fördelning mellan el och värmeproduktion

En dom som fick stor betydelse var Visbydomen, RÅ 1991 ref. 40. Den gällde ett dieselkraftverk, som producerade elkraft. Spillvärmen tillvaratogs och levererades till ett fjärrvärmenät. Fråga uppstod om avdrag fick göras för allt det av verket förbrukade bränslet eller om avdraget skulle reduceras på grund av värmeproduktionen. Regeringsrätten beslutade att bränslet var avdragsgillt i sin helhet med följande motivering. Den mängd bränsle som åtgått för produktion av elenergi är lika stor antingen kylningen av den dieselmotordrivna anläggningen sker genom att spillvärmen kyls bort i luften eller genom tillförsel av spillvärme till fjärrvärmenätet. Dieselkraftverket kan inte användas enbart för värmeproduktion. Allt det bränsle som använts vid kraftverket har förbrukats vid elproduktion. Detta rättsfall illustrerar vad som ständigt blir en fråga vid samtidig produktion av el och värme nämligen vilken mängd bränsle som skall hänföras till respektive produktion. Hur lagstiftningen sedermera ändrats saknar betydelse i detta sammanhang.

Den s.k. Norrköpingsdomen, RÅ 1992 ref. 99, är ett ytterligare exempel på att beräkningsfrågor har stor betydelse vid energibeskattningen.

Regeringsrätten fann nämligen att vid beräkningen av avdrag vid koldioxidbeskattningen endast den meråtgång av bränsle som krävdes för att kunna nyttiggöra värmen skulle anses hänförlig till värmeproduktion och att således resten av bränslet i sin helhet var hänförligt till elproduktion.

Rättsfallet RÅ 1995 not 369 gällde energiskatt och koldioxidskatt. Frågan i målet gällde i vad mån avdrag i deklarationen fick göras för bränsle som förbrukats för produktion av skattepliktig elektrisk kraft i en anläggning i vilken produktion av värme skedde omedelbart efter turbinen för elkraftproduktion. Det var alltså fråga om en fördelningsprincip. Vid beräkning av avdraget i deklarationen för skatt på bränsle enligt lagen (1957:262) om allmän energiskatt (EL) och lagen (1990:582) om koldioxidskatt (LKX) var den skattskyldige berättigat till avdrag för skatt på det bränsle som skall anses ha förbrukats för elproduktion, varvid en fördelning av bränsleåtgången mellan el- och värmeproduktion skall göras med utgångspunkt i hur mycket el resp. värme som producerats. Den skattskyldige var vidare, vid beräkning av avdraget i deklarationen för skatt på bränsle enligt EL, berättigat till avdrag för hälften av den energiskatt som hänför sig till den del av bränslet som enligt det ovan sagda skall anses ha förbrukats för värmeproduktion.

Det ovan berörda rättsfallet RÅ 1999 ref. 42 visar också på en tolkning av begreppet ”i den egna verksamheten” dvs. vad utgör kraftvärmeanläggningen. Vad omfattar verksamheten och vad omfattar därmed beräkningsenheten. Rättsnämnden har enligt min mening gjort en tolkning av ekonomisk art när den tolkat begreppet så att det är den verksamhet som den skattskyldige bedriver som omfattas av begreppet. En tolkning byggd på tekniska förhållanden skulle kunna lett till ett annat resultat.

Ovanstående rättsfall kan illustrera hur skattefrågan kan inverka på investeringskalkyler för nya produktionsanläggningar. Under en följd av år har emellertid lagstiftning och rättspraxis skapat slumpmässiga vinster eller förluster för elproducenterna. Vissa investeringar har nämligen gynnats medan andra missgynnats. Likaså har den tekniska utformningen av produktionsanläggningarna fått en skattemässig betydelse, som inte förefaller rimlig från teknisk synpunkt.

7 EG-rätten

Den svenska anslutningen till EU har inneburit att gemenskapsrätten gäller för beskattningen av tobak, alkohol och mineraloljor. Beskattningen av dessa varor skall ske i det land där de konsumeras samtidigt som den fria rörligheten för varorna skall upprätthållas. Det s.k. cirkulationsdirektivet, 92/121/EEG, med senare ändringar reglerar de harmoniserade punktskatterna genom en s.k. suspensionsordning. Den har till syfte att göra det möjligt att bearbeta, lagra, och förflytta varorna mellan medlemsländerna i tidigare led än detaljistledet utan att någon beskattningskonsekvens uppkommer. Denna ordning åstadkoms genom att det inrättas särskilda lagringsplatser – skatteupplag – där varorna får finnas utan att ha blivit beskattade. Skatten skall betalas när varan blir tillgänglig för konsumtion. Den nationella lagstiftningen anpassades till EG-rätten genom Regeringens propositioner 1994/95:54 Ny lag om skatt på energi, m.m. och 1994/95:56 Nya lagar om tobaksskatt och alkoholskatt, m.m.

En ytterligare anpassning sker genom regeringens proposition 2000/01:118 Inköp av bränsle och alkohol utan punktskatt, m.m. I den föreslås att det nuvarande systemet för skattefria inköp av alkohol och bränsle i lagen om alkoholskatt och lagen om skatt på energi ersätts med ett nytt system.

Flera av punktskatterna anknyter skattskyldighetens inträde till leveransbegreppet. Enligt RSV:s mening kan en vara normalt anses levererad vid samma tidpunkt som den enligt köplagens bestämmelser skall anses avlämnad.6 I propositionen föreslås emellertid ändringar i reglerna om skattskyldighetens inträde för upplagshavare enligt lagen om tobaksskatt, lagen om alkoholskatt och lagen om skatt på energi. Ändringarna innebär att de kopplingar till civilrättsliga begrepp, som i dag finns tas bort. Genom ändringarna tydliggörs att avgörande för när skattskyldighet inträder är var varorna fysiskt befinner sig. Dessutom föreslås ändringar i bestämmelserna om säkerhet och ledsagardokument i lagen om tobaksskatt, lagen om alkoholskatt och lagen om skatt på energi.

De föreslagna ändringarna innebär att skattskyldigheten inte längre skall inträda när en vara ”levereras” till en ”köpare”. Det som alltså utgör en affärshändelse. Skattskyldighetens inträde görs beroende av att om varorna lämnar skatteupplaget eller inte. Det är möjligt att flytta varor mellan upplag utan att skattskyldigheten inträder. Detta innebär att nya tidpunkter kommer att gälla för skatteredovisningen. Utrymmet för redovisning enligt god redovisningssed krymper.

Handledning för punktskatter 1997 s. 22.

8 Förskottsbetalningar

Flera av punktskatterna avser prestationer, som även beskattas med mervärdesskatt. Som bekant innehåller mervärdesskattelagen, ML, bestämmelser om skattskyldighet för förskotts- och a contobetalningar, se 1 kap. 3 § ML. Det är dock endast i reklamskattelagen det finns regler om beskattning av förskott och a contobetalningar, se 11 § 2 st. lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam. De andra punktskatterna har inte sådan regler. Detta innebär att vid förskottsbetalningar skall mervärdesskatt redovisas för betalningen men inte typiskt sett någon punktskatt.

9 Förluster

Numera har avdragsrätten för kundförluster begränsats mycket starkt. Det är endast enligt 12 § lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon som det föreligger rätt till återbetalning p.g.a. kundförlust.7 Trots detta förhållande kan ett par äldre rättsfall vara av intresse för att belysa den restriktiva inställningen till avdrag för förluster.

Av RÅ 1994 ref. 5 framgår att bestämmelsen i 7 § 1 mom. e) lagen om bensinskatt har ansetts tillämplig endast när den skattskyldige beviljat köparen kredit. Bestämmelsen har därför inte ansetts tillämplig när bilägare efter att ha tankat sin bil vid självbetjäningsanläggning avvikit utan att betala för bensinen.

Det finns flera rättsfall som gäller frågor om skatteplikt men även ett som gäller avdragsrätt nämligen Aa-35/82. Ett bolag yrkade i deklarationer som gällde särskild varuskatt och utjämningsskatt avdrag för skatt på strössel som bolaget köpt av andra företag och exporterat. Bolaget medgavs inte avdrag eftersom sådant avdrag endast kunde göras av den som tillverkat eller importerat de utförda varorna och som också upptagit dessa i deklaration till Riksskatteverket. I det nu aktuella fallet har bolaget inte tillverkat eller importerat de exporterade varorna. Bolaget medges därför ej avdrag. Detta rättsfall illustrerar en situation med bristande konkurrensneutralitet.

Handledning för punktskatter 1997 s. 28.

10 Reklamskatt

Regeringsrätten har avgjort cirka 150 mål om reklamskatt. De gäller så gott som uteslutande frågor om skatteplikt för någon viss trycksak. Följande två mål kan dock ha ett visst intresse ur redovisningssynpunkt.

Rättsfallet RRK K76 1:78 från Kammarrätterna visar att ett företags redovisningsmetod haft betydelse för skattskyldigheten. Riksskatteverket har i visst fall efter ansökan beslutat, att skattskyldighet för reklamskatt skulle med verkan fr.o.m. den 1 november 1972 – då reklamskatteförordningen trädde i kraft – inträda redan när fordran uppkommer (dvs. enligt den s.k. faktureringsmetoden). Kammarrätten ansåg att reklamskatt inte skulle betalts för vederlag som efter ikraftträdandet kontant influtit i anledning av fakturor utställda före ikraftträdandet.

I RRK R78 1:5 har prövats hur beskattningsvärdet enligt reklamskattelagen skall beräknas när den skattskyldige inte räknat in sådan skatt i det vederlag han betingat sig av kunden. För att reklamskatt skall anses ingå i vederlag kan icke krävas att säljaren i vederlaget faktiskt kalkylerat in sådan skatt. Det måste anses tillräckligt att vederlaget bestämts slutligt och att säljaren därför icke i efterhand tar ut skattebeloppet av kunden genom pristillägg eller dylikt. I målet saknas anledning antaga annat än att det avtalade priset enligt fakturan är slutligt vederlag. Genom att skatten i förevarande fall beräknats efter 9,09 procent av fakturabeloppet har därför åstadkommits en beskattning med 10 procent av ett beskattningsvärde, i vilket skatten ej ingår.

Av RSV:s handledning framgår att om ett vederlag avser både skattepliktiga prestationer och en inte skattepliktig prestation som annonsutformning får en uppdelning ske av vederlaget på en skatteplikt respektive inte skattepliktig del. Detta är ett förhållande som är typiskt för indirekt skatt, jfr 7 kap. 7 § mervärdesskattelagen.

11 Avslutning

Det förefaller som redovisningsfrågorna inte vållat några större problem beträffande punktskatterna. Ett skäl kan vara att antalet skatteskyldiga är få och att det funnits en särskild men ganska liten organisation för att kontrollera skatterna. Skatterevisorerna har haft mycket stor kunskap om de särskilda problem som uppstår vid punktbeskattningen. Många frågor torde därför ha kunnat hanteras mellan de skattskyldiga och skattemyndigheten utan att behöva drivas till process. Frekvensen av punktskatterevisioner har också varit ganska hög för de skattskyldiga i motsats till inkomstskatten.

Regeringens proposition om inköp av bränsle etc. får anses visa att ju större harmonisering, som sker av punktskatter till EG-rätten, ju mindre torde utrymmet bli för att låta skatteredovisning ske enligt god redovisningssed. Överensstämmelsen mellan redovisningsprinciperna för punktskatter och mervärdesskatt torde vara mer angelägna att upprätthålla än att hålla fast vid den goda redovisningsseden.

Leif Krafft är verksam vid skattemyndigheten i Stockholm och har tidigare arbetat i Statens vattenfallsverk.