A9 Koncernbeskattning
Ett krav för att ge eller ta emot öppna koncernbidrag är att ett moderföretag äger mer än 90 % av andelarna i ett dotterföretag, 2 § 3 mom. 1 stycket SIL (35 kap. IL). Om det direkta ägandet understiger denna gräns får koncernbidrag normalt inte lämnas med avdragsrätt. Ett undantag härifrån ges i den s.k. fusionsregeln i 2 § 3 mom. 2 stycket SIL. Ett moderföretag får avdrag för koncernbidrag till ett svenskt aktiebolag även om inte detta är helägt, givet att det mottagande bolaget genom fusioner kunnat bringas att uppgå i moderföretaget. Om det givande och det mottagande bolaget visserligen är svenska, men de mellanliggande bolagen är utländska, uppkommer frågan om fusionsregeln kan tillämpas. Fusionsregelns förenlighet med EG-rätten kom att prövas i RÅ 2000 ref. 17 (fhb). Fallet får också förstås mot bakgrund av RÅ 1993 ref. 91 (II) i vilket Regeringsrätten inte ansåg att diskrimineringsregeln i två skatteavtal kunde tillämpas samtidigt. Frågan ställdes om i tre olika koncernstrukturer koncernbidrag kunde ges mellan ett svenskt moderbolag och ett svenskt dotterbolag.
I fall a) var samtliga bolag svenska, i fall b) var dotterbolagen 1 och 2 hemmahörande i samma medlemsstat i EU och i fall c) hemmahörande i två skilda medlemsstater. I Regeringsrätten kom fall c) att prövas. Jag återkommer strax nedan till detta. Dessutom prövades i Regeringsrätten frågan om koncernbidrag kan få ges från ett dotterbolag till ett moderbolag när ägandet inte direkt uppgår till mer än 90 %, men väl indirekt. Här gjorde Regeringsrätten samma bedömning som Skatterättsnämnden. Den innebar kortfattat att det av systematiken och förarbeten framgår att ägandet måste vara direkt. Det är också den tolkning som får sägas vara den gängse. Ett sätt att underlätta för företagen skulle vara att ändra fusionsregeln så att den också blir tillämplig på koncernbidrag från dotterbolag till moderbolag. Jag anser att så bör ske, eftersom de farhågor om kringgående av utdelningsbeskattningen som ursprungligen var motivet för att medge koncernbidrag med stöd av fusionsregeln endast i nedåtgående riktning med hänsyn till 35 kap. 3 § 6 IL (ev. kan den behöva modifieras) förefaller vara överdrivna.
Den andra frågan gällde om koncernbidrag kan ges från X AB till Y AB när de mellanliggande dotterbolagen var hemmahörande i skilda medlemsstater i EU, dvs. fall c) ovan. Detta har ansetts vara den intressanta frågan eftersom det med stöd av RÅ 1993 ref. 91 I har dragits slutsatsen att om de mellanliggande bolagen är belägna i samma stat och Sverige har slutit ett skatteavtal innehållande en icke-diskrimineringsartikel med denna stat kan koncernbidrag ges från moderbolag till dotterdotterbolag även om det mellanliggande bolaget är utländskt. Eftersom Regeringsrätten i RÅ 1993 ref. 91 II funnit att det inte samtidigt går att tillämpa två skatteavtal ställs frågan på sin spets om det just föreligger mellanliggande bolag belägna i flera länder inom EU.
Regeringsrätten inhämtade förhandsbesked från EG-domstolen avseende detta fall. EG-domstolens svar innebar att förutvarande artiklarna i EG-fördraget 52 (nu artikel 43 EG i ändrad lydelse), 53 i EG-fördraget (upphävd genom Amsterdamfördraget), 54 (nu artikel 44 EG i ändrad lydelse), 55 (nu artikel 45 EG) 56 och 57 EG-fördraget (nu artiklarna 46 EG och 47 EG i ändrade lydelser) samt 58 (nu artikel 48 EG), utgjorde hinder för att vägra avdrag för koncernbidrag som lämnas mellan två aktiebolag med säte i Sverige när dotterbolaget i sin helhet ägs av det andra bolaget tillsammans med flera helägda dotterbolag med säte i andra medlemsstater med vilka Sverige har ingått skatteavtal som innehåller en icke-diskrimineringsklausul.
Regeringsrätten förklarade därför att koncernbidrag kan ges från moderbolaget AB X till AB Y också när de mellanliggande bolagen var belägna i olika medlemsstater. Målet har, i likhet med EG-domstolens avgörande i ICI-målet, C-264/96, klassificerats som ett avgörande avseende EG-fördragets regler om etableringsfrihet. För ytterligare kommentarer om etableringsrätten, ICI-målet och RÅ 2000 ref. 17, se Sture Bergström i Skattenytt 2000 s. 666–668, och Kristina Ståhl och Roger Persson Österman i boken EG-skatterätt, Iustus Förlag, s. 97–98. Målet kommenteras också av Gustaf Lindencrona i avsnitt 13.
Bertil Wiman