Litteratur

Inledning

EG-rätten har kommit att spela en allt viktigare roll för tolkning och tillämpning av svensk skattelagstiftning och denna ut-veckling kommer att fortsätta. Det finns redan framställningar om i vilken utsträckning svensk skatterätt påverkats av EU-medlemskapet, men det har funnits ett behov av en bok som mer ingående och heltäckande ger ett svenskt perspektiv på EG-skatterätten. Boken EG-skatterätt fyller till stor del detta behov och utgör i den delen ett pionjärarbete.

Författarna Kristina Ståhl och Roger Persson-Österman har ansvaret för olika avsnitt i boken, men de betonar i förordet att hela boken är resultatet av ett äkta samarbete. De har i första hand skrivit boken för studenter som läser fördjupningskurser i internationell skatterätt, men också för praktiker och andra som har behov av att få mer kunskap om EG-skatterätt.

Framställningens syfte är tvåfaldigt; dels att beskriva och analysera den del av EG-rätten som är av betydelse på skatteområdet, dels att sätta in EG-regleringen i ett svenskt sammanhang.

I det närmast följande presenteras bokens innehåll. Därefter lämnas synpunkter på innehållet och recensionen avslutas med ett sammanfattande omdöme.

Bokens innehåll

Boken består av 10 kapitel. I det första beskrivs framställningens syfte och disposition. Det andra kapitlet har rubriken EG-rättens uppbyggnad. Det inleds med en kort beskrivning av EG-samarbetet och fördragsundertecknandets innebörd. Sedan följer en redogörelse för primär- och sekundärrätten, beslutsprocessen vid antagande av sekundärlagstiftning, EG-fördraget och EG:s olika rättsakter.

Därefter beskrivs samspelet mellan EG-rätten och medlemsstaternas nationella rätt och hur EG-rätten får genomslag i medlemsstaterna. I det sammanhanget beskrivs EG-domstolen roll, EG-rättens direkta effekt, EG-konform tolkning och EG-domstolens tolkningsmetoder. Först i senare kapitel (3.7) tar författarna upp EG-rättens förhållande till dubbelbeskattningsavtalen. Kapitel 2 avslutas med ett avsnitt om restitution av felaktigt inbetald skatt och ett om skadestånd vid felaktigt uttag av skatt.

Kapitel 3 är det ojämförligt längsta kapitlet. Här har författarna påtagit sig den kanske svåraste uppgiften; att visa hur en avsaknad av harmonisering genom antagande av direktiv på den direkta beskattningens område ersatts av en rättsutveckling inom ramen för EG-domstolens dömande verksamhet.

Av kapitlet framgår också att fördragsbestämmelserna fortfarande har betydel-se på områden där harmoniseringen har gått mycket långt. Kapitlet innehåller en utförlig beskrivning av EG-fördragets bestämmelser om fri rörlighet och icke-diskriminering samt av EG-domstolens praxis i skattemål i anslutning till dessa fördragsbestämmelser. Det generella eller allmänna diskrimineringsförbudets förhållande till de särskilda artiklarna om fri rörlighet kommenteras också.

Författarna behandlar den fria rörligheten för varor, tjänster, personer och kapital och ger en översikt över EG-domstolens praxis i mål där förenligheten mellan olika nationella skatteregler och de olika fördragsfriheterna har prövats. Frihets- och praxisredovisningen följs upp med ett intressant avsnitt om omständigheter som kan rättfärdiga hinder för den fria rörligheten för tjänster, personer och kapital (kapitel 3.6). Läsaren får i förekommande fall exempel på svenska skatteregler vilka författarna menar riskerar att strida mot EG-fördraget och exempel på svenska skatteregler som kan anses ligga i motsvarande riskzon vad gäller sekundärrätten.

Under rubriken EG-rättens förhållande till dubbelbeskattningsavtalen och till internationella skatterättsliga principer (3.7) diskuterar författarna bl.a. den motsättning som finns mellan EG-domstolens praxis om skattediskriminering och den åtskillnad mellan personer med och utan hemvist i landet som normalt görs i de interna rättsordningarna och i dubbelbeskattningsavtalen. Dessutom kommenteras den fördragsbestämmelse som stadgar att medlemsstaterna skall inleda förhandlingar med varandra i syfte att säkerställa att dubbelbeskattning inom gemenskapen avskaffas, dvs. artikel 293.

Kapitel 4 ägnar författarna åt att beskriva medlemsstaternas gemensamma tullreglering gentemot tredje land (EU:s yttre tullmur). De menar att den långtgående harmoniseringen på detta område gör tullrätten till en av gemenskapens viktigaste lagstiftningar. I kapitlet beskrivs samspelet mellan den EG-rättsliga tullregleringen och den reglering som sker genom GATT, tullkodexens uppbyggnad och åtgärder mot dumping m.m., allt på drygt 8 sidor.

Kapitel 5 omfattar ytterligare några sidor (totalt 12) och här skildras den harmonisering som skett när det gäller medlemsstaternas punktskatter på mineraloljor, tobaksprodukter och alkohol. Kapitlet beskriver de viktigaste direktiven på området (cirkulations-, skattesats- och strukturdirektiven) varvat med rättsfallskommentarer.

Kapitel 6 återger den harmonisering som skett på mervärdesskatteområdet och följaktligen intar det sjätte mervärdesskattedirektivet en central plats i framställningen. Kapitlet inleds med en historisk bakgrund. Därefter följer en beskrivning av begreppet mervärdeskatt och det territoriella tillämpningsområdet. Skattskyldig till mervärdeskatt är den som i en ekonomisk verksamhet omsätter skattepliktiga varor eller tjänster, rekvisit som författarna behandlar i särskilda underavsnitt. De kommenterar samtidigt en hel del relevanta rättsfall från EG-domstolen. På motsvarande sätt beskriver författarna sedan uttrycket beskattningsvärde och de olika uppfattningar som finns vad gäller uttagsbeskattningen i inkomstskatterätten respektive i mervärdeskatterätten. Undantagen från den mer eller mindre generella mervärdesskatten på varor och tjänster och de reducerade skattesatserna behandlas i ett gemensamt avsnitt.

Författarna redogör för avdragsrätten för ingående skatt och vad som är att anse som rätt beskattningsplats. De kommenterar också de bestämmelser som reglerar vilka personer som rätteligen skall betala in skatten och under vilka förutsättningar skatten skall återbetalas till näringsidkare. Kapitel 6 avslutas med ett avsnitt om den särbehandling mindre företag, jordbrukare och resebyråer samt handel med begagnade varor kan bli föremål för.

Kapitel 7 har rubriken utdelningar i internationella koncerner och avhandlar moder/dotterbolagsdirektivet. Författarna tar upp den svenska implementeringen och ifrågasätter om den svenska lagstiftningen i alla avseenden är förenlig med direktivet.

Kapitel 8 har rubriken internationella företagsombildningar och redogör för fusionsdirektivet. I förekommande fall beskrivs beskattningskonsekvenserna både på bolags- och på ägarnivå. Författarna diskuterar särskilt det handlingsutrymme medlemsstaterna fått att anpassa direktivet till sin egen skattemiljö i relation till den svenska implementeringen av direktivet. Kapitlet avslutas med en tänkvärd diskussion kring direktivets eventuella betydelse vid rent nationella företagsombildningar m.m.

Kapitel 9 behandlar kortfattat och översiktligt vissa övriga frågor där EG-rätten har betydelse för den svenska skatterätten i syfte att ge läsaren den fullständiga bilden av EG-rättens betydelse på skatteområdet. Inledningsvis kommenteras direktivet om ömsesidigt bistånd av medlemsstaternas behöriga myndigheter på direktbeskattningens område (handräckningsdirektivet). Därefter behandlas kortfattat konventionen om skiljedom i internprissättningstvister och direktivet rörande skatter på omsättning av värdepapper. EEIG berörs också liksom redovisningsdirektiven, särskilt det fjärde. Ett avsnitt ägnas åt direktivet om tillämpningen av system för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen. Ett annat avsnitt ägnas åt artikel 87 i EG-fördraget vilken under vissa förutsättningar förbjuder medlemsstaterna att gynna vissa företag eller viss produktion med statsstöd som snedvrider eller hotar konkurrensen. Författarna tar också upp det aktuella ämnet skattekonkurrens mellan medlemsstaterna. Avslutningsvis kommenteras några rekommendationer.

Det sista kapitlet (kapitel 10) innehåller en kortfattad beskrivning av direktivförslag på det indirekta och direkta beskattningsområdet och det avslutas med några reflexioner om den tänkbara framtida utvecklingen.

Synpunkter på innehållet

Beskrivningen av bokens syfte i kapitel 1 är på det hela taget klar och intresseväckande och sammantaget har författarna lyckats väl med sina föresatser. Framställningen ger en god beskrivning av ett mycket stort rättsområde och det svenska perspektivet på EG-rätten står i centrum.

I avsnittet om den EG-rättsliga regleringen (2.2) börjar författarna med att konstatera att EG-domstolen tidigt slog fast att EG-medlemskapet medför långtgående rättsliga konsekvenser för medlemsstaterna. Kort därefter (i samma stycke på sidan 19) konstaterar författarna att det genom fördraget skapats en ny rättsordning som är bindande för medlemsstaterna och deras medborgare och som skall utgöra en integrerad del av staternas nationella rätt och att EG-rätten är överordnad nationell rätt. EG-rätten skall i princip äga företräde i alla tänkbara konflikter med nationell rätt, oavsett vilken typ av bindande EG-rättslig reglering respektive nationell reglering det rör sig om, och oavsett om den nationella reglering-en har tillkommit före eller efter den EG-rättsliga. För att principen om EG-rättens företräde skall kunna tillämpas i ett konkret fall av en nationell domstol fordras dock att den aktuella EG-rättsliga bestämmelsen har direkt effekt. Författarna karaktäriserar EG-rätten som ett mellanting mellan folkrätt och federal lagstiftning (s. 19–20).

Vid denna beskrivning av EG-rättens innehåll och förhållande till folkrätten synes författarna okritiskt surfa på de vågor som EG-domstolen själv skapat inom ramen för sin dömande verksamhet.

Istället borde de gått ner på något djupare vatten och analyserat förhållandet mellan EG-rätten och folkrätten och vad det finns för rättslig grund för att betrakta EG-fördraget på annat sätt än (andra) folkrättsliga avtal. Därvid förefaller det inte vara tillräckligt att se på uttrycket traktat såsom det är definierat i Wienkonventionen om traktaträtten; en internationell överenskommelse sluten mellan stater i skriftlig form och underkastad internationell rätt, oavsett om den intagits i ett enda instrument eller i två eller flera sammanhörande instrument och oavsett dess särskilda beteckning.

Det är bl.a. av rättssäkerhetsskäl viktigt att ha fasta och klarlagda rättsliga principer som grund vid bestämningen av samarbetets omfattning och karaktär; vilka rättsområden eller rättssystem (EG-rätt, folkrätt och/eller nationell rätt) med tillhörande rättskällor som skall användas vid tillämpning och tolkning av avtal mellan suveräna stater. Problemen ställs på sin spets när också ett folkrättsligt införlivat dubbelbeskattningsavtal mellan medlemsstater är tillämpligt.

Fördragsbestämmelserna och de olika rättsakternas status står i centrum när omfattningen av medlemsstaternas kompetensöverföring till gemenskapen skall bestämmas. Författarna konstaterar på sidan 19 att medlemsstaterna genom att underteckna fördraget har avstått från en del av den nationella suveräniteten till förmån för EG, men de kommenterar inte avståendets omfattning. Det hade inte behövt ta så stort sidutrymme i anspråk att något kommentera avtalet och anslutningslagens betydelse på denna punkt och ge en uppfattning om suveränitetsinskränkningens omfattning.

Författarna skriver på sidan 46 att det finns kritiska röster som menar att EG-domstolen överskridit sin roll som rättstillämpare och agerat som lagstiftare utan att ha något klart mandat för detta.

Författarna borde, med tanke på den rättsutveckling som EG-domstolen själv skapat inom ramen för sin dömande verksamhet, djupare analyserat behörighetsfrågan och i vilken utsträckning EG-domstolens behörighet regleras i EG-fördraget. Avsnittet om EG-domstolens roll (2.9.2) handlar mest om förhandsavgörande (artikel 234) och domstolens egna praxis. Därefter går författarna direkt över och kommenterar de principer som EG-domstolen själv slagit fast (EG-rättens direkta effekt och EG-konform tolkning).

En behörighetsanalys skulle kunna ta sitt avstamp i artikel 5 i EG-fördraget, vilken stadgar att gemenskapen skall handla inom ramen för de befogenheter den har tilldelats och de mål som har ställts upp för den genom fördraget. Enligt artikel 7 skall domstolen handla inom ramen för de befogenheter som den tilldelats genom EG-fördraget. Domstolens skall enligt artikel 220 säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördraget och den är behörig att meddela förhandsavgörande (artikel 234). Behörigheten att lämna förhandsavgörande torde inte innebära någon utvidgning av domstolens kompetens, såsom den är reglerad i artikel 220; syftet med förhandsavgörande är att EG-rätten skall tolkas enhetligt i medlemsstaterna. Behörighetsanalysen hade också kunnat omfatta frågan hur tänjbar lojalitetsplikten i artikel 10 är i sammanhanget.

Som läsare ställer man sig frågande till vad författarna vill säga med sista stycket i avsnittet 2.2 (s. 20–21). Följer man författarnas hänvisning och läser vidare i avsnitt 2.8 finner man tillägget ”Ibland används dock den folkrättsliga konventionen som ett medel i EG-samarbetet och den får då i realiteten ett nära samband med EG-rätten”. Det hade varit bra om författarna hade berättat vad detta samband innebär och vad det har för betydelse i t.ex. tolkningshänseende. Litteraturtipsen på sidan 58 känns magra i sammanhanget.

På sidan 23 (2.4) skriver författarna att ”Fördragets målkaraktär inte hindrat att EGD i många fall lagt fördragsbestämmelserna i sig till grund för sina avgöranden”. Detta kan missförstås eftersom EG-domstolen skall tolka fördraget och lägga detta till grund för sina avgöranden.

På sidan 29 konstaterar författarna att EG-domstolen inte kan tillämpa EG-rätten på de faktiska omständigheterna i målet och inte heller tillämpa nationell rätt med stöd av artikel 234. Det är i stället nationell domstol som i det föreliggande fallet skall tillämpa EG-rätten och lösa tvisten. Mot bakgrund av principen om kompetensfördelning är frågan på vilken grund EG-domstolen de facto kan använda nationell rätt.

Den sista satsen i andra stycket på sidan 29 lyder: ”Nationella domstolar bör dock undvika att begära förhandsavgörande i frågor som huvudsakligen rör enbart den egna medlemsstaten”. Frågan är om det då är en gemenskapsfråga. Författarna borde ha utvecklat vad de menar med detta. De förefaller vara av den uppfattningen att en svensk domstol har att pröva lämpligheten av att begära förhandsavgörande från EG-domstolen i frågor som huvudsakligen rör enbart den egna medlemsstaten. En sådan uppfattning är kanske inte helt förenlig med den syn på frågan som EG-domstolen redovisat och som förmodligen får anses allmänt accepterad.

Man kan tycka att svenska domstolar alltför sparsamt beslutar att inhämta förhandsavgörande och på så sätt kringgår EG-fördragets regler om kompetensfördelning mellan nationell domstol och EG-domstolen. Ett problem i sammanhanget är att EG-domstolen inte, som författarna påpekar på sidan 29, anser att Skatterättsnämnden är en domstol i fördragets mening och därför saknar behörighet att begära förhandsavgörande. Däremot kan naturligtvis RegR efter överklagande av Skatterättsnämndens beslut inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen.

Med sin diskussion på sidorna 30–32 synes författarna vilja visa att det i realiteten inte går att separera tolkning och tillämpning av EG-rätt ifrån varandra. Det blir svårt att hänga med i diskussionen om man som brukligt är i uttrycket tillämpning lägger förhållandet mellan de olika rättsområdena och med uttrycket tolkning menar fastställande av innebörden i ett uttryck som används i ett avtal. Författarna borde ha klargjort vad de lägger för innebörd i dessa uttryck.

Avsnitten om EG-rättens direkta effekt och EG-konform tolkning är lagom översiktliga och välbalanserade. Det enda som saknas är hänvisningar till (fler) rättskällor i löpande text. Man kan också tycka att avsnittet EG-konform tolkning (2.9.4), i vilket författarna diskuterar en hel del intressanta frågeställningar, istället borde ha placerats efter avsnittet om tolkning av EG-rätt (2.10).

Detta avsnitt (2.10) inleder författarna med att konstatera att den stora och komplicerade frågan om vilken tolkningsmetod EG-domstolen använder inte kan besvaras med någon säkerhet. De vill inledningsvis erinra om att EG-domstolen inte har haft någon tradition eller utvecklad principiell tolkningslära att falla tillbaka på; EG-domstolen har tvingats börja från början. Författarna menar vidare att det kan vara svårt för oss svenskar att riktigt förstå hur en domstol kan anse sig ha mandat att låta sin tolkning styras av rent politiska, och dessutom kontroversiella, värderingar, men att detta är ett faktum och att det är nödvändigt att acceptera detta faktum för att förstå domstolens arbete. Sedan beskriver författarna olika tolkningsmetoder och kommenterar några supplementära tolkningsprinciper (2.10.6).

Väldigt mycket av det som redovisas på sidorna 46–54 (dvs. metodbeskrivningarna) går att förankra i den folkrättsliga tolkningsmetodiken, såsom den kommit till uttryck i artiklarna 31–33 i Wienkonventionen om traktaträtten (1969). Därtill kommer att EG-domstolen särskilt på senare tid i skattemål hänvisar till bestämmelserna i OECD:s modellavtal, vilket torde kunna betraktas som ett folkrättsligt tolkningsmedel när texten i det aktuella avtalet överensstämmer med modellavtalets. För övrigt finns det också särskilda tolkningsregler i modellavtalet, vilka återkommer i många dubbelbeskattningsavtal. På sidan 135 noterar också författarna att EG-domstolen i flera mål uttalat respekt för den internationella skatterättens principer och att det inte sällan händer att domstolen hänvisar till bestämmelserna i OECD:s modellavtal.

Då den traktaträttsliga delen av folkrätten i princip omfattar alla traktater mellan självständiga stater (jfr resonemanget ovan), borde författarna kommenterat Wienkonventionens betydelse i sammanhanget. Det finns inget egenvärde i att det är fullständigt omöjligt att förutspå hur domstolen kommer att resonera i ett anhängiggjort mål.

Bokens karaktär av pionjärarbete blir särskilt påtaglig när man läser det mycket omfattande, välskrivna och i stort sett väldisponerade kapitlet om EG-fördragets bestämmelser om fri rörlighet och icke diskriminering (kapitel 3). Vissa avsnittet (särskilt 3.2.3 och 3.2.4) och några rättsfallsreferat skulle kunna kortas ned något, inte minst för att få sidutrymme till de ovan efterlysta tillämpnings-, behörighets- och tolkningsanalyserna. De deskriptiva inslagen varvas med en hel del analytiska. De inskjutna sammanfattningarna känns behövliga eftersom kapitlet är mycket omfattande och också delvis svårförståeligt. Sammanfattningen i avsnitt 3.8 är särskilt läsvärd. Författarna har lyckats mycket väl med den svåra uppgiften att binda ihop de många trådarna.

De har intressanta diskussioner kring några svenska skatteregler som riskerar att strida mot EG-fördraget och ger välvalda exempel på svenska skatteregler som kan anses ligga i motsvarande riskzon vad gäller sekundärrätten.

Sedermera har, p.g.a. förbudet mot inskränkningar i etableringsfriheten (artikel 43), ändringar gjorts i de regler som tidigare gynnade svenska företag i förhållande till utländska företag i samma situation eller gynnar investeringar i Sverige framför investeringar utomlands (prop. 2000/01:22 och SFS 2000:1341-1353). Ändringarna ligger väl i linje med författarnas uppfattning om de svenska reglernas överensstämmelse med våra internationella åtaganden.

Vad gäller koncernbidragsreglerna innebär de nya reglerna att förekomsten av ett utländskt bolag någonstans i ägarkretsen inte skall påverka möjligheten att ge koncernbidrag med avdragsrätt mellan två svenska företag, om det utländska bolaget hör hemma i en stat inom EES. Ett utlandsägt fast driftställe i Sverige likställs med ett svenskt dotterföretag om verksamheten bedrivs av ett utländskt bolag hemmahörande i en stat inom EES. Detsamma gäller om mottagaren är ett sådant svenskt företag som har hemvist i en EES-stat enligt ett dubbelbeskattningsavtal, om det bedriver näringsverksamhet i Sverige genom ett fast driftställe. Av förklarliga skäl kunde författarna på sidan 98 inte åberopa annat än rättspraxis och departementspromemorian (Ds 2000:28).

Motsvarande gäller för exemplet skattefria utdelningar (s. 89–90). De nya reglerna innebär att ett utländskt företag hemmahörande i en EES-stat som bedriver verksamhet från fast driftställe här i landet, skattefritt kan ta emot utdelning på andelar som är knutna till driftstället under de förutsättningar som hade gällt om utdelningen tagits emot av ett svenskt företag.

Författarna tar också upp reglerna om andelsbyten som exempel på regler som skulle kunna strida mot EG-rätten. Dessa regler behandlas framförallt i kapitel 8, men bestämmelsen i 49:26 § IL kommenteras på sidan 110.

Författarna menar på sidan 98 att mycket talar för att den fria etableringsrätten kräver att koncernbidrag i vissa fall skall kunna lämnas också mellan svenska och utländska koncernbolag. De anför vidare att en förutsättning bör vara att Sverige kan beskatta det mottagande bolaget för koncernbidraget, vilket bara kan ske om det mottagande bolaget är svenskt eller om det är ett utländskt bolag med fast driftställe i Sverige och koncernbidraget hänförs till det fasta driftstället. Mot bakgrund av ordalydelsen i artikel 43, hur denna artikel bör tolkas och har tolkats i rättspraxis och mot bakgrund av att vår interna lagstiftning på området i många fall kan bli helt verkningslös p.g.a. icke-diskrimineringsklausuler i dubbelbeskattningsavtalen, kan det ifrågasättas om önskan att slå vakt om den svenska skattebasen verkligen kan motivera att en av de grundläggande fördragsrättigheterna inskränks.

I slutet av kapitel 3 behandlar författarna frågan om EG-rättens förhållande till dubbelbeskattningsavtalen och till internationella skatterättsliga principer (3.7). Detta avsnitt kan kritiseras ur dispositionssynpunkt; med tanke på rubrikvalet hör det kanske bättre hemma i kapitel 2, och för att författarna inte närmare har diskuterat förhållandet mellan de tre regelsystemen: EG-rätten, dubbelbeskattningsavtalsrätten och medlemsstaternas interna skatterätt i övrigt. Det blir mer i förbigående längst ned på sidan 135 och överst på sidan 136 (mer därom nedan).

Dessutom kunde författarna i en mening kostat på sig att berätta vad de lägger i uttrycket internationell skatterätt, då detta inte framgår med önskvärd klarhet. De använder också uttrycket traditionella internationella skatterätten (längst ned på sidan 135). Förmodligen är det så att författarna låter uttrycket omfatta den interna internationella skatterätten och dubbelbeskattningsavtalsrätten.

De två förstnämnda kritiska synpunkterna bottnar i avsnittets rubrik; om EG-rättens förhållande till dubbelbeskattningsavtalen. Rubrikvalet får till följd att läsaren förväntar sig en mer ingående diskussion kring förhållandet mellan EG-rätten och medlemsstaternas interna rätt, inklusive den del som omfattar införlivade dubbelbeskattningsavtal (se ovan). En sådan diskussion hade inte varit fel t.ex. i anslutning till författarnas kommentarer av rättsfallen på sidan 136 och 137, då EG-domstolen i dessa prövade om bestämmelser i ett dubbelbeskattningsavtal var förenliga med EG-rätten.

EG-domstolen har sedan länge uttalat att också medlemsstaternas (folkrättsliga) dubbelbeskattningsavtal är underordnade EG-rätten. Därför är författarnas slutsats längst ned på sidan 135 intressant: ”Snarare än att genomgående sätta det ena regelsystemet, dvs. antingen EG-rätten eller den ”traditionella” internationella skatterätten, framför det andra förefaller EGD alltså göra en viss avvägning mellan de två regelsystemen”.

I avsnittet (3.7) kommenterar författarna artikel 293 i EG-fördraget och EG-domstolens praxis. Detta är inte den enda artikel i fördraget som tar fasta på förhållandet mellan EG-rätten och dubbelbeskattningsavtalen. I artikel 307 stadgas att de rättigheter och förpliktelser som följer av folkrättsliga avtal ingångna före år 1958, eller för stater som senare ansluter sig, före tidpunkten för deras anslutning, inte skall påverkas av EG-fördraget. Denna utgångspunkt har EG-domstolen följt i flera mål bl.a. i början och mitten av 1990-talet. EG-domstolen har redan på 1960-talet tolkat artikel 307 så att principen om folkrättens företräde framför EG-rätten endast gäller till skydd för tredje lands rättigheter, dvs. att den aldrig omfattar dubbelbeskattningsavtal mellan medlemsstater. Inom EU har således EG-rätten företräde också framför äldre folkrättsliga avtal.

Kapitel 4 behandlar som sagt EU:s yttre tullmur och kapitel 5 punktskatter. Båda dessa kapitel utgör utmärkta, kortfattade introduktioner på respektive område och litteraturtipsen till kapitel 4 är tillräckliga för den som vill bli mer insatt i de frågorna. Kanske hade det varit på sin plats att inledningsvis i boken (jfr 3.2.3) motivera tullfrågornas berättigade plats i en bok som heter EG-skatterätt.

WTO ersatte GATT vid ingången av år 1995. Det nya handelsavtalet inkluderar bl.a. GATT. På sidan 142 skriver författarna att WTO övervakar bl.a. att Gatt respekteras, vilket kan ge intrycket att WTO är en organisation som övervakar GATT-avtalet.

Fotnoten på sidan 143 (not 2) kan ge föreställningen att Sverige har haft en egen tullkodex, vilket inte är fallet.

På sidan 149 används ”banankriget” mellan EU och USA som ett exempel, som om alla läsare vet vad detta handlade om. Så är det nog inte.

När författarna i sista stycket på sidan 157 skriver att ”Sverige har ett tidsbegränsat undantag från dessa regler”, borde de först ha utvecklat från vad eller från vilka regler Sverige har ett sådant undantag.

Kapitel 6 är på motsvarande sätt en bra introduktion på mervärdeskatteområdet. Kapitlet är lättläst och är pedagogiskt upplagt. Som läsare undrar man dock vad författarna menar när de på sidan 6 berättar vad kapitlet handlar om och där skriver att ”Knappast något utrymme lämnas för medlemsstaterna att avvika från direktivets regler”. Samma sats finns i mitten på sidan 166. När kan då en medlemsstat avvika från direktivet?

På sidan 167 skriver författarna att vitboken innehöll det radikala förslaget att ursprungsprincipen skulle införas för mervärdeskatten. Ursprungsprincipens rötter lär kunna spåras betydligt längre tillbaka i tiden.

Kapitel 7 om utdelningar i internationella koncerner och kapitel 8 om internationella företagsombildningar handlar framförallt om moder/dotterbolagsdirektivet respektive fusionsdirektivet och den svenska implementeringen av direktiven. Kapitlen är välskrivna och pedagogiskt upplagda och författarnas oftast kloka synpunkter duggar ovanligt tätt. Såsom tidigare påpekats har en del lagändringar sedermera införts på det område som avhandlas i kapitel 7 (prop. 2000/01:22 och SFS 2000:1341-1353). Vissa lagändringar infördes samtidigt avseende gränsöverskridande omstruktureringar. Bl.a. omfattar numera 25:14 § IL i normalfallet utländskt bolag som hör hemma i en stat inom EES.

Med genomgången av direktiven m.m. i kapitel 9 får läsaren sammantaget en fullständig bild av EG-rättens betydelse på skatteområdet.

Den andra satsen i det inledande avsnittet i kapitlet (ordalydelsen densamma på sidan 17 näst sista stycket) saknar ett eller ett par ord för att bli begriplig.

Det s.k. indrivningsdirektivet (76/308/ EEC) hade kunnat kommenteras i samma avsnitt som handräckningsdirektivet. I avsnittet om statsstöd hade författarna kunnat nämna att det under senare år kommit fler och fler rättsfall angående beskattningsåtgärder på detta område och det hade av olika skäl varit bra att få veta varför författarna som exempel valt de svenska reglerna om nedsättning av socialavgifter och de tyska värdeminskningsavdragen på flygplan. Rekommendationen om gränsgångare anser författarna på goda grunder vara överspelad av EG-domstolens praxis.

Vad gäller uppförandekoden nämner författarna en rapport längst ned på sidan 270. Om de åsyftar den s.k. Primarolo-rapporten, så publicerades den i februari år 2000.

Sammanfattande omdöme

Det har redan konstaterats att författarna lyckats väl med sina föresatser. Framställningen ger en god beskrivning av ett stort rättsområde och det svenska perspektivet på EG-rätten utgör den röda tråden.

Boken är på det hela taget lättläst och pedagogiskt upplagd och det är endast på ett par ställen den valda dispositionen kan ifrågasättas. Författarnas språk är genomgående klart och korrekt och de formella och materiella bristerna är få. De har visat god känsla för när sammanfattande avsnitt är nödvändiga. Även om boken innehåller en hel del materiell rätt har författarna ganska väl balanserat denna mot EG-rätten.

Boken har analytiska inslag samtidigt som framställningen ibland blivit för översiktlig. Vissa frågor har inte tagits upp alls och andra har blivit hängande i luften. Det framgår inte alltid med önskvärd tydlighet vad författarna vill säga och några gånger kan deras mening ifrågasättas.

Det är viktigt för en intresserad läsare att få litteraturtips i slutet av varje kapitel, men detta behöver inte innebära att fotnoterna nästan uteslutande används för hänvisningar till EG-domstolens domar. Avsaknaden av löpande hänvisningar också till doktrinen (och andra rättskällor) är påtaglig på många ställen i boken.

Författarna skriver t.ex. på sidan 35 att det har sagts i den svenska litteraturen att en lagtolkning kan leda till att flera rimliga tolkningar av en svensk skattelagsregel är möjliga, utan att lämna någon hänvisning i fotnot. På sidan 46 säger författarna att det finns kritiska röster som menar att domstolen överskridit sin roll som rättstillämpare utan att namnge någon av dessa. Ett tredje exempel finns på sidan 129, där författarna påstår att det kommenterade domslutet har mött en del kritik i doktrinen. Det är inte nödvändigt att i sådana sammanhang hänvisa till alla kritiker. Ett klokt urval hade inte behövt äventyra författarnas ambition att hålla nere sidantalet.

För att ytterligare underlätta arbetet för läsare som vill gå till källorna hade författarna kunnat hänvisa till punkter i de många rättsfallen. Med all respekt för författarnas frihet att själva välja rättsfall, undrar man dock ibland vad som avgjort att vissa mål valts ut men inte andra. Emellanåt undrar man också varför författarna inte kommenterat fler relevanta mål, t.ex. när de på sidan 138 tar upp frågan om det finns en mest gynnad nations-princip mot bakgrund av utgången i ett enda mål. Det finns åtminstone en handfull mål som är intressanta i det sammanhanget.

Slutomdömet är att boken ger ett mer heltäckande svenskt perspektiv på EG-rätten än någon tidigare framställning på området. Den är säkert till nytta för den praktiskt verksamme och bra som lärobok. Eftersom boken hos läsaren kräver en hel del kunskaper också utanför den traditionella skatterätten, är den lämpligast på fördjupningskurser i skatterätt. Det finns emellertid förmodligen ingen fördjupningskurs på landets universitet och högskolor som omfattar alla de områden som boken täcker in. Beaktar man också det relativt höga priset på boken, kan följden bli att den inte kommer att användas som kurslitteratur i den omfattning som författarna önskar.